The Tributes
Cato
Clove hade nog tagit mitt erbjudande på tåget om fler deltagare i vår allians lite väl bokstavligt. Visserligen kanske den store pojken från elva var duktig nog att delta, men han var ett för stort hot. Clove verkade helt ha slutat tänka på att deltagarnas psykiska förmåga spelade med i sammanhanget. Killen skulle lätt kunna döda oss allihopa i sömnen första natten. Han var från elva, och ingen uttalad karriärist. Farlig. Dessutom hade jag redan nu en känsla av att han och jag skulle sluta som ovänner.
”…Så vill du?” hörde jag Clove avsluta sin monolog till pojken. Han tog inte ens tid att svara henne, utan gav henne bara en överlägsen och väldigt frågande blick. Clove blev ytterst irriterad och snäste ur sig ett ”Fine. Dö då.”
Jag svingade mitt svärd och fastnade genast med blicken på tolvorna. Fast denhär gången betraktade jag inte flickan, utan hennes manliga partner. Han försökte ograciöst klättra upp för ett nät som ledde upp till en plattform i taket, som man sedan kunde hoppa till en annan plattform ifrån. Jag vinkade till mig Glimmer, Clove och Marvel och så mönstrade vi hans minsta rörelse. Han blev ytters nervös, vilket resulterade i en kollision mellan hans kind och golvet. Jag skrattade hjärtligt tillsammans med resten av mina allierade.
”Kasta den, Peeta!”, hörde jag Katniss fräsa. ”Men vi skulle spara det…” resten av hans mening dränktes i ytterligare ett ”Kasta den! NU!”. Peeta, som han tydligen hette, gick fram och plockade upp ett tungt klot. Det slängde han sedan iväg hyfsat långt. Vi karriärister höjde allihopa på ögonbrynen, kanske hade vi felbedömt pojken?
Alla tankar på att vi skulle ha felbedömt honom suddades däremot bort efter en stund, då han ställde sig och började måla på sina händer med en massa lera. Vem än som målar med lera på sig själv hör inte ihop med ett gäng krigskämpar.
”Hej Cato”, hörde jag plötsligt bakom mig. Att det var Glimmers mjuka flickröst gick inte att undgå.
”Hej.”, svarade jag så ointresserat jag kunde, på samma gång slungade jag en slägga i en konstgjord vägg som gick i tusen bitar.
”Tack för att du vill vara med mig och Marvel! Det är verkligen jättefint!” Mina instinkter sa åt mig att ta reda på vad hon var ute efter och därför drog jag en replik som jag bara kunde anta skulle få galna konsekvenser.
”Jag ska berätta något som är fint för dig… Dina…”, jag lutade mig fram och låtsades titta ner i hennes urringning. Hon fnissade och rodnade så hysteriskt att Atala vände sig om från tiorna för att kolla så att Glimmer inte höll på att kvävas.
Plötsligt upptäckte jag att Clove stod och studerade mig med vässad blick. Självförebråelsen sköljde över mig som en kalldusch när jag mötte den. Hon började gå fram mot mig med bestämda steg.
”Du är otrolig!” fnös hon med ilska skymtande i rösten om man lyssnade noga.
”Vad då?” jag visste vad hon menade, men ville inte kännas vid det.
”Glimmer? Allvarligt? Du vet att hon ska dö!” Cloves röst var lika skarp som kniven hon höll i handen.
”Du vet att jag är kille, eller hur?”, hon svarade inte, utan förväntade sig att jag skulle fortsätta försvara mig. Men helt ärligt orkade jag inte bråka med henne just nu, så jag flinade fram ett ”Men om du undrar, så tycker jag att dina är bättre än hennes.” Jag låtsades titta på hennes urringning också. Cloves kinder började blossa upp. Hon blev så generad att hon förlorade talförmågan. Efter att vi stått och tittat spänt på varandra i en minut så blinkade jag lättfärdigt mot henne med ett öga. Clove slungade en kniv i magen på en modelldocka utan att titta, och fnös sedan frustrerat när hon svepte iväg mot hinderbanan.
”Lunch tillsammans idag då?” ropade jag efter henne samtidigt som Marvel slöt upp bredvid mig. Jag hade inte pratat med honom överhuvudtaget, men det kanske var dags nu. Enligt honom hade jag nog brutit the bro-code. Jag hade snott tjejen från hans hemdistrikt. Av allt att döma inte OK.
”Hur kommer det sig att du får alla brudar?”, frågade han lättsamt, men jag hörde tonen av bitterhet i hans röst.
”Ingen aning. De kanske tänder på mördarmaskiner?” jag skrattade ett manligt ”höhö” skratt och hoppades att Marvel skulle förstå min vink om att jag var mera obarmhärtig än han.
”Tja… Eller så gillar de blåögda, blonda snubbar med stora muskler?”, han skrattade och drog fingrarna genom sitt egna, kastanjebruna, hår. Precis då ropade Atala att ”det var lunchrast”. Jag, Clove, Marvel och olyckligtvis Glimmer delade ett bord. Glimmer klämde in sin stol mellan min och Marvels. Det var inte svårt att gissa varför.
”Hej Cato”, hon gav mig en drömsk blick.
”Hej Glimmer”, svarade jag med tålamodet stående på kant. Glimmer hälsade halvhjärtat på Clove, som fortfarande såg småsur ut. Hon hade ingen direkt anledning att vara sur på vare sig Glimmer eller mig, men helt ärligt så hade jag inte haft något emot om hon gett Glimmer en omgång stryk.
Vi tog för oss av lunchen som bestod av i princip samma saker som alla måltider bestod av i huvudstaden, nämligen feta såser, kött och frukt hopblandat i en gryta. Potatisen man åt till smälte nästan när man stoppade den i munnen. Så bra kvalité var det på den. Men jag antar att när man ska servera 23 personer deras sista måltider så sparar man inte på sitt kapital, utan brer på ordentligt med lyxvaror.
Det serverades såklart efterrätt, och för dagen ärades vi med en av Cloves favoriter, nämligen Crème Caramel. Hon själv såg smått besviken ut eftersom att hon ätit det dagen före, men som alltid med folks favoriträtter går de ner i deras strupar trots allt.
Marvel verkade vilja starta ett samtal. Han verkade vara en sådan person som besvärades av tystnader. Jag antog att om det blev vi två karriärister kvar med en del andra deltagare runtspringande på arenan så skulle jag få döda honom på grund av de ständiga ljud som han utstötte varje gång han tyckte att en tystnad varat för länge.
”Vad är er favoriträtt?” frågade han ointresserat, bara för att vi skulle få något att prata om runt bordet.
”Ditt huvud på ett fat”, morrade jag skämtsamt. Min kvinnliga beundrare från distrikt 1 verkade tycka att skämtet var väldigt roligt. Hon fnissade som besatt och smörade falskt ur sig ett:
”Hihihihi Cato, du är såå rolig!” Jag suckade.
Hihihihi Cato, du är så rolig! Cato, får jag bo i ditt rum, Cato får jag sova i din säng med dig? Kan vi skaffa barn? Kan vi gifta oss? Kan vi kramas? Kan du kyssa mig? Får jag ta på din mage Cato? CATO, CATO, CATO?”, Marvel ställde sig upp och drämde resten av sin Crème Caramel i bordet. Skålen den låg så fint placerad på sprack och spred glasskärvor över hela bordet.
”Tack”, mimade jag till honom precis innan han stormade ut. Min blick föll sedan på Clove. Hennes blick hade mörknat, så jag gav henne en vänskaplig spark under bordet, för att visa att jag stod mer på hennes sida än distrikt 1ts. Hon tittade först hånleende på mig, och sedan kastade hon en överlägsen blick på Glimmer.
”Vi ses sen Cato!”, hon flinade och strövade sedan ut ur rummet tillbaka till träningscentret. Jag följde efter hack i häl och lämnade en mycket förvirrad Glimmer bakom mig.
Clove
Vid slutet på dagen verkade till och med Cato fullständigt utmattad. Vi släpade oss in i hissen efter att en mycket nöjd Atala hade berömt gruppen. Jag betraktade Cato i hisspelgeln. Han verkade djupt nedsjunken i sina tankar, det syntes på de där välbekanta rynkorna som spann ett litet nät över hans panna. Jag hade lärt mig att när han hade den minen var det ingen idé att försöka ta kontakt med honom om man inte ville ha en väsning till svar.
Min mage kurrade så högt att det nästan tycktes eka mot glasväggarna, men Cato tycktes inte uppfatta det. Vet inte varför, men nu var jag plötsligt glad över att han var helt bortkopplad. De senaste dagarna verkade jag bli generad över minst lilla knyck med huvudet jag gjorde.
Dörrarna gled upp och vi klev ut. En doft av kanel nådde oss från matsalen. Tydligen var middagen redan serverad.
En uppspelt Gloria och en butter Enobaria mötte oss vid middagsbordet. Uppenbarligen så kunde inte båda vara glada samtidigt. Gloria satte direkt igång med någon lång monolog om hur spännande det skulle bli att få höra vad vi gjort under dagen, men blev snabbt avbruten av Enobaria som fräste:
”Jaja, håll mun och lyssna om du nu är så nyfiken.”
Gloria såg sårad ut och ett flin tog form på Enobarias läppar när hon vände sig mot mig.
”Hur gick det? Fick ni ettorna på kroken, som vi talade om i morse?”
Jag slängde en blick på Cato men när han inte verkade ha någon lust att svara klämde jag ur mig: ”Tja, så länge Cato och Marvel kan låta bli att slåss om Glimmer så ska det nog gå.”
Först nu vände Cato upp blicken och morrade dovt åt mig. ”Jag slåss hellre med Glimmer än för henne”, muttrade han fram, men tycktes inte på humör för att tjafsa emot mig ännu mer.
Enobaria däremot nappade direkt på betet och brast ut i ett gapflabb. ”Seriöst”, garvade hon till mig. ”Han och Blondie? Du måste skämta med mig.”
Jag log halvhjärtat åt henne, egentligen var det ju inte särskilt kul. Förstod inte alls varför han skulle hålla på och fåna sig med Glimmer om han nu tyckte så illa om henne ändå.
Vi åt någon kycklingstuvning med kanel i till mat, jag höll blicken fäst på tallriken och stoppade in sked efter sked i munnen. Det skedde automatiskt, jag njöt inte ens av smaken. Någonting stod inte rätt till ikväll, varken med mig eller Cato. Till och med Gloria, som i vanliga fall helt saknade finkänslighet, verkade reagera på den dämpade stämningen i rummet.
Efter maten tog Enobaria tag i min arm och släpade in mig på sitt sovrummet. ”Sätt dig”, kommenderade hon mig och jag sjönk lydande ned på hennes sängkant. ”Vad fan är det med er två? Vad är ert problem? Har ni grälat på riktigt eller nåt?” Hon lät frustrerad.
”Nej”, svarade jag.
”Men någonting är det ju. Jag är inte blind liksom. Hur hade du tänkt att jag skulle kunna handleda er om ni inte berättar saker och ting för mig?”
”Det är ingenting, sa jag ju!” Jag reste mig upp från sängen, för första gången irriterad.
Enobaria placerade sig framför mig, mycket väl medveten om att hon blockerade dörren. ”Kom igen nu, snäckan. Hur ska någon av er kunna vinna om ni släpar omkring på era kärlekstrubbel?”
”Men för fan, flytta på dig!” Jag trängde mig ursinnigt förbi henne och gick med bestämda steg mot mitt eget rum.
”Skyll dig själv!” ropade hon efter mig. ”Det är inte jag som...!”
PANG! Min dörr smällde igen och hennes rop blev kvar utanför. Vad var det för jävla saker hon trodde om mig, att jag var avundsjuk på Glimmer? Sällan. Det fanns ingenting i hela världen Glimmer hade som jag var avundsjuk på. Inte ens hennes tuttar, som Cato tydligen verkade ytterst intresserad av.
Jag slängde mig på sängen, låg på rygg och stirrade upp i det vitmålade taket. Av någon anledning grät jag. Vad var det jag höll på med? Varför lyssnade jag på Enobarias råd, varför brydde jag mig överhuvudtaget om Cato? Varför kunde jag inte vara glad?
Jag kurade ihop under täcket i fosterställning, och fastän det kändes som om jag bara slöt ögonen i någon sekund var det ljust ute när jag tittade mig omkring i rummet nästa gång. Kudden var blöt och kläderna genomsvettiga, så innan jag gick ut till frukostbordet tog jag en snabb dusch och tog på mig nya kläder.
Trots att frukosten var uppdukad på bordet var ingen vaken ännu, så jag bredde några mackor med aprikosmarmelad och hällde i mig minst en liter varm choklad medan jag genom fönstret såg hur Huvudstaden långsamt vaknade till liv.
En efter en vaknade de. Cato kom spankulerande in i rummet, hälsade lite buttert på mig och slevade upp ägg, bacon och rostat bröd på sin tallrik. Jag betraktade honom under tystnad medan han åt portion efter portion med blicken demonstrativt fäst i tallriken. Enobaria var näste man till bords, och klockan fem minuter i tio kom Gloria trippande ut ur rummet, redan både stylad och sminkad.
”Åh så bra att ni är klara!” utbrast hon förtjust. ”Det är dags att gå till träningen nu, kom raringar!”
Jag och Cato utbytte en blick innan vi lunkade efter henne till hissen. Jag vet inte om hon trodde att vi var dagisbarn eller att vi skulle flyga i luven på varandra, men vaktas behövde vi tydligen.
”Så ses vi sen! Kram!”
Dörrarna slog igen.
”Hon är tydligen på bra humör idag”, sa jag skämtsamt. Det var det första jag sagt till honom idag.
Cato bara nickade åt mig. Skulle han fortsätta vara en jävla surpuppa idag med? Kunde han inte bara säga till mig som jag var så otroligt irriterande att jag inte ens var värd en blick?
”Så, blåmesen”, började jag spydigt. ”Du och Glimmer va? Jävligt smart av dig. Får se hur snygg hon är med några fula jack i ansiktet.”
Cato såg mig i ögonen, en blick som var så kall att det frös till is i magen på mig. ”Du vet mycket väl hur det står till mellan mig och Glimmer.” Rösten var nästan äcklad, som om jag vore ett vidrigt djur han inte ens ville röra vid.
Och det gjorde så ont inom mig, en smärta som kom så plötsligt att jag inte ens kan kontrollera mina ansiktsmuskler. Att döma av den förbryllade minen som klädde hans ansikte såg han i mina ögon hur svag jag blivit för sekunden, men han hann inte säga någonting. Hissen var redan framme och utan förvarning hade han klivit ut och försvunnit ut i träningslokalen.
