Be Careful!
Cato
Morgon. Varför var det morgon? Varför varade inte natten för evigt? En timme till bara. En timme till sovandes bredvid Clove. Nej.
Jag slog upp ögonen och tittade ner på henne. Hon sov fortfarande, med huvudet på min arm. Det skulle bli hemskt att väcka henne. Dagen efter var alltid lite pinsam och nu hade vi gjort det framför en hel nation. Eller de hade i alla fall hört oss. Hur skulle de inte kunna ha hört det? Enobarias min av förnöjdhet satt inetsad på min näthinna och just nu var den allt jag kunde tänka på.
”Clove?” viskade jag och strök med handen över hennes hår. Hon var inte min första. Clove var den första jag verkligen kände något för. Men jag hade haft flickvänner i distrikt 2. De var dock mer som leksaker som man bytte ut, och inte individer.
”Mhm”, mumlade Clove och slog trött upp ögonen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne, så en mycket pinsam tystnad utbröt. Mina läppar kunde inte forma ord längre, så jag satt där med munnen vidöppen och kunde bara tänka på hur mycket jag måste påminna om Marvel med munnen öppen sådär.
”Frukost, Blåmesen?” Clove flinade lite genant och kliade sig sedan nervöst på näsan.
”Öh… Kanske det…”, jag var förvirrad och tankspridd. Det var en het ny känsla som jag aldrig upplevt förut. Hade jag verkligen gått runt hela mitt liv och inte känt någonting utom hat, och glädje ibland när jag presterade bra..?
”…Vi har lite bröd från igår” fortsatte Clove snabbt och pillade frenetiskt bort osynliga hårtestar ur ansiktet.
”Det blir jättebra..!” fick jag ur mig, fortfarande oförmögen att tala normalt.
”Okej!” Hon skyndade sig att plocka fram brödet ur sin ryggsäck och delade det sedan så snabbt och slarvigt att det blev mest små brödbitar och inte skivor.
Jag fortsatte att stirra på henne med stora ögon. Hur kunde jag ha varit så blind hela tiden. Det var som en väckarklocka ringde i huvudet på mig och livet startade om på nytt. Hur kunde jag inte ha förstått att jag var kär i henne från det att jag stod där på paradvagnen och tittade på hennes fula hatt som Danyelle och Draco lagt ner så mycket tid på att designa.
”Cato, du ser ganska läskig ut när du glor sådär!” Clove avbröt mina tankar.
”Huh..? Va… Förlåt..!”
”Det är lugnt.” Hon log ett av sina riktiga leenden, och inte ett av de där läskiga sarkastiska som hon gett Glimmer hela tiden. Clove var verkligen väldigt gullig när hon inte var elak och ironisk. Hon ansåg säkert att det var hennes svaga punkt, men jag tyckte att den var helt och hållet förtjusande.
”Kommer du ihåg de där fruktansvärda kostymerna vi hade på spelarparaden!”, frågade jag henne senare på dagen när vi var ute och letade efter Katniss, Peeta, Thresh och rödtotten från 5. Clove log igen innan hon svarade: ”De var så fruktansvärda!”
”De är mästerverk!” flinade jag och imiterade Dracos väsande basröst.
”Det är det bästa jag någonsin designat! Inspirationen är de gamla hjältarna i rom!” fortsatte Clove med fyllig röst i sann Danyelle anda.
”Minns du hur mycket snyggare Marvel och Glimmer var än oss när vi stod där?”
”Katniss och Peetas kostymer då? De snodde ju fan alla andras uppmärksamhet. Det var i och för sig den enda gången de någonsin kommer att vara snygga! Men det är synd att det skulle vara den enstaka gång då vi såg ut som skämt!”. Denna mening påminde mig om hur mycket jag ville ha Katniss och Peeta döda kroppar som troféer. Hur mycket jag verkligen ville sticka mitt svärd rakt igenom dem där de sprang runt och lekte kärlekspar med Glimmers pilbåge och Marvels ryggsäck.
”Vi är i alla fall det bästa teamet här på arenan.” Clove lät slug.
”På alla sätt och vis.” Jag flinade mot henne och hon log tillbaka. Vi var trots allt fortfarande allierade dödsmaskiner, och inte bara kära.
”Dessutom tror jag inte att Katniss hittade något av värde i Marvels ryggsäck.” fortsatte hon.
”Knappast… Kanske pyttipanna eller kastanjer eller nåt.”
”Om hon inte tog spjutet..?”
”Platsen ligger här i närheten. Vi kan gå och kolla.”
”Visst!”
Så började vi återigen vandra mot den tredje elden, som nu bara var en hög med brutna pinnar på marken. Någon hade varit där och gjort rent hus, antagligen en deltagare för Marvels spjut låg inte kvar där. Men det där äckliga märket av hans döda kropp vägrade att försvinna. Det var verkligen lite sorgligt att Marvel var död. Han hade varit en bra vän.
”Jag tror Thresh varit här” sade Clove plötsligt.
”Varför tror du det?”
”För det är ett väldigt stort fotspår här, och Lover Boy, Fem eller Katniss kan omöjligt ha lämnat det här. Ingen av dem kan ha så här stora fötter.”
”Aha… Hur gammalt..?” Hon förstod vad jag syftade på.
”Från igår kanske..!”
”Så vi missade honom med några timmar alltså?”
”Japp.”
”Det var väl surt då..!” Jag log mot henne med en blick som sade att jag inte var speciellt ledsen över att vi missat honom och gjort något annat. Hon såg för andra gången idag ytterst generad ut och rodnade upp över öronen. Men visst såg jag på henne att hon också var glad över vad som hänt i tältet.
Jag ville kyssa henne igen. Så det gjorde jag. För nu visste jag att Clove var helt med på noterna och tyckte helt okej om mig. Hon var fortfarande ganska ovan med att kyssas och lyckades inte träffa alla de knivarna rätt, men hon var trots allt nybörjare. Det märkte jag på henne. Fast helt ärligt kunde jag inte ha brytt mig mindre. Hon var trots allt den person som lyckats föra upp någonting som kan liknas vid känslor till ytan.
”Tänk dig Glorias min!” fnissade hon plötsligt.
”Ush. Tänk dig Enobaria!”.
”HAHAHAHAH tänk dig deras konversation.”
”Åååh..! Kolla där!” Clove pekade upp mot himlen där en silverfärgad fallskärm syntes. Den pinglade inbjudande och när den dalat ner så skyndade vi oss att öppna. ”Ni kommer att behöva det -E” stod det med de vanliga bokstäverna.
”Undra vad det är för något”, flinade jag och öppnade behållaren. Sekunden efter rann flinet av mig abrupt.
”Vad är det?” Clove lät orolig. Jag vände på behållaren så att hon också kunde se de två små plastförpackningarna som låg där.
”Åh fy fan nej!” Vi båda tittade argt ut i luften för att visa Enobaria vårat stora misstycke. Hon måste sitta där i Huvudstaden och skratta som en galning. Det gjorde säkert Gloria också. Och alla andra som förstått vad vi fått…
Clove
Det var rätt genant, faktiskt. Igår kväll hade tanken att hela Panem såg på medan vi låg med varandra aldrig fallit mig in, jag hade varit alldeles för uppslukad av stundens hetta för att tänka på det. De där kondomerna som Enobaria skickad underströk det hela och fick mig att rodna. Jag ville helst inte tänka på hur farbror Nathan och faster Beatrix hade reagerat när de såg det.
Tysta gick vi vidare genom skogen och följde det spår som Thresh hade lämnat efter sig. Snabbt, för att han inte skulle märka det, kastade jag en blick på Cato. Han hade blicken i marken och pannan rynkad, som om han var djupt inne i någon fundering. Jag undrade vad han tänkte på.
Solen gassade hetare än aldrig förr och när vi stannade för att äta lunch var vi genomblöta av svett. På vägen hade jag lyckats döda en kanin som Cato flådde medan jag gjorde upp en eld, för Cato var alldeles för otålig för att behärska den konsten. Att en pelare rök sökte sin väg upp genom trädkronorna och tecknade av sig mot den klarblå himlen gjorde ingenting, för det fanns knappast någon vi behövde gömma oss för. Det var vi som var jägarna.
Det tog ett tag innan vi började prata med varandra, men när vi väl började så flöt det på hur lätt som helst. Ibland kom jag på min egen mun med att babbla på om någonting som verkligen inte hörde till ämnet, men det gjorde ingenting. Cato var lätt att prata med och om det blev tyst mellan oss så var det ingen pinsam tystnad.
Det blev ingen framgång med jakten på andra deltagare idag heller, men mig spelade det ingen större roll och Cato verkade inte heller överdrivet påverkad. Det enda som bekymrade mig var att jag av erfarenhet visste att publiken började bli uttråkad och att spelledarna skulle sätta in något extra som kryddade spelen. Eftersom jag och Cato faktiskt var ute och jagade andra (vilket var sådant som spelledarna uppskattade för spänningens skull) så var chansen att det drabbade oss inte särskilt stor. De hade ju hjälpt Everdeen med det där målbålgetingboet och tagit död på både Glimmer och Patricia, så varför inte oss, egentligen?
Och precis som jag befarade kom det ett nytt påhitt från spelledarna, samma kväll till och med. Jag hade fallit in i ett halvslummer lutad mot Catos axel när det plötsligt sprakade till i högtalarna.
Jaha, nu häver de den nya regeln och jag kommer varar tvungen att döda Cato, hann jag tänka innan Cladius Templesmiths välbekanta röst dånade över arenan.
”Högt ärade speldeltagare. Ni är nu alla inbjudna till en festmåltid i gryningen vid ymnighetshornet. Men det är mat som väntar er, åh nej, utan något ännu bättre. Det ni allra mest behöver kommer att finnas uppdukat. Vi alla ser fram emot att få se er träffas där.”
Så sprakade det återigen till i högtalarna och sedan blev det tyst.
Jag mötte Catos blick och han nickade upphetsat.
”Dit ska vi”, sa han bestämt. ”Förstår du vilken chans vi har om vi jobbar i team?”
Jag log mot honom. ”Självklart. Men vad tror du de menar med det vi allra mest behöver...? Jag menar – vi lider ingen brist på någonting.”
Catos blick mulnade och jag förstod att han tänkte på våra hittills ganska värdelösa sponsorgåvor. ”Äh, det spelar väl ingen roll”, muttrade han fram. ”Och det vi är i störst behov av är ändå några skitungar att döda.”
Jag skrattade till. ”Men dit ska vi i alla fall”, log jag. ”Men bara så du vet kan vi glömma att sova inatt. Ska vi hinna dit i tid får vi sticka nu.”
Cato nickade och vi packade ihop maten och tälten och jag stampade på det som var kvar av vår lägereld för att få det att slockna. All trötthet var plötsligt som bortblåst och när vi återigen begav oss iväg på den långa promenaden genom skogen var vi båda på gott humör.
Det hade precis börjat ljusna när jag och Cato nådde ymnighetshornet. Vi båda smög så tyst vi kunde genom buskagen för att inte avslöja för de andra att vi låg där på vakt. Vi hade gjort upp på vägen dit att jag skulle in till ymnighetshornet och ta fighten med de som kom för att hämta sina förnödenheter medan Cato jagade de som lyckades komma undan, men först av allt skulle vi bara vänta på att någon annan gjorde det första draget.
Stämningen var spänd mellan oss och vi båda var tysta medan vi koncentrerat bevakade den väldiga guldkreationen. Solens första strålar träffade hornet och i samma ögonblick som metallen glänste till öppnades plötsligt en lucka i marken och ett bord klädd i vit duk höjdes upp. På bordet stod fyra ryggsäckar, alla i olika storlekar och märkta med nummer. Den näst största hade en stor tvåa fastsydd.
Innan varken jag eller Cato hann reagerade hade en rödhårig liten figur skuttat ut ur ymnighetshornet, grabbat tag i den mellersta ryggsäcken märkt med en femma och satt av mot skogen på andra sidan om oss.
”Hon från fem!” hann jag kväka till Cato innan han flög upp på benen.
Jag väntade mig att han skulle börja jaga henne direkt, men så vände han sig mot mig.
”Clove”, började han.
”Vad väntar du på?” fräste jag irriterat. ”Spring!”
”Lova att du är försiktig”, bad han.
”Hon kommer undan!” utropade jag. ”Skynda dig då för helvete!”
”Lova mig!” röt Cato till.
”Jaja”, muttrade jag fram, ”om du lovar att springa NU.”
Cato gav mig ett snabbt leende. ”Vi ses snart”, sa han innan han försvann iväg mellan buskarna.
