Everdeens Tree
Cato
Vid klockan fem väckte en mycket trött och sur Marvel mig för mitt vaktskift. Det var verkligen inte lätt att stiga upp, både psykiskt och fysiskt, eftersom att Glimmer flyttat sitt huvud till min bröstkorg under natten. Jag fattade inte hur hon alltid lyckades göra sådant utan att jag märkte det, men det var väl något som kom med att vara tjej.
”Det finns Kaffe” gäspade Marvel och pekade på en termos som tydligen innehöll den sliskiga svarta drycken som var omåttligt populär i huvudstaden.
”Tack Pyttipanna” mumlade jag samtidigt om jag slog mig ner vid den falnande elden. Den gav inte speciellt mycket värme längre, men var betydligt bättre än ingenting, och dessutom höll den vilda djur borta.
Marvel började snarka ikapp med Peeta efter ungefär fem minuter. Jag var glad över faktumet att jag själv inte lät så mycket när jag sov, eftersom att det var ett stort minus i tävlingen vi spelade. Om någon ligger och snarkar i ett tält så kan det ju inte vara så svårt att hitta dem för att sedan skära halsen av idioterna.
”Cato?” Patricia hade tydligen vaknat. Kanske inte så speciellt konstigt när omständigheterna nu var som de var.
”Du och Glimmer? Vad håller ni på med egentligen?” hon var verkligen rakt på sak, och hennes fråga var roande. Hon hade tydligen inte förstått att jag bara lekte runt med Glimmer, och låtsades tycka om henne mer än jag egentligen gjorde. För hon betydde inget för mig, med sitt långa blonda hår. Visst var hon snygg, men inget mer.
”Jaaa… Glimmer, hon är väl snygg och så.”
”Men är ni kära på riktigt? För det är kanske inte så bra med rådande omständigheter..?” Hon verkade uppriktigt orolig, och detta fick mig att haja till. Varför brydde hon sig? Efter några sekunders funderande drog jag slutsatsen att det säkert var en strategi för att få medlidande, så att jag inte skulle sticka ett svärd i bröstkorgen på henne, som jag gjort med flickan från distrikt åtta i skogen. Men eftersom att huvudstaden ville ha en bra show så kunde jag inte säga att jag bara lekte runt med Glimmer på grund av hennes Blonda dumhet.
”Jag är väl inte kär i henne… Kanske lite… Hon är väl fin och så… Antar jag.”
”Aha okej…” Patricia verkade fatta att jag inte hade lust att prata med henne, så hon gick och plockade lite grenar för att få elden att brinna på lite bättre igen. Själv sörplade jag i mig det äckliga beska kaffet som Marvel lagat någon timme tidigare.
Vid halv nio bestämde sig jag och Patricia för att väcka de andra. De var glada, pigga och säkert väldigt väl redo för att gå ut och jaga fler spelare. Men olyckligtvis hade vi ett tråkigt arbete att göra under dagen. Så länge minorna inte var aktiverade så hade ingen tillåtelse att gå och döda folk. Amadeus var överlycklig över att kunna hjälpa oss med något, och han var trots allt bra att ha. Tanken på att döda honom var inte speciellt närvarande när han satt på marken och grävde upp minorna med sina bara händer. Han insisterade på att vi alla inte skulle använda spadar, eftersom att detta kunde leda till att minorna skadades och blev oanvändbara.
Nar jag satt och grävde upp Katniss mina så kom Clove fram, för att konversera. Hon försökte däremot dölja det genom att låtsas att hon bara var där för att hjälpa till.
”Ska vi göra oss av med Amadeus när han fixat minorna?” viskade hon slugt samtidigt som hon pillade bort smuts som satt under hennes naglar.
”Nej. Han får vakta medan vi är ute i skogen och jagar deltagare. Vi dödar honom när det är så pass lite folk kvar i skogen att de aldrig skulle våga sig hit.”
”Visst…” hon mötte min blick och jag fick lust att kyssa henne igen. Bara för att prova hur det skulle kännas här ute på arenan. Om det skulle vara samma spänning som gick igenom hela kroppen, eller om det bara skulle bli pinsamt och jobbigt. Men jag hade ju en romans med Glimmer utifrån, så den impulsen fick jag avstå.
”Visst är det för jävligt att gräva upp minor!” tvingade jag ur mig, bara för att bryta den pinsamma tystnad som uppstått medan jag stirrat in i ögonen på henne.
”Så sjukt tråkigt. ’Slåss i hungerspelen’… Just nu är det mer ’få ont i fingrarna i hungerspelen’…” hon tittade frustrerat ner på jordhögen bredvid Katniss plattform.
När vi några timmar senare äntligen var färdiga med att gräva upp minor så var det dags för Amadeus att aktivera dem igen. Detta var fruktansvärt tråkigt, eftersom att vi andra inte kunde göra något annat än att stå och glo medan han visade oss vart vi absolut inte fick sätta fötterna. Glimmer log hela tiden korkat, medan Marvel tog det steget längre och fnissade varje gång Amadeus stolt visade hur han aktiverat en ny mina och vägen man skulle gå om man behövde hämta något ifrån högen med saker i mitten.
Vid tretiden var han klar, och vi bestämde oss för att ta resten av eftermiddagen ledigt och bada i sjön. Visst var det ett spel där man dödade varandra, men det betydde ju inte att man inte fick ha roligt. Jag bytte diskret om i tältet, medan Marvel, korkad som bara han var, försökte byta om bakom en av de fyra smala stolpar vi satt upp för att hålla en presenning uppe. Han trodde tydligen att om han drog in magen tillräckligt så skulle ingen se honom därbakom. Stackars kille.
Precis när jag skulle gå ut ur tältet så kom Glimmer in för att byta om till kläder att bada i. Eftersom att hon blockerade utgången så fick jag backa, och stanna kvar i tältet till dess att hon kommit in. Jag gjorde en ansats att gå ut, men Glimmer bara fnissade och klämde ur sig ett: ”Jag trodde vi kommit överens igår om vilket slags förhållande vi har med varandra.” Jag blev helt paff och lyckades inte röra mig ur fläcken.
När hon började byta om gjorde hon det ännu mer omöjligt för mig att gå ut, för visst, jag erkänner, jag kunde inte sluta glo på henne. Det var kanske respektlöst, men hon gjorde det verkligen helt omöjligt att titta bort när hon drog av sig tröjan. Glimmer var verkligen väldigt sexig, det gick inte att undgå. Hennes former var mjukt rundade och helt perfekta. Om de hade kameror i tältet, vilket jag innerligt hoppades att de inte hade, så skulle det bli ytterst pinsamt när jag återvände till huvudstaden och alla påminde mig om när jag suttit och kollat in hennes nakna kropp när hon bytte kläder.
”Så, Cato, vi kan gå nu”, fnittrade hon efter kanske fem minuters sensuellt fixande med kläderna. Jag kunde inte få fram ett ord, utan flinade bara dumt, och av någon anledning så bar jag ut henne till vattnet, där jag slängde henne i sjön samtidigt som hon fnissade som en galning och ytters tvivelaktigt vrålade ”Neeej Cato slutaaaaa! Släng mig int …” resten av hennes ord dränktes bokstavligt talat. Jag hoppade i efter, till Marvel och Clove som roat tittade på spektaklet som Glimmer ställde till med. Hela arenan visste vart vi var, men de skulle inte våga sig hit. Peeta och Amadeus höll vakt, och detta fick dem att verka som uteslutna ur gruppen, vilket de i och för sig var.
”Ska vi äta middag sen?” spottade Marvel glatt ur sig, tillsammans med en massa vatten som han haft i munnen. När han haft det däri, och hans kinder varit uppfyllda med vätska så hade han sett mer ut som en groda än någonsin innan.
”Ja, visst!” sade resten av gruppen, utom jag. Alla andra var tydligen väldigt hungriga.
”Vi kan ha picknick”, fortsatte Marvel fnittrandes. ”Vi kan be Peeta baka bröd, och sen kan något steka pyttipanna!”, lyckan som skymtade i hans ögon var enorm.
Sagt och gjort, Marvel, Jag, Glimmer, Clove, Peeta, Amadeus och Patricia slängde ihop en picknick till min stora frustration. Clove bjöd konstigt nog alla på aprikosmarmelad som hon fått i sponsorgåva, och innan någon visste ordet av så hade alla det väldigt kul och trevligt utom jag, som helst ville ut i skogen och jaga deltagare igen. Jag skulle inte vinna hungerspelen genom att leka happy family med personer jag kanske skulle behöva bryta nacken av.
Efter en stund så gick jag iväg för att hämta lite ved till en brasa, som vi alldeles snart skulle behöva ha för att hålla värmen. Det var lätt att hitta ved, för skogen saknade verkligen inte döda grenar på marken. När jag återkom så såg jag att Glimmer stod och höll i en silverfallskärm och tittade konstigt på den. Hon vände sig till Clove som tog den och öppnade. Jag gick åt deras håll när hon började skratta som en galning.
”CATO, jag tror de har skickat dig något!” Clove kämpade för att hålla undan skrattet när hon räckte mig den lilla silvriga burken med något flytande i.
”Du har fått en lapp också”, fortsatte hon flinandes och räckte mig en liten pappersbit. På den stod det skrivet med snirkliga bokstäver ”Fortfarande lika blåmesig, gulleponken -E”. Jag luktade på den ljusblå substansen, och det gick inte att gå miste om vad det var. Blåbärsmjölk.
”Fan jag ska döda dig när jag kommer hem!” jag blev så fruktansvärt arg att jag hade lust att slå ihjäl Enobaria. Hon skulle tydligen inte bara göra mig till åtlöje i huvudstaden genom att tvinga mig bära fruktansvärda kläder, utan hon skulle förstöra mitt liv inne på arenan också.
Jag gick och satte mig för att sura i tältet, medan Cloves återkommande skrattsalvor ekade runt ymnighetshornet.
Clove
Kvällen passerade fort förbi. För första gången hade jag och Glimmer riktigt trevligt tillsammans, även om vår konversation mest bestod av skrattutbrott. Till Catos stora frustration berättade jag för Glimmer om hans stora fixering vid blåbärsmjölk, och hon tyckte att det var precis lika roligt som jag. Medan hon låg på marken och vred sig av skratt tittade jag roat på henne och för första gången sedan vi kom in på arenan önskade jag att det i slutändan bara skulle vara en av oss som överlevde. Kanske hade det varit ödesdigert att ha kul tillsammans hela gänget, för nu hade ju vi blivit – just det – ett gäng. Det första riktiga kompisgänget jag någonsin haft i mitt liv. Och inom loppet av ett par veckor skulle de vara borta allihop.
Mörkret sänkte sig långsamt över vårt lilla läger, och i takt med att stjärnorna blinkade upp på himlen blev det också väldigt kallt. Återigen bäddade vi ned oss allihopa (utom Glimmer som hade första vakten) i tältet och kröp ihop tätt intill varandra, både för att få plats i det lilla fyrmannatältet men också för att inte frysa. Jag hamnade bredvid Cato inatt igen. Jag vet inte om det var meningen, men hans armar hamnade omkring mig på ett så misstänkt sätt att det nästan liknade en omfamning. Jag klamrade mig fast vid hans vänsterarm och somnade på den. Av någon anledning kändes det nästan som jag var hemma när jag var med Cato.
Jag väcktes tidigt nästa morgon av ljuset som sipprade in genom den lilla öppningen i tältduken. De andra sov fortfarande djupt och Marvel snarkade så högt att det nästan ekade om det. Tydligen var det bara tidig morgon, men hur jag än försökte så gick det inte att somna om. Jag gav upp och kröp istället ut ur tältet.
Amadeus satt och halvslumrade lutad mot tältet, jag väckte honom bryskt för att erbjuda honom att ta det sista passet av vakten. Jag skulle ju ändå inte kunna somna om.
I väntan på att de andra skulle vakna passade jag på att ta ett morgondopp i sjön. Vattnet var kallt efter nattens kyla, men det var i alla fall uppfriskande.
Medan jag värmde frukost bestående av linsgryta på burk över en eld jag gjort upp vaknade de andra en efter en. Stämningen var munter kring lägerelden den morgon. Dels berodde det väl på hur trevligt vi haft det igår kväll, men också på tanken på vad som väntade idag. Nu när Amadeus gjort upp ett perfekt skydd till vårt matförråd kunde vi allihopa bege oss in i skogen på riktigt i jakt på de andra speldeltagarna.
Vi kom iväg så tidigt vi kunde. Trots att man kunde se på de mörka ringarna under allas ögon hur trötta de var så var det ingen som klagade. Patricia och jag talades lättsamt vid medan vi patrullerade fram genom skogen ledda av Peeta, som påstod sig veta bättre var Katniss tagit vägen än vi andra. Han var den enda i vårt sällskap som inte skrattade med när någon av oss andra drog ett skämt om de övriga spelarna. Jag började faktiskt störa mig rätt mycket på hans präktiga attityd. Inte sa han mycket heller. Det gjorde i och för sig Amadeus inte heller, men den grabben visade i alla fall lite god vilja genom att lyssna.
Vi hade varit på väg i ett par timmar när vi hörde ljudet av en forsande flod lite längre fram och under våra fötter började underlaget hårdna till sten. Det hade hunnit bli riktigt varmt till och med i skuggan från de väldiga trädkronorna över våra huvuden, och tanken på friskt vatten livade upp sällskapet en hel del. Cato utbrast till och med: ”Kom!”, och började rusa fram som en uppretad tjur genom skogsbrynet och ut över klipporna. Vi andra hängde glatt på och det gick inte låta bli att inte skratta högt när vi sprang allt vad vi kunde.
Men i floden fann vi någonting som var ännu bättre än friskt vatten. Vem om inte själva fröken Katniss Everdeen vadade omkring mitt därute med en min av smärta i ansiktet?
”Där! Där är hon!” Från vem orden kom uppfattade jag inte, men det spelade heller ingen roll. Patricia gav upp ett högt skratt, Glimmer tjöt och Cato vrålade. ”Skynda! Efter henne, efter henne! Nu jävlar!”
Paniken i Katniss ansikte fick mig att bli snabbare än jag någonsin varit förut. Medan hon kravlade sig upp på andra sidan och haltade in i skogen hade vi andra redan hunnit ta oss över floden och satt av efter henne med mig och Cato i täten. Och jakten verkade inte bli särskilt utdragen heller, vi knappade in på henne. Detta verkade Katniss också uppfatta, för utan förvarning bytte hon riktigt, slängde sig mot ett träd och hävde sig upp på första grenen. Hon hade hunnit en bra bit upp i trädet när vi andra nått trädets stam.
Hela tanken på att hon faktiskt klättrat upp i ett träd var skrattretande. Hon. Hade. Klättrat. Upp. I. Ett. Träd. I ett träd. Som om hon trodde att hon skulle lyckas kunna undkomma oss då.
”Vart ska du där upp och göra, Distrikt 12?” vrålade Patricia efter henne. ”Ska du slänga kottar på oss?”
”Du kommer inte undan nu!” ropade Glimmer samtidigt som hon drog fram en pilbåge hon lyckats lägga vantarna på vid ymnighetshornet. Hon sköt ett par mot Katniss håll men var knappast särskilt skicklig.
Cato suckade åt Glimmer, vilket fick henne att så väldigt sårad ut. ”Äh, jag gör det själv då”, muttrade han fram och utan några fler ord slängde han sig mot den första grenen med svärdet i ena handen och kravlade sig upp. Snabbt och otroligt smidigt för en kille i hans storlek klättrade han efter henne. Katniss där uppe hade knappast något val förutom att försöka ta sig så högt upp i trädet som möjligt.
Vi andra stod nere på marken och skrek uppmuntrande saker åt honom. Men när han kommit en bit upp blev grenarna oroväckande tunna, och rätt som det var brast en under hans tyngd och Cato föll handlöst mot marken.
Det kändes som om någon hällt en spann iskallt vatten över mitt huvud. Men det fanns ingen anledning att oroa sig, för i samma ögonblick som Cato nådde marken med en tung duns flög hans upp igen, spottande och svärande. I sitt raseriutbrott sparkade han så hårt han kunde på trädets stam, vilket bara resulterade i att han fick ont i foten också. Själv blev jag tvungen att hålla tillbaka ett skratt, för det var verkligen inte rätt tillfälle att skratta, men det var faktiskt komiskt hur arg man kunde bli. Men hur skulle vi nu göra för att få ned Katniss ur trädet.
Svaret kom förvånansvärt nog från Peeta. ”Äh, låt henne bara vara.” Hans röst lät uttråkad. ”Hon lär ju komma ned förr eller senare. Jag menar, antingen det eller svälta ihjäl.”
Jag och Cato utbytte en blick och nickade sedan åt varandra. Det fanns ingenting Katniss kunde tänkas ställa till med däruppe. Så vi slog helt enkelt läger nere på marken och åt lunch medan vi väntade på att svälten tillslut skulle tvinga Katniss ned ur trädet.
