District 12
Cato
Jag kunde inte slita blicken från tolvans kvinnliga deltagare. Hon märkte dock inte att jag glodde på henne, för hon var djupt försjunken i ett samtal med Haymitch. De pratade inte speciellt tyst, och deras röster klingade i mitt huvud.
Jag lyckades däremot inte uppfatta vad de talade om, orden som kom ur dem rann bara ur mina öron. Polära och O-polära ämnen går inte ihop. Jag och flickan gick inte ihop. Men ett ord, eller rättare ett namn lyckades jag uppfatta. Det var Haymitch som uttalade det. Det var uppenbart att det var hans konversationspartners namn.
Katniss. Katniss Everdeen. Hon såg på mig i en sekund, och jag tittade inte bort, utan stirrade stint på hennes svarta dräkt. Genomborrade allt tyget och hennes kropp med en blick. Precis som jag skulle genomborra henne med mitt svärd på arenan. Rädslan speglades i Katniss gråa ögon, och jag vände mig flinande om mot Clove.
”Vad sägs om att döda henne först av alla? De där spinkiga benen lär nog inte springa särskilt fort!” jag behövde inte upplysa Clove om vem ”henne” var, för Cloves ögon sade mig att hon var ungefär lika irriterad på tolvorna som jag.
”Ja. Du tar henne, och jag honom!”, hon nickade bort mot den blonda pojken som var Katniss partner.
”Fy fan vad hon kommer att ångra att hon anmälde sig som frivillig!” var det sista jag hann yttra innan Gloria dök upp med tårar i ögonen. Hon sade ingenting utan började fösa oss mot våra rum där vi skulle byta om innan middagen. Troligtvis förstod hon att ingen hade lust att prata med henne om paraden just nu och speciellt inte om kläderna som burits under den.
Om Gloria var lite vettig filade hon på en plan för att locka över sponsorerna från tolvan till oss. Men Gloria var olyckligtvis långt ifrån vettig.
När vi ankom till min och Cloves våning insåg vi att vi skulle bli tvungna att dela ”lägenhet”. Det fanns tre rum där. Ett för Enobaria, ett till Clove och ett till mig. Var Gloria skulle sova var oklart. De hade gjort i ordning speciella rum till oss, individuellt anpassade för att passa våra behov och personligheter. Jag fångade endast en glimt av en stor säng i Cloves rum innan hon smällde igen dörren om sig.
Jag följde hennes exempel när jag kom till mitt rum, och smällde igen dörren så hårt jag kunde. Själva rummet var stort, och hade ett stort fönster som vätte mot huvudstadens livligt trafikerade gator. Färgen på väggarna var svagt gråblå. Det mest dominerande var sängen som stod i mitten av rummet. Den såg väldigt skön ut, vilken den troligtvis var också. Där fanns även ett tillhörande badrum i min sängkammare.
Jag öppnade den stora svarta garderoben, där alla kläder man möjligtvis skulle kunna tänka sig fanns. De flesta var dock väldigt fula, men jag lyckades hitta något som såg okej ut, nämligen ett par blåa byxor. När jag sedan såg mig i den stora spegeln som var placerad på insidan av garderobsdörren synade jag min kropp noga.
Mitt ansikte var trött, men det märktes knappt eftersom att mitt förberedelseteam raderat i princip varje liten linje som låg fel i mitt ansikte. Min kropp var sträckt, pigg och nästan som helt ny. Den var i bättre form än den någonsin varit hittills i mitt liv. Blankpolerad, vaxad, insmord, avtorkad, listan kunde göras oändlig… Jag gillade inte stylisternas ”Cato”. Han såg för snäll ut, som om han var en liten oskyldig skolpojke som aldrig gjort en fluga förnär. Det var fel, och detta fick mig att koka av ilska mot Grevalia, Frelorius och Annista.
”Kommer du snart lilla gubben?” Glorias pipiga röst hördes från andra sidan dörren.
”Ja, kom ut då blåmesen”, fnissade Clove i bakgrunden.
”Jag kommer”, fräste jag och skyndade mig ut genom dörren. Sekunden jag satt foten utanför tröskeln gick det upp för mig att jag fortfarande inte hade någon tröja på mig. Jag vände tillbaka in i rummet omedelbart för att dra på mig en vit t-shirt. Jag hörde Clove fortsätta fnissa i bakgrunden. Tjejer…
När jag kom ut igen satt resten av sällskapet vid bordet. Det bestod av min och Cloves stylister, Enobaria, Gloria och Clove såklart. Draco och Danyelle stoppade munnarna fulla av musslor, samtidigt som de diskuterade vad jag och Clove skulle bära vid Ceasar Flickermans intervjuer. Av det jag hann uppfatta innan Gloria skrek ”Äntligen är du klar, lilla gubben” verkade våra nya uppsättningar av festkläder betydligt bättre än det vi fått bära under kvällens ceremoni.
”Så… Hur kändes kvällen då?”, frågade Danyelle för att starta samtalet. Eftersom att både jag och Clove var fly förbannade på både henne, Draco och stylisterna för tolv svarade inte vi henne, utan Enobaria klämde ur sig ett:
”Jag tror de är lite trötta på att prata om kvällen”, till mitt och Cloves försvar.
”Ja vi kan diskutera taktiken till er träning istället!”, skrattade Gloria.
”Det behövs inte, jag vet vad jag ska göra”, klämde Clove ur sig.
”Åh inte det, jag undrar bara om ni vill tränas individuellt eller tillsammans”
”Tillsammans”, svarade båda två samtidigt, och sen gav vi varandra onda ögat. Men egentligen gjorde vi det nog bara för att vi var tvungna, för att inte visa den andra att vi var lättade över att ha en träningspartner.
”Då var det löst då”, fnissade Gloria, som blev mer och mer berusad för varje klunk vin hon drack. Enobaria höjde på ögonbrynen och petade runt i sin blodiga biff som troligtvis börjat kallna. Clove verkade äta så mycket hon orkade, det gjorde jag också. Det verkade som en bra idé att försöka lägga på sig så mycket muskelmassa man kunde under träningspassen som skulle komma följande dagar, och det går inte att bygga muskler utan protein.
Jag tog för mig av maten tills jag inte kunde få i mig en smula till. Det var väldigt gott, till och med bättre än maten som jag ätit med Draco innan.
”Nu blir det efterrätt”, log Danyelle när alla var så mätta att de såg spyfärdiga ut, och så sköts det upp små röda menyer från en springa i bordet bredvid våra tallrikar. Danyelle beställde genast en dessert med konstigt namn. När det bara var jag och Clove kvar som inte beställt frågade hon mjukt ”Vad ska ni ha?”
”Uhm… Kexen…” svarade jag utan att tänka efter.
”Naaaw lilla blåmes… Jag tror jag tar Cremè Caramel”, fnös Clove och gav mig en bitande blick. Men det fanns en underton i den som hon säkert inte räknat med att jag skulle upptäcka. Det var en underton som överhuvudtaget inte passade i hungerspelen. En underton som skulle få spelledarna att koka över av nya idéer om de sett den. En ton som varken speglade skam eller hatkänslor.
Hennes underton speglade passion…
Clove
Efter att ha tryckt i mig min Crème Caramel mådde jag så illa att jag trodde att allting skulle komma upp igen, men på något underligt sätt lyckades jag behålla maten. Efter att ha ursäktat mig på ett sätt som tydligen inte var artigt nog för Gloria (hon hade rynkat på näsan när jag ”bara” klämt ur mig ett litet ”tack för maten”) stängde jag in mig på rummet och bara lade mig ned på sängen.
Rummet jag blivit tilldelat var stort och luftigt, tursamt nog utan en massa förskräcklig Huvudstads-konst på väggarna. Sängen var den mjukaste bädd jag någonsin legat i. Om inte det varit för de där idioterna från Distrikt 12 hade detta varit den bästa kvällen i hela mitt liv.
Dräkten som jag bara slängt på golvet i all hast hade försvunnit medan vi åt middag. Jag reste mig försiktigt upp, bestämde mig för att ta en dusch. Faster Beatrix hade en dusch hemma hos sig, men den var alldeles rostig och man ömsom överraskades av en iskall dusch, ömsom brände sig på skållhett vatten. Duschen jag hade här i mitt privata badrum var rena drömmen. Det fanns hundra olika schampon, oljor och hårinpackningar i olika smaker, dofter och färger. Först gjorde jag ett ärlig försök att läsa igenom listan, men jag tröttnade efter ett tag och bara tryckte på någon knapp, vilket resulterade i att jag blev dränkt i någon ljuvligt smultrondoftande tvål.
Frottéhanddukarna som hängde uppradade bredvid duschkabinen kändes så mjuka mot mitt ömmande skinn. I jämförelse med dessa verkade handdukarna hemma som sandpapper. Men det bästa av allt var garderoben som stod och väntade på mig, fylld med skjortor, klänningar och sjalar i alla möjliga sorters tyger. Jag lät handen vandra över de olika materialen och bara njöt av känslan av de ömtåliga tygerna mot fingertopparna. Såhär vackra kläder hade jag aldrig sett förut.
Jag klädde mig i en tröja av något vitt, luftigt tyg och stoppade ned dem i ett par svarta jeans som otroligt nog passade mig perfekt. När jag såg mig i spegeln kändes det ändå lite bättre. Jag såg ut som mig själv igen, bortsett från att alla fräknarna var bort. Märkligt nog saknade jag dem. Inte för att jag tyckte att jag själv var överdrivet vackert i fräknar, utan bara för att de varit en del av mig själv.
Återigen sjönk jag ned på sängen, de tog fem sekunder och så var jag uttråkad. Sånär som på garderoben, sängen och ett jättelikt fönster var mitt rum alldeles tomt. Vad gjorde egentligen alla huvudstadsinvånare, när de inte var upptagna med att sminka sig själva det vill säga?
Jag reste mig upp, bestämde mig för att ta en tur i lägenheten. Det fanns inte mycket annat att välja på.
Danyelle och Draco verkade ha gått hem tillsammans med Gloria, vilket passade mig utmärkt. Ett ord till från Glorias sida om hur mallig Effie Trinket sett ur efter paraden och mina öron skulle explodera. Enobaria hade tydligen låst in sig på sitt rum hon med, men i det som tydligen utgjorde vardagsrummet satt Cato och stirrade rakt ut i luften. Han verkade inte heller trivas i den här miljön. Det gladde mig ändå att han var där, på något sätt. I jämförelse med de andra framstod Cato som helt okej, trots att han var så hetlevrad.
”Tjena blåmes”, sa jag och han hoppade till vid ljudet av min röst. ”Jag skrämde dig inte, hoppas jag?”
”Jag tror inte ens du skulle kunna skrämma det lilla småglinet från Distrikt 11”, svarade han malligt för att släta över sitt misstag.
”Det står att se på arenan”, sa jag med ett snett leende.
Han flinade åt mig till svar. ”Har du också svårt att hitta nåt att göra?” undrade han, och jag nickade till svar. ”Det finns verkligen inget kul förutom den där tv:n, och där går bara skitprogram.”
”Jag tror dig.”
Han verkade uppriktigt förvånad över min ovilja att finna någonting att reta honom för. Faktum är att det att min plötsligt vänlighet bara berodde på att jag var alldeles för utmattad av dagens händelser för att starta något onödigt tjafs.
”Så jäkla synd att det inte finns något gym här”, fortsatte Cato. ”Det liksom spritter i hela kroppen när jag inte tränat på ett tag, måste ha någonstans att ta ut all ilska på.” Han tystnade plötsligt och var uppenbart generad över att han mer eller mindre lämnat ut sig själv till mig.
”Ofta du inte ens kan vänta tills imorgon”, hånlog jag, och på en sekund hade jag förstört den lilla stunden då jag faktiskt trivts i hans sällskap. Trots att jag nästan ångrade mig försökte jag intala mig själv om att det var rätt gjort. Om vi ändå skulle döda varandra i slutändan var det inte bra med en massa djupa samtal i bagaget.
Hans blick mörknade och plötsligt var han den gamle vanlige Cato igen. ”Det var inte så jag menade, din idiot. Som om inte du får någon lust att plocka upp ett svärd när du ser den där Katniss fula ansikte.”
”Katniss...?”
”Ja, tjejen från Distrikt 2.”
Tanken på hur hon överglänst oss på paraden drog ned mig i det där djupet av vrede igen. ”Om jag så ska dö på kuppen så ska vi fan göra hennes död till en riktig föreställning där inne på arenan.” Utan avsikt blev min röst mycket mörkare än vanligt, som om det inte var jag utan någon ond varelse där inom mig som talade.
Cato skrattade hånfullt. ”Så ska det låta, bruden. Så ska det låta.”
