Marvel
Cato
”Cato..?” Cloves röst var skakad.
”Nej!”
”Cato!” Hon lät argare än innan.
”NEJ SA JAG!”
”Håll tyst dumskalle! Vem som än sprängde allt det måste vara död. Det finns inte en chans att de skulle kunna överleva minor som en för sig är designade för att spränga deltagare i småbitar.”
”Varför har vi inte hört kanonen då?” jag hade ingen lust att lyssna på vad Cloves predikan, så jag började spana efter saker som kanske gick att återanvända istället. Något måste finnas kvar. Annars var det viktigare än någonsin att våra sponsorer verkligen slösade sina enorma mängder pengar på oss.
”Tror du själv att du skulle ha hört ett kanonskott under dendär smällen?” Clove böjde sig ner och plockade upp en tillknycklad bit metall. Hennes mörkbruna ögon studerade den ingående ”Värdelöst skräp!” konstaterade hon och slängde iväg den så långt hon kunde, vilket var ganska långt.
Marvel gick runt med en trumpen min och letade efter saker som inte fanns. Vad skulle han kunna hitta? Det fanns inget kvar. Ingenting! Ingenting som skulle kunna hjälpa oss att vinna spelen. Vi var ute på egen hand nu. Eller, inte helt ensamma, vi hade våra sponsorer. Många sponsorer. Om de hade råd att ge oss blåbärsmjölk och Marmelad på skämt så skulle vi säkert få en generös andel gåvor nu när allt vi ägt var borta.
Clove ryckte på axlarna när hon hittade ett halvt tält.
”Om vi riggar upp det här mot några grenar, och lagar det lite så får två personer plats här. Tre av mig, men två av er”, hon nickade mot mig och Marvel innan hon fortsatte ”Den som håller vakt får sitta utanför tältet, och inte i mynningen som vi gjort innan.” Vi stirrade stint på Clove. Hon var tydligen inte ny på organiseringsfronten…
”KATNISS!” en pipig flickröst skar igenom skogen. Den verkade komma ifrån ett ställe precis vid den tredje elden.
Marvel vände genast på huvudet. Hans ögon glittrade på ett sätt som jag aldrig sett ögon glittra förut.
”RUE!”, Katniss röst. Det var alltså inte hon som sprängt våra tillhörigheter. Det var då antingen Thresh, Peeta eller den rödhåriga tjejen. De var de enda kvar utom vi karriärister och de två flickorna som skrek på varandra.
”KATNISS!” Rösten lät desperat, och den kom ifrån precis samma ställe. Marvel var konstigt nog den som förstod först. Redan efter att ha fräst ur sig ett ”Jag tar dem” var han halvvägs in i skogen, med spjutet draget, och ett leende grodigare än någonsin.
”Är du säker på att du klarar båda?” Cloves röst var oroad.
”De har en kniv och en pilbåge. Tror du på allvar att Katniss kan skjuta? Hon slåss väl med pilarna eller något. De tränar inte vapen i Distrikt 12-Dessutom tränade hon det inte i centret. Hon har den bara för att ha något. Fortsätt ni leta efter användbara saker. Jag är tillbaka om tio minuter!” med de orden var Marvel borta. Jag slängde en blick mot Clove, vars ansiktsuttryck var ansträngt. Det var konstigt egentligen. Tanken på att Katniss snart skulle vara död gjorde förlusten av grejorna mycket lättare. Visst verkade dendär tygbiten kunna fungera som tält..? Och den halva kniven som låg en bit bort kanske skulle kunna användas till något?
PANG! Ett kanonskott. Nu var antagligen ”Rue” död. Snart skulle ett till höras för att markera att Katniss kommit fram och Marvel tagit hand om henne också.
Tystnaden som låg över arenan var spänd. Varje andetag var en rasslande orkan, och varje rörelse med en hand eller en fot var en jordbävning. Vem skulle jag, Marvel och Clove jaga efter sen? Vilka skulle vi fortfarande hålla ihop gruppen för? Om det bara var Thresh, Peeta och den rödhåriga tjejen kvar, skulle vi hålla ihop överhuvudtaget? Eller skulle jag skära halsen av Clove nu? Hennes ögon sade mig att hon tänkte på precis samma sak.
”Tills Thresh är ur vägen!” viskade jag för att inte störa tystnaden för mycket.
”Tills Thresh är död!”, svarade hon med ett flin på läpparna. Thresh var det enda hotet kvar, och den enda som förutom oss karriärister hade den minsta lilla chans att vinna. Mest på grund av sponsorerna som han måste ha.
PANG! Det andra kanonskottet. Marvel måste ha dragit ut på Katniss död så länge han kunde. Velat se lågan slockna i hennes ögon. Velat att hennes familj skulle hata honom mer än någonsin. Varför skulle han annars ha tagit så långt tid på sig? Skogens fåglar började långsamt sjunga, och snart kändes allt som vanlig igen.
Men varför tog det Marvel så långt tid att komma tillbaka hit? Hade han fastnat eller nåt? Skulle vi gå och hjälpa honom? Nej. Marvel var korkad, men inte så korkad att han inte kom ifrån en fälla när han hade ett spjut med sig.
När ett susande ljud hördes så såg jag och Clove upp mot himlen. Där flög en svävare snabbt förbi. Den stannade över stället som Marvel måste ha dödat Katniss och Rue på. Jag och Clove gjorde en highfive, även om det kändes lite lågt att göra den utan Marvel. Det var ju trots allt han som gjort allt jobb.
När svävaren drog upp de två kropparna i sin gripklo så syntes dock ingen lång mörkbrun fläta. Det enda som syntes var en svarthårig pytteliten tjej. Rue ifrån 11. Den andra personen var en pojke med kastanjebrunt hår. Hans korkade ansiktsuttryck var för evigt bortsuddat från det hemmahörande tonårsansiktet.
Det var Marvel, spetsad på en silverglittrande pil.
Clove
Det gick runt i huvudet på mig. Marvel var död. Dödad av Katniss. Tanken var så overklig. Okej att hon hade släppt ett målbålgetingbo i huvudet på oss, det hade bara varit ren tur att hon lyckats med det. Men att döda Marvel? Visst var han knappast ett geni men han kunde hantera det där spjutet. Hon var ju bara från Distrikt 12! Hon kunde väl inte skjuta några pilar?
Bredvid mig satt Cato och stirrade fixerat på Marvels döda kropp. Hans ansiktsuttryck skiftade från häpnad till vrede till någonting som jag var på vippen att kalla sorg, men den tanken slog jag bort i samma ögonblick som jag tänkt den. Visst hade Marvel varit en i teamet, men inte mer än så.
Cato vände på huvudet och mötte min blick. Någonting kokade bakom hans pupiller.
”Jag ska döda henne.” Väsningen kom från en plats så djupt inom honom att jag nästan blev generad. ”Jag ska döda henne.”
Jag reste mig upp. På något sätt skämde han mig, och även om det inte var mig han hotade till döden så bar han på en mörk vrede där under som verkade kunna explodera vid minsta lilla beröring. Vad var det som hade gjort att han blivit en enda stort knippe dynamit?
”Vart ska du?” Först nu uppfattade jag undertonen av panik som trots ilskan i hans röst ofrivilligt hade smugit sig dit.
Jag svarade inte, var rädd för att min egen röst skulle avslöja den plötsliga rädslan att fly ifrån honom. Han skulle inte få se mig som ett byte, för det var inte vad jag var.
”Vänta Clove, vart ska du?”
”Iväg.” Min röst lät hård, hårdare än jag tänkt mig.
”Men vänta för fan! Du kan ju inte bara sticka sådär!”
”Jag vill vara ifred, okej?”
Mitt brutna skrik ekade bort mot ymnighetshornet. Cato stirrade chockat på mig. Han förstod ingenting, självklart gjorde han inte det. Han verkade ju inte kunna känna andra känslor än vrede.
Så dog den förvånade minen ut och han snörpte föraktfullt på munnen åt mig. ”Fine, stick du bara.”
Utan ett ord vände jag mig om och marscherade så långsamt jag förmådde för att det inte skulle se ut som ett försök att fly. När jag passerade ymnighetshornet grabbade jag i förbifarten tag i några knivar. Den välbekanta känslan av fast trä, stål och horn under handflatorna påminde mig på något sätt att det var jag som var rovdjuret.
Först när skogen svept in mig i sin dämpat gröna mantel vågade jag springa. Jag har alltid älskat fart. Känslan av världen som svischar förbi en utan att ha en chans att hinna ikapp, känslan att vara odödlig. Känslan av att jaga. Skogen ville mig väl, lät sina rötter undvika mina fötter och höll träden ur vägen. Vi trivdes med varandra, jag och den väldiga varelsen som andades ut genom trädkronorna. Det fanns nästan ingen skog i Distrikt 2. När jag kom hem igen skulle jag se till att skaffa mig en talang som innebar få vistas mycket ute i skogen. Fågelskådning kanske.
Tanken fick mig att fnissa till och jag saktade ner på farten, inte för att jag var trött utanför att om jag skulle springa skulle det ske med totalt koncentration. Det skulle ju se snyggt ut om jag återvände till Cato med en stor bula i pannan. Istället sjönk jag ned vid första bästa träd och tillät mig själv att blunda och andas djupt.
Hur många hade vi förlorat i vårt gäng? I och för sig var ”förlorat” kanske fel ord, egentligen borde jag ju vara nöjd över att slippa göra jobbet själv. Glimmer och Patricia togs av målbålgetingssvärmen, och Peeta förrådde oss samtidigt enligt vad Cato berättat. Amadeus föll offer för Catos vrede och Marvel blev spetsad av pilen. Från början var vi sju, nu återstod bara två, och allihopa hade Katniss tagit ifrån oss.
Fast kanske var det bäst såhär egentligen. Hotet från de övriga karriäristerna var röjt ur vägen, och jag hade anledning att tro att jag och Cato var det bästa teamet. Vi funkade bra tillsammans för det mesta. Lite dramatik fick man ju lov att utstå, och dessutom skulle det väl sluta med att spelledarna sprängde en av oss i luften om vi var överens om allting. Huvudstaden ville ju trots allt ha action hellre än ett hjälteteam.
I smyg gladdes jag åt att Glimmer var död. Hennes och Catos skådespeleri hade verkligen gått mig på nerverna. Inte för att jag var avundsjuk alltså, utan för att det verkligen var irriterande att ha två turturduvor som sprang omkring och kuttrade precis hela tiden. Dessutom snodde de ju alla sponsorer då också.
Jag gillade inte heller tanken på hur Cato hade drivit med mig på träningscentret. Det var verkligen tur att han inte visste om att han var den första killen jag kysst, den första killen som överhuvudtaget hade betraktat mig som en kvinna och inte som ett barn. Folk hade tendensen att tro att jag var flera år yngre än vad jag egentligen var, dels för att jag var kort och dels för att jag (i alla fall enligt faster Beatrix) hade ett barnsligt utseende. Det störde mig. Cato var nog den första som någonsin betraktat mig som en värdig rival, vilket gladde mig. Det där med att han kommenterade mina tuttar var en annan sak, och det fick han gärna lägga av med.
Fast alltså. Riktigt den första killen jag kysst var han ju inte. När jag var åtta pussade grannpojken hemma i tvåan mig på munnen, men det kanske inte räknades? Jo, det gjorde det visst det, och Cato var inte den första.
Jag slungade en av knivarna in i ett träd tio meter bort och drog på munnen när den träffade. Det gjorde mig fortfarande barnsligt glad på något vis när jag gjorde någonting jag var bra på.
Tillslut, efter att ha kastat alla knivar och sedan länge suttit och funderat över om jag orkade hämta dem för att kasta en gång till eller inte, reste jag mig upp och begav mig tillbaka till ymnighetshornet. Skymningen hade börjat lägga sig över arenan och jag försökte ta mig fram i snabbt takt för att hålla värmen uppe. Medan dagarna bara verkade bli varmare och varmare drogs temperaturen allt längre ned om nätterna. Något slugt påhitt från spelledarna. Som tur var hade ju vårt tält undgått explosionen som förstört hela vårt matförråd.
Cato hade tänt en eld när jag kom tillbaka till vår lägerplats, och medan jag suttit och degat ute i skogen hade han knappast legat på latsidan. Han hade dödat en kanin, flått den och nu lagat en gryta med köttet och en burk krossade tomater som på något vis klarat sig från explosionen. Det slog mig att vi skulle bli tvungna att jaga nu.
”Hej”, sa hälsade han buttert.
”Hej”, svarade jag en smula kyligt.
”Har du PMS?” undrade han.
Jag kunde inte hjälpa skrattet som lämnade mina läppar. ”Nej.”
Han log, även han ofrivilligt. ”Okej. Det finns mat nu.”
”Jag ser det.”
Tystnad.
”Det luktar gott.”
Han vände sig mot mig och log. ”Men sätt dig ned för fan.”
”Okej, okej, ursäkta mig då!”
”Inte ursäktad.”
Nu skrattade vi tillsammans och plötsligt var jag så lätt om hjärtat. Katniss kanske var stark, men jag och Cato hade varandra. Tills vidare, i alla fall.
