The Arena
Cato
Jag steg upp på scenen med den mest sammanbitna min jag kunde uppbåda. Ceasar log brett mot mig när jag placerade mig tillrätta i fåtöljen bredvid honom. Han såg smått galen ut i sin midnattsblå kostym. Men det var bra att han hade den, för då behövde jag inte fokusera lika mycket på publiken, utan kunde fundera på glittret i hans kläder istället.
”Så, Cato, du, precis som din distriktpartner och Katniss, har anmält dig som frivillig i år, och vi såg ju på slåttern hur lätt du skakade av dig dendär killen. Hur kom det sig att du ville vara med?” Ceasar var fruktansvärt bra på att låtsas intressera sig för folks känslor och liv. Det var nästan så att jag gick på hans skådespeleri själv.
”Jag antar att… Att jag vill visa för Panem att distrikt två fortfarande har gnistan kvar, som alltid. Dessutom är de det här som jag är bra på, ni såg ju min poäng, eller hur?” Jag tittade menande på publiken, där nästan alla nickande instämmande. Ceasar höjde på ögonbrynen och det var inte svårt att lista ut vad han tänkte på. Han tänkte på Katniss elva, och det fick mig att bli förbannad inombords. Inte ens i min egen intervju så lämnade hon min emotionella närhet.
”Såklart du ska visa Panem vad du går för. Men du ser ju ut som en ganska trevlig kille, så vad är din strategi då? För som man ser på din siffra så måste du ju kunna något”, han log ett bländande leende, och jag tog långt tid på mig att svara. Panem satt med andan i halsen, och medborgarna var mina för några få sekunder.
”Jag kan inte säga på rak arm vad min strategi innebär… Allt jag kan säga är att de inne på arenan inte lär vara kvar där så speciellt länge.” Min glödande blick och mitt stenansikte mötte Ceasars glada lugna. Han log ett brett leende.
”Åh, det verkar som om du har ganska klart för dig vem som ska vinna det här. Men säg mig, Cato, om du nu skulle förlora, vem ska få åka hem då?”
”För det första kommer det inte på fråga att jag inte åker hem, men om jag nu skulle dö av en hjärtattack eller något så vill jag att Clove ska få åka hem. Vi kommer trots allt ifrån samma distrikt och jag gillar hennes sätt att se på saker.”
Ceasar log och började på sin avslutningsfras:
”Tack Cato, det här var verkligen en intressant intervju, nu måste vi tyvärr fortsätta”. Han klappade sina händer, och det gjorde publiken också. Jag mötte bara Enobarias blick och märkte att hon var riktigt missnöjd med min prestation att spela gentleman.
Resten av intervjuerna fram till distrikt fem var ganska mediokra. Spelarna var så små att jag skulle kunna mosa dem som kackerlackor under min skosula. Men i femman fanns det en ganska intressant deltagare. Det var flickan som tittat på mig och Clove när vi kramats i träningscentret.
”Jag vill vinna såklart… Men jag vill gärna slippa döda någon”, hennes röst var lugn, självsäker slug och mjuk.
”Det blir nog ganska svårt, det är ju trots allt det som en del av spelen bygger på…” suckade Ceasar.
”Jag kommer på något”, hon var väldigt säker på sin sak. Det hörde till och med Marvel, som tittade frågade på Glimmer, som låtsades att han inte existerade.
Efter femmans intervjuer följde ett långt led helt fruktansvärt mesiga insatser. Katniss Everdeen var värst av alla. Hon kunde inte sluta babbla om hur fantastiskt det var i huvudstaden och hur god mat det var. Dessutom snurrade hon runt i sin klänning som om hon var en jäkla femåring med ballerinakjol. Jag var ganska säker på att inget mer kunde hända efter att hon gått ut. Vad skulle den lilla gulliga puttinutti Peeta från hennes distrikt kunna göra för att släta över Katniss prinsessmisstag? Ingenting. Jag flinade mot Clove, som log precis lika brett som jag. Hon förstod nog att vi båda bättrat på våra chanser att vinna något enormt med våra intervjuer, som lätt varit de två bästa.
Men precis när jag, Clove, Enobaria och Gloria höll på att gå iväg med vårt glada segertåg så hörde vi något komma från scenen som fick mig att vilja döda Peeta nästan lika mycket som jag ville vrida nacken av Katniss.
”Då tycker jag du vinner spelen och åker tillbaka hem. Då måste hon gå ut med dig!”
”Tja Ceasar, jag tror inte att vinna spelen kommer att hjälpa mig särskilt mycket…
”Och varför inte, om jag får fråga?”, Ceasar såg uppriktigt orolig ut.
”För att hon kom hit med mig.”
Enobaria tog genast tag i min arm, och pressade sina långa guldiga naglar ner i huden på den för att hindra mig från att springa fram till Peeta och slå till honom så hårt på käften att hans blankpolerade vita tänder trillade ut. Clove såg också frustrerad ut, och Gloria höll sina beniga fingrar i ett stadigt grepp runt hennes handled.
”Det är inte värt det, ni ska ändå in på arenan imorgon, ni kan ta itu med honom då!” Clove och jag utbytte en blick som sade att ”om vi fick tag i Peeta eller Katniss, så skulle deras familjer aldrig någonsin kunna få en mardrömsfri natt igen.” Jag kunde riktigt se den spinkiga blonda tolvåringen som var Katniss syster ligga och vrida sig i plågor på sin säng, och ropa efter mamma och pappa. Tanken gjorde mig lite gladare och höll mig ifrån att sparka sönder en glasruta i hissen som vi åkte upp till distrikt tvås våning i.
En middag stod framdukad på bordet, Enobaria höjde på ögonbrynen åt den och sade högt och tydligt för att vi inte skulle missa ett ord att: ”Ni ska inte äta mycket kolhydrater ikväll. Det gör en dåsig och jag vill inte ha två hösäckar inne på arenan imorgon? Förstår ni?”
Jag tittade henne djupt i ögonen och nickade. För jag ville inte vara en hösäck som inte dög till någonting.
Vi satte oss tillbords, men olyckligtvis var jag fortfarande mätt sedan frukosten, och uttrycket på Cloves ansikte sade mig att hon nog kände ungefär detsamma.
”Sååå spännande det ska bli att se er inne på arenan imorgon! Jag är helt säker på att ni båda två kommer att vara helt exemplariska spelare, och att Seneca Crane kommer att bli så överväldigad av er storhet att han inte skickar alltför många otäcka saker på er när ni ligger och sover.” Gloria kvittrade entusiastiskt ur sig detta och Clove besvarade Glorias uttalande med en äcklad blick. Jag stirrade bara stint ner i min tallrik tills reprisen av våra intervjuer började.
Clove såg fantastisk ut i sin orangea klänning som glimmade som solljus. Med hennes starka attityd fick den henne att se ut som om hon redan vunnit hela hungerspelen, och att nu var det segerturnén som väntade. Min intervju var bara hemsk att se på. Jag hatade att se mig själv på tv, och att tvingas se mig själv prata på den gjorde inte det hela bättre.
”Cato, varför gjorde du inte som jag sa åt dig?” fräste Enobaria halvvägs igenom min fruktansvärda intervju,
”För att det inte kändes som mig själv.” Med de orden svepte jag ifrån sällskapet för att gå och duscha av mig sminket som Grevalia tvunget skulle använda på mig. Visst hade jag hade sett farlig ut, men smink var verkligen inget som tilltalade mig.
Jag knappade som vanligt bara in något på duschen, och med min vanliga tur så fick jag bubblorna som sprutade ur munstycket att lukta honung. Med tanke på hur de kändes mot kroppen så skulle jag inte bli förvånad om det visade sig att det verkligen varit riktig honung. Det tillhörande schampot luktade socker, och efter duschen kände jag mig som en stor söndagsfika. Lukten av honung var dessutom helt omöjlig att få bort från huden, hur mycket man än gnuggade med frottéhandduk
Jag drog på mig pyjamasbyxor och sedan bäddade jag ner mig själv i sängen. Helt ärligt så saknade jag Clove där bredvid mig. Inte för att jag ville att vi skulle göra något speciellt, men det hade känts härligt igår när hon verkligen litade på mig som en riktig vän. Jag suddade snabbt bort bilden ut huvudet, det var inte tillåtet att tänka såhär längre, för det fanns en relativ chans att Clove inte ens levde imorgon eftermiddag.
Det tog mig ungefär tio minuter att förstå att det inte skulle gå att sova på en stund, så jag bestämde mig för att gå över till Clove ändå, även om det inte var speciellt passande. Om det här nu var hennes sista kväll så kunde hon få slippa vara ensam.
”Hallå?”, jag knackade mjukt på hennes dörr, men det lät ingenting där inifrån, så jag öppnade dörren, för att finna att hon inte var i sitt rum. Hon stod i badrummet, man hörde vattnet ifrån kranen porla, och dessutom hörde man ett ljud av en tandborste som drogs mot någons tänder. Eftersom att tandborstning inte var en speciellt privat del av dagen så gick jag in i badrummet, och sekunden efter ångrade jag det.
Clove borstade inte alls tänderna, hon stod och duschade, och ljudet som jag trott var tandborsten visade sig vara ett skum som lät när bubblorna sprack. Jag frös till is för ett ögonblick, oförmögen att röra mig. Sedan tvingade jag mig själv att ta mig samman och smög ut så tyst jag kunde, för att hon inte skulle märka att jag sett henne duscha. Hon hade stått med ryggen mot mig, så lyckligtvis hade hon ingen aning om vad jag nyss sett.
När jag lade mig ner i sängen hade jag en bild av Cloves nakna kropp inetsad i huvudet, och den vägrade att försvinna. Jag försökte verkligen tänka på något annat, men det gick inte att glömma hennes fina mjuka rygg och allt annat som jag olyckligtvis inte kunnat hålla mig ifrån att studera de få sekunderna jag sett henne avklädd.
Efter en stunds tänkande på Clove lyckades jag dock somna, och det kändes som om jag sovit ett helt liv när jag vaknade på morgonen. Klockan var tjugo i fem och jag visste att jag var alldeles för uppspelt för att somna om, så jag beställde in ett paket med kex som jag satt och tuggade på hur länge som helst.
När Gloria och Clove kom förbi en lång stund senare för att plocka med sig mig till hungerspelen så log de båda stort.
”Naaw, är det gott med kexelikex?” flinade Clove. Jag blev inte arg på henne, bara väldigt road, för om hon bara vetat vad jag sett dagen före så skulle hon förstå att om jag velat, hade jag kunnat flina hundra gånger bredare än henne…
Clove
Vi skulle bli satta på var sin svävare, Cato och jag. Innan det var dags för avfärd som Enobaria för att vinka farväl. Hon gav mig till och med en snabb omfamning.
”Du grejar det här”, mumlade hon i mitt öra innan hon släppte taget om min midja. ”Snart ses vi igen.”
Cato gav mig bara en blick innan han tog tag i silverstegen som svävaren hissat ned, men den blicken sa mer än tusen ord skulle ha kunna gjort. Det gjorde så ont bakom revbenen när han vände bort huvudet och långsamt hissades upp i svävaren. Nästa gång jag skulle se honom var inne på arenan, och då aldrig mer vara min vän längre utan bara en konkurrent. En jävligt farlig sådan, dessutom.
Jag greppade silverstegen och jag hissades upp i min egen svävare. Ström gick genom kroppen på mig och fick mig att bli fastnaglad i stegen medan en oaktsam kvinna tryckte in en spruta i armen på mig.
”Din spårsändare”, förklarade hon kort.
Det stack till, men smärtan gjorde mig inget. Jag var van vid sådant. Dessutom kändes det som om någonting exploderade i magen på mig när jag insåg att inom någon timme skulle jag befinna mig inne på arenan, men utan att veta om det var av glädje eller nervositet. Kanske båda två.
Danyelle mötte mig på svävaren. Hon skulle få följa mig hela vägen till den lilla startkammaren innan arenan. Ärligt talat så hade jag hellre haft Enobaria med mig, för hon hade i alla fall både klass och humor. Jag hade aldrig riktigt förlåtit Danyelle för vad hon fick mig att genomlida på invigningsceremonin.
En måltid doftade av någon exotisk krydda som jag inte kunde komma på namnet på var framdukat på ett bort. Danyelle petade i sig någon buljong medan jag lassade i mig så mycket mat jag kunde. Jag skulle knappast lida av matbrist inne på arenan efter att ha erövrat ymnighetshornet tillsammans med de andra karriäristerna som planerat, men det var alltid bra att ladda upp med så mycket energi som möjligt ifall någonting oväntat skulle inträffa. Dessutom mådde jag så illa av den mäktiga maten att den där klumpen som höll på att växa sig större och större i magen knappt kändes av.
Jag lutade mig tillbaks i stolen och betraktade Danyelle. Idag hade hon lösögonfransar gjorda av fjädrar, och det roade mig att se på hur de kittlade henne precis nedan för ögonbrynen.
Det går ungefär en halvtimme, och sedan täcks fönstren för. Det kan bara betyda en sak – vi ska alldeles strax landa på arenan.
När svävaren väl har landat blir jag eskorterad in i min startkammare tillsammans med Danyelle. Jag fick duscha (den här gången var jag noga med att inte trycka fram något schampo eller liknande, jag ville inte lämna ett doftspår efter mig på arenan) och sedan hjälpte Danyelle att klä på mig. Alla spelare hade likadana kläder, och i år var det ett par brungula byxor, en ljusgrön blus, ett kraftigt brunt bälte samt en tunn svart jacka med kapuschong.
”Du har ingen maskot med dig från ditt distrikt, va?” frågade Danyelle mig.
Det tog mig en stund att förstå vad hon syftade på. Sedan gick det upp för mig. Varje spelardeltagare hade rätt att ta med sig någonting från sitt distrikt in på arenan, som minne. Självklart hade jag ingenting med mig, det var det sista jag tänkte på när jag anmälde mig som frivillig.
”Nä”, svarade jag.
”Det var just så jag tänkte”, sa Danyelle belåtet och letade lite i sin ficka. ”Här.” Hon sträckte över ett litet halsband till mig med en hjärtformad berlock på. ”Någonting ska du väl ha som utmärker dig där inne på arenan. Den blev godkänd av granskningsrådet Jag har designat den själv.”
Trots att halsbandet antagligen bara skulle vara i vägen inne på arenan lät jag Danyelle knäppa det. Jag var faktiskt väluppfostrad nog att visa henne lite tacksamhet.
”De underkände faktiskt en ring från hon flickan från Distrikt 1...”
”Glimmer.”
”Ja, Glimmer var det ju. Hon hade en förgiftad ring med sig. Granskningsrådet konfiskerade den såklart.”
Typiskt huvudstads-skvaller. Jag ville inte verka oartig men kunde inte låta bli att irritera mig på Danyelle. Hon verkade lyckligtvis uppfatta hur lite jag faktiskt intresserade mig för samtalsämnet och håll därför mun medan hon satte upp mitt hår i någon märklig hästsvans. Sedan satte vi oss ned i soffan som stod framställd och väntade på signalen.
Och dem kom efter inte alltför lång väntan. Samma robotaktiga kvinnoröst som i glashissen i träningscentret meddelade att det var dags för mig att gå och ställa mig på metallplattan.
Danyelle följde efter mig som om hon vore en liten hund. ”Lycka till!” kväkte hon ur sig precis innan en glascylinder hissades ned mellan oss och metallplattan jag stod började långsamt röra sig uppåt. Plötsligt slog mig att detta var stunden jag väntat så väldigt länge på. Det kändes så overkligt, som om ingenting hände på riktigt. Jag kunde inte förstå det.
Och utan förvarning blev jag bländad av skarpt solljus. Allt blev vitt jag och jag måste skugga ögonen med handen för att kunna se någonting. I bakgrunden vrålade Claudius Templesmiths röst ut en välkomstfras. Där framme glänste ymnighetshornet i sin traditionella, guldgula färg och runtomkring sträckte sig en gles tallskog. Bakom ymnighetshornet verkade det slutta nedåt, för där kunde jag inte se någonting. Spelarna stod i en perfekt cirkel med ymnighetshornet som mitt. Till höger om mig fanns en sjö. Bra. Då hade jag vattenproblemet löst på gång.
Som vanligt låg diverse nödvändigheter utspridda i cirkeln, det mest dyrbara närmast hornet och det oviktiga alldeles vid spelarnas fötter. Jag såg någonting glimta till i solen, och därborta, allra närmast ymnighetshornet, såg jag hur en uppsättning knivar bara låg och väntade på mig. Till och med från det här avståndet kunde jag se att det var de knivarna som hann bli mina favoriter under de tre dagarna i träningscentret. De knivar jag använde under uppvisningen för spelledarna.
Så ljöd gonggongen över arenan, och innan jag hade hunnit uppfatta det själv var mina ben redan på väg rakt mot knivarna. Det var knappt att jag lägger märke till spelarna runtomkring mig när jag spurtade fram över den hårt packade jorden under mina fötter, vilket kanske var rätt korkat i och för sig eftersom jag plötsligt blivit ett väldigt lätt mål. Men utan mina knivar var jag försvarslös.
Jag var snabb och var framme vid ymnighetshornet före någon annan. Utan att ens kasta en blick på de andra dyrgriparna greppade jag knivarna och vände mig om. Runtomkring mig slogs folk redan, trots att ingen ännu fallit. Tjugo meter framför mig såg jag till min stora glädje Katniss slåss med en kille jag trodde var från Distrikt 9 om en ryggsäck. Innan han hunnit märka någonting hade han en av knivarna i ryggen och föll ihop över Katniss efter att ha hostat ut blod i hela hennes ansikte. Så fylld av skadeglädjen rusade jag mot henne med kniven i högsta hugg. Nu jävlar skulle jag visa henne vem det var hon muckat med.
Jag slängde iväg kniven med perfekt träffsäkerhet, men sekunden innan jag gav upp ett glädjetjut lyckades Katniss hissa upp ryggsäcken hon nappat åt sig från den döde killen över huvudet och kniven fastande i den istället. Det var nästan så jag skrek rakt ut av frustration.
Katniss försvann in i skogen och jag hade inget annat val än att vända tillbaka till ymnighetshornet. Där fanns ännu en hel drös spelare att döda och även alla bra grejor att erövra.
I ögonvrån såg jag Cato vrida nacken av en liten tjej medan jag ryckte åt mig ännu lite fler knivar som låg på marken. Glimmer hade funnit en yxa och svingade den vilt runtomkring sig, och Marvel lyckades spetsa en brunhårig liten figur med sitt spjut. Precis som jag var de redan igång med slakten. Thresh såg jag ingenstans. Han var tydligen för feg för att vara med och slåss.
Jag träffade ännu en kille med en av knivarna. Vem det är visste jag inte riktigt, men det spelade ändå ingen roll när han vred sig i en pöl av sitt eget blod. Med flit trampade jag på hans huvud, täckt av krulligt, blodigt hår. Om man var så dum att man trodde att det fanns någon som helst chans att överleva blodbadet fick man skylla sig själv.
