Clato.blogg.se

Cato

Jag studerade mina fingernaglar noggrant medan Clove svepte in sig i sin jacka så gott hon kunde. Jag hade första vakten, det var liksom en oskriven regel att jag alltid skulle ha det. Fast jag sov i och för sig nästan alltid längst, så det var väl rättvist så. Idag var dock regeln inte riktigt i min smak. För helst av allt ville jag bara lägga dagen bakom mig. Vi hade fått vårt förråd av nödvändigheter sprängt av någon. Och Marvel var död.

Varför var han död? Jag behövde Marvel. Till vad visste jag inte riktigt, men han var en del av vårat gäng. Han var min bro. Marvel var en av de få kompisar som jag faktiskt kunnat stå ut med, och nu var han död. Inte för att det spelade någon roll egentligen. Han skulle ändå ha behövt dö snart. Fast visst skulle jag sakna hans dåliga vitsar och korkade uttalanden. De gjorde arenan så mycket roligare och spelet lättsammare.

Jag slängde ett öga på Clove. Hon verkade drömma om något, för hon ryckte till då och då, bara för att sekunden senare dra jackan tätare omkring sig. Det var verkligen kallt på arenan. Nästan nollgradigt. Jag ryste till och tittade upp mot stjärnorna.

En stund senare försökte jag hitta på något vettigt att göra. Så jag provade att spänna varenda muskel i kroppen, en i taget. För att kontrollera om jag hållit formen ordentligt på arenan. Visst hade jag väl gått ner lite i vikt, men mina muskler var fortfarande fullt överlägsna de andras. Så vem brydde sig? Viktuppgång var inget problem när jag vunnit.

Efter att ha spänt alla muskler några gånger bestämde jag mig för att väcka Clove, så jag skakade lätt på hennes axel.
”Mamma..?”, svamlade hon förskrämt medan hon vaknade.

”Nej, dumskalle, det är ditt vaktpass…”

”Va..? Ja… Juste…” Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen.

”Gonatt Clove.” Gäspade jag och lade mig ner.

”Gonatt, blåmes”, flinade hon trött och stirrade in i elden.

Nästa morgon vid sextiden, efter att vi stigit upp, så var det dags att jaga frukost. Trodde vi. För när allt var ihopsamlat och vi släpade oss in mot skogen så hördes ett välbekant pinglande. Jag och Clove såg på varandra med lättade ögon. Tydligen hade vi fortfarande sponsorer som inte vänt oss i ryggen efter våra missöden. I behållaren hittade vi ett frukostbröd. Enobaria måste verkligen ha trugat på sponsorerna, för det var inte äckligt gammalt bröd, utan det var grovt och fullt med torkad frukt och bär. Aprikoser och blåbär. ’Hoppas ni får en bättre dag idag -E’ stod det på lappen. Vi vinkade förstrött ut i luften för att visa våra sponsorer att vi var dem evigt tacksamma. Jag och Clove åt tills dess att vi var mätta, och resten av brödet stoppade vi i ryggsäcken som jag haft med mig när vi jagade efter eldarna.

”Så blåmesen, vad säger du om att gå ut och jaga efter Lover Boy idag?” Clove flinade och vässade hotfullt sin favoritkniv mot en sten.

”Varför Lover Boy..?”

”För att han fortfarande har ont i benet kanske.” Jag hade nästan glömt att Peeta, med sitt skadade ben, var ett lätt byte ute i vildmarken.

”Visst.” Vi fyllde våra vattenflaskor, och joggade ut i skogen. Ett läskigt välbekant märke var lämnat vid den tredje elden. Marvels kropp hade legat där. En bit bort låg det massor av blommor. Vi undersökte dem, för de hade blivit uppryckta i största hast. Av Katniss. Men även om detta spår varslade om att hon varit där och låg så tydligt utplacerat, så hade hon inte varit där sedan Marvel dött. Så hon kunde vara var som helst.

Jag lutade mig rastlöst mot ett träd.
”Det här är lönlöst, kan vi inte göra upp en taktik istället?”, frågade jag irriterat Clove, som fortfarande studerade blommorna ingående.

”Vad då för taktik? Det här är det bästa vi har”, hon lät lika farlig som jag.

”Vi kan prova delar av arenan vi inte varit på innan.”

”Tycker du att vi ska smyga oss in i det där gräset som når mig över öronen? För jag tror inte att det är en speciellt bra idé, ifall Thresh gömmer sig där.”, spottade hon ur sig till svar.

”Fine. Vi stannar här och tittar på blommor istället då.”

”För din information så är det här det enda spåret av någon alls. Om du vill ut och irra runt efter Peeta så gör det. Men de här blommorna måste ha växt någonstans. Och det är knappast i denhär dungen.”

”Men tror du på allvar att någon skull…” En välbekant röst avbröt mig. Men det var ingen deltagare, utan av någon anledning så hördes Claudius Templesmiths röst inne på arenan.

”Lystring deltagare!” började han.

”Åh vad vill de nu då?” fräste Clove.

”Hur ska jag kunna veta det?!” Jag spetsade öronen för att höra allt som Claudius sa. Inte för att det behövdes speciellt mycket, hans röst var nämligen så hög att den fick fåglarna att lyfta från sina nästen i träden.

”Det har skett en liten regeländring.” Hur gjorde man en regeländring i Hungerspelen, där det inte finns några regler alls..? ”Denna regel tillåter två segrare att krönas, om de härstammar ifrån samma distrikt.” Både jag och Clove kunde vinna. ”Som sagt, två deltagare ifrån samma distrikt kan krönas till vinnare.” Jag stirrade stint på Clove, som stirrade tillbaka. ”Detta är det enda tillkännagivandet” Sedan sprakade det till, och Claudius röst förblev tyst.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Egentligen kände jag bara för att springa fram och krama Clove så hårt jag kunde. Det hade antagligen inte varit speciellt bra, eftersom hon skulle ha krossats då.

”Vi… Snart åker vi hem!” Clove log och släppte blommorna hon hade i handen för att resa sig upp.

”Snart är vi hemma!” min röst var chockad.

”Vi ska hem. Tillsammans!”

”Låt oss få det här överstökat då”, flinade jag och svingade mitt svärd lekfullt runt i luften. Än var det bara förmiddag, och regeländringen var precis vad som behövdes för att få kampviljan och humöret på topp.

Clove och jag sprang runt i skogen hela dagen, åt lite mer bröd till lunch och fick med oss lite kaniner, som vi åt till kvällsmat, från skogen. Några deltagare lyckades vi dock inte spåra upp och döda. Fast helt ärligt så brydde vi oss inte om det. Dagen var tillräckligt bra som den var. Vi hade trots allt fått ett hinder ur vägen. Nämligen faktumet att vi kanske skulle ha behövt döda varandra. Men nu, nu skulle vi båda två vara hemma om mindre än en vecka.

”Cato”, flinade Clove med munnen full av kanin.

”Mhm!”, svarade jag.

”Det här är den bästa dagen på arenan hittills!”
”Jag vet!” och med ens tystnade vi båda generat. Det var inte okej att leka happy family. Vi var fortfarande här, och vi var fortfarande tvungna att leta upp de andra och döda dem så brutalt vi kunde. Men visst var stämningen betydligt bättre mellan mig och Clove nu.

”Jag är glad att vi båda åker hem!”, fnissade hon fram och pillade runt lite i askan vid braskanten.

Helst av allt ville jag bara ha svarat henne, men det gjorde jag inte. Istället ställde jag mig upp. Clove följde mitt exempel. Sedan stegade jag fram och kysste henne för första gången inne på arenan. Det kändes mycket bättre än i träningscentret, där allt bara varit ett smutsigt spel för att förödmjuka varandra. Här var det något annat.

Jag ville verkligen ha henne. Clove kysste tillbaka. Men inte som när vi legat och hånglat i min säng, utan som om hon kände precis samma sak som jag. Kanske var hon inte världens bästa på att kyssas, men vad gjorde det? Clove var min. Min. Min. Min.

Hennes händer låg mot min bröstkorg när jag tryckte henne närmare. Det var så sjukt laddat mellan oss. Det var det bästa ögonblicket i mitt liv.

 

 

Clove

Den dagen var den bästa dagen på arenan. Den slog den dagen då vi fortfarande varit fulltaliga och hade badat och haft picknick med hästlängder. Kanske var det till och med den bästa dagen i mitt liv.

Egentligen gjorde vi inte särskilt mycket. Efter det vi kysst varandra (bara tanken på det gav mig fjärilar i magen, hur klyschigt det än låter) begav vi oss tillbaka till vårt läger. Ingen av oss kände längre för att jaga rätt på Thresh och Katniss och de andra. Om jag ska vara helt ärlig hade jag med nöje skippat resten av spelen och bara tillbringat den tiden tillsammans med Cato, trots att spelen ända fram tills nu hade varit meningen med livet. Jag vara bara så himla glad, sådär glad att man är alldeles varm i magen och går runt med ett fånigt flin på läpparna. Vi skulle hem. Tillsammans.

Solen sjönk snabbare på himlen, onaturligt snabbt. Kylan kröp sig tätt inpå oss och trots att vi satt lutade mot varandra under en filt framför brasan huttrade båda två. Egentligen hade vem som helst kunnat komma och ta kål på oss, till och med den där lilla rödhåriga skitungen från Distrikt 5 (förresten, vad gjorde hon fortfarande kvar i spelen? Hittills hade jag inte sett skymten av henne. Om vi bara lyckades spåra upp henne skulle hon vara ett lätt byte.), men det var skitsamma. Ingenting som jag förut brytt mig om verkade nu betyda något. Undrade lite i förbifarten vad farbror Nathan tänkte när han såg det här, han som speciellt varnat mig för att inte lita på Cato.

”Nä, nu jävlar”, sa Cato plötsligt, och det slog mig hur lång tid vi bara hade suttit tysta. ”Nu står jag inte ut en jävla sekund till i den här kylan. Kom, vi flyttar in i tältet.”

Motvilligt reste jag på mig och kalluften som letade sig in under huden när filten försvann från mina ben fick håret att resa sig över hela kroppen.

Snabbt släckte vi lägerelden och slängde in våra saker i tältet. Cato stängde för dörröppningen noga för att kylan inte skulle tränga in. Jag kröp ned i min sovsäck.

Cato satte sig bredvid mig. Under några sekunder tittade han forskande på mig, och innan han hann göra något annat hade jag kysst honom.

Var det såhär det kändes att vara kär? När hela min kropp skrek efter att få röra vid honom och varje minut utan honom vid min sida kändes bortkastad? Jag visste inte, för jag hade aldrig varit kär förut. I hela mitt liv hade jag tittat med förakt på alla pojkar som försökte sig på närmande, undrat om de trodde jag var svag som behövde beskydd av någon annan. Tänk så mycket jag hade gått miste om.

Cato besvarade min kyss med en sådan hetta att det gjorde mig alldeles matt. Att han kände lika starkt för mig som jag gjorde för honom var det inget tvivel om, och då spelade det kanske ingen roll om vi vara kära i varandra eller inte.

Sedan gick allting så fort. Vi var antagligen lika förvirrade båda två och det mesta passerade förbi i ett dimmigt töcken. Det var Cato som började dra av mig kläderna. Jag har ingen aning om vad han hade för erfarenhet av tjejer, men jag hade aldrig förr visat mig naken för någon. Det kändes genant. Jag hade aldrig tänkt på hur jag såg ut utan kläder, vilket jag plötsligt gjorde nu. Hade han legat med Glimmer? Hon hade säkerligen varit snyggare än jag.

Men nu såg hon inte så bra ut längre, tänkte jag belåtet. Med alla de där bulorna över hela kroppen.

Cato hamnade på något sätt ovanpå mig. För ett ögonblick stannade han upp, såg mig i ögonen. Och fastän han var svettig och smutsig och gud vet vad så var han det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv. Och då blev jag plötsligt säker; jag var kär.

Ätligt talat var det ganska obekvämt. Det gjorde inte direkt ont, men man kan knappast påstå att det var skönt heller. Det kändes konstigt, ovant. Det var ju ett ställe på kroppen som jag aldrig använt förut. Men ingenting av det där spelade någon roll, för det var inte det som var grejen. Grejen var att känna hans nakna hud emot min, känna den där underbara känslan av att jag vill komma honom så nära jag bara kan. Att vilja krypa ihop under hans skinn och bygga ett bo där som en parasit och leva där resten av mitt liv.

Efteråt var det bästa av allt. Vi hopkurade mot varandra och tittade varandra i ögonen.

”Saknar du Glimmer?” frågade jag.

”Nej”, sa han direkt. ”Gör du?”

”Nej.”

Det blev tyst ett litet tag.

”Så du kände aldrig någonting för henne?”

”Nej för fan. Jag tyckte bara hon var snygg.”

”Aha.”

”Fast du är ju hundra gånger snyggare, förstås”, skyndade han att tillägga.

Jag skrattade till och det kändes som om någon lyft en tung sten från mitt bröst.

”Saknar du Marvel då?”

”Ibland”, erkände jag. ”Just nu är det skönt att det bara är vi två...”

Här gav Cato upp ett högt skratt.

”...men visst saknar jag alla hans dumma vitsar”, avslutade jag med ett leende.

”Jag tror aldrig riktigt han förstod hur rolig han faktiskt var”, sa Cato.

”Minns du det där i träningscentret?” frågade jag och skrattade för mig själv. ”När han frågade om våra favoriträtter?”

Vi flabbade båda två.

”Ditt huvud på ett fat”, morrade Cato i en perfekt imitation av sig själv.

Så skrattade vi lite till innan båda två tystnade och vi återgick till att bara ligga och se varandra i ögonen. Jag vet inte hur lång tid det gick, men någonstans då föll jag i sömn. Men fastän jag aldrig varit lyckligare i hela mitt liv kunde jag inte hjälpa mardrömmarna som jagade mig hela natten