The Gamemakers
Cato
Mitt huvud dunkade när jag gick upp på morgonen. Jag var inte riktigt säker på om Clove varit i mitt rum på riktigt och jag valde att anta att det bara varit en desperat dröm. Det var antagligen bäst så. Fast vad skulle det egentligen göra om det var sant? Hon skulle ändå vara död om några dagar, och då skulle jag slippa henne för alltid.
”Värst var du ser butter ut”, fnissade Gloria när jag kom ut till frukosten.
”Jag hade konstiga drömmar!”
”Ja? Jag trodde du haft en trevlig natt!” spottade Clove ur sig. Hennes blick sade mig att nattens händelser var samma och att hon var mer bräckt över hela grejen än vad jag var. Det var trots allt min plan att hon skulle bli känslomässigt förvirrad, och hon hade fallit pladask för det.
”Jag hade en trevlig natt!” Mina ögon mötte hennes och vår blick var lidelsefull. Nästan som om båda var små barn som just lekt en lek som flippat ur och vi båda ångrade oss. Skillnaden mellan oss var bara den att det var jag som föreslagit att vi skulle leka från första början. Min idé. Mitt initiativ…
Efter frukost var det dags att träna igen. Jag såg inte fram emot det. Men vi skulle få våra poäng och det var den viktigaste delen av de tre dagars träning vi hade att utreda i huvudstaden. Tyvärr var det också den dag som mitt huvud surrade av mest frågor. För visst hade Cloves händer på min rygg känts bra. Men jag antar att det var för att hon var tjej och jag kille. Jag menar, hallå?! Vem gillar inte att ha en tjej i sin säng på natten? Men det kändes bra på ett annat sätt också. Där i mörkret kändes det nästan som hon brytt sig om mig, som om jag brytt mig om henne. Det gjorde jag såklart inte.
Efter en stund tvingade jag mig in i sovrummet igen, där jag plockade av lakanen på min säng. Jag ville inte ha Cloves DNA i där längre. Om hon tvunget skulle ha det där så fick hon faktiskt ligga i sängen… Och göra lite nytta…
Jag drog på mig träningsbyxor, men struntade i tröjan, bara för att distrahera de andra deltagarna under träningssessionen. Det fanns verkligen inte roligare saker att göra i huvudstaden än sådana småbus.
Gloria tittade lite konstigt på mig när hon föste in mig och Clove i hissen, för att lämna över oss åt den enda stunden på dagen som vi faktiskt var helt ostörda. Clove studerade mig i hisspegeln med höjda ögonbryn och nedstämd blick. Jag visste nästan exakt vad hon tänkte på. Nämligen hur hon skulle pressa ner sina känslor för mig ner i djupet av sitt hjärta igen, så att de inte ställde till några problem för henne.
Jag gjorde ett hastigt ryck, och tryckte upp henne hårt mot väggen, fortfarande utan tröja. Min arm låg mot hennes hals, så att om hon försökte göra motstånd skulle jag kunna trycka till med den, och så skulle hennes luftflöde kapas och hon skulle svimma. Jag väntade en stund med att ta till orda för jag ville att hon skulle känna hur min bröstkorg hävdes mot hennes innan hon fick veta vad jag hade att säga.
Efter ungefär tio sekunder spottade jag, med gråten i halsen, ur mig: ”Du är död Clove, förstår du inte det? Vad du än gör kommer inte att skada mig, för du kommer dö! Fattar du?” hennes blick var förbannad, och jag såg att hon helst av allt skulle vilja slå till mig. Men hon visste att det var jag som hade övertaget när hon stod upptryck mot väggen. Vad skulle hon kunna göra med sina små tjejarmar?
”CATO?! Vad håller du på med?! DU vet MYCKET väl hur det ligger till med reglerna för att ge sig på en annan spelare innan ni kommit in på arenan!” Atalas röst ekade runt hela träningshallen. Hissen hade tydligen nått sin slutdestination.
”Ja. Det vet jag! Men hon kommer fan och lägger sig i min sä…” jag hann inte avsluta meningen, för Clove gav mig en rak höger, den träffade mitt vänstra kindben.
”CLOVE! Jag antar att du också beh…”
”Det spelar väl ingen roll om jag spöar honom här eller i våran lägenhet ikv…” nu var det min tur att avbryta Cloves mening genom att smälla till henne. Rakt över tinningen, så hårt att hon föll i golvet. Hennes kropp låg där, och ansiktet var upplyft och frågande. Hon kunde tydligen inte ta sig samman, än mindre finna ord för vad hennes ögon sade mig just i detta ögonblick.
”Shit… Förlåt!” jag lät skärrad, för jag hade verkligen inte menat att klippa till henne så hårt. Det bara hände, som så många andra saker alltid hände runt mig.
Jag räckte henne min hand, och förvånansvärt nog tog hon den. Jag höll hårt i den, hjälpte henne upp och drog henne närmare mig, i en kram som jag hoppades skulle släta över slagsmålet vi just haft. Det var trots allt hon som slagit mig först. Självförsvar var väl tillåtet i träningscentret? Eller? Annars var jag körd.
Cloves andedräkt kändes mot min hals. Den var varm, och fick mig att vilja ha mera. Det var något mjukt med Clove som inte ens jag kunde förneka att jag gillade. Bara vänskapskänslor såklart, men hon var säkerhet, värme och… Hemma på något sätt.
Hennes armar besvarande omfamningen, nästan välkomnade den. Jag lutade mitt ansikte mot hennes mjuka mörkbruka hår, som luktade väldigt gott. Fruktigt men ändå på något sätt…
”Vad fan håller ni på med?” Glimmers röst skar igenom rummet och avbröt mina tankar på frukt. Den skulle kunnat skära sönder hjärtat på vem som helst, utom mig. Men hon hade rätt, vad fan höll jag på med? Tjejen jag egentligen skulle döda stod jag nu nästan och hånglade med. Det var inte bra att spela min plan så långt ut i kanterna.
Jag släppte Cloves avslappnade, men förbryllade kropp och såg på skaran av deltagare som samlats runt oss. Lyckligtvis fanns inte Katniss och Peeta ibland dem. Faktum är att det bara var tre personer som sett oss utom Glimmer, och det var Marvel, den lilla bruden från distrikt 11 och någon tjej med illrött hår och ett ansikte som såg slugt och ironiskt ut.
”Vad fan glor ni på, jävla småglin!” jag höjde min knytnäve mot de två små tjejerna som tittade så intresserat på mig och Clove.
”Vi är bara vänner, och om ni så mycket som vågar tro något annat…” jag vände mig mot Clove, nickade och lämnade henne bakom mig för att träna kondition i hinderbanan som så fint var placerad i mitten av träningshallen. Jag kände Cloves blick bränna i nacken, hennes förebrående, överlägsna blick.
”Cato? Cato!”, Glimmer var precis bakom mig. Jag stannade för att väntade in henne. Hon sprang upp vid sidan av mig och log ett av sina mer sliskiga leenden.
”Ja..?”
”Varför har du ingen tröja på dig?” hennes blick lyste av lycka, och jag kände mig besvärad över min lätta klädsel
”Jag… Har ingen aning…”
Hon fnissade och lade en hand på mig mage, bara för att retas antog jag. Men hennes beröring betydde inget för mig, så det spelade egentligen ingen roll vad hon gjorde. Hon skulle kunna få runka av mig om hon ville det. Om hon ville slösa bort sina sista dagar på att ta på folks magar var inte jag den som skulle hindra henne. Marvels ord dök upp i mitt huvud ”CATO FÅR JAG TA PÅ DIN MAGE?” jag kunde inte hålla mig för skratt, utan började asgarva. Folk från distrikt 1 var verkligen inte speciellt oberäkneliga. Man skulle kunna lista ut allt om dem på fem minuter.
”Vad är det som är kul?” Glimmer lät besvärad.
”Jag är… Öh… Kittlig! Det… Öh… Kittlar jättemycket när du håller handen sådär.” Hon log och drog bort handen. Jag gav henne ett falskt leende och gick bort för att träna med pilbåge, bara för att visa dendär dumma Katniss att jag kunde. Om jag hade tur så fanns det ingen sådan på arenan och då var hon ett lika lätt byte som pojken från samma distrikt.
”Cato?” Cloves röst klingade i mitt vänsteröra. Hon stod tydligen precis bredvid mig. Jag vände mig om så att vi stod mittemot varandra.
”Ja?”
”Vi spöar skiten ur alla därinne på arenan!”
”Ja det gör vi!” jag och Clove skakade hand. Inte bra på att vi skulle döda tolvorna, utan i handslaget bestämde vi också att vi inte skulle spela fler spel med varandra. Vi var samma personer som vi varit dagen då vi åkte från slåttern till huvudstaden.
Inte huvudstads-Cato-och-Clove.
Clove
Eftersom detta var den sista träningsdagen var det efter lunch dags för att visa upp sina kunskaper för spelledarna. Marvel var halvvägs genom sin efterrätt när hans namn ropades upp i högtalarna, och trots att han blev lite vit i ansiktet knep han ihop läpparna och reste sig beslutsamt upp.
”Lycka till, gubben!” kvittrade Glimmer efter honom innan han försvann in genom dörrarna till träningslokalen.
Den gick en kvart. Glimmer babblade lite nervöst på om någon kusin hon hade för att inte verka ängslig, men det syntes i hennes stirriga blick i alla fall. Hon var nästa man att bli poängsatt av spelledarna. De började alltid med Distrikt 1 och räknade sedan uppåt, den manliga deltagaren före den kvinnliga. Vilket innebar att efter Glimmer och Cato skulle det vara min tur.
Glimmer ropades upp och hon försvann iväg. Jag och Cato satt kvar vid vårt bord. Han andades högt. Undrade lite i förbifarten om han var nervös. I så fall syntes det inte på honom, han såg snarare sammanbiten ut än skakis.
”Så”, började jag för att det inte skulle bli en pinsam tystnad. ”Är det svärdet som gäller därinne?”
Han nickade bistert åt mig. ”Japp. Och knivar för din del, antar jag?”
Jag gav upp ett skratt. ”Hur kunde du gissa?”
”Inte så svårt”, log han. ”Dessutom är de nog inte så svårimponerade, de där spelledarna. Du och jag är det bästa de kommer att få se i år, så för vår del kommer de inte vara snåla med poäng.”
Det gladde mig faktiskt att han sagt ”du och jag” och inte bara varit sådär överlägsen som vanligt. Det var väl slut på det, hoppades jag. Vi skulle ha händerna tillräckligt fulla med Glimmer och Marvel och den där tjejen från Distrikt 4 som Glimmer envisades med att dra in i vårt gäng. Hon hade väl insett att jag inte var något bästismaterial. Jag tyckte egentligen inte om att umgås med tjejer överhuvudtaget.
Plötsligt ljöd Catos namn genom matsalen. Han torkade sig runt munnen med handryggen och ställde sig upp. Plötsligt slog det mig hur livsfarlig han såg ut. Lång, kraftig och barbröstat så man tydligt såg hans sixpack. Inte underligt att den där snorungen från elvan stirrade med så mycket fruktan i blicken på honom.
”Vi ses sen då”, sa jag.
”Hejdå”, sa han.
Han dröjde sig kvar med blicken i en sekund innan han vände sig om. När jag såg hans bastanta ryggtavla försvinna ut genom dörrarna fick jag en konstig känsla av att smeka honom längs med ryggraden, bara för att se om det kändes lite varmt och mjukt som jag mindes det, men känslan var över på ett ögonblick.
Jag återgick till att äta citronsorbet med sked i snabb takt, men glassen bara växte i magen till en stor klump. Tillslut mådde jag så illa att jag sköt ifrån mig glasskålen med avsmak. Spelledarna skulle knappast bli särskilt imponerade om jag spydde på måltavlan.
Istället iakttog jag de andra deltagarna. Ikväll, när poängen visades, skulle det avslöjas på riktigt vem av dem som var ett hot och vem som skulle falla i första striden. Min blick fastnade på killen från Distrikt 11, skulle han verkligen utgöra ett hot? Skulle jag behöva ångra att jag inte ansträngde mig mer för att övertala honom att joina vårt gäng?
”Distrikt 2: Dracodente, Clove.”
Den kvinnliga, robotaktiga rösten fick mig att hoppa till. Shit. Jag hade ju knappt hunnit förbereda mig!
Fast besluten om att inte ett spår av den nervositeten jag faktiskt kände skulle synas klädde jag mig själv i en min av arrogans, sträckte på ryggen och släntrade fram över golvet som om jag redan hade vunnit spelen. Jag skulle få höga poäng, det visste jag ju redan. Karriäristerna brukade få ungefär åtta till tio poäng. Jag skulle väl sluta på en åtta eller nia, med en nypa tur på en tia. Tillräckligt för att jag med intervjun som hjälp ändå skulle få ett handfull sponsorer efter mig.
Dörren smällde igen bakom mig med en smäll. Träningslokalen, som i vanliga fall var fylld till bredden med dunsar, utrop och utmattade spelares tunga andetag var nu tyst sånär som på surrande från lysrören i taket. På läktaren satt spelledarna uppradade. Deras miner var så stela att man kunnat ta dem för marmorstatyer. Jag lade märke till att några plastmodeller saknades i vänstra hörnet. Cato hade tydligen gått helt in för att puckla på dockor.
Jag gick med målmedveten steg fram till knivkastnings-stationen. I nacken kände jag hur spelledarna följde mig med sina brännande blickar. Vapnen låg snyggt uppradade och bara ropade på mig att ta dem i handen. Jag valde ut dem som under dessa dagar blivit mina favoriter och vände mig mot måltavlan. För syns skull siktade jag knappt innan jag slängde iväg dem. Pang. Pang. Pang. Alla tre träffade nästan mitt i prick.
Snabbt slängde jag en blick på spelledarna. Jo, visst såg i alla fall några av dem beundrande ut? Men de allra flesta hade fortfarande kvar samma stenansikte som innan. Seneca Crane verkade inte ha rört sig en millimeter. Nåja. De hade nog tränat i ett antal år nu för att behålla sina pokerfaces.
Jag fortsatte att slänga lite knivar på olika grejer i salen: några måltavlor på andra sidan salen, mitt i prick på en av färgburkarna på kamouflagestationen och, snyggast av allt, precis på nästippen på en av plastmodellerna.
Förväntansfullt vände jag mig mot spelledarna igen, och nu var det några av dem som nickade belåtet mot varandra. En glädje spred sig hela vägen ut i fingertopparna. Hade jag möjligtvis lyckats skrapa ihop till en nia eller tia?
”Tack så mycket, Clove Dracodente”, sa Seneca Crane med djup stämma. ”Du har tillåtelse att gå nu.”
Jag bugade mig, man kunde aldrig vara nog artig när det gällde huvudstadsinvånare. Sedan tvingade jag mig själv att gå lugnt och sansat mot hissen. Inte förrän dörrarna slog igen bakom mig tillät jag mig själv att ge ifrån mig ett högt tjut av glädje och lättnad. Nu jävlar, nu jävlar skulle jag visa tolvorna!
Cato väntade på mig strax bredvid hissen när jag klev in i vår lägenhet. Leendet som hans läppar var krökta i var nästan läskigt självbelåtet.
”Får jag gissa”, sa han innan jag ens hunnit öppna munnen. ”De visade sina äckligt vita tänder i så stora leenden att mungiporna var uppe vid öronen?”
Jag kunde inte låta bli att spricka upp i största leendet jag någonsin lett och var tvungen att motstå en impuls att krama om honom.
”Jajamensan”, skrattade jag nästan fram. ”Och efter att ha sett din uppvisning tjöt till och med Seneca Crane av lycka?”
Då gjorde han det i alla fall, lutade sig fram och svepte in mig i en omfamning. Någonstans i mitt undermedvetna frågade en liten röst vad vi höll på med. Kramar och beröm passade knappast in i vårt förhållande, där vi båda två visste att bara en av oss skulle komma levande tillbaka. Men jag bara struntade i det och lät honom lägga armen runt mina axlar medan vi tillsammans spatserade mot vardagsrummet där en Gloria, sprickfärdig av nyfikenhet, och en bister Enobaria väntade på oss.
”Nå, hur gick det?” Enobaria gav mig ett höjt ögonbryn och jag räckte ut tungan åt henne när Gloria inte såg.
”Awesome!” Jag kunde inte hålla inne ropet.
Gloria fnittrade lite nervöst. ”Nå, nu ska vi inte ropa hej förrän vi kommit över bäcken. Man vet aldrig vad som försiggår inuti huvudet på de där spelledarna.” Fast när hon såg Enobarias blick som skrek ”Glädjedödare!” rakt ut skyndade hon sig att tillägga: ”Men jag tror säkert att ni kommer få höga poäng, båda två. Säkert.”
Det fanns ingen anledning att behöva oroa sig. Marvel och Glimmer fick en åtta var, och alla fyra jublade när Cato lyckades kamma hem en tia. Enobaria gav honom till och med en vänskaplig och lagom manlig klapp på axeln.
”Grymt jobbat, gossen. Fram med blåbärskexen och fira nu!” Till och med vid ett sådant här tillfälle kunde hon inte låta bli att retas med honom.
En bild på mitt ansikte dök och på skärmen, och det sög till i magen på mig. Sedan blinkade en nia upp på skärmen.
Jag pustade ut och lutade mig tillbaka i soffan medan jag mottog mina handledares beröm. En nia, verkligen helt okej. Bättre än helt okej. Kanske inte samma effekt som Catos tia, men säkerligen bäst av de kvinnliga deltagarna och tillräckligt för att i alla fall några sponsorer skulle få upp ögonen för mig. Så länge Danyelle designade en godtagbar klänning till Caesar Flickermans intervjuer skulle det funka, och hon lärde ju inte göra samma misstag två gånger.
De allra flesta fick en femma eller sexa, ingenting man behövde lägga på minnet. Medelmåttorna föll oftast redan vid ymnighetshornet. Tjejen från Distrikt 4, Patricia, skrapade ihop till en åtta och den mörke snubben från elvan, Thresh fick jag reda på att han hette, kom upp med en nia. Hm. Inne på arenan fick man allt hålla ett öga på honom.
Sedan var det tolvornas tur. Peeta, som den manliga deltagaren hette, lyckades på något sätt få en hel åtta. Undrar vad han gjorde som imponerade sådär mycket på spelledarna? Och så dök hennes bild upp på skärmen. Katniss Everdeens. Som om hon ens hade någon chans i den här matchen. Det var mellan mig och Cato kampen om segern skulle stå. Sedan visades plötsligt en elva på tv-skärmen
