The explosion
Cato
Ett papper med två ord glittrade i guldigt bläck. ”Snart tillbaka”… Det var jag som skrivit dem. Lämnat pappret liggandes på köksbordet. Jag hade skrivit dem på slåtterdagen. Eller? Var det Edwin som skrivit dem? Fingrarna fumlade efter det sköra materialet med bläck på för att ta reda på vems handstil det var? Vem hade skrivit..?
När bokstäverna rörde min hand drogs de bort, följde med fingret i en svepande rörelse. Hårstrån. De hade legat utplacerade på pappret i bokstäver, mjuka blonda lockiga hårstrån, de var så sköra, så fort någon rörde vid dem kunde de gå sönder. De tillhörde en liten flicka. Hon hade rosiga kinder och ett par vita lackerade skor.
Hennes fingrar trevade efter något, letade hon efter papperslappen..? Borde jag låta henne få den? Hon växte hela tiden, fortfarande sökandes efter någon okänt ting som skulle kunna hjälpa henne. Håret blev längre och guldgult, ögonen mörkare gröna, kroppen längre, smalare. Glimmer hittade det hon sökte och riktade en pil mot mig. När den sedan träffade mitt hjärta spred sig en isande smärta igenom kroppen och…
Jag vaknade upp kallsvettig och hysterisk när en välkänd melodi började spelas. Mina ögon riktades mot himlen där två ansikten dök upp. Glimmers och Patricias. Deras för evigt förstenade ögon glodde ner på oss med ett skarpt ljus. Döda, trötta, pigga, lyckliga, vackra, fruktansvärda… Tankarna dränktes i Marvels återkommande gnyenden, Amadeus små skrik och Cloves eviga snyftande.
Jag gjorde en ansats att resa mig upp, ta mig närmare dem, men det var omöjligt. Jag föll ner på marken igen och stönade till när samma isande smärta som funnits i drömmen skar igenom kroppen. Den fick mig ur balans… In i mörkret igen… Längre bort…
”Cato?!”
”Va?”, jag satte mig tvärt upp med huvudet bultande av smärta. Vilken tid på dygnet var det? I det matta ljuset som speglades mot sjöns klara vatten antog jag att klockan var ungefär fem på eftermiddagen.
”Upp med dig”, fladdrade en väldigt sliten rödgråten Clove ur sig.
”Hur länge..?”
”Vet inte… Jag vaknade precis, Marvel väckte mig”. Hennes ansikte var fullt av röda små märken, och jag kunde bara tänka mig hur mycket hennes stylister i huvudstaden beklagade sig över jobbet de skulle få göra om Clove kom tillbaka som vinnare.
”Har någon dött?”
”Killen från tian, Amadeus berättade att…” i tillfällig sinnesförvirring tittade Clove upp mot himlen, som om svaret skulle visa sig där. Det gjorde i och för sig inget att hon gjorde så, för att om killen var död spelade det ingen roll hur det hade hänt.
”Vi har fått en sponsorgåva”, fortsatte hon lösryckt.
”Mhmhh”, gnisslade jag fram mellan tänderna medan hon plockade fram en liten burk ur en ficka. Den kunde inte innehålla mer än fem centiliter okänd substans. Men vad som helst som kunde få bort smärtan ur min kropp var välkomnat. Även om det bara var lite.
Clove räckte burken till mig, och jag såg att innehållet redan blivit rikligt använt. Det fanns nog bara ungefär 1 cl kvar. Hade Clove verkligen använt så mycket? Som om hon läst mina tankar sade hon besvärat:
”Marvel fick den, med ett meddelande om att det var en delad gåva, till tre olika distrikt. Han använde det först, sen Amadeus, sen jag och nu du. Det är någon slags kräm” Jag slängde en förströdd blick på henne medan jag smetade in min hals med det sista av den genomskinliga salvan. Smärtan avtog nästan direkt, och mina käkar släppte sin järnhållning för att låta höra en lättad suck. Clove log plågat och började gå bort mot de andra och deras nytända brasa. Jag följde efter så fort jag kommit upp på fötter och grabbat tag i mitt svärd som låg en bit bort på gräsplätten.
”Vi måste ut och jaga deltagare igen imorgon…” Marvel lät måttligt lycklig när han klämde ur sig uppgiften som vi alla visste att vi skulle behöva göra.
”Fast vi måste sova ordentligt inatt bara, så att inte de här jävla getingsticken förstör allt för oss igen!”
”Ja alltså, vad fan var det för getingar egentligen? De var ju helt psykade!”
”Dumskallar, det var målbålgetingar!”, Cloves irriterade röst tystade oss alla. Hon verkade sakna sin bästa vän Patricia, som inte bara varit insatt i knivkastning, utan också i Cloves dryga attityd.
”Okej… Det säger mig ingenting”, Marvel, såklart.
”Det är genmodifierade getingar vars gift orsakar extrem smärta, hallucinationer och i värsta fall döden”.
”Hur vet du det?”
”Jo, om ni hade lyssnat på den obligatoriska genomgången i träningscentret om faror som kunde tänkas lura på arenan så skulle ni också vetat det.” Clove flinade åt Marvels förvirrade min uppstod efter hennes ord.
”Jag visste det!”, sade Amadeus blygt.
”Som om vi bryr oss?”, nöp jag sarkastiskt av. Amadeus tittade skamset ner i marken medan Clove fortsatte att flina.
När mörkret fallit ordentligt orkade ingen egentligen vara vaken längre. Men eftersom att jag vaknat upp sist ur koman som verkade ha drabbat oss alla så insisterade de andra på att jag skulle ta första vakten, till min bristande förvåning. Vi släckte elden och kröp in i tältet tillsammans. Marvel somnade snabbt och snarkade dånande, som vanligt. Jag visste klart vem skulle få ta vaktpasset efter mig.
Några timmar senare väckte jag Marvel. Han mumlade något om att det var väldigt synd att dendär fantastiska salvan var slut, och sedan tittade han mig djupt in i ögonen.
”Du och Glimmer, var ni kära?”
”Nej...?”
”Okej”, han stirrade stint på tältöppningen, och jag lät mig själv falla in i en drömlös sömn. Det kändes väldigt bra att sova utan hallucinationer och smärta.
När natten var över, det blivit förmiddag och vi stoppat i oss så mycket frukost vi kunde få ner så fick jag syn på något… En rökpelare stegrade sig borta i horisonten, och den mjuka avslappnade stämning som rått vid sjön förvandlades till spänning och exaltering.
”SER NI?”, vrålade jag glatt och pekade bort mot rökpelaren, och den korkade person som måste ha tänt den.
Alla de andra flög upp på fötter. Clove log och plockade snabbt fram sitt knivfodral, men hennes leende var inget mot Marvels fåniga flin som alltid prydde hans läppar vid tanken på hur han skulle få jaga deltagare.
”Du stannar här”, fräste jag till Amadeus medan vi andra tre började springa emot elden som vi visste dolde sig ungefär femhundra meter in i skogen.
Clove
Vi rusade from bland träden. Grenarna rispade mig i ansikte, men jag skulle inte ens ha stannat om jag trampade på en landmina. Vem fan var så dum att de tände en eld mitt på ljusa dagen en halv kilometer från Ymnighetshornet? Helt otroligt hur vissa människor gjorde bort sig.
”Där är det!” vrålade Cato och pekade in mellan två buskar.
Marvel slängde sig genom buskagen och jag gav till ett förväntansfullt utrop innan jag kastade mig efter honom och...
Det var ingen där. Mitt i en glänta stod ett medelstort bål och brann, alldeles för sig själv. Rök som satan gjorde det och fick oss alla tre att hosta och gnugga oss i ögonen.
”Men för helve...” började Cato med innan han hann komma längre hade jag slängt mig på honom och tryckt handen över hans mun.
”Tyst”, väste jag i hans öra.
Vi blev stående helt stilla, jag fortfarande med handen för hans mun (vilket faktiskt var lite av en utmaningen med tanke på att han måste ha varit åtminstone 1.90 lång mot mina 160 centimeter) och bara lyssnade efter ljud.
”Är det någon här?” viskade Marvel.
”Lyssna själv, pantskalle”, fräste Cato bakom mina fingrar.
”Kom”, andades jag fram. ”Vi checkar stället. Marvel, du tar höger, Cato vänster och jag mitten.”
Snabbt och effektivt kollade vi genom buskarna kring gläntan, men det var ingen där. Genast uppstod ett gräl om vi skulle vänta vid elden eller söka igenom skogen.
”Men vad fan”, vrålade Cato mig upp i ansiktet. ”Tror du vi kommer att vinna spelen genom att bara sitta här och glo?”
”Ja, efter att ha hört dig sådär lär ju den som tände elden vara mil härifrån”, svarade jag ironiskt.
”Varför går vi inte bara...?” försökte Marvel skjuta in.
”Käften på dig, pucko”, snäste Cato av honom innan han vände sig mot mig igen. ”Ja, men det kommer ju knappast vara så att de kommer hit igen.”
”Kan inte lyssna på mig...?” Marvel gjorde ett andra försök.
”Men hur stor chans tror du att det är att vi hittar någon?” frågade jag Cato skarpt.
”Jag tycker att...”
”Är det någon som har bett om din åsikt?” Catos min var inte att leka med.
”Nä men...” Marvel såg förtvivlad ut.
”Håll din grodliknande trut stängd då.”
”Annars tycker jag bara att det var ett bra förslag att försöka hitta den där andra elden.” Marvel slog ned blicken och vred sina händer. ”Men om ni inte vill så...”
Jag och Cato snurrade runt och fann samtidigt rökslingan som tecknade av sig mot den molnlösa himlen.
”Men för fan Marvel!” utbrast jag. ”Varför sa du inte det tidigare?”
”Vet inte”, mumlade han fram. ”Pyttipanna.”
”Men kom då för helvete!” vrålade Cato och återigen störtade vi fram genom skogen allihopa i ett led.
Tankarna snurrade genom mitt huvud. Det här var alldeles för bra för att vara sant. Ett spår av tända eldar? Sådant hände inte. Inte i Hungerspelen. Det var någonting lurt med det, frågan var bara vad. Att locka bort oss från vårt läger, var min första tanke, men den avfärdade jag direkt. Vi hade ju var anordning med minorna som knappt ens Amadeus själv klarade att ta sig genom och sedan stod han själv fortfarande vakt. Så någonting annat måste det vara. Men vad?
”Vänta!” utropade jag plötsligt. ”Vänta, stanna!”
Framför mig bromsade Cato in men Marvel var inte riktigt lika snabb utan sprang rakt in i mig.
”Vad nu då?” fräste Cato.
”Kolla”, sa jag och pekade in bland träden.
För där stod en brasa till, precis lik den vi nyss hade varit vid. Det var bara det att den här var inte tänd ännu.
”Vänta lite.” För första gången någonsin verkade Marvel ha fått en bra idé. Ur sin ryggsäck drog han upp ett nät. ”Vi kan gillra en fälla så den som tänder brasorna fångas! Så kan jag sticka den med mitt spjut!”
Jag och Cato utbytte en skeptisk blick, men så ryckte han på axlarna.
”Okej då”, sa han. ”Varför inte?”
Jag tvekade en sekund innan även jag instämde. Fastän att idén var bra så lät allting bara korkat när det kom ur Marvels mun.
Trots att han var rätt pantad så var han inte helt dum när det gällde att gillra fällor. Snabbt hade han riggat upp en anordning i träden som inte syntes om man inte visste att den var där, och som fungerade riktigt bra. Cato gav honom till och med en klapp på axeln.
”Good job, bro.”
De orden verkade liva upp Marvel rejält.
I samma stund hörde vi en högljudd explosion. Sedan en till. Och sedan en rad av smällar. Jag blev alldeles kall i magen. Det fanns bara ett ställde de explosionerna kunde komma ifrån.
Först sprang jag, med Cato och Marvel i släptåg. Snabbare tror jag aldrig att jag någonsin sprungit förut. En gigantisk pelare av rök höjde sig ovanför träden inte alltför långt bort, men det var inte förrän vi störtade ut ur skogen som vi såg hur stor skadan egentligen var.
Allting var borta. Där det alldeles nyss legat en stor hög med mat, vapen, medicin och andra nödvändigheter fanns nu bara en krater. Någonting hade utlöst varenda mina och förstört hela vårt förråd.
Vrålet som steg upp ur Catos strupe liknade ingenting jag någonsin hört förut. Visst hade jag sett honom arg förut, men det här? För första gången tänkte jag tanken att han kanske inte riktigt var helt frisk. Han slet i sitt hår och bankade knytnävarna i marken, och sedan fick han syn på Amadeus. Vi alla förstod vad som skulle hände innan det var gjort.
Cato fick ett grepp runt Amadeus huvud, och ett knyck senare låg Amadeus på marken med bruten nacke. Jag kunde bara stirra. Nu var det plötsligt ingen lek längre.
