Chariots
Cato
Jag blev tilldelad en pappersrock och sedan frågade Draco med spänning och förväntan i rösten:
”Gillar du den?”
”Uh… Den är… Uh… Jag har aldrig sett något liknande förr”, fick jag fram mellan sammanbitna tänder. Lyckligtvis märkte Draco inte att mina ögon speglade känslan av att vilja kräkas rakt ut på golvet.
”Åh Danyelle och jag trodde väl att du och Clove skulle älska era dräkter! De matchar era personligheter så bra!”
Antingen hade Draco ett väldigt dåligt sinne för humor, och dräkten var ett skämt. Eller så var han galen. Olyckligtvis lutade hans uppförande hittills åt det andra alternativet. Om jag kunnat skulle jag försökt klämma fram en komplimang om dräkten, men det var praktiskt taget omöjligt eftersom att jag försökte hålla mig ifrån att sparka till Dracos smalben för att orsaka honom lika mycket smärta där som dräkten tillförde mina ögon. Draco och Danyelle hade i princip förstört alla mina och Cloves chanser att få en enda bra sponsor igenom hela hungerspelen.
Jag slog mig ner i en av de svarta sammetssofforna som stod i mitten av rummet, och väntade på att någon skulle säga åt mig vad jag skulle göra. Draco slog sig ner mittemot, med händerna hårt knutna i knäet. Om jag fått välja hade han inte varit härinne just nu, men nu var han det, och jag fick koncentrera mig noga för att inte ställa mig upp och spöa honom.
”Åh är du hungrig?” frågade han plötsligt.
”Jo… Kanske lite.”
”Det finns mat där borta på bordet till dig om du vill ha. Jag ska inte äta, jag åt innan.”
”Jaja, tror du att jag bryr mig om du ätit eller inte?” skulle jag ha sagt. Men det gjorde jag inte. Utan jag reste mig upp, och gick stelt bort till bordet och plockade åt mig lite mat. Så mycket jag kände att jag kunde få i mig i närvaro av den fula ”rustningen”. Jag var rädd att den skulle få mig att spy.
Efter att jag petat i mig lite köttgryta och ris hjälpte min ”stylist” mig på med hans ”mästerverk”. När den väl satt på märkte jag att den tydligen inte bara ful, utan ytterst obekväm också. Jag slöt ögonen när Draco placerade hjälmen på mitt huvud. Han kved av lycka.
”Så, gå ner till öppningsceremonin nu! Du och Clove kommer ta publiken med storm! Jag lovar att de kommer att älska er!”.
… ’Och jag kommer att älska när regimen hänger dig för att du är en värdelös stylist’, tänkte jag. Men det var allt jag han tänka innan Draco puttade in mig i en av de många glashissarna som gick ner till rummet där jag, Clove, Enobaria och Gloria skulle träffas innan Clove och jag blev utskickade i festsalen i våra fruktansvärda kreationer. Hissresan var en mardröm. Jag tvingades titta mig själv i en spegel som ersatt en av de sex glasrutorna som vanligtvis satt placerade i huvudstadens hissar. Dräkten förvandlade mig till den blåmes som Clove kallade mig för. Jag hade till och med vingar.
När hissen stannade på rätt våningsplan var Gloria och Enobaria redan där. De var inne i någon vild diskussion om vad Seneca Crane skulle bära för fantastisk kostym vid invigningen. Som vanligt lyckades inte Enobaria och Gloria komma fram till något som passade båda. Så i slutändan kompromissade de med att dra slutsatsen: ”Det kommer i varje fall matcha hans fantastiska skägg.”
Jag försökte gömma min fruktansvärda dräkt bakom en blomma i en tung blomkruka av svart keramik, men förgäves. Gloria fick syn på mig och utbrast något i stil med ”Men lilla gubben, så stilig du är”. Då tappade jag krukan.
”Era stylister har… Överträffat sig själva…” frustade Enobaria fram, och sen började hon skratta som om hon aldrig sett något roligt förut i hela sitt liv. Clove ankom i en ännu fulare outfit än jag sekunden efter och det gjorde det inte lättare för Enobaria att ta sig samman och ge oss vars en uppmuntrande klapp på axeln.
”De sa… Att det skulle matcha vår styrka”, mumlade Clove generat fram mellan Enobarias återkommande skrattattacker. Jag var också väldigt generad, och önskade i synnerhet att både jag och Clove kunde få sjunka igenom jorden. Visst hälsade jag hennes död inne på arenan välkommen, men ingen borde behöva gå ut i direktsänd tv framför hela Panem i hennes klänning.
”Detta är de fulaste kläder jag någonsin sett!” viskade jag till Clove.
”Jo visst är det! Om jag fick välja så skulle jag inte döda deltagare i hungerspelen, utan den idiot som kom på idén till våra dräkter.” Hon pillade frenetiskt på sina naglar, som var gjorda i någon slags ful guldmanikyr med bronsbitar fastsatta i diagonaler över ytan.
”Se det från den ljusa sidan, du ser bättre ut än vad jag skulle ha gjort i det där”, min röst var uppmuntrande och jag gav henne likaså ett leende som jag hoppades att hon skulle ta som vänligt och inbjudande.
”Nåja, vi får se till att hålla huvudena högt båda två, det lär behövas”, svarade Clove bedrövat.
Jag antog att vi skulle behöva gå till ceremonin ganska snart efter det att vi infunnit oss med Gloria och Enobaria, men tydligen hade vi en och en halv timme tillgodo att göra vad vi ville på. Det fanns det ingen bra sysselsättning att ägna sig åt undertiden som inte innehöll antingen rörelse eller konversation. Dräkterna gjorde det omöjligt att röra på sig så det var uteslutet, vilket lämnade att konversera som det enda kvarvarande alternativet.
Ingen var speciellt pigg på det, så alla satt tysta till dess att Gloria pekade på klockan, och började valla oss som får till arenan där öppningsceremonin skulle utspela sig. Korridorerna vi passerade igenom var helt folktomma. Vanligtvis sprudlade huvudstaden av människor och rörelse, men det var relativt tyst här. Det var tyst tills det att vi anlände till rummet precis utanför arenan. Draco, och en kvinna som jag antog vara Danyelle stod och väntade på mig och Clove där. Enobaria och Gloria gick iväg för att kunna se ceremonin ordentligt, och lämnade oss i våra stylisters våld igen.
Resten av deltagarna i hungerspelen stod vid sina vagnar i rummet. Ettorna glänste av juveler, sjuorna var iklädda gröna lövverk, elvorna hade mjuka tunikor med olika pastellfärger mönstrade som frukt och blommor. Tolvorna däremot, bar svarta kroppsstrumpor med någon konstig mantel på ryggen. Inte ett ända par såg lika töntiga ut som vi.
”Jag lovar att om jag lyckas överleva denhär kvällen så blir spelen en ännu lättare match”, sade Clove och gav sin stylist den mest mördande blick jag någonsin sett.
”Åh, var inte nervös”, sade stylisten och log. Hon fattade uppenbarligen inte vad Clove syftade på. Kanske inte så konstigt, våra stylister verkade ju trots allt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.
Den vagn som var avsedd för distrikt 2 var knappt bättre än vad våra dräkter var, men om vi hade tur skulle vi kunna gömma oss bakom dess främre skärm, det var min och min partners chans att få åtminstone en sponsor med bättre smak än en spyfluga.
Clove steg upp på vagnen och jag följde hennes exempel. Tjejen från tolv tittade frågande på våra kläder. Jag gav henne en mördande blick, som för att skrämma bort henne. Det var mest för att skydda min värdighet som jag gjorde det, hennes dräkt var 1000 gånger snyggare än min.
”Om du slänger av min hjälm så slänger jag av din”, hörde jag bedjande komma från vänstra sidan av mig.
”Deal?”
”Deal!”
Clove
I samma stund som jag uttalat det sista ordet ringde plötsligt öronbedövande musik ut ur osynliga högtalare som verkade vara utplacerade överallt längs med banan vi skulle åka genom Huvudstaden, för jag hörde ekot av samma toner komma klingande bortifrån den upplysta stadion. Glimmer och Marvel i vagnen framför oss rullade ut ur förnyelsecentret, deras diamantbeströdda tunikor glimmade i ljuset från hundratals strålkastare. Publiken som stod uppradad längs med vägen fullkomligt överöste dem med ovationer.
Jag kände ett svagt ryck under fötterna och vår triumfvagns hjul började långsamt snurra. I bröstet slog hjärtat ett extra slag. Det var nu eller aldrig.
"Då kör vi då, blåmesen", sa jag till Cato som redan hade skjutit ut bröstet och förberett sig för att ta emot åskådarnas jubel.
Han morrade något ohörbart till svar, men i ett ögonblick såg jag en glimt i hans ögon. En glimt av ett leende.
Vår vagn rullade ut på den röda mattan som formade vägen hela vägen ned till stadion. Först blev jag så bländad av all punktbelysning i att jag knappt kunde titta och musiken dränkte folkets hejarop, men sedan vande sig både ögon och öron och jag kunde se hur folkmassorna bredde ut sig som hav längs med gången.
De varken buade eller rynkade på näsan åt våra fruktansvärda dräkter. De fullkomligt älskade dem. Överallt skrek människor av förtjusning, sträckte ut sina händer mot oss, bedjande efter en enda liten blick. Ett leende klädde mina läppar, ett leende som varken var falskt eller påtvingat. För första gången sedan jag anmält mig på slåttern insåg jag hur fantastiskt det egentligen var, och hur mycket nöje av samma slag som låg framför mig.
Jag höjde handen, vinkade tillbaka åt det hänryckta folket under mig. Tänkte att Danyelle och Draco kanske inte gjort ett så dåligt jobb i alla fall. Om dräkterna var fåniga eller ej spelade ingen roll så länge de älskades av Huvudstaden.
Det började som ett förskräckt rop någonstans i publiken. Det var knappt att jag ens lade märkte till det. Sedan startade det, ett mummel som gick som ett sus genom folkmassan och fick varenda människa där nere att vrida på huvudet bort från vårt håll.
"Kolla där, där bakom! Titta! Har ni sett, åh herregud. Har ni sett på tolvan?"
All uppmärksamhet sögs bort från vårt håll som om någonting där bakom oss vore magnetiskt. Jag kastade en hastig blick över axeln, men både dräkten och den långa raden paradvagnar bakom oss gjorde att det enda jag kunde skymta var någonting flammande där i bakgrunden.
Där bakom oss skrek åskådarna som galningar, och även vid oss verkade folk förlora förståndet när de fick syn på någon vagn där bakom oss. vad var det som var så fantastiskt? Vad skulle det möjligen kunna finnas som fick folk att vända uppmärksamheten mot något annat?
Och då fick jag syn på vad det var, på en av den långa raden tv-skärmar som satt utplacerade längs med banan. Det var de två sextonåringarna från Distrikt 12. När jag sett dem innan paradens början hade de bara varit klädda i helt vanliga, svarta kroppsstrumpor och någon töntig mantel av något slag. Till och med det hade varit enastående, för att komma från Distrikt 12, det vill säga. Men nu, nu brann deras mantlar i en eld som såg så verklig ut att jag först undrade varför tolvorna inte skrek av smärta. Inte nog med att deras ansiktet såg så vackra ut i skenet från elden och att de stal hela publikens uppmärksamhet, de visste tydligen hur man skulle hantera situationen också. Båda två vinkade glatt mot publiken, log så strålande att man nästan blev bländad. Flickan kastade en slängkyss mot folket nedanför hennes vagn, och jag såg hur hon höll den manliga deltagaren i handen. Jag ville bara kräkas.
Plötsligt stirrade jag in i mitt eget surmulna ansikte där på tv-skärmen, och jag var inte långsamt med att återigen spricka upp i ett stort leende. Fast den här gången var det bara för att jag var tvungen. När jag sett mig själv i speglen, sminkad och iförd den här fruktansvärda dressen, så var jag ändå rätt nöjd med mig själv, bortsett från outfiten. Sminket hade Clarkson ändå lyckats rätt bra med. Jag såg ut som mig själv, bara vackrare och på något sätt farligare också. Men det kunde inte ens mäta sig med tolvornas klädnader.
Men det fanns ingenting jag kunde göra åt det, insåg jag direkt. Det enda alternativet var att fortsätta le och vinka och låtsas som om jag var den snyggaste i triumfparaden. Och så kom jag ju ändå från Distrikt 2, jag hade anmält mig frivilligt för att jag visste att jag hade en god chans att vinna. Att jag skulle vinna. Sådant bet ofta på sponsorer. Kanske fanns det någon rik snubbe där någonstans i publiken som blev helt överväldigad av våra hemska dräkter.
Vagnarna rullade in på stadion och körde ett varv. Härinne var publikens jubel om möjligt ännu mer öronbedövande. Vi stannade framför President Snows hus allihopa där han höll sitt vanliga tal till speldeltagarnas ära. Enligt tradition skulle tv-skärmarna visa spelarnas ansikten under talet, men jag märkte hur de var tvungna att anstränga sig för att inte bara visa tolvornas ansikten i bild. Det fick mig att gnissla tänder alltihopa och bara svära över min helvetiska klänning. I ett ögonblick funderade jag allvarligt på att rycka Catos hjälm, bara för att fånga uppmärksamheten. Men så spelades nationalsången och vagnarna körde ett sista varv i stadion, in i träningscentret, och så var det över.
När jag och Cato klev av vår vagn hörde jag honom väsa mellan tänderna:
”Jag ska döda dem med mina bara händer. Jag ska döda dem.”
