The Hunger Games...
Cato
”Clove! Clove! Gör inte såhär mot mig! Stanna då! Lyssna!” Först skrek jag. Sedan förvandlades det till bönfallande snyftanden. Jag hade aldrig gråtit förut. Det förstod jag nu. Jag skulle aldrig kunna gråta igen heller. Inte efter det.
”Hjälp mig då! Hjälp henne!” jag vrålade ut det i den riktning som jag trodde att kamerorna var placerade. Men inget pinglande hördes, utan istället svarade mig en kanonsmäll som gjorde lika ont som om någon boxat mig rakt i mellangärdet.
”Det var ditt jobb! Enobaria, det var ditt jobb att få hem henne!” Jag fortsatte att skrika och vråla om hur mycket jag hatade Enobaria fram till dess att jag insåg att felet var mitt. Det var jag som inte kommit i tid. Mitt fel.
”Förlåt…” viskade jag till liket i mina armar. ”Förlåt.” Min ena hand fann dess väg ner på hennes hals, och när jag strök med min ena tumme mot hennes nyckelben fann jag en kedja. Jag tittade med rödgråtna ögon ner på den. En liten hjärtformad berlock var fastsatt på den, och utan att tänka mig för hade jag plockat av Clove halsbandet och stirrade på det lilla guldhjärtat. Det gick att öppna.
På insidan satt det en pytteliten spegel, och jag kunde inte undgå att tänka på hur mycket Huvudstadskänsla som låg över hela grejen. Vem behövde egentligen en spegel inne i hungerspelen? Men en konstig känsla uppstod i mig. Det var som om min spegelbild speglades i Cloves hjärta. På den andra sidan satt Distrikt 2s märke. Jag var alldeles för långt därifrån just nu. Allt jag ville i det ögonblicket var att få komma hem.
För att göra det hela rättvist så placerade jag mitt eget emblem runt hennes hals. Det var verkligen inte något märkvärdigt, och jag hade helt glömt bort att jag hade det tills nu. Det var en identitetsbricka. Namn, blodgrupp, distrikt, födelsedag och ålder var inetsade på den blankpolerade brickan, som var fastsatt i ett lädersnöre. Clove fick helt enkelt ta med sig en del av mig i sin kista, medan jag fick en del av henne.
Spelledarna måste ha varit ganska irriterade på mig för att jag inte flyttat mig från liket än, så med en obeskrivligt tung klump i magen plockade jag ihop Cloves knivar, hennes halsband och hennes ryggsäck. De skulle jag ta med mig. Henne lämnade jag kvar, med brickan runt halsen. Hennes halsband hade jag i fickan. Visst var de det finaste jag hade, men det skulle bara vara i vägen om jag hade det runt halsen.
”Hejdå!” viskade jag och kysste Cloves panna.
Med en sista blick på min flickvän gick jag bort mot bordet där våran ryggsäck skulle ha stått. Den var inte kvar. Thresh hade inte bara dödat Clove, utan han hade också varit fräck nog att ta vad som rättfärdigt tillhörde henne och mig. Ilskan som nu vällde upp i mig överträffade all ilska som jag någonsin känt innan i mitt liv. Han hade dödat henne. Det var hans fel att hon inte gick bredvid mig nu och fnissade åt hur roligt det skulle bli att dränka Distrikt 12 i sand. Thresh och Katniss var för tillfället källan till all ondska som existerade i världen. Visst spelade Huvudstaden en stor roll också, men det var faktiskt varken Seneca, Gloria eller Snow som drämt den där stenen i huvudet på min mörkhåriga medarbetare.
”Jag ska ta dig! Och jag ska döda dig!” morrade jag fram mellan låsta käkar. Ett stort fotsteg ledde in mot det stora höga gräset där Thresh antagligen gömde sig. Men jag skulle hitta honom. Hitta honom och döda honom. Gräset böljade när en stor silverfärgad svävare färdades över mig. Jag ansträngde mig för att inte titta upp och se den lilla figuren som jag visste låg placerad i dess gripklo.
Den lilla figuren bar upp mig för att utföra min sista obligatoriska uppgift. Att hämnas hennes mördare.
Jag hade helt tappat uppfattning om tid, men när mörkret fallit tänkte jag att jag skulle promenera ut från det höga gula gräset. Men planerna ändrades drastiskt när jag kände något under min fot och såg en ryggsäck ligga där. En ryggsäck med en stor vit tvåa på. Thresh hade säkert planerat det kommande händelseförloppet, för sekunden efter att jag plockat upp ryggsäcken och placerat den på min rygg så föll jag till marken. Någon hade knuffat ner mig, och det var knappat rödtotten från fem.
Inom tre sekunder var jag uppe på benen igen, med svärdet draget. Thresh stod kanske två meter ifrån mig. Våra blickar möttes ett ögonblick. Hans svarta mot mina blåa.
”Varför?” flämtade jag fram. Egentligen hade jag ingen lust att prata. Men ordet bara slapp ur mig.
”Hon döda’ henne!” Jag antog att henne var Rue. Och eftersom att Clove aldrig ens ägnat Rue mer än en blick så var Threshs anklagande fruktansvärt felriktat.
”Det gjorde hon inte alls det!” Fräste jag och spände varenda muskel i kroppen, beredde mig för Threshs nästa drag.
”Hon sa namnet!” Thresh viskade, fruktansvärt hotande och skräckinjagande. Men jag uppfattade inte tonen överhuvudtaget. Ilskan dunkade nämligen rödglödgad genom mina ådror, och allt jag kunde tänka på vad jag skulle göra mot honom inom den snaraste framtiden.
”Hon dödade inte henne! Det var Marvel!”
”Marvel?” Förvirring rådde i hans trånga skalle. Det gick inte att ta miste på.
”Ja! Marvel, dumskallen från ett kastade ett spjut! Katniss dödade honom sekunden efter! Katniss var Rues allierade, och eftersom att hon hämnades henne så har du gjort dig själv en otjänst. Det står 1-2 till dig nu. Men inte länge till!”. Det sista fräste jag fram innan jag flög på honom.
Plötsligt dundrade det till något enormt, och en blixt träffade det gulbrända gräset, som genast fattade eld. Spelledarna ville alltså vara med och spela nu.
”Du ljuger!” Skrek Thresh över ljudet av flammorna och åskan.
”Vad har jag för anledning att ljuga? Hon är död ändå!”
Jag slog mitt svärd hårt mot hans blottade sabel. Han slog tillbaka med en sådan kraft att jag först trodde att jag skulle falla igen. Men det gjorde jag inte. Istället tryckte jag tillbaka så hårt att han vacklade till lite. Fallen var han däremot inte.
Han parerade skickligt mina följande slag, som jag utdelade med full ilska och kraft. Men varenda av slagen slog slint. Jag blev argare och argare, och Thresh slog tillbaka hårdare och hårdare. Efter en stund var vi båda nästan utmattade av ansträngningen. Men inte skulle vi sluta för att vila. Det var en kamp om vem som orkade hålla viljan vid liv längst. Jag fann det väldigt svårt, eftersom att jag knappt hade något kvar att leva för. Dock var tanken på att Thresh skulle få åka hem helt oumbärlig. Så jag stod på mig så gott jag kunde.
Efter att jag lyckats slå till Threshs ena öga så fortsatte striden upp på en liten kulle. Där längst uppe stod ett träd. En stor magnifik ek, vars grenar letade sig säkert femton meter upp i luften.
Thresh tvingade mig närmre och närmre stammen, och om min förmåga att backa tog slut, då skulle han kunna vinna betydligt lättare. Jag gjorde en skenmanöver, och placerade mig själv en meter ifrån Thresh, som fortsatte att slå vilt omkring sig i luften. Han gjorde ett djupt jack i min vänstra kind innan jag hann parera.
Sedan blixtrade det till igen, och den stora eken tog eld. Eftersom att det höga gräset som omgav oss fortfarande brann på ett onaturligt sätt så kunde vi inte förflytta oss ifrån kullen, för då hade vi dött båda två direkt. Vi var helt enkelt fast på där, med det brinnande trädet. Och om ingen av oss lyckades döda den andre snart, så skulle elden sprida sig ytterligare, och resten var inte svårt att lista ut.
Så vi fortsatte att puckla på varandra tills dess att jag pressat Thresh så långt ner mot det brinnande gräset att han inte kunde röra sig en millimeter bakåt. Röken gjorde det svårt för mig att se, men påverkade Thresh ännu mer, eftersom att jag redan försvagat hans synförmåga.
”Det är bara vad du förtjänar!” röt jag innan mitt svärd letade sig in i hans vänstra lunga, och sedan skickade honom in i elden.
”För Clove!”, viskade jag och vände mig om mot eken samtidigt som det började spöregna. Eken och gräset slutade brinna direkt. Precis som lågan i mitt bröst. För första gången i hela mitt liv föll jag ihop på marken av ren utmattning. Dagen hade varit den värsta i mitt liv, och hela slagsmålsgrejen hade inte gjort det hela bättre. Jag brydde mig knappt när nationalsången spelades och Threshs ansikte visades.
Min kind blödde floder, och hela kroppen värkte. Detsamma gjorde huvudet. Livslusten var lägre än någonsin, och känslan av att vara helt utlämnad fyllde arenan på ett sätt som jag aldrig upplevt förr. För första gången upplevde jag också att jag ville ha min familj där. Att de skulle förklara för mig att man aldrig behövde vara rädd för mörkret, eller varför inte bara att de älskade mig? Jag ville bara få höra sakerna de aldrig sagt till mig.
Sömnen jag föll i var orolig, och Cloves ansikte besökte mina drömmar regelbundet. Ibland log hon, kysste mig eller skrattade, och ibland var hon lika död som hon var i verkligheten.
När jag vaknade var ögonen fulla av torkat blod, som på något sätt runnit från min kind upp i pannan. Det var svårt att se till dess att jag tvättat av mig så noga jag kunde med vattnet som fortfarande fanns kvar i min flaska. Sedan lutade jag mig bara mot eken och lät dagen passera medan jag tänkte på hur mycket jag ville få ligga i min egen säng, hemma i mitt distrikt, tillsammans med min flickvän, utan en massa småglin springandes runt med pilbågar.
Tankar på min bror Edwin, mamma, pappa, Glimmer och Marvel följde sedan. Jag skulle inte ha haft något emot att ha någon av dem här. Till och med Glimmer var mer välkommen än känslan av ensamhet.
Eller så kanske jag kunde få se min pappa och bror för första gången på flera år. Jag visste inte ens vilket distrikt de jobbade i nu. Men innerligt hoppades jag att ingen av dem var i elvan eller tolvan. För tillfället var det nämligen de distrikten jag tyckte minst om.
Mamma satt säkert hemma och slängde ett öga på TV:n när hon kände sig tvungen. Annars var hon väl och jobbade. Fast de kanske hade en TV på hennes arbete?
Jag hade ingen aning om hur mycket av dagen som gått när jag hörde kanonskottet. Eftersom att oddsen aldrig var till min förmån så var säkert den fallna spelaren varken Katniss eller Peeta. När kvällen nalkades visade sig mina föraningar stämma. Ett rävliknande ansikte prydde himlen när nationalsången spelades.
Vad hade hänt med henne? Hade Katniss spetsat henne på en pil, precis som hon gjort med Marvel? Hade spelledarna velat liva upp spelen med något tricks, Peeta kanske använde sin kniv? Eller hade naturen helt enkelt tagit hand om Distrikt 5s deltagare?
Jag brydde mig egentligen inte. Hon var död, och imorgon skulle finalen stå. Det kände nog både Peeta, Katniss, Panem och jag på oss. Det fanns inte mycket mer underhållning att mjölka ur Hungerspelen i år.
Jag hade suttit under eken hela dagen, apatisk, utan att äta eller överhuvudtaget gå ett steg, men jag somnade ändå ganska snabbt. Jag orkade inte bry mig om varken mat eller vatten alls. När halva nästa dag passerat på exakt samma ”deprimerande sitta still och inte äta” stil så hörde jag ett pinglande.
Sponsorgåvan var inte spektakulär. Fyra små kex, med små torkade blåbär i. Jag misstänkte starkt att Enobaria bara skickade dem för att få skicka det medföljande meddelandet. Hon ville väl fortfarande få hem mig. ”Cato, hur ska jag lyckas få hem dig om du gett upp det själv? Förresten så skulle jag kolla vad det fans i dendär ryggsäcken. –E!
Jag stoppade i mig kexen och insåg hur fruktansvärt hungrig jag var. Men jag hade ingen mat. I hopp om att det var vad som fanns i ryggsäcken så ryckte jag upp den. Det fanns ingen mat i den. Bara två vinröda kroppsstrumpor som kändes exakt som gummi när man tog i dem. Tydligen behövde jag en av de här kroppsstrumporna väldigt mycket, så jag drog på mig den som var i min storlek. Den andra, Cloves, stoppade jag med gråten i halsen tillbaka ner i ryggsäcken. Hon skulle ha varit här med mig.
Jag insåg att utan mat skulle jag förlora spelen, så jag gav mig ut i skogen för att jaga. När jag lyckats döda en fälthare, tillagat den och sedan tryckt i mig hela själv insåg jag att magen fortfarande kurrade av hunger. Det fanns inget annat val än att ge mig in i skogen och jaga. Men inte utan att ha druckit minst en halvliter vatten först.
Jag gick flera timmar i skogen utan att hitta något alls att äta. Bäckarna var mystiskt tomma på vatten, och stället där vi funnit Katniss innan hon klättrat upp till målbålgetingboet var också snustorrt. Spelledarna hade tagit bort alla vattenkällor utom sjön. Detta skulle såklart tvinga Katniss och Peeta till ymnighetshornet. Det var spelledarnas taktik för att föra ihop oss, och jag var inte den som klagade. Bättre avsluta det snabbt.
Då mörkret började smyga sig på så började jag promenera bort mot ymnighetshornet igen. Tydligen var skogen inte bara tom på vatten, utan på mat också. De måste verkligen ha haft bråttom med att avsluta det hela.
När det bara var kanske femhundra meter kvar till mitt och Cloves gamla läger hörde jag ett högt gläfsande ljud bakom mig. Vättskrämd vände jag mig om, bara för att stirra in i ett par välkända ljusbruna ögon. Marvels ögon. Men de satt inte på min bästa vän, utan på en storvuxen varg. Som gick på bakbenen. Vars tänder var betydligt vassare än svärdet jag höll i handen. Spelledarna hade skickat in muttar.
Jag trodde att jag sprungit snabbt när jag hört Clove ropa på mig. Men detta var något helt annat. Varje steg tog mig säkert två meter fram, och jag hörde att Marvel-Mutten slutit upp med sin flock. Med tanke på alla morranden jag hörde bakom mig så måste de ha varit minst tio stycken.
Inom en minut skymtade jag kratern efter minexplosionen framför mig. Sekunden efter såg jag Katniss och Peeta som stod vid sjön. När de fick syn på mig sköt Katniss en pil. Men rustningen jag bar gjorde så att den studsade tillbaka. Sedan såg deltagarna från 12 vargarna och släppte då allt de höll i händerna, utom Katniss båge och koger. Sedan sprang de också allt vad de orkade mot vår enda chans att överleva. Ymnighetshornet.
Jag fylldes av ny kämparglöd. Nu skulle de få se vem det var som tränat hela livet för att vinna det här spelet. De skulle få se vems kamrater de dödat och vems Clove de hade lett in i döden. De skulle få betala.
Jag klättrade upp för ymnighetshornets gyllene vägg, och studerande sedan Katniss och Peetas springande kroppar som kom närmre och närmre. Jag hostade till, och så smakade det blod i munnen. Jag måste verkligen ha sprungit snabbt för att bli så utmattad. Utan att tänka mig för föll jag ihop och kippade efter andan. Jag hörde hur någon annan klättrade upp på hornet och tänkte att ”jaha, då var det slut då”, men istället för att genomborras av något hörde jag en mutt gnälla ut sitt sista skall. Katniss måste ha skjutit den. Jag fortsatte att andas djupa andetag medan hon försökte skjuta ner resten av dem. Hon måste vara riktigt korkad, för det verkade helt lönlöst. De var alldeles för många. När Peeta också kommit upp så såg jag hur hans ben var ytterligare skadat. Någon nytta hade muttarna alltså gjort…
Han och hon stod och tittade ner på vargarna, vars olika ögon, pälsar och storlek verkade vara inspirerade av de andra deltagarna. Det gjorde ont att tänka på hur en av dem måste vara anpassad efter Cloves mjuka bruna hår och vackra ögon.
Jag lyckades ta mig samman, reste mig upp och bestämde mig för att ryckta Peeta ifrån Katniss, som såg väldigt förvånad ut när detta hände. Jag släpade bort hennes pojkvän mot öppningen av hornet. Hon spände sin båge, men eftersom att jag höll Peeta på ett sådant sätt att hon skulle behöva döda honom för att komma åt mig så sköt hon inte. Peetas lufttillförsel var helt avstängd, och om hon inte kom på hur hon skulle göra väldigt snabbt så skulle han dö av syrebrist.
Jag tittade henne i ögonen. Hon såg bara patetisk ut där hon stod och försökte hitta en utväg som inte fanns. När Peeta väl dött av syrebrist så skulle jag helt enkelt bara kunna gå fram och knuffa ner henne från hornet eftersom att jag hade min rustning.
Peeta stretade emot så gott han kunde. Men eftersom han varken hade min stryka, ett fungerande ben eller tillräckligt med syre så var hans försök att slingra sig ur mitt grepp ganska patetiska.
”Kom igen då! Skjut! Då faller vi båda och du vinner! Kom igen. Jag är död ändå. Jag var alltid det. Eller hur? Jag visste inte det fören nu. Hur känns det? Är det vad de vill ha?” Jag ryckte till. Vad var det jag nyss sagt? Utan att vilja prata fortsatte min mun att babbla ändå:
”Nej… Nej! Jag kan fortfarande göra det här. Ett sista offer. Det är det enda jag vet hur man gör. Tillföra ära till mitt distrikt. Inte för att det spelar någon roll längre.” De sista orden var sanna. Varför skulle jag leva utan liv? Utan henne?
I ett sista försök att ta sig loss så lyfte Peeta upp sin hand ifrån sitt blödande ben och ryckte förstrött i min arm. Inte heller det gick honom vägen. Snart skulle han vara död, Katniss hos muttarna och jag på väg hem. Jag kände hur han försökte riva på min hand. Väldigt mjukt rev han. Hade han tappat viljestyrkan? Jag förstod inte vad han höll på mig fören jag såg Katniss i ögonen och hon släppte iväg en pil som spetsade min hand. Peeta ryckte sig loss, och i en kraftansträngning lyckades han knuffa ner mig på marken.
Luften slogs ur mina lungor när jag träffade marken. Muttarna rusade fram emot mig, men jag hann ta mig upp på fötter och dra fram mitt svärd. De verkade nästan skratta åt mig där de stod på sina långa håriga ben. Men det här var inte slut än. Om jag bara lyckades ta mig till den sluttande delen av ymnighetshornet skulle jag kunna ta mig upp på det igen, och då kunna döda Katniss och Peeta.
De attackerade alla samtidigt. En blond mutt med gröna ögon som inte kunde vara någon annan än Glimmer nafsade efter min arm. Jag flinade mot henne. Glimmer var ingen match för mig. Det hade hon aldrig varit. Så jag spetsade hennes vargkropp på andra försöket. Hon gav upp ett ljud som påminde äckligt mycket om den riktiga Glimmers dödsskrik. Sedan attackerade någon som påminde om pojken från sju som jag så brutalt dödat i blodbadet. Han var betydligt mycket svårare att skada än Glimmer. Med hjälp från de andra muttarna lyckades han nästan övermanna mig. Men det lyckades inte heller. Det var först när 7-Mutten var död som de verkliga problemen började.
För en liten mörkhårig mutt med bruna ögon stirrade på mig. Det var Clove. Det kunde inte ha varit någon annan, för vem annars hade kunnat kasta sig på mig på sättet som hon gjorde? Besvikelsen lyste i de mörkbruna ögonen. Var hon arg på mig för att jag inte lyckats rädda hennes liv? Runt halsen bar mutten en bricka. En bricka som jag väl kände igen. Det var min bricka.
Hatet mot huvudstaden vällde upp i mig. Det var Clove som skulle ha den! Hon skulle ha den med sig i graven! Den var inte till något spelledarskämt!
Mutten hoppade på mig, och inlindad i tankar som jag var hade jag ingen chans att rädda mig själv. Jag hamnade under dem . Med en sista kraftansträngning stack jag ner handen i fickan där jag kramade Cloves halskedja. Det var det enda som distraherade mig från muttarnas käftar som tuggade på min rustning. Smärtan letade sig in i varje litet hörn av min kropp. Även de delar som jag knapps själv visste existerade. Cloves bruna ögon tittade in i mina när hon trampade på min arm och bet mig i örat. Eller hon bet i det som varit mitt öra för tio minuter sedan.
Jag skrek. Vrålade allt vad jag orkade. Inte för att det skulle hjälpa, men för att det var det enda som jag kunde göra medan muttarna åt mig i bitar. Mina rop på hjälp besvarades inte med något förutom gläfsanden och nöjda varggrymtanden. Några timmar senare kunde jag inte ens skrika längre, utan istället bara flämta och gny. Jag skulle dö. Jag skulle dö såhär, på marken i mörkret med min flickväns ögon stirrandes på mig.
Muttarna släpade in mig i ymnighetshornet, där Katniss pilar inte kunde nå mig, och jag var helt utlämnad åt mitt öde.
Det var inte fören ljuset börjat komma tillbaka och min kropp var mer sargad än någonsin som jag tänkte på min familj. Vad trodde de om mig nu? Brydde de sig om mig för första gången i mitt liv? Eller var de bara glada att slippa dras med mitt hemska humör? Kanske firade de? Mamma grät säkert. Det måste hon ha gjort. Fast efter vad jag gjort på arenan kanske mina föräldrar inte erkände mig som deras son längre? Kanske var jag mer ovärdig till deras uppmärksamhet än någonsin.
Jag pressade Cloves halsband så hårt i min hand att det började skära in i huden. Det gjorde inte ont. Inte jämfört med vad som kändes i resten av min kropp. Hur såg jag ut nu egentligen? Allt verkade fyllas av blod. Munnen, näsan, ögonen. Allt var bara en stor blodig massa av muttar och smärta.
Kunde de inte bara döda mig nu?
”Snälla” Spottade jag ur mig, i en bön om att antingen spelledarna eller Katniss skulle döda mig. Fast varför skulle flickan det slog gnistor om döda mig nu? Hon hade ju väntat hela natten, så hon skulle väl låta mig ligga här, gnyendes och gråtandes till dess att jag förblödde eller muttarna slet av mitt huvud.
Jag han knappt tänka tanken innan något pulserade in i min tinning. Det röda blodet i mina ögon försvann och ersattes med Cloves beslutsamma ansikte. Det var slåtterdag.
”Clove.” Sade hon.
”Cato” löd mitt svar…
