The Pack
Cato
Jag ansträngde mig noggrant för att uppfatta pelaren, men till slut gick det och efter en stund såg jag dessutom själva flamman som någon dumskalle tänt. Personen ifråga kan inte ha funderat speciellt mycket på konsekvenserna av sitt handlande. Det var verkligen naivt att tända en eld mitt i skogen på natten. Helst av allt ville jag såklart att Katniss skulle vara dumskallen med elden. Flickan det slog gnistor om… Olyckligtvis.
”Jag ser någon sitta där!” fnissade Glimmer och pekade bort mot elden som nu var helt urskiljbar i en dunge av höga träd. Man skymtade en siluett med långt brunt hår uppsatt i två råttsvansar. Det var alltså inte Katniss.
”Så… Vem ska överraska henne?”
”Peeta? Vem tycker du ska få äran att slå ihjäl denhär dumskallen?” Clove skrattade kallt åt sin egen grymhet, och troligtvis också åt det vettskrämda ansiktsuttrycket som prydde Peetas trötta ansikte.
”Vemsomhelst som dödar henne snabbast och minst smärtsamt.” Han tittade allvarligt på Marvel, som han förstått var alldeles för korkad för att kunna döda någon långsamt. Jag gav honom en skeptisk blick och skrattade sedan hjärtlöst åt honom. Peeta förstod tydligen inte riktigt vad huvudstaden var ute efter. De ville ha drama, och inte medlidande i sina dödsscener. Ju mer omänsklighet och grymhet som utspelades på arenan, ju lyckligare blev de. För dem var det här bara som vilket tv-program som helst. Inte blodigt allvar, utan ett underhållande och kul event som utspelades en gång varje år.
Vi smög upp mot den korkade flickan, och man kunde nästan höra hennes tänder klappra av kylan som kändes i luften. Patricia gestikulerade att vi skulle omringa henne, vilket vi gärna gjorde. Med undantag av Peeta då.
När vi stod i en cirkel runt henne klev vi in i gläntan, och hon tittade upp med sina stora brungröna ögon. Vättskrämd flög hon upp på fötter, som om hon hade en chans att fly. Hennes ansikte var förvridet i en plågad min, och visst hade hon alla anledningar att vara det, hon skulle trots allt behöva ljusets hastighet och en helvetes massa tur för att kunna ta sig ifrån vår cirkel oskadd.
”Så lilla gumman, det ser ut som om du slutar här nu!”, Marvel tog ett steg närmare henne när han uttalade orden. Det var verkligen något helt nytt att se honom hota någon. Det hade nämligen inte verkat som om han haft hjärnkapaciteten att klara av det innan.
”Trodde du verkligen att du skulle kunna tända en eld mitt i natten?” Clove flinade medan också hon tog ett steg närmare den vättskrämda flickan, som såklart inte hade modet att svara på Cloves retoriska fråga.
Jag tog själv ett steg fram emot henne, knuffade ner henne i marken och körde mitt svärd igenom hennes lunga. De flesta som stod runt henne skrattade. Kanonen sköt inte, men jag antog att hon inte skulle överleva särskilt länge på marken, så jag vinkade med mig mina allierade åt vänster. Men tydligen ville de inte gå speciellt långt, för efter en liten bit stannade Marvel och Clove.
”Varför har kanonen inte skjutit?” undrade Clove.
”Jag vet inte, spelar det någon roll? Hon lär ändå dö snart!”, jag blev omåttligt irriterad över faktumet att de inte litade på att jag gjort slut på tjejen grundligt.
”Är du säker på att du gjorde ordentligt slut på henne?”, Glimmer lät besvärad.
”Ja det är klart. Ingen skulle överleva något sådant.”
”Men varför har inte kanonen skjutit då?”
”Jag stack henne själv!”
”Lägg ner, vi slösar tid. Jag går och gör slut på henne ordentligt så kan vi fortsätta sen!”, Att det var Peeta som uttalade de orden var förvånande. Han verkade ganska vek, inte typen som går och sticker en kniv i någon. Jag fnös åt honom och fortsatte min promenad in i skogen, de andra följde mig, men Peeta gick faktiskt tillbaka till tjejen och dödade henne ordentligt. Han såg noga till att granska alla detaljer i skogen när han började gå åt resten av gruppens håll igen, och vid ett träd stannade han faktiskt till i ett ögonblick och tittade upp. Men ingen orkade bry sig om det. Vad Peeta trodde sig se var hans problem.
”Så du sa att du kanske vet vart Katniss kan ha gått?”, viskade Patricia när han kommit ikapp gruppen igen.
”Ja… Jag tror att vi går åt rätt håll, men vi måste skynda oss, för hon är snabbfotad.” han tittade med blicken full av lidande på mig, och förstod nog ungefär vad jag skulle göra med Katniss när vi hittade henne.
När vi letat i ungefär en timme till efter deltagare på drift så började vi vandra tillbaka mot vårat läger vid ymnighetshornet. Det hade trots allt varit en bra natt, och nu var det bara tolv deltagare kvar.
De som inte tillhörde vår allians, det vill säga Katniss, Thresh, flickan från hans distrikt, killen från tio och tjejen från fem skulle nog inte klara sig speciellt länge till. När de var döda var det bara att göra slut på pojken från tre, och Peeta. Sen började den verkliga kampen. Den som stod mellan mig, Glimmer, Marvel och Clove. Självklart skulle Marvel och Glimmer dö fört, för de var så fruktansvärt körda i korken att ingen av dem skulle förstå när alliansen löstes upp. Det skulle inte förvåna mig om Glimmer följde med mig in i skogen själv när det bara var tre deltagare kvar och så skulle det vara slut på henne.
När vi kom tillbaka till lägret satt pojken från tre där och stirrade rakt ut i luften. Jag slängde ett snabbt öga på högen med tillhörigheter som fortfarande låg orörd på marken. Pojken hade verkligen inte petat på något, vilket gjorde mig glad.
”Visa hur man ska gå fram till högen!”, krävde Glimmer, och pojken flög upp på fötter och skyndade till hennes hjälp. Tydligen hade han fallit för hennes sexighet, och var nu helt i hennes grepp, den dumdristiga pojken. Han förstod troligtvis inte riktigt vad hon skulle göra med honom när han inte behövdes längre.
”Tack!”, hon flinade och tog ett äpple. Sen bet hon i det så sensuellt hon kunde. Det verkade nästan som om hon tagit det bara för att få visa hur lystet hon kunde äta äpple. Troligtvis var hon i bild nu, för visst skulle väl inte programledarna vilja missa en enda snygg rörelse som Glimmer gjorde? Hon var trots allt en av de snyggare tjejerna på arenan, och om hon mot alla odds vann skulle säkert en hel drös med älskare slåss för att få vara med henne.
”Kan du skicka några kex till mig?” min lättfärdiga röst fick henne att plocka fram ett paket ur en ryggsäck. Sen gick hon glatt fram mot mig, med en slug blick, som jag inte kunde låta bli att ogilla.
”Okej Cato, men då måste du lägga dig på marken först!” jag tittade frågande på henne.
”Vafan då för?”
”Det får du se” sade hon flirtigt och placerade sitt pekfinger på min axel och tryckte ner mig mot marken. Undrande lade jag mig ner på rygg och stötte mig på armbågarna. Glimmer satte sig gränsle över mig och fnittrade tjejigt.
”Åh nej” tänkte jag medan hon fortsatte att fnissa. Det hade gått up för mig vad hon höll på med. Hon hade fått mig i en fälla och alla kameror i hela Panem var riktade åt vårat håll nu.
”Glimmer vad gör du?”, hon svarade inte, utan plockade bara fram ett kex.
”Öppna munnen”, jag visste att om jag inte gjorde det så skulle hon bli jävligt jobbig att ha att göra med imorgon, så jag öppnade motvilligt munnen, och så stoppade hon in kexet i munnen på mig. Jag stirrade hjälplöst på Clove som såg ut som om hon skulle brista ut i gapskratt vilken sekund som helst.
”Duktig pojke”, fnissade Glimmer och klappade mig på huvudet. Jag höjde på ögonbrynen och tog tag med händerna runt hennes midja. Sen puttade jag över henne så att hon hamnade under mig. Hon såg förvånad ut.
”Duktig flicka”, flinade jag och steg upp…
Clove
Jag och Patricia utbytte en blick när Cato reste sig upp från marken. Tydligen var det inte bara jag som inte tyckte att Catos och Glimmers tramserier var det minsta underhållande, förutom att se Cato så förnedrad alltså. Det kom som en lättnad att det fanns någon förutom Marvel som kände likadant som jag. Det blev som en garanti för att det absolut inte var avundsjuka jag kände, utan bara irritation.
Det var fortfarande mitt i natten, men vi kunde inte lämna våra grejer obevakade. Imorgon bitti skulle killen från trean, Amadeus, hjälpa oss att aktivera minorna igen efter att vi hade grävt upp dem, men än så länge kunde vem som helst komma och stjäla om vi inte höll ögonen på skaft. Peeta erbjöd sig underligt nog att ta första vakten. Cato gormade lite om hur idiotiskt det var att låta Peeta vakta vårt förråd.
”Ni sa att ni inte skulle behandla mig som en fånge”, avbröt Peeta honom, ”vilket är precis det du gör nu.”
”Berätta för mig, hur kommer det sig att lilla Lover Boy här är så ivrig om att ta första vakten? Det är inte så att han kommer att sno alla våra bästa grejer och springa rakt in i famnen på sin flickvän?”
Peetas blick mörknade. ”Jag kommer ändå inte kunna sova, jag har alldeles för mycket att tänka på. Men visst, om du känner för att vara vaken halva natten så kan du ju få vakta.”
Cato såg mer vansinnig ut än jag någonsin sett honom förut, men eftersom han verkade ha problem med att hålla ögonen öppna hade han ingenting att säga emot. Det hela slutade med vi kom överens om att Peeta skulle väcka mig om några timmar så jag kunde ta andra passet. Så länge trängde vi andra ihop oss i det tält som funnits allra längst in vid ymnighetshornet medan Peeta höll vakten utanför.
Glimmer kurade ihop sig intill Cato och vände ryggen mot Marvel, som låg bredvid. Jag hamnade mitt emellan Cato och Patricia. Det gladde mig att Cato i alla fall låg vänd mig mitt håll, som om han undermedvetet valde mig framför Glimmer. Inte för att det spelade någon roll för mig, i och för sig. Jag brydde mig inte mer om honom än jag gjorde om Marvel. Cato råkade bara inte se ut som en groda, som Marvel gjorde. Jag var ju bara så trött på det lilla vidriga skådespel han och Glimmer höll på med för att skaffa sig sponsorer medan vi andra hamnade i skuggan bredvid.
Cato hade somnat direkt bredvid mig och han andades tungt i mitt ansikte. Det kändes tryggt på något sätt, som om han ville beskydda mig till och med i sömnen. Egentligen behövde jag inte hans beskydd, jag klarade mig utmärkt på egen hand. Det var bara tanken på att någon fanns där om jag inte orkade själv som skänkte mig så mycket ro.
När Peeta försiktigt skakade om min axel kändes det som om jag bara slumrat till i fem minuter. Motvilligt satte jag mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Man blev knappast utvilad av att springa omkring på en arena och jaga småungar halva natten.
Jag kröp ut ur tältet så varsamt jag kunde för att inte väcka dem andra. Utanför hade Peeta tänt en liten eld. Det slog mig hur kallt det var utanför tältet, någonting som inte hade märkts medan vi rusade omkring i skogen. Jag drog på mig jackan och drog upp knäna till hakan.
Till min förvåning slog sig Peeta ned bredvid mig igen istället för att krypa tillbaka in i tältet. Misstänksamheten väcktes till liv inom mig. Sådär skulle han inte göra om han inte hade en avsikt med det.
”Nähe”, sa jag. ”Så du ska inte sova alls inatt eller? För i sådana fall får du gärna ta andra passet också.”
”Äh”, muttrade Peeta bakom sig jackkrage som var uppfälld över hakan. Han verkade oberörd av kylan i min röst. ”Jag ska gå och lägga mig snart. Jag behövde bara prata med någon.”
Trots att jag fortfarande tvivlade på hur lojal han tänkte vara med vår allians så gjorde de orden mig ändå berörd. Och ännu mer skeptisk på samma gång.
Osäker på vad jag skulle svara honom förblev jag tyst och stirrade in i den lilla elden för att slippa se på honom. Förhoppningsvis tolkade han min tystnad som arrogans. Bara för att han plötsligt blivit pratglad tänkte jag inte låta honom tro att jag var hans vän. Alla här inne på arenan var mina konkurrenter, han var dum om han trodde att han skulle kunna göra min till sin bästis.
”Jag tog ett äpple från förrådet innan, hoppas det var okej.” Peeta verkade till min förtjusning rätt besvärad av att jag inte sa någonting.
Återigen lät jag munnen förbli stängd och ryckte bara på axlarna till svar. I ögonvrån såg jag hur han vred sina händer. Tydligen var han en sådan människa som inte klarade av att någon ogillade honom.
”Varför vill du vinna?”
Frågan kom så plötsligt att jag blev alldeles överrumplad. Nu kunde jag inte längre hålla masken utan var tvungen att ge honom en förvånad blick. Antagligen sändes vårt samtal över hela Panem nu, eftersom det troligen var det mest intressanta som skedde inne på arenan. Man skulle kunna tro att ingen tittade på tv vid den här tiden på dygnet, men det skulle verkligen inte förvåna mig om huvudstadsmänniskorna var vakna.
”Varför tror du?” snäste jag till svar. Jag ville ju inte lämna ut mig helt. ”Jag vill väl inte dö, pucko.”
”Nej, det var inte så jag menade”, svarade Peeta mig tålmodigt. ”Du anmälde ju dig frivilligt till spelen. Det måste ju finnas en anledning till att du gjorde det.”
Då förstod jag vad han höll på med. Han ville sätta dit mig. Det var egentligen inte tillåtet att träna upp sig inför spelen, som vi karriärister hade gjort, utan det var meningen att alla skulle tävla under samma förutsättningar. Vem vet vad spelledarna skulle göra mot mig om jag gjorde bort dem genom att avslöja att jag hade tränat hela mitt liv inför det här?
Jag drog ett djupt andetag. Nu gällde det att hålla tungan rätt i mun. Det var faktiskt inte bara fysisk styrka som gav en sponsorer, utan människorna framför tv-skärmarna ville ha en föreställning också. De ville ha karaktärer att heja på. Och om jag lyckades skapa en karaktär av mig själv skulle jag definitivt lyckas skapa ihop åtminstone några sponsorer till.
”Jag vet inte riktigt”, började jag och försökte låta bli att mörda Peeta med blicken. Kanske var hans avsikt att sätta dit mig, men jag skulle minsann lyckas vända det till något positivt istället. ”Det började som en dröm när jag var liten. Jag har alltid följt spelen slaviskt och så länge jag kan minnas har jag alltid beundrat spelarna för deras mod. Jag minns hur jag brukade ligga i min säng och önska att jag bodde i Huvudstaden och att jag vunnit spelen.” Jag fnissade till och lät blicken glida ut över tallskogen runtomkring oss. Det var faktiskt sant det jag sa, jag bara utelämnade vissa fakta. ”Det känns egentligen helt otroligt att faktiskt vara inne på arenan nu och veta att det inte dröjer länge innan jag kommer ut härifrån, som en vinnare.”
”Du är inte lite självsäker du.” Trots att hans tonfall var allvarligt så lekte ett leende i hans mungipor. Plötsligt blev jag så osäker på hur illa han faktiskt menat när han ställde den där fråga. Just nu verkade det som om han trots allt velat ha ett ärligt svar. ”Är du aldrig rädd för att död? Att aldrig mer få komma hem igen? Saknar du inte din familj?”
”Klart jag saknar dem”, svarade jag långsamt. ”Men när jag tänker på dem är det snarare att de sitter i just detta ögonblick och tittar på medan vi pratar och hur stolta de är över mig. Det är nog det som ger min styrka egentligen, att folk tror på mig. Jag har aldrig varit ensam, vad jag än har gjort, för de har alltid funnits där och givit mig sitt stöd. Kanske finns det ögonblick då jag tvivlar på mig själv, men jag litar ju på dem när de säger att de vet att vi snart ses igen. Så då blir jag säker igen.”
Peeta nickade. ”Jag är glad för din skull. ”Och hans svar lät så äkta att jag plötsligt slogs av tanken att han velat hjälpa mig, av någon sjuk anledning.
Utan förvarning bröt en svagt, pipande ljud den kompakta stillheten och jag greppade min kniv medan jag kom på fötter för att se vad det var för någonting. En silverfallskärm kom seglande ned mot mig från himlen nedanför och jag sträckte ut handen precis i tid för att fånga upp den. Den var märkt med en stor tvåa.
”En sponsorgåva”, förklarade jag för Peeta medan jag långsamt öppnade burken som varit fastknuten i fallskärmen.
Det högg till i magen när jag fick syn på vad det var Enobaria skickat mig. En burk aprikosmarmelad. Jag var tvungen att blinka bort tårarna som steg i ögonen. Jag var stark, stark, stark. Medlidande gav inga sponsorer.
”Vad är det för något?” undrade Peeta nyfiket och jag höll upp marmeladburken för honom. Han gav mig ett stort leende medan även han reste sig upp och sträckte på sig. ”Men du, Clove?”
”Mm?”
”Jag tror nog jag ska gå och försöka sova lite. Godnatt.”
”Godnatt.”
Medan han kröp in i tältet slog det mig att det nästan bara var jag som hade pratat.
Jag sjönk ned vid elden och lyckades fumla upp locket till marmeladburken. Försiktigt stoppade jag ned fingret i den orangea sylten och höll upp den. Marmeladen blänkte i skenet från elen. Jag insåg hur mycket jag hade ljugit för Peeta och Panem medan jag slickade i mig den söta massan. Jag saknade mig familj så otroligt mycket, och aprikossmaken gjorde mig bara ännu mer medveten om det. Marmeladen smakade så otroligt mycket hemma, smakade tidiga lördagsmorgnar vid faster Beatrix köksbord.
Jag blev tvungen att fälla upp kapuschongen och vände bort ansiktet från elden för att inte kamerorna skulle kunna fånga tårarna som rann ned längs med mina kinder.
