Killing
Cato
Det var inte verkligt inne på arenan. Inga vanliga instinkter fungerade överhuvudtaget. Allt som kändes var kämparglöden som speglades i allas ögon, även de som låg blödandes på marken. Den brunhåriga flickan jag vridit nacken av låg vid en stor plastlåda med sovsäckar i. Kroppen kunde inte ha legat lägligare, eftersom att den lilla pojken från distrikt 4 som måste ha varit i fjortonåldern ramlade baklänges över henne. Inom fem sekunder hade jag stuckit mitt svärd i magen på honom. Han hostade till, och skvätte blod på mina byxor. Under en sekund mötte vi varandras blickar, och jag såg hur han kämpade för att inte ge efter. Sedan sprang jag vidare för att leta upp någon ny som varit dum nog att stanna kvar vid ymnighetshornet.
Jag slängde ett öga på Clove, som var i full gång med att använda sin största kniv på en mörkhårig kille. Ett litet leende spelade i mina mungipor. Clove såg verkligen inte mycket ut för värden utifrån, men så fort man fick se henne hantera sina vapen så ändrades ens synsätt på henne drastiskt. Hon var inte längre en liten flicka som gillade marmeladsmörgåsar, utan en hänsynslös mördare.
En pojke, som måste ha varit mer korkad än Marvel, kom springandes mot mig. Jag stod still och väntade in hans drag. Väntade på att han skulle vända sin kurs. Men tydligen var killen så dum att han trodde att jag stelnat till av rädsla inför honom och hans spetsiga pinne.
När hans pinne var en meter ifrån min mage vejde jag undan och tog ett stadigt tar runt hans arm och drämde honom så hårt jag kunde i marken. Jag hörde något knäckas i honom, men var inte helt säker på vad det var. Tydligen var det varken hans skalle eller hans ryggrad, för han reste sig upp igen, och pekade sin pinne mot mig igen. Min mun kröktes nu upp i det leende som jag nästan uppbådat vid synen av Clove och hennes knivar.
”Vart kommer du ifrån?”, frågade jag killen med benhård röst.
”Distrikt s…sju!” han försökte verkligen låta väldigt stark, men jag hörde hur hans röst bräcktes när det gick upp för honom att han skulle dö vilken sekund som helst.
”Okej, sju…” Du får fem sekunders försprång, spring åt vilket håll du vill, och så jagar jag dig sen. Du ska få en ärlig chans, eftersom att du bara har en pinne att försvara dig med. Han spärrade upp ögonen, som om han trodde att jag inte talade om sanningen för honom och sen började han springa så fort hans ben förmådde.
”…Tre… Fyra… Fem!” vrålade jag och började springa efter honom. Jag sprang förbi Glimmer som lagt händerna på en pilbåge. Hon fick in en fullträff på en tjej med råttfärgat hår. Jag flinade och ökade hastigheten och kom lätt ikapp killen från sju. Sedan sparkade jag till hans ben, så att han ramlade ner på marken och fick ansiktet rakt i en blodpöl.
Jag placerade min känga mot hans nacke, så att han inte skulle kunna flytta på sitt huvud, utan var tvungen att ligga kvar med ansiktet i någon annan spelares blod.
”Så sju… Du fick ett försprång, en chans att överleva. Hur kommer det sig att du inte tog den?” jag visste att huvudstaden älskade vad som hände just nu. Det var helt klart att jag var i bild. Jag uppbådade Enobarias min i huvudet. Hon måste le stort när hon såg vad jag höll på med. Gloria såg säkert bara rädd ut. Det gladde mig, Gloria förtjänade lite spänning i vardagen. Mina föräldrar måste också titta, det var obligatoriskt att se startstriden i distrikt två. Jag kunde inte låta bli att undra vad de tänkte om mig nu. Kanske fattade de att det fanns en chans att jag skulle vinna, och då skulle de väl bli stolta över mig? Det återstod att se när jag kom hem.
Jag lät mitt sinne vandra tillbaka till arenan, och pojken som kämpade på marken för att ta sig upp.
”Kunde du inte springa ordentligt efter att jag slängt dig i marken? Jag ber om ursäkt… Det var verkligen inte meningen att göra illa dig…” Pojken försökte få något ur sig. Men eftersom att hans läppar var pressade mot den blodstänkta marken så gick det inte speciellt bra. Det lät bara som ett plågat gurglande…
”Eller… Vid närmare eftertanke så var det nog meningen”. Jag sparkade till pojkens tinning så att han dog direkt av en spräckt skalle.
Jag tittade upp precis i tid för att se Glimmer sätta sig över Peeta. Hon flinade stort och drog sin yxas egg mot hans rosiga kinder. Man kunde nästan se adrenalinet pumpa runt i hans ådror när Glimmer borrade in den kanske två millimeter i honom.
”Du är min nu, Lover boy!” hon skrattade stort och strök ner mot hans hals med yxan. Det såg riktigt sensuellt ut, publiken måste verkligen stå på sina tåspetsar. Glimmer såg ut som om hon skulle kyssa honom, och det skulle inte förvåna mig om hon gjorde det samtidigt som hon slungade yxan i hans bröst.
”VÄNTA!” Peetas röst fick Glimmer att dra upp yxan lite ”Vad är det?” undrade hon. Peeta andades två djupa andetag innan han fortsatte.
”Jag vill hjälpa er! Kan jag inte få gå med er? Jag är jättebra på att ordna med mat och jag lovar att jag inte ska rymma. Jag lämnar ifrån mig mina vapen! Jag lovar!”
Jag började automatiskt springa mot Glimmer och Peeta. Hon fick verkligen inte göra vad jag såg att hon övervägde i sin trånga hjärna.
”Åh… Vad trevligt! Kan du verkligen baka bröd så som du sa att du kunde i din intervju?”
”Det är klart!” tydligen var det brödet som fick Glimmer att stiga av honom. Sedan räckte hon honom sin hand och drog upp honom på fötter.
”Kan du steka pyttipanna också?” Undrade Marvel när han skakade Peetas hand, och sedan fortsatte han med att säga att han själv ”bara kunde steka korv blandat med potatisbitar”. Han verkade inte fatta att det var nästan i princip samma sak som pyttipanna. Men eftersom Marvel verkligen inte spelade i samma liga som majoriteten av resten av mänskigheten när det gällde intelligens så fick man inte döma honom för mycket över hans korkade uttalanden som han hela tiden klämde ur sig.
”Glimmer? Vad fan håller du på med?” vrålade jag och nådde fram till henne. Hon tittade undrande på mig. Ibland var hon lika korkad som Marvel.
”Vad fan ska vi med honom till? Du kan steka din mat själv! Du behöver ingen blond kille från distrikt tolv som ska göra det åt dig!”
Jag gick fram och grabbade tag i Peetas jackkrage. Hans stora skrämda blå ögon tittade bedrövat på mig. Man såg att han var verkligt oroad över vad som skulle hända med honom nu. Han kämpade hårt för att hålla sin andning stadig, men det gick inte så bra, han hyperventilerade istället. Jag höjde min knytnäve för att smälla till honom så hårt jag kunde i ansiktet bara för att hämnas på hans distrikt, men såklart vrålade Glimmer ”Sluta!”
”Varför då?”
”Jag vill ha honom! Han är mitt offer, det var jag som fånade honom från början, och om någon ska bestämma när han ska dö så är det jag! Okej?” hon frös mig till is för en sekund när hon talade. Precis så lång tid som Peeta behövde för att rycka sig ur mitt grepp.
”Okej Glimmer, men bara för denhär gången! Och om han rymmer så är det ditt problem… Eller förresten, det kommer det inte att vara, för vi…” jag slängde en blick på Marvel, Clove och Patricia som samlats kring scenen ”…dödar dig om något skulle gå fel med honom. Fattar du?”
Glimmer betraktade nedstämt mig med sina stora gröna ögon. Jag ångrade genast vad jag sagt. Hon förstod säkert inte felet i det hon gjort. För henne var Peeta bara en gullig blond pojke som kunde baka bröd, och inte någon som skulle kunna försätta oss i trubbel.
”Kom hit”, jag vinkade Glimmer till mig. Hon såg inte helt säker på om hon skulle göra som jag sagt åt henne eller inte. Kanske inte så konstigt egentligen, jag hade ju precis hotat henne till döds. Men tillslut bestämde hon sig för att komma fram ändå, och jag sträckte ut armarna och höll henne hårt och kärleksfullt mot min kropp.
”Du vet att jag aldrig skulle skada dig. Okej? Jag är bara lite skakad efter adrenalinkicken som kom med striden!” Hon tittade mig djupt in i ögonen med lättad blick och kramade mjukt tillbaka. Det märktes att det här var något som hon hade väntat på ganska länge och jag kände hur hon andades avslappnat. Hennes blonda huvud slappnade av mot min axel. När tanken att bryta nacken av henne nu när jag hade chansen flimrade igenom mitt medvetande slutade jag hålla henne pressad mot min kropp.
”Okej Cato”, viskade hon och log brett. Jag flinade lite besvärat tillbaka. Och sen spände jag ögonen i Peetas blåa igen.
”Om du ställer till något fuffens Peeta Mellark så hänger jag upp dig i ett träd och låter Clove göra om ditt söta rosiga ansikte! Och sen ska jag personligen se till att Katniss får se dig blöda där innan jag knäcker nacken av henne inför dina snart döda ögon! Är det här helt klart för dig?” Peeta nickade ivrigt och vågade sig sedan ett steg närmare Marvel, som inte fattat vad som hänt.
Jag tittade mig runt på platsen runt ymnighetshornet. Jag fick det till sammanlagt tolv kroppar runt mig. Sju killar och fem tjejer. Precis när jag tagit en närmare titt på dem som jag själv dödat ljöd kanonen. Den sköt elva skott, en för varje död deltagare. Tydligen hade ingen hunnit dö utanför blodbadet vid ymnighetshornet än. Och tydligen fanns det en levande deltagare runt oss. Marvel gick runt och skakade på liken, och hittade en liten pojke som fortfarande levde. Precis när Marvel skulle sticka sitt spjut i honom, lovade han att programmera om minorna som funnits placerade runt startplattorna. Det lät som en ganska bra plan, så Glimmer fick hålla koll på honom medan Marvel, Peeta och jag staplade maten, sovsäckarna, medicinen och resten av det som funnits vid ymnighetshornet i en stor stapel som blev säkert två meter hög. Sedan lämnade vi honom och Patricia där, för hon skulle se till att han inte gjorde något korkat, och han skulle som sagt återanvända minorna.
”Så… Nu tar vi och letar efter folk i skogen. De lär vara trötta.” För första gången sedan imorse hörde jag Cloves sockersöta stämma. Hon var fruktansvärt blodig, och jag såg att hon haft det minst lika bra som vi under dagen. Hennes knivar såg inte ut att ha blivit använda, så blankpolerade var de. Men vi som sett henne slåss visste att de allihop var mer än väl använda på hennes offer… Sedan började vi som inte var utvalda till specialuppdrag vandra in i skogen, där vi antog att det gömde sig minst fem deltagare. Om vi hade tur skulle de allihopa vara döda nästa morgon…
Clove
Elva döda, tretton kvar, varav sju var med i vår allians. Oddsen var knappast gynnsamma för de övriga spelarna. Vi var inte bara överlägsna i antalet, allihopa (utom möjligtvis pojken från Distrikt 3) var även starka. Till och med Peeta hade ju gett oss en uppvisning i träningscentret med den där tyngden han kastat iväg. Det enda problemet var nu bara att de andra vid det här laget antagligen var djupt inne i skogen.
Alla plockade på sig så mycket saker de orkade bära, men det jättelika tältet som stått allra längst in vid ymnighetshornet gick inte att ta med sig, så efter att Cato hotat Amadeus, pojken från Distrikt 3, till livet gick han med på att låta honom vakta det som blev över av bytet.
”Om minst lilla sak är borta när vi kommer tillbaka ska du få ångra att vi inte tog livet av dig direkt”, morrade Cato i hans öra innan vi andra begav oss in i skogen.
Glimmer hängde på Catos arm trots att hon mycket väl måste ha märkt hur besvärad han blev av det, och Marvel gick bakom och gav dem ilskna blickar samtidigt som han höll ett öga på Peeta. Jag samtalade med Patricia. Hon var faktiskt helt okej, och definitivt bättre sällskap än de där tre tillsammans.
”Okej”, sa jag medan vi patrullerade fram på ett led i skogen mig och Patricia i täten. ”Elva är döda, vi vet inte riktigt vilka men det lär vi ju märka ikväll. Sju är med i våran allians. Vilka är de sista fem?”
”Tjejen från femman, hon rödhåriga, och killen från tian.”
”Båda elvorna, den lilla flickan och så Thresh.”
”Och hon. Katniss. Fy fan vad hon ska få lida när vi får fatt i henne.”
Plötsligt tog en idé form i mitt huvud, en av mina bättre sådana. Jag vände mig mot Peeta som gick strax bakom mig och tog ett hårt tag i hans arm så han verkligen skulle förstå att det var jag som bestämde.
”Lyssna jävligt noga, Lover Boy”, väste jag åt honom. ”Du vet var hon är va?”
Han fick anstränga sig väldigt hårt för att inte se rädd ut, men det spelade ändå ingen roll. Skräcken lyste så starkt i hans ögon att det var ett under att hans knän inte darrade. Han behövde knappast fråga vem ”hon” var, för det fanns ingen förutom Katniss som jag kunde syfta på.
”Nej”, svarade han och det märktes på honom att han inte ljög. ”Men jag vet vart hon kan tänkas ta vägen. Jag kan hjälpa er om ni vill, men i sådana fall vill jag inte bli behandlad som en fånge.”
De andra hade stannat för att höra på vad han hade att säga, och jag utbytte en blick med Cato. Hans ansikte var förvridet i en min av hat. Det fanns ingenting i hela världen som han önskade sig mer än chansen att genomborra Katniss äckligt spinkiga kropp med sitt svärd, jag kände honom tillräckligt bra för att kunna lista ut det. Så när jag svarade Peeta var det faktiskt mer för Catos skull än min egen.
”Sure”, sa jag. ”Om du är så ivrig att bli av med din flickvän. Eller var bara det där ett litet skådespel?” Jag flinade och i ögonvrån såg jag hur Glimmer gjorde detsamma.
Peeta grimaserade. ”Nej, nu missförstår du mig”, förklarade han och bet sig i läppen. ”Jag vill inte att hon ska dö, men det finns ju bara en som kan komma ut levande härifrån, eller hur?”
”Och det skulle vara du eller?” sköt Patricia spydigt in. Vi andra garvade åt honom.
”Det vet inte ens Seneca Crane”, fortsatte Peeta allvarligt. ”Men trots att Katniss fick så höga poäng...”
”Vad var det egentligen hon gjorde? Slickade dem i röven eller?” frågade Cato bitskt.
Peeta bara ryckte på axlarna. ”Ingen aning, hon sa det inte till mig. I alla fall så vet jag att hon inte är tillräckligt stark för att överleva det här. Och ju förr hon lämnar det här stället, desto bättre.” Hans ansikte förvreds i en plågad min.
Nu var det min tur att rycka på axlarna. ”Visst. Det är väl vår bästa chans. Men om du försöker lura oss om minsta lilla sak så är överenskommelsen bruten och du ska få önska att du aldrig blev född.”
”Inga problem”, svarade Peeta oberört. ”Varför skulle jag göra det? Ni är ju min bästa chans att överleva.”
De orden verkade övertyga resten av karriäristerna, så jag antog att han knappast skulle bli ett problem. Glimmer kunde anställa honom som kock eller nåt och få honom att laga pyttipanna till Marvel, men bara så länge han ledde oss till henne. Katniss. Så länge skulle han bli benådad. Men så fort hon var död och han inte längre var till någon nytta, då skulle jag minsann döda honom själv. Ett snabbt jack över pulsådern bara, som ett tecken på tacksamhet. Han kunde tro vad han vill om sin egen överlevnad, men det var inte han som skulle komma ut härifrån med livet i behåll.
Vi fortsatte genom skogen medan mörkret sänkte sig ned över arenan. Marvel gnällde lite om att han var trött i benen efter några timmars vandring, men vi andra hånskrattade bara åt honom. Det var nu det var den bästa tiden att jaga de andra spelarna.
Plötsligt projicerades Panems emblem på himlen, och vårt lilla fälttåg tog en paus för att se på när bilder av de fallna spelarna visades. Förutom killen från Distrikt 9 som jag hade dödat först av alla hade jag även lyckats få ned två spelare till, den krullhåriga killen från Distrikt 6 samt en till från femman. Glimmer delade ut lite torkat kött till allihop som vi satt och gnagde på medan bilderna visades. Både Cato och Marvel skröt högt om hur det hade gått till när de dödat sina offer. Peeta satt bara tyst och såg på med allvar i blicken.
Vi fortsatte vår vandring. I någons ryggsäck hade vi hittat två par glasögon som man kunde se klart i mörkret med, så Patricia, som jämt och ständigt berättade för oss vilken god syn hon hade, samt Glimmer gick i täten och spejade ut bland buskagen i jakt på spelare.
Plötsligt ropade Patricia till och pekade upp mot himlen. Det var svårt att se för oss andra, men om man koncentrerade sig riktigt noga gick det att uppfatta en tunn pelare av rök som kom från ett ställe längre in i skogen. Nu blev det fart på allihopa och vi skyndade oss fram genom skogen. Vårt första offer efter själva blodbadet var så gott som klirrat.
