Run Away!
Cato
Tjejen ifrån fem var snabb, det kunde man inte neka. Hon hade hunnit säkert 70 meter in i skogen när jag gav mig av efter henne. Den röda hårmanen guppade irriterat långt framför mig, så jag ökade min springtakt ytterligare. Hon verkade märka det, och bytte färdriktning rakt åt höger. Jag sprang diagonalt mot henne. Terrängen och skogen blev djupare, men flickan förblev springandes och hoppandes över stock och sten.
Jag hoppades innerligt att hon inte visste vad hon höll på med, eftersom att detta skulle spara mig enormt mycket möda. Hade hon däremot en plan på vart hon ville få mig eller om hon gillrat en fälla, då var jag ute på djupt vatten. Men vem var hon egentligen? En femtonårig tjej som aldrig i hela sitt liv tränat inför spelen, så varför skulle hon ha en plan? Tjejen hade säkert ändå bara klarat sig så här långt på tur.
Efter en stund började jag att ta in på henne mer och mer. Även om hon var snabb hade hon kanske inte världens bästa kondition, och så var hon betydligt många centimeter kortare än mig. Detta gjorde att hon var tvungen att använda mer rå muskelstyrka för att kunna springa snabbt än jag behövde.
”Du kan inte springa för alltid!” Ropade jag efter henne när hon bara var kanske tio meter framför mig. Hon vände sig om i en sekund, och uttrycket som prydde hennes rävliknande ansikte var varken skrämt eller trött ut. Hon såg bara fruktansvärt frustrerad och slug ut. Kanske hade hon en plan trots allt?
Jag var en meter från att ta tag i hennes röda hår när hon slängde sig ner på marken och kravlade in under en stor platt sten. Det fanns ett hålrum in under den, och öppningen till det var precis lagom stor för att hon skulle kunna ta sig in där. Stenen var dessutom så pass stor att hon kunde kräla sig längre in under den, utom räckhåll för mig.
Jävla spelledare.
Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna följa efter henne in där. Min kroppshydda var alldeles för stor, så vad jag fick göra var att lägga mig ner på marken, ta fram mitt svärd och sträcka in armen i hålan, med svärdet i handen, och se om jag kunde träffa hennes kropp på det sättet. Problemet var bara att man knappt kunde se henne i mörkret som stenen förorsakade.
Mitt enda kvarvarande alternativ var att bränna ut henne därifrån. Jag plockade fram en ask med tändstickor, sedan plockade jag ihop lite löv och torra kvistar som jag tänkte slänga in till henne och sedan tända eld på. Planen var stensäker. Om hon inte kravlade ut skulle elden och röken döda henne. Om hon kravlade ut skulle jag göra jobbet. Äntligen gick det bra för mig igen.
”CATO!” Skriket kom plötsligt. Ett hjärtskärande skrik som jag väl kände igen skar som knivar genom skogen.
Jag började springa samtidigt som jag slängde pinnarna, tändstickorna och löven på marken!
”CATO!” Det kom ifrån ymnighetshornet. Flickan från fem fick vänta tills senare.
”CATO!!” Paniken grep tag i mig och jag började springa snabbare än jag trodde att jag kunde.
”CLOVE!”
Clove
Jag kollade efter Cato tills han försvunnit in bland buskarna och vände sedan blicken mot ymnighetshornet. Knappt hade jag hunnit blinka förrän jag såg en kort figur med en mörk fläta som studsade mot ryggen när den sprang över den hårt packade jorden fram mot ymnighetshornet. Everdeen.
Återigen for jag upp och lade handen på knivskaftet medan jag kastade mig fram genom buskarna. Den här gången skulle hon inte komma undan.
Jag var snabb, visste om att jag kunde accelerera fort och var en utmärkt sprinterlöpare, men till min frustration var Everdeen mycket snabbare än jag väntat mig. Jag hade hoppats att jag skulle kunna hinna ifatt henne innan hon nådde ymnighetshornet, vilket jag snabbt förstod var dömt att misslyckas. Istället slet jag upp en kniv och kastade den mot hennes huvud medan vi båda sprang. I sista sekund lyckades hon väja undan så att kniven bara snuddade vid hennes panna och skar upp ett jack ovanför hennes ögonbryn, men smärtan fick henne att vackla till och blodet rann ned i hennes ögon och förblindade henne för stunden.
På något sätt lyckades hon ändå slita loss en pil ur ett koger hon bar över axeln och med hjälp av Glimmers silvriga pilbåge skicka iväg en pil åt mitt håll. Jag blev så överrumplad av hennes plötsliga attack att jag inte hann slänga mig åt sidan i tid och pilen borrade sig djupt in i min axel. Jag svor högt, men konstigt nog gjorde det inte ont. Adrenalin, hade farbror Nathan berättat att det berodde på en gång när jag skrapat upp halva benet utan att märka det mitt under en skoltävling i orientering.
I vilket fall som helst fick pilen mig att tappa fart, men tack vare blodet som forsade ned i Katniss ögon lyckades jag knappa in på henne och i samma stund som hon lade händerna på den lilla ryggsäcken märkt med en tolva kastade jag mig över henne och vi båda föll till marken med en hård duns.
Hon var mycket starkare än jag hade väntat mig. Eftersom jag inte varit beredd på så hårt motstånd var det nära på att hon rullade över mig på rygg och tog kommandot över vår lilla brottningsmatch, men jag var trots allt både tyngre och starke än henne. Det tog längre tid och betydligt större ansträngning än jag hade väntat mig, men tillslut lyckades jag låsa hennes armar mot marken med mina knän och sätta mig grensle över hennes bröstkorg. Hon slingrade sig förtvivlat under mig och sparkade med benen, men triumfen som vällde upp inom mig gav mig ny energi och jag tryckte henne bara hårdare mot marken.
”Var har du Lover boy, Distrikt 12?” hånlog jag.
Hon stirrade mig stint i ögonen som om hon försökte skrämma mig, men jag såg i hennes grådaskiga ögon att hon aldrig varit så rädd förut.
”Han är där ute och jagar Cato”, sa hon högt men hennes röst darrade. Så drog hon efter andan och vrålade så högt hon kunde: ”PEETA!”
Det högg till i magen, och för ett ögonblick kom jag på mig själv med att tro på hennes ord. Everdeen klarade jag lätt av själv, men Peeta hade ju bjudit på en uppvisning med det där klotet i träningscentret så jag visste ju mycket väl att han lätt skulle kunna brotta ned mig. Så slog det mig att Cato berättat att han skadat Peeta ordentligt och att han antagligen låg och förblödde ute i skogen just nu, men för säkerhets skull drämde jag till knytnäven mot hennes strupe med all kraft jag kunde uppbåda. Katniss tystnade tvärt.
”Lögnare”, väste jag till henne och nu orkade hon inte ens försöka spela modig längre, ”honom tog Cato hand om. Du sliter väl häcken av dig för att hålla hans hjärta igång. Vad är det du har i den där lilla söta väskan? Medicin till pojkvännen? Så synd för honom att han aldrig kommer få den.”
Ilskan vällde upp inom mig. Det var hon som var skyldig till allting som hänt oss, hon som dödat Patricia och Glimmer och hon som dödat Marvel. Ända sedan slåtterceremonin hade hon stulit publikens uppmärksamhet, den uppmärksamhet som egentligen tillhörde mig och Cato. Och nu skulle jag få min hämnd. Vår hämnd.
”Jag lovade Cato att om jag fick tag i dig skulle jag ge publiken en bra show”, fortsatte jag skoningslöst samtidigt som jag öppnade upp jackan och blottade raden med sylvassa knivar.
Vid synen av de skarpa eggarna blev det nytt liv i Katniss. Hon slingrade sig värre än förr, men jag hade redan vunnit fighten. Jag låste henne bara ännu hårdare mot marken.
”Försök inte!” morrade jag fram. ”Vi ska döda dig nu, Distrikt 12, precis som vi dödande patetiska lilla vän. Vad var det nu hon hette? Var det inte Rue?” Ljudet av hennes namn fick mig att tänka på Marvel, dumme fånige korkade underbara Marvel som fallit offer för Katniss pil. ”Tja, först henne och så får naturen ta hand om Lover boy. Hur låter det?”
Jag kunde inte låta bli att föreställa mig farbror Nathans min. Om jag svikit hans förtroende genom att förälska mig i Cato hade jag definitivt vunnit det nu. Han skulle förlåta mig för att jag inte lytt hans råd. För att inte tala om alla sponsorer detta skulle ge mig. Tortyren som nu väntade Katniss skulle göra mig berömd, folk skulle tala om det i evigheter efteråt!
Jag drog upp en liten kniv med krökt blad, en av dem knivarna som blivit min favorit inne på arenan. ”Nå, var ska jag börja?” Jag la retsamt huvudet på sned och betraktade hennes ansikte som var förvridet i en min av fasa. ”Jag tror jag börjar med din mun. Den lär du ju inte få användning för något mer. Vill du skicka Lover boy en sista slängkyss?”
Jag drog knivbladets spets längs konturerna av hennes mun, inte så hårt att jag skar upp hennes hud. Inte än. Katniss bet ihop käkarna och stirrade mig, och så plötsligt hade hon spottat en blodfylld loska rakt i mitt ansikte.
Vreden flammade upp inom mig och jag kände hur kinderna antog en röd färg. Det här skulle hon få ångra.
”All right then”, fräste jag. ”Då börjar vi då.”
Återigen tryckte jag bladet mot hennes läppar och kniven hade vara hunnit göra ett litet jack när jag plötsligt kände hur en enorm kraft lyfte mig uppåt och någonting tryckte mot min luftstrupe. Innan jag själv hunnit fatta vad som hände dinglade mina fötter över marken och jag stirrade in i Threshs mörka ögon medan han klämde åt om min luftstrupe.
”Va' gjorde du me den lilla flickan? Döda' du hon?”
Hans saliv sprutade i mitt ansikte medan jag förgäves kämpade efter att få luft, och utan förvarning släppte greppet och jag flög ned i marken med en sådan smäll att jag nästan trodde någonting gått sönder inuti mig.
Snabbare än någonsin förut kom jag upp på alla fyra och kravlade mig baklänges medan Thresh tornade upp sig framför mig. ”Nej!” lyckades jag kväka ur mig. ”Nej, det var inte jag!”
”Du sa hennes namn. Ja' hörde dig. Du döda' hon!” En skugga for över hans ansikte. ”Skärde du upp hon som du skulle skära upp flickan där?”
”Nej! Nej, jag...”
Först då såg jag stenen han höll i sin hand, i samma storlek som en liten brödlimpa. Och då släppte chocken.
”CATO!” vrålade jag så högt jag någonsin kunnat skrika. ”CATO!”
Svaret kom, men alldeles för långt därifrån. ”CLOVE!”
Thresh närmade sig mig med stenen i handen och jag försökte kravla mig upp på fötter, men till ingen nytta. Thresh höjde handen och lät stenen falla i riktning mot mitt huvud.
Det svartnade för ögonen. Det blixtrade till genom mörkret, sicksackmönster och dansande stjärnor. Och smärtan. Hela kroppen värkte som aldrig förut, och fastän jag någonstans bortom mörkret förstod att det bara varit huvudet som fått ta emot smällen kunde hela min kropp lika gärna ha blivit misshandlad.
Otydliga röster omgav mig i bakgrunden, jag kunde inte se någonting och allting var svart svart svart. Ångesten var ett faktum, jag ville skrika och slå omkring mig och släppa ur all rädsla och smärta, men mörkret höll mig hårt fjättrad. Skulle jag dö nu? Skulle jag dö?
Så plötsligt var hans hand där. Redan när den strök mig över kinden visste jag att det bara kunde honom den tillhörde. Hans röst var fylld av fasa.
”Clove? Clove!”
Jag slog upp ögonen och blickade in i Catos ljusblå. Hans ansikte var förvridet av oron. När han såg att jag fortfarande var vid medvetande mjuknade hans anletsdrag upp.
”Cato.” Det var knappt att jag själv hörde min röst. ”Gå inte ifrån mig, Cato.”
Jag kände vattendroppar över min haka, var det han eller jag som grät? Eller båda två? Hela världen blev suddigare och suddigare, och fick anstränga mig för att kunna urskilja hans ansiktsdrag.
”Jag går ingenstans”, viskade han fram och hans röst var så mjuk som jag aldrig hört den förut. ”Jag ska inte gå och det ska du inte heller, Clove. Du stannar här hos mig, visst gör du?”
Jag ville nicka, jag ville le. Jag ville skratta och försäkra honom om att jag inte hade några som helst planer på att gå, men det enda som kom över mina läppar var ett svagt stönande.
”Clove. Lämna mig inte. Jag orkar inte, jag orkar inte utan dig. Vi skulle hem tillsammans, minns du inte? Vi skulle hem och begrava Distrikt 12 i en massa sand och bli kallade för sandmonsterna! Du sa det själv, Clove. Jag gör vad som helst, bara du inte lämnar mig.”
Bilden av honom försvann och världen blev en enda dimma. En dimma som mörknade allt snabbare.
”Stanna hos mig. Snälla?” Ett par torra läppar kysste försiktigt min panna.
Svart. Dimman böljade. Som havet. Jag hade sett hur svart havet var, fast bara på en film om Distrikt 4. Jag fick aldrig se havet. Inte på riktigt.
”Snälla?”
Jag kände Catos fingrar mot min hals. Innan allting slocknade undrade jag om pappa väntade på mig på andra sidan.
(Imorgon kommer den avslutande delen! Don't miss it!)
