Nobody Crashes
Cato
Jag väntade inte på att Atala skulle låta oss börja träna idag heller. Istället tog jag det tyngsta svärdet jag kunde hitta, och pucklade på en plastmodell tills den var helt trastig. Jag tänkte mig hela tiden att dockans ansikte pryddes av antingen Glorias hemska flin, Cloves självbelåtna arrogans, Marvels fula grimas eller Glimmers flickiga leende. Jag ville verkligen bara bryta nacken av allihop just då. Varför kunde de inte bara lämna mig ifred när jag så tydligt visade för dem vad jag kände?
Fast hur kände jag mig egentligen? Svaret var lätt. Arg, frustrerad, förbannad och resten av alla synonymer som stod för ilska. Jag var ledsen också, det gick inte att förneka. Det var därför jag slog så hårt på marionetten..
”Cato”, fräste Atala. ”Förstör inte utrustningen”.
”Håll käften”, fräste jag och drämde svärdet så hårt i en annan plastmodell att dess huvud föll ner på golvet.
”Så pratar du inte med mig, unge man!” hennes röst var djup och kraftfull, men jag kunde allvarligt talat inte brytt mig mindre.
”Bara låt mig vara ifred! Idiot! Låt mig bara vara ifred! Fattar du?!” jag lät henne inte svara, utan klättrade upp i nätet som ledde till plattformen i taket. Där uppe satte jag mig för att få vara ifred. Atala ropade nedanför, men jag hörde henne inte ordentligt. Allt jag hörde var dunkandet i öronen. Blicken började svartna, och om jag stått upp på plattformen hade jag troligtvis ramlat ner på golvet. Det var något som var fel. Inte bara något, nästan allt var fel. Jag började göra armhävningar till dess att jag höll på att spy. När et började kännas så lade jag mig bara ner, och lyssnade på deltagarna under mig.
”Vad tror du att det är? Han hälsade inte ens på mig idag!” Glimmers röst var skärrad, nästan sårad. Visst hade jag kanske inte varit helt schysst mot henne, men vafan? Hon var med i spelen för att bli dödad. Trodde hon på allvar att jag skulle kunna tycka om någon som skulle dö på arenan så mycket att jag brydde mig om deras känslor?
”Jag vet inte Glimmer, jag tror… Att han är trött eller nåt”, Cloves röst var uttråkad och väldigt frånstötande. Av någon anledning gjorde det mig stolt. Sedan kom jag på att Clove också var sur på mig, och då blev jag bara bedrövad igen.
”För han var så… Snäll igår…” Glimmer var tydligen för korkad för att förstå vad Clove menat med sitt repellerande svar.
”Glimmer”, Cloves röst var inte arg längre, utan den var nästan svag. ”Cato är inte snäll. Cato är verkligen inte snäll, och om du ursäktar så ska jag gå och kasta några knivar nu”. Jag uppfattade ljudet av hur Clove förflyttade sig bort från Glimmer med långa steg. Glimmer hade säkert ett frågande uttryck i ansiktet. En tår föll ner från mitt öga, men jag torkade genast bort den.
”Jag brukade frosta kakorna hemma i bageriet”, kom det ifrån ett helt annat håll av träningscentret. Den kom ifrån kamouflagestationen.
”Är det du som gör dem? Min syster brukar alltid stå och titta på dem tills man drar iväg henne. Jag lovar att hon skulle kunna stå där i flera timmar”. Plötsligt slog det mig att jag inte var här i huvudstaden för att gråta över en massa tjejintriger. Jag var där för att träna inför spelen. Jag var där för att bereda dödandet av Katniss Everdeen och Peeta Mellark på grund av deras patetiska dräkter och irriterande liv.
Min hjärna började genast jobba febrilt på taktiker hur man bäst skulle kunna möblera om flickans ansikte. Hur man kunde få hennes äckliga leende mungipor att för evigt peka neråt. Jag började klättra ner för nätet. När det bara var två meter kvar tog jag den kvarvarande biten med ett hopp, och landade stabilt på marken.
”Hej Cato”, hälsade Glimmer.
”Hej Glimmer”, flämtade jag uttråkat ur mig, och började spatsera bort emot knivkastningen. Jag gick medvetet dit för att träffa på Clove, som stod där och kastade knivar i måltavlorna så hårt att de nästan välte.
”Clove, vad är det?”, hennes besvarande blick sade nog, och jag visste att det var kört. Kört för henne inne på arenan. Hon skulle aldrig släppa vad jag sagt till Glimmer, såvida jag inte tog till jävligt drastiska åtgärder för att få hennes vanliga jag tillbaka.
”Clove, kan du svara på en sak?”, hon nickade till svar, fortfarande ovillig att tala såvida hon verkligen inte var tvungen.
”Du känner verkligen ingenting för mig va?” jag stirrade henne skarpt i ögonen, de sade mig att hon hade lust att döda mig med kniven hon höll i handen. Clove tittade snabbt bort, och slängde kniven mitt i den röda träffpricken tio meter ifrån stället där vi stod.
”Då gör det inget att jag gör såhär då?” frågade jag och tvingade upp hennes huvud genom att dra min handrygg mjukt mot hennes käkben. Hon tittade mig frågande och skeptiskt i ögonen, jag gav henne ett snett leende, och sen kysste jag henne. Bara för att testa vad som skulle hända. Jag kände ingen kärlek för Clove, men något med hennes attityd fick mig att vilja tänja ut mina gränser så långt det var möjligt.
Hennes läppar var mjuka, kanske lite torra, men fortfarande en av de bästa läppar jag någonsin kysst. De smakade sött, nästan som rörsockret jag köpt i godisaffären när jag var liten.
Jag lade mina armar runt henne och pressade henne närmare, hon besvarade inte min kyss, men ryggade i alla fall inte tillbaka. Jag drog bort huvudet och gav henne en överlägsen blick, väl medveten om att ingen kunde ha sett vad vi gjort, eftersom att jag stod med ryggen mot resten av salen. Det såg troligtvis bara ut som om jag och Clove pratat.
”Så baby, nu ska vi se hur det går för dig därinne på arenan”, flinade jag och vände henne i ryggen. Hon andades tungt bakom mig.
”Jag ska döda dig”, väste hon.
”Säkert sötnos!” svarade jag fortfarande smilandes och gick åt Peeta Mellarks håll. Han stod och målade på sina händer igen. Jag välte ner hans färger på golvet, med mening, i förbifarten. Sedan var det dags för oss deltagare att äta lunch igen. En plan hade börjat ta form i skallen på mig. Den var lämpad att förnedra de två flickor som skulle vara ringlade runt mitt lillfinger vid tiden då vi skulle göra Ceasars intervjuer.
Jag satte mig ner vid Glimmer och Marvels bord i matsalen. Clove satt också där, men det var tydligt att just idag var det ingen utom jag som brydde mig om att hon satt sig där.
”Så, var det ett trevligt träningspass?” frågade Glimmer med mjuk röst, frågan var riktad till oss alla, men hon tittade på mig när hon uttalade den.
”Nja, lite klibbigt, men annars helt okej”, jag tittade på Clove och inväntade hennes reaktion. Hon höjde på ögonbrynen och hennes blick var övermäktig, inte minsta lilla ilska eller frustration syntes i den. Hon var säkert arg på mig, men ställde sig över mig, så att jag inte skulle kunna bräcka henne så lätt. Men det skulle jag göra. Jag ville inte ha henne, jag ville att hon skulle vilja ha mig, för att då var hon lika svag som hon visat sig vara i hissen då morgonljuset speglats i hennes bruna hår. Jag visste dock att jag var ute på djupt vatten, för det var mycket viktigt att jag inte började tycka om henne, och jag tyckte ju inte precis illa om henne nu.
Bara för att börja bryta tankarna och testa mitt projekt vände jag mig mot Glimmer och viskade ett mörkt och manligt:
”Är det där inte en väldigt obekväm stol? Kom och sätt dig i mitt knä istället!” Glimmers ögon började gnistra som stenarna hon var döpt efter. Hon flyttade över till mitt knä så fort hon kunde, och jag tittade på Clove, vars blick mörknat…
Clove
Det var först då jag förstod, ögonblicket då Cato satt där med Glimmer i sitt knä och gav mig den där blicken. Jag förstod vad var han höll på med. Insikten gjorde mig så ursinnig att jag nästan gnisslade tänder. Glimmer var säkert så dum så hon föll pladask för honom, men inte jag. Jag hade mer vett än de där tre tillsammans. Och jag skulle minsann visa honom vem det var han muckade med. Inte än, bara. Han skulle få sina femton minuter av överlägsenhet först, så han skulle ha någonting fint att minnas när jag hade all makt över honom. Men snart.
Glimmer viskade någonting i hans öra som fick hans kinder att anta en mörkröd ton. Putti nutti, så söta de två skulle vara tillsammans då. Marvel och jag utbytte en blick, för fastän jag inte snackat någonting med honom ännu så satt vi ändå i samma båt.
”Tja”, sa jag. ”Vilken är din favoriträtt då?”
Han kunde uppenbarligen inte låta bli att tycka det var lite kul i alla fall, trots att det var hans misslyckade försök att starta en konversation vid lunchen igår som jag anspelade på. ”Pyttipanna”, svarade han med en rad vita tänder blottade bakom ett stort smile. ”Din då?”
”Inte ditt huvud på ett fat i alla fall”, log jag till svar. Det skulle säkert smaka vedervärdigt, lade jag till i tankarna men höll käften stängd. För tillfället var han det bästa sällskapet jag hade, och på sikt behövde vi faktiskt honom med i gänget.
Marvel fnittrade. Ja, fnittrade som en liten tjej. Jag kunde hålla mig utan brast ut i ett gapflabb åt hur löjligt det lät när det kom ur munnen på en bastant artonåring, men ingen skada var skedd för han verkade tro att jag tyckte att mitt eget skämt var så roligt. Jösses. Den här killen var ju helt tappad bakom en vagn.
Jag styrde in vårt samtal på hemdistrikten, för att ha någonting att tala om. Detta var det första steget i min plan mot Cato: att visa hur lite jag brydde mig om hans kyss. Jag kunde minsann hitta mycket trevligare och charmigare snubbar än honom på en röd sekund. När vi ätit klart och återvände tillbaka till träningslokalen övervägde jag att faktiskt gå fram till killen från Distrikt 12 och slänga ur mig någonting bedårande, bara för sakens skull, men lät bli av rent taktiska själ. Bara för att Cato var ett svin fanns det ingen anledning att det skulle gå ut över mig själv när vi väl kom in på arenan.
Stämningen var spänd i hissen när vi avslutat dagens träningspass. Inte sådär knäpptyst som igår, utan nu ekade tystnaden i tomrummet mellan oss. Även idag smygkikade jag på honom i spegeln. Var det verkligen de där hopknipna läpparna som varit så mjuka mot mina? Jag hade inte kysst honom tillbaka, vilket jag var glad för eftersom jag då kunde försvara mig med att jag tyckte han var motbjudande. Men ärligt talat så berodde det bara på att jag blivit så väldigt chockerad. Nu i efterhand förnekade jag det jämt och ständigt för mig själv, men det var någonting som hade vänt sig i magen på mig då hans läppar mötte mina. Som om en slumrande drake innanför mitt skinn nu börjat vakna till liv. Men jag slog det ifrån mig – för om det nu var sant så skulle jag se till att vyssja den där draken till sömns igen. Jag hade börjat glömma varför jag var här: jag skulle vinna spelen. Och jag var också tvungen att minnas de sista orden farbror Nathan sagt till mig: ”lite aldrig på Cato”.
Till skillnad från igår så babblade nu Cato för fullt på vid middagsbordet – om Glimmer. Så sa jag det till Glimmer och hon skrattade, har ni sett när hon slungade den där yxan mitt i prick? Glimmer hit och Glimmer dit, bla bla bla blablablabla... Och under hela tiden stirrade han mig stint i ögonen, för det var ju egentligen mig han ville säga det till.
Tillslut tystnade han äntligen, men fortfarande höll han vår ögonkontakt i ett järngrepp.
Jag gav honom det största leendet jag kunde uppbåda och sa med ljus, lättsam röst: ”Jag tycker verkligen att det är så himla trevligt att ni blivit så bra vänner, Cato!”
Han tappade masken i en sekund, stirrade på mig med öppen munnen innan han hann ordna upp ansiktsdragen igen.
Enobaria sparkade till mig under bordet och gav mig en menande blick. Undrade hur mycket av det här hon egentligen förstod. Kanske trodde hon att jag var förälskad i honom, och i så fall trodde hon fel.
”Åh, visst är det!” utropade Gloria som tydligen inte uppfattat sarkasmen i min röst. ”Jag blir nästan tårögd när jag tänker på att bara en av er kan komma levande ut därifrån.”
Efter det höll Cato munnen stängd, men det hindrade honom inte från att jämt och ständigt ge mig blickar drypande av gift.
Den kvällen gick inte och la mig förrän alla andra försvunnit in på mina sovrum. Enobaria passade sig noga för att nämna någonting om min och Catos relation, hon hade väl lärt sig en läxa av min reaktion igår. Jag satt nedsjunken i en fåtölj och zappade mellan hundratals olika kanaler där det bara gick skitprogram, propaganda från Huvudstaden eller klipp från gamla hungerspel. Då och då fick jag även en glimt av min egen paraddräkt, och jag blev lika förbannad på Katniss och hennes blonde medspelare varje gång.
Tillslut fick jag ändå ge mig. Jag stängde av tv:n, slank in på mitt rum och drog på mig någon mjuk, vit t-shirt. Lade mig i sängen och stirrade upp i taket. Självklart kunde jag inte sova. Alla tankar snurrade runt, runt så jag nästan blev yr. Låtsas Cato verkligen bara vara intresserad av Glimmer? Hade han bara kysst mig för att irritera mig?
Försiktigt satte jag mig upp i sängen. Månljuset silades in genom persiennerna från fönstret och bildade dansande mönster över det kala golvet. Tassade tyst över golvet med armarna i kors för att stänga ute kylan och gled ut genom dörrspringan. Det låg en sällsam stämning över lägenheten, var det verkligen här jag och Cato mördat varandra med blicken bara några timmar tidigare? Hur mycket kunde klockan vara egentligen? Två, tre?
Handtaget till Catos dörr brändes mot min hud. Ljudlöst gled dörren upp framför mig. Hans regelbundna andhämtning vittnade om att han slumrade sött där i sin bädd. Efter att så tyst som möjligt drog jag igen dörren bakom mig och smög på tå fram till hans säng.
I sömnen såg hans så väldigt mycket yngre ut. Om dagarna fick de missbelåtna rynkorna som mer än gärna tog form i hans hud honom att se ut som han var minst 25, trots att han bara var 18. Hade jag bara sett honom såhär så skulle jag ha chansat på att han var högst 14.
Aktsamt kröp jag ned under täcket bredvid honom. Han gnydde i sömnen, men vaknade inte än. I vanliga fall hade jag bara flinat åt hans svaghet, men nu, mitt i natten, var han som en helt annan människa. Hans försvarslöshet fick mig att vilja beskydda honom.
Jag makade mig närmre honom, slöt armarna kring den där muskulösa kroppen. Han vred på sig men jag släppte honom inte. Hans ögonlock fladdrade till innan han öppnade dem.
”Clove?” Rösten var hes, förvirrad. Kanske var han inte helt säker på om han drömde eller ej, men det var knappt jag heller.
”Ssch, blåmes”, hyssjade jag honom. Och sedan kysste jag honom.
Först blev han helt förbryllad och tycktes inte förstå vad som höll på att hända, men så kupade han sin hand runt min nacke och drog mitt ansikte så tätt intill sitt som bara var möjligt. Han läppar var alldeles fuktiga och hans tunga smakade tandkräm. Det var rätt slemmigt. Men av någon anledning kunde jag bara inte släppa honom, ville komma så nära att jag kröp in under hans skinn. Tryggheten i hans handflator var densamme som jag hade förnummit på Slåttern då vi skakade hand med varandra, men var det huden på ryggen som de där händerna smekte. Någonting vått rann över våra kinder, var det han eller jag som grät? Båda två?
Mot mitt lår kände jag hur någonting hårdnade. För ett ögonblick avbröt jag kyssen och stirrade honom i ögon. Han hade fått stånd. Bånge, stake, storfräs, kalla det vad du vill. I vanliga fall hade jag hånskrattat honom rakt upp i ansiktet. Nu blev jag bara rädd. Livrädd.
Snabbt makade jag mig bort från honom och skulle precis glida ned från sängen när han grep tag i min arm.
”Nej”, viskade han med ett så bedjande tonfall att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv. ”Snälla Clove, stanna hos mig.”
Han gjorde ett patetiskt försök att dra tillbaka mig ned i sängen, men jag slet mig loss. Vi glodde på varandra i ett ögonblick och han höjde handen i en bönande gest, men då vände jag mig om och sprang ut ur rummet.
Fan i jävla helvetes skit. Vad hade jag gjort?
