Clato.blogg.se

Cato

Elva. Elva. Jag stirrade stint på tv-skärmen där den fruktansvärda siffran just blinkat. Blodet i mina ådror bultade bara med hat mot Katniss. Allt jag ville var att ta hissen upp till tolvornas våning, och döda henne, långsamt, plågsamt och osofistikerat.

”Oj”, pep Gloria bredvid mig. ”Ni får passa er för henne, om hon lyckades få ihop till en elva så måste hon vara bra på något!”

”Vi kommer inte behöva passa oss för henne. Jag ska döda henne först av alla. Det spelar ingen roll vad hon fått för jävla siffra när hon ligger och blöder på marken! Om det så behövs så sliter jag upp hennes bröstkorg med mina bara händer! Och om hon nu skulle överleva det så ska jag strypa henne med hennes egna inälvor!” Enobaria såg på mig med en menande blick, och jag fick lust att slå till henne också. Hon fattade visst inte hur det här kändes för mig. Jag hade haft högst poäng. Högst, tills den sista patetiska slynan från distrikt 12 synts på skärmen, och dendär fruktansvärda elvan blinkat över hennes äckliga porträtt. Clove och Gloria såg rädda ut, de var kanske inte lika vana som jag vid att faktiskt berätta om planer för att bräcka folk till det yttersta.

Jag reste mig upp, stormade in på mitt rum, och började dunka huvudet så hårt jag kunde in i väggen. Det var inte för att jag ville skada mig själv, utan bara för att jag var så fruktansvärt arg och besviken. Vad i hela världen skulle Katniss kunna ha gjort som överglänste vad jag presterat i det där rummet? Jag hade massakrerat dockorna till dess plastlemmar bara var damm i luften. Katniss kunde inte ha gjort det? Hon såg inte stark nog ut att kunna lyfta ett svärd överhuvudtaget. Men något fantastiskt måste hon ha gjort. För att ha något att göra bestämde jag mig för att ta en dusch. Kanske hade huvudstaden någon tvål som inte bara rensade bort smuts, utan tankar också.

Vattnet kändes kallt mot min hud. Det var en riktigt kall dusch, för det var det som jag behövde just nu. Något som kändes lika skarpt mot huden som bilden av Katniss kändes i huvudet. Hela badrummet luktade citron och någon varm och söt doft som jag antog var vanilj när tvållöddret blandades med vattnet. Jag borde antagligen gå och lägga mig, men när jag väl klivit ur duschen, torkat mig, tagit på mig underkläder och krupit ner under täcket förstod jag att det inte skulle gå att somna på ett bra tag. Mina muskler ville verkligen inte slappna av, de ville krossa Katniss skalle.

Jag började göra armhävningar för att ha något att göra, och kanske även för att trötta ut mig själv så att jag skulle kunna sova. Vad hade jag gjort fel? Vad kunde jag ha gjort för att få en lika bra siffra som Katniss? Varför var hon en bättre vinnare än jag? Varför? En snyftning slapp ur mig, och eftersom att jag flämtade samtidigt av ansträngningen som kom med armhävningarna så måste det ha hörts i hela lägenheten.

”Cato?” Cloves röst var precis utanför min dörr. Hon fick inte komma in, inte nu, absolut inte nu! Jag torkade bort tårarna med handryggen så snabbt jag kunde, men det var för sent. Hon hade redan öppnat dörren, nu stod hon i dörröppningen och tittade på mig med ledsna ögon. Hon såg ut att vara nästan lika bräckt över Katniss elva som jag.

”Ja?” Clove förstod att ilskan i mitt svar inte var riktad åt hennes håll, utan mot Miss Everdeen.

”Får jag sitta här en stund och planera mordplaner?”

”Visst.” Jag klappade platsen på golvet bredvid mig. Hon satte sig där, och hade med sig ett block med tillhörande penna. På den hade hon ritat upp en cirkel som jag antog var arenan. I mitten var ymnighetshornet ritat. Hon hade till och med skrivit upp olika miljöer som var uteslutna, och de som det var troligast att vi skulle hamna i.

”Så, ska vi börja med bergsterrängstaktiken?” hennes röst var skarp och visade på att hon faktiskt lät mig vara en del i hennes plan på hur vi skulle döda de andra deltagarna. Kanske var det för att vara snäll, eller så var det bara för att hon behövde mig. En känsla sade mig att det var båda.

”Okej, vi vet att vi har konditionen att klättra, och vi är helt okej på att göra det, så jag föreslår att om vi nu ska vara på ett berg så placerar vi vårat läger högt upp, så att vi kan spana ut på resten av deltagarna under oss.”

”Mhm”

”Eller har du någon bättre idé, blåmes?” hon gav mig en vänskaplig box på axeln. Jag besvarade med att rufsa till hennes så välborstade och stylade hår. Hon log ett gulligt flickaktigt leende, som jag aldrig sett henne le innan.

”Så om vi hamnar på en savann då?”

”Då… Då kastar vi sand på folk tills de dör!” Cloves leende sprack upp i ett litet skratt när jag föreslog att kasta sand. Det var verkligen den sämsta planen någonsin. Men visst hade Katniss säkert tyckt att det var sjukt irriterande att gå runt med en massa sand i ögonen?

Jag bestämde mig för att släppa lite på mig själv, och började skratta med Clove. Vi hade för första gången en riktigt rolig konversation som båda njöt av.
”Och när vi kommer tillbaka till huvudstaden så kommer de kalla oss för sandmonstrerna från distrikt två! Vem bryr sig om en eldflicka när man kan få sand i sina underkläder?”

”När vi kommer tillbaka så köper vi en helvetes massa sand och dränker distrikt tolv i det, som revansch för att deras spelare fick högre poäng än vi!” vi föll ihop på golvet i en hög och skrattade tills vi fick andnöd. Jag och Clove skulle verkligen se fantastiska ut med vars en stor grävskopa som bara skyfflade upp en massa sand över de förvånade minerna på människorna i distrikt tolv.

”När vi kommer tillbaka så skaffar vi oss kläder helt gjord…” Clove avbröt sig mitt i meningen och tittade ner i golvet som om hon precis kommit på något fruktansvärt. Samma sekund som hon tittade upp för att se mig i ögonen igen så nådde insikten mig också. Det var helt omöjligt att ett ”vi” skulle existera efter spenen. Blicken vi gav varandra blev djupare och skammen skymtade i bådas ögon.

Jag ville berätta för Clove hur mycket jag önskade att vi kunde vinna båda två. Jag hade ingen lust att döda henne. Just i detta ögonblicket så ville jag bara ha henne i min famn och skydda henne från allt farligt som fanns utanför mitt rum i träningscentret. Hon såg inte ut som om hon skulle göra motstånd om jag försökte.

”Clove, kom lite!” min röst var inte hotande, inte desperat heller, utan erbjudande på något sätt. Hon flyttade lite närmre mig, jag lade armen runt henne och Clove lutade sitt huvud mot min axel.

”Vi får väl…” jag gäspade stort innan jag fortsatte: ”ta vara på tiden som vänner vi har kvar…”

”Mm…” Clove hade gjort sig väldigt bekväm på och hennes mjuka långa hår kittlade mot min nakna rygg. Hennes tonfall var trött och man märkte att hon kände sig så pass säker att hon skulle kunna somna så.

”Du, i övermorgon så… Så är vi ute och jagar deltagare på arenan. Och en av oss kommer inte hem igen… Det här är våra två sista dagar med rent samvete…” först när jag yttrade orden förstod jag vad de verkligen betydde. Det här var vår näst sista dag med någon värdighet kvar- för även om jag vann, så skulle jag aldrig bli densamme. För jag skulle förlora min bästa vän på arenan. Den enda personen som jag faktiskt tyckte var okej skulle dö.

Jag tittade ner på henne, för hon hade börjat andas djupare.

Hon hade somnat, och hennes alltid så spända ansiktsdrag var avslappnade. De mörka ögonfransarna vibrerade lite varje gång som hon drog in ny luft i sina lungor. Jag strök en mörkbrun lock in bakom hennes högra öra. Hon såg så oskyldig ut. Som om hon var en liten fågelunge som precis kläckts och nu låg och sov nöjt och säkert uppe i ett stort träd. Som om de hungriga rovdjuren försvunnit för alltid, som om hon aldrig skulle behöva känna samvetskval över något någonsin.

Jag hade inte hjärta att flytta på Clove, så jag lade mig ner på golvet, hennes huvud gled ner på min bröstkorg, men jag lät det ligga kvar. Sedan slöt jag ögonen för att sova där bredvid henne på den mjuka mattan som klädde stället på golvet där vi låg.

Jag somnade snabbt och började genast drömma. Jag, Glimmer, Marvel och Clove var de enda deltagarna i spelen, vi sprang allt vad vi orkade mot ymnighetshornet, som glänste med en konstig orange glans. Marvel ramlade på vägen mot den, och med ett obehagligt knak bröt han sin ryggrad då jag råkade trampa på hans fallna kropp. Under tiden hade Glimmer och Clove hunnit ta vars ett vapen, och Glimmer kastade sin yxa i huvudet på Clove. Synen av min sistriktpartners livlösa kropp på marken fick mig att vilja gråta. Min kropp ryckte till, och så var jag vaken. Morgonljuset speglades i Cloves bruna hår. Hon sov fortfarande.

 

 

Clove

När jag vaknade följande morgon vilade mitt huvud fortfarande mot Catos bröst. Han var redan vaken och tittade ned på mig med ett litet leende lekande över läpparna.

”Godmorgon, sömntuta”, sa han. ”Drömt några söta drömmar?”

Det förvånade faktiskt mig att jag inte blev särskilt generad över faktumet att jag somnat på Cato. Om han hade velat hade han kunnat slänga ur sig något spydigt och jag hade förvandlats till en tomat, men nu var tonfallet i hans röst snarare roat än hånfullt. I mitt nyvakna tillstånd gick en tanke om att han påminde lite om en storebror genom mitt huvud. En väldigt sexig sådan, alltså.

”Mm”, svarade jag, gäspade stort och sträckte på mig. Jag var alldeles stel i nacken efter att ha sovit i en så konstig ställning. ”Hur mycket är klockan egentligen?”

”Tjugo över nio”, sa Cato efter att ha slängt en blick på klockan. ”Jag har varken hört Gloria eller Enobaria uppe än. Ska vi gå och se om det finns någon frukost?”

Jag nickade till svar och vi reste upp oss båda två för att gå ut i matsalen. Som vanligt var ett antal olika delikatesser uppdukade på bordet. När doften av nystekt omelett nådde mig började tarmarna röra frenetiskt på sig i magen.

Cato flinade åt mig. ”Hungrig?”
”Som om inte du håller på att svälta ihjäl”, muttrade jag till svar.

”Jag slår vad om att du inte ens klarar av att äta hälften så mycket som jag kan.” Hans läppar kröktes i ett retsamt leende.

Bakom mina revbenen tändes en liten låga vid tanken på en chans att visa honom att jag minsann orkade med minst lika mycket som honom. ”Upp till bevis då, blåmes.”

Med dem orden inleddes vår ätartävling. Vid det laget då Enobaria och Gloria kom upp hade jag och Cato satt i oss flera skålar gröt, en halv vattenmelon, ett antal liter blåbärsmjölk och vad som kändes om flera ton äggröra. Dessutom hade Cato tryckt i sig oräkneliga många kex. Vi hade nog ätit tills vi antingen sprack eller kräktes upp allihop om inte Gloria avbrutit det genom att en smula äcklat berätta att vi nu skulle förbereda oss inför intervjuerna ikväll. Jag skulle tydligen få börja att tillsammans med Enobaria diskutera hur vi skulle presentera mig inför kamerorna medan Gloria tydligen förväntade sig att kunna förvandla Cato till en riktig gentleman, vilket i mina öron lät ungefär lika genomförbart som att få Enobaria att tatuera in ”Jag älskar Gloria Glove” i sin panna.

”Oavgjort för stunden kanske, men nästa gång ska jag fan spö skiten ur dig, blåmes”, morrade jag till Cato innan vi skiljdes åt för stunden.

Han skrattade rakt ut. ”Dream on, sweetheart.”

Enobaria drog mig otåligt i armen. Hon verkade ha lite svårt att förstå när jag och Cato verkligen var sura på varandra på riktigt och när vi bara skämtade med varandra. Fast i och för sig, hade man slitit strupen av någon med sina tänder kanske man hade lite problem med känslosvallet.

Vi slog oss ned i vars sin fåtölj i vardagsrummet. Enobaria betraktade mig med en så glödande blick att jag undrande vilken människa som egentligen gömde sig där bakom den skinande raden av guldtänder.

”Hm”, mumlade hon för sig själv. ”Vad ska vi ta oss till med dig?” Hon lade huvudet på sned och jag fick känslan av vara en lerklump, redo att formas till vad som än önskades.

”Vadå?” fräste jag, besvärad att behöva betraktas som ofullständig. ”Det är väl inget fel på mig?”

Enobaria skrockade roat för sig själv. ”Jag menade inget illa, lilla vän.” Hennes röst dröp av sarkasm. ”Vi måste bara finna en personlighet till dig som folk lägger på minnet. Vad tror du själv att du klarar av att spela? Är du en bra aktris?”

”Oj”, svarade jag, överrumplad av den plötsliga frågan. ”Jag har aldrig haft chansen att spela teater någon gång, men jag är inte helt kass när det gäller att ljuga.”

Enobarias rödmålade läppar sprack upp i ett stort leende. ”Utmärkt”, sa hon och lutade sig belåtet tillbaka i fåtöljen. ”Vad sägs att vi gör dig intelligent, självständig och stark? Visst, du kan ingå i en pakt med de andra, men inte för att du behöver det utan för att du vill veta var du har dem. Hur låter det?”

Jag bara nickade, hade inte riktigt någon åsikt om det hela. Trots att farbror Nathan varnat mig så många gånger litade jag faktiskt nu på att Enobaria visste bäst. Hur skulle det annars komma sig att Distrikt 2 haft så många sponsorer vartenda år?

Enobaria ställde mig vad som kändes som tusen frågor där jag skulle spela min roll som en ung och stark kvinna med mycket glöd i, och när jag efter många timmars slit hade lust att slå henne hårt i ansiktet nickade hon tillslut godkännande.

”Nå”, sa hon. ”Med lite mer inlevelse och engagemang ska det nog fungera. Försök att inte se så sur ut bara.”

”Det kanske inte är så lätt när du tvingar mig att svara på en massa idiotiska”, snäste jag till svar.

”Åh, jag hade gärna sluppit”, skrattade Enobaria fram. ”Det är knappast för min egen skull jag ställer upp på det här, unga fröken. Du borde skratta dig lycklig över att jag ens kastar bort min värdefulla tid på någon som med största säkerhet ändå kommer dö inom några dagar.”

Jag flög upp från fåtöljen så häftigt att den välte bakom mig. ”Jag kommer inte att dö!” vrålade jag i hennes ansikte. ”Jag vet att du inte tror på mig och att ni håller på den där dumma Cato båda två bara för att han kanske har mer muskler än mig, men jag har i alla fall någonting mellan öronen till skillnad från honom. Skit samma om du tror att han kommer vinna, jag behöver inte din bekräftelse. Jag klarar mig utan din jävla hjälp.”

Enobaria lyfte imponerat på ögonbrynen. ”Precis den glöden har jag letat länge efter. Om du kan lyckas behålla den utan att slå ned Caesar Flickerman ska du nog se att du tar hem hela spelen.”

Osäker på hur jag skulle ta emot hennes beröm gav jag bara henne en så saftig blick jag kunde innan jag med bestämda steg klampade iväg till matsalen för att slänga i mig lite lunch.

Om jag tyckte att förmiddagen var hemsk så fanns det inga ord för att beskriva hur eftermiddagen skulle bli. Jag skulle tillbringa flera timmar tillsammans med Gloria där hon skulle lära mig ”grundläggande vett och etikett”, som hon själv kallade det. Tydligen var bara innehållet i min intervju halva biten, jag skulle nämligen lära mig att gå, sitta och le som en dam. Vilket innebar att Gloria tvingade ned mig i ett par stilettklackar och förväntade sig uppenbarligen att jag skulle lära mig att trippa omkring i dem utan att vricka fötterna av mig.

”Seså”, pep hon uppmuntrande. ”Det är inte så svårt. Nej, nu knäar du dem igen! Du måste sätta i hälen först, lilla vän.”

Jag svor så grovt att Gloria på slutet av dagen var nära till tårar. Hon såg omåttligt lättad ut när Danyelle klev in i rummet och bad mig följa med för att bli uppstylad och inklämd i någon klänning. Den här gången, som Danyelle själv uttryckte det, var min outfit ett riktigt mästerverk. Om orden var menade att ha en lugnad effekt på mig misslyckades det totalt, jag blev snarare ännu mer uppskrämd. Danyelle hade också kallat dräkten vid invigningen för ett mästerverk.

Till min stora lättnad var det inte så förfärligt som jag förväntade mig. I jämförelse med hennes förra kreation var det här det underbaraste plagg jag någonsin skådat. En orange, kort klänning med oräkneligt antal underkjolar hängde och väntade på mig på en galge i rummet bredvid. Danyelle såg nöjd ut när jag provade den och min första tanke när jag såg mig själv i en spegel iklädd klänningen var att hon faktiskt fått mig att se söt ut.

Clarkson sminkade mig i olika nyanser av guld och brons, Kathie flätade upp håret i en komplicerad fläta och Joy gav mig glittrande lösnaglar. Till sist fick de mig att kliva i ett par skor som var precis lika hemska som de Gloria tvingat mig att öva i, och för första gången i mitt liv kände jag mig tacksam gentemot henne.

Jag mötte resten av vårt team vid hissen. Cato hade på sig någon svart, blank kostym och såg sammanbiten ut. Av någon anledning fick jag känslan av att han inte gillade att vara på scen.

”Jaha”, mumlade jag retsamt i hans öra i hissen på väg ned. ”Ska du hålla upp dörrar för mig och bära mina väskor efter dina gentlemanslektioner hos Gloria?”

”Håll mun”, muttrade han surt. ”Jag hade redan lidit tillräckligt mycket idag innan du skulle komma med dina små giftiga kommentarer.”

”Öh, och det kommer från rätt person?” Jag viftade lite med fötterna för att visa mina skyhöga klackar. ”Du är man. Du behöver inte lära dig att gå i sådana här.”

Han bara flinade till svar.

Nästan alla spelardeltagare var redan där, bara tolvorna fattades. Det var redan dags att gå upp på scen och jag hann för ett ögonblick tänka den ljuvliga tanken att Katniss och hennes medspelare skulle missa alltihop innan de båda kom stövlande ut ur hissen. Hon var klädd i en klänning täckt av diamanter som bildade former av eldslågor över hela tyget. Den såg ut att väga minst ett dussin kilo och hon verkade ha lite problem att röra sig i den ordentligt. Inombords skrattade jag rått. Det var min kväll ikväll.

Alla tjugofyra spelare tågade ut på scenen. Ett antal stolar stod utplacerade i en halvcirkel, och där förväntades vi sitta medan spelarna blev intervjuade, en efter en. Nedanför scenen vrålade publiken av upphetsning när de fick syn på oss. De älskade oss redan. Vetskapen fick mig att bli en smula lugn. Så länge jag höll mig till planen fanns det knappast någonting som kunde gå fel.

Glimmer var först upp till Caesar Flickerman som hade kommit instruttande och slagit sig ned i sin vanliga fåtölj, i år med midnattsblå peruk och matchande kostym. Det var inte svårt att se vilken personlighet hennes mentor Cashmere hade skapat åt henne, i en genomskinlig klänning och med det där långa håret var hon så sexig att det var ett under att inte Cato, som satt på stolen bredvid mig, fick stånd.

Näste man upp var Marvel. Han drog några dåliga skämt men Caesar Flickerman skrattade vänligt åt dem i alla fall, så att inte Marvel skulle framstå som alltför dum.

”Men Marvel, hur har du egentligen det med kämpaglöden?” undrade Caesar Flickerman. ”Hur gärna vill du egentligen vinna?”

Marvel sprack upp i ett korkat leende. ”Jag ska minsann vinna spelen om jag så ska dö på kuppen!”

Caesar klappade honom på axeln och skrockade roat. ”Det ska nog inte bli några svårigheter att ordna, grabben. Tack så mycket för att du kom hit ikväll!”

Applåder och applåder, Marvel reste sig upp och gav ett fånigt flin till publiken innan han slog sig ned oss hos andra.

Det var först då nervositeten kom. Den kändes som om någon slagit mig hårt i magen. Jag hörde knappt vilka ord Caesar Flickerman använde för att presentera mig, plötsligt var jag snubblade på väg över scenen till fåtöljen som stod vid hans sida.

”Goddag, Clove”, sa Caesar vänligt när jag tagit plats bredvid honom. ”Du tvekade knappast en sekund innan du slängde dig fram mot scenen där på Slåtterdagen. Hur kom det sig att du var så ivrig?”

För att jag tränat inför det hela mitt liv, skulle det självklara svaret ha varit. Men det var ju förbjudet. Plötsligt stod det still i hjärnan. Vad skulle den Clove Enobaria skapat åt mig ha sagt?

”Varför skulle jag inte vara det?” svarade jag så självsäkert jag kunde. ”Jag menar, hur kan man inte låta bli att ta chansen när den dansar förbi framför ögonen på dig?”

”Chansen att få göra vad då?” Caesar gav mig en blick. Hans budskap var tydligt: var inte rädd för att bre på.

”Att få vistas här, äta delikata måltider och gå i sådana här kläder. Titta själva, har ni någonsin sett så vackra skor förut?” Jag viftade med fötterna och klackskorna glittrade i scenbelysningen. Från publiken hördes mängder av ”ah” och ”åh”. ”Arenan må vara en utmaning, men det är också utmaningar som får mig fortsätta kämpa.”

”Men hur är det med familjen därhemma då? Är du inte rädd att aldrig mer få träffa dem?”
Jag viftade bara bort det. ”Äh, de ser jag snart igen”, svarade jag leendes. ”Rätt som det är så har jag vunnit spelen och kommer hem med mer lyx och flärd än de någonsin sett förut.”

Caesar skrockade lågt. ”Du har bra självförtroende, Clove, vilket är något väldigt positivt. Säg mig, var kommer all den säkerheten ifrån?”

Jag tvekade en sekund. Svaret var tvunget att låta äkta. ”Inifrån mig själv”, beslutade jag mig till sist för. ”Jag vet att jag är stark och smart. I mitt distrikt har jag sett saker som gett mig skinn på näsan. Klarar jag av det, klarar jag av den här arenan också.”

”Du har många tuffa konkurrenter i år, dock”, replikerade Caesar allvarligt. ”Blev du inte nervös när du såg hur höga siffror en del speldeltagare lyckades få ihop?”

Jag kastar en snabb blick åt Katniss håll. Det är så tydligt att det är henne han syftar på. ”Äsch”, svarade jag benhårt och vände blicken rakt in i kameran. ”Vad de har för siffror spelar ingen roll när de ligger och jämrar sig i sitt eget blod.”

Några i publiken drog häftigt efter andan. Kanske hade jag skrämt en del, men jag hade i alla fall givit dem ett intryck nu. Glädjen vällde upp inom mig i form av en liten låga i bröstet.

”Jag skulle gärna tala mer med dig, men tyvärr är tiden slut nu”, avslutade Caesar. ”Lycka till, Clove, så kanske vi ses om inte alltför lång tid.” Och så blinkade han åt mig med ena ögat.”

Jag gick tillbaka till stolarna så långsamt jag kunde förmå mig själv. Precis när jag satte mig ned reste sig Cato upp. Våra blickar möttes i ett ögonblick, och en glimt i hans ögon bekräftade att det gått precis så bra som det kändes.