Tracker Jackers
Cato
Timmarna gick medan vi ivrigt väntade på att Katniss skulle komma ner, men det gjorde hon inte, utan hon satt kvar, säkert trettio meter upp i luften. Det var verkligen fruktansvärt korkat att klättra upp dit. Vad skulle hon göra? Det fanns inget där som hotade vår existens, utan hennes sista hopp skulle vara om någon sponsrade henne med ett par vingar. Men jag tvivlade på att hon skulle kunna flyga även om hon fick ett par, för hon flämtade ibland till av smärta, och jag hade sett att det var något fel på hennes ena ben.
Ibland mötte hon min blick när jag tittade upp mot himlen, och däri skymtade rädsla, hat och besvikelse. Men vad trodde hon? Att hon skulle kunna vinna? Det var i sådana fall en väldigt korkad tanke, för hon skulle antingen behöva komma ner och bli genomborrad av ett svärd, eller så skulle hon svälta ihjäl.
Någon hade gjort upp en eld och efter en stund hade jag, Patricia, Glimmer och Peeta placerat oss runt den. Marvel, Clove och Amadeus var borta vid floden för att hämta vatten. De hade tydligen gjort slut på det under eftermiddagen.
”Cato, Glimmer..?”, Patricias röst var trött och jag trodde mig veta vad hon skulle säga.
”Jag går och lägger mig nu”, fortsatte hon, precis som jag anat.
”Mhm”, kom det ointresserat ur mig och Glimmer. Ingen hade någon vidare lust att driva någon konversation, och Patricia hade förstört tystnaden.
En stund senare låg alla utom Peeta, Glimmer och jag och sov på marken. De verkade så säkra på att vi inte skulle skära halsen av dem på natten. Och varför skulle vi? Det var så mycket lättare att klara sig i grupp och sedan splittra alliansen när det bara var några få deltagare kvar. Vi tre vid elden behövde Clove, Marvel och Patricia. Amadeus var inte lika viktig, men han kunde alltid få hålla vakt åt oss när vi behövde.
Jag plockade upp mitt svärd från marken och började pilla runt med det i marken, ristade in mönster för att ha något att göra. Det kröp närmre och närmre elden, och efter kanske tjugo minuter hade jag stoppat svärdspetsen i den. Glöden smög långsamt över på bladet, och snart var det rödglödgat. Jag drog ut svärdet och spottade på spetsen bara för att få höra fräsandet som jag visste skulle uppstå.
”Pojkar”, fnittrade Glimmer och Peeta rullade med ögonen. Han verkade uppriktigt irriterad över allas sätt att uppföra sig. Tolvorna var verkligen inga muntergökar. De verkade aldrig ha roligt. Deras krystade skådespeleri var så lätt att genomskåda under deras uppträdanden och utan sin kärlek till varandra var de ingenting. De andra visade i alla fall sin personlighet. Kanske inte de bästa personligheterna, men åtminstone äkta.
Jag hade första vakten, så när Peeta gått för att lägga sig, och Glimmer sussade sött mot min arm tittade jag upp mot himlen för att få se Panems emblem brisera och höra nationalsången spelas. Det var egentligen ganska onödigt eftersom ingen dött idag, Katniss var i princip död, men visst, hennes hjärta hade inte slagit sitt sista slag än, men de var definitivt räknade.
Min blick letade sig upp i hennes träd och jag märkte att hon stirrade klarvaket upp mot månen. Tankarna på hennes hem verkade cirkla runt i huvudet på henne, det märktes på det plågade ansiktsuttrycket. Men när jag hörde ett välbekant pinglande drogs min uppmärksamhet bort från henne och jag tittade runt mig för att få syn på silverfallskärmen som jag visste hade kommit. Men den var hos mig, utan hade istället fastnat uppe i trädet, precis i höjd med Katniss. Vilken dumskalle i Panem ville sponsra henne nu? Eller var det bara en barmhärtig sista måltid? Ljuden av lättnad som hördes ifrån henne sade mig att detta inte var fallet.
Jag fick lust att klättra upp dit igen nu, och spöa henne. I och för sig hade jag haft lust att göra det hela tiden, men nu blev impulsen nästan oemotståndlig.
”Cato? Det är min vakt nu!” Marvels röst sköts mot mig genom luften, och han fick mig att ryckas rakt upp ur mina tankar, för jag blev vättskrämd över hur tyst han varit. Jag borde ha hört att hans snarkningar upphört… Men tanken på att döda Katniss Everdeen kunde ju få vem som helst att tappa koncentrationen.
Jag lade mig ner på marken och Glimmer seglade ner på den med mig. Hon hade fortfarande inte glidit av min axel och något sade mig att inatt var det okej att hon sov där. En liten röst i huvudet sade åt mig att lägga armarna runt henne och hålla henne mot mig som om hon var ett sjukt spädbarn. Hon sov oroligt, och en stund innan jag somnade vaknade hon till och frågade sömndrucket: ”Du skulle inte överge mig va?”
”Nej”, svarade jag helt ärligt. För det gick inte att neka henne närheten inatt. Det var ändå bara en omfamning, och inget dramatisk. Inför kamerorna var vi ändå ett par, så vad gjorde lite nattlig närhet?
Hon somnade tryggt igen och jag passade på att stryka hennes mjuka blonda hår mellan mina fingrar. Glimmer skulle ändå inte få många fler tillfällen att bli struken över håret. När Katniss och några till var eliminerade så skulle hon vara måltavla, och vem skulle vilja hålla om henne då? Med denna tanke bubblandes i huvudet somnade jag mjukt med hennes huvud mot min arm.
Jag slog upp ögonen när Marvel skrek, och flög upp på fötter snabbare än någonsin förr. Något stort, gulbrunt och surrande svävade ner mot oss, och runt det svärmade tusentals av de största getingar jag någonsin sett. Panik rådde när getingboet slog i marken, och alla utom Clove saknade total sinnesnärvaro.
Smärta var allt som pulserade runt i min kropp när den första getingen stack mig. Det var som om någon borrat en syl in i huden. Det svullnade genast upp, och hjärnan började kännas som vatten, som om den skulle kunna rinna ut ur öronen på mig.
Glimmer hade inte kommit upp på fötter än, och kämpade för att sätta sig upp medan getingarna flockades runt henne. Patricia låg stilla medan ett hundratal getingar fortsatte att sticka hennes kropp som skakade i kramper. Detta var allt jag han se innan Cloves skarpa röst upptog all plats i mitt huvud. ”Mot sjön” vrålade hon medan jag försökte följa ljudet av hennes klapprande steg samtidigt som jag plockade upp mitt svärd.
Det kändes som om en miljard getingar stuckit mig när vi nådde det mycket välkomna vattenbrynet till sjön. Jag, Clove, Marvel och Amadeus slängde oss i den, vågorna på vattnet böljade och såg ut som Glimmers hår. Ljudet av Ceasar Flickermans röst ekade i mitt huvud ”Vad skulle du göra för att vinna Marvel? Maaarvel… Pyttipanna… PEETA!” Peeta var borta, Peeta var inte med oss, Peeta var inte i sjön.
För andra gången på tjugo minuter flög jag upp snabbt som attan, och de kvarvarande getingarna brydde sig inte om mig när jag sprang tillbaka in i skogen efter Peeta. Eller jag tror i varje fall inte att de brydde sig. Träden pulserade som blodet i mina ådror, och medan jag sprang glittrade allt som Glimmer sagt runt i mitt huvud.
”SPRING”, Glimmers röst var inte långt borta.
”SPRING”, Det var inte Glimmers röst, det var Peetas, och hans utrop var tydligen inte riktat åt mitt håll, för han var inte här.
”SPRING”, hans röst var full av hopplöshet.
Jag brakade igenom träden, in i gläntan där vi sovit, getingboet låg på marken, tomt, men gläntan var inte tom. Peeta stod två meter ifrån mig, och ropade åt… Åt Katniss. Hon ryckte till och började springa ifrån oss, med Glimmers båge och pilar. Jag försökte grabba tag i Peeta, men det gick inte för hela världen snurrade, så istället drog jag slarvigt upp mitt svärd och riktade ett hugg mot Peetas hals. Det missade hans kroppspulsåder, men träffade hans ben med ett slaskande läte.
På något magiskt vis lyckades han ändå springa iväg från mig. Men han skulle säkert ändå dö av blodförlust så det spelade ingen större roll just då. Med detta i beaktning började min kropp vingla tillbaka mot sjön. Huvudet på den var fullt av rosa bubblor.
Clove, Amadeus och Marvel låg i en hög, avsvimmade. Jag försökte förgäves stappla fram till dem, men deras kroppar flyttade sig hela tiden, så istället föll jag helt enkelt ihop på marken och vacklade in i de medvetslösas land…
Clove
Skrik. Det var någon som skrek det högsta, mest hjärtskärande skrik jag någonsin hört i hela mitt liv. Mina tankar flöt trögt genom hjärnan, som klister. Vem var det som skrek? Rösten ändrade karaktär hela tiden, först var det Glimmers gälla, panikfyllda stämma för att övergå i Catos skräckinjagande jägarvrål för att förvandlas till Katniss Everdeens rop på hjälp.
”Mamma! Mamma!”
Mamma? Vilken idiot skrek på mamma inne på arenan? Det skulle knappast ge några sponsorer.
”Mamma, mamma!”
Först då förstod jag att det var ur min mun skriken kom.
Vart var jag någonstans? Allt var bara svart, svart, svart. Och vart var mamma?
Plötsligt var det som om någon drog undan en ridå och världen blottades igen. Det var så ljust, jag blev bländad. Ovanligt ljust. Varifrån kom allt ljus? Från svart till vitt. Jag såg fortfarande ingenting Vart var jag? Vart var mamma?
Ett par starka händer slet upp mig och höll mig alldeles för hårt i sin famn. Jag kunde inte se ansiktet, bara ett par armar. Vem var det som höll i mig? Varför såg jag ingenting? Var det något fel på mina ögon?
”Mamma, mamma!”
”Hush, hush.” Det var faster Beatrix röst. ”Hush, hush, gråt nu inte. Mamma kommer tillbaka igen. Hon ska bara vara borta ett tag från dig. Hon kommer snart igen.”
En öppning där framme, det var därifrån allt ljus kom. En dörröppning, en dörr som stod på vid gavel. Och det stod någon där på tröskeln, tvekande. En mörk silhuett mot den ljusa världen.
”Mamma?”
Gestalten där framme vände sig om, och mammas mjuka ögon såg rakt in i mina. Hon grät. Mamma, varför grät du? Varför var du så ledsen mamma?
”Mamma, gå inte ifrån mig! Lämna mig inte mamma! Mamma, vart ska du någonstans?”
Faster Beatrix tryckte mig ännu hårdare i sin famn och nu kunde jag se hennes ansikte, sammanbitet och bekymrat. Ungt. Hur kan du ha blivit så ung, faster?
”Jag måste gå nu, Clove.” Mammas röst, så förtvivlad. ”Jag måste gå nu. Mamma måste resa iväg. Du får stanna här hos faster och farbror så länge. Jag kommer snart tillbaka igen och tar med dig hem till pappa. Snart, min älskling. Snart.”
Skrik. Jag skrek så högt att någonting bakom mina öron sprängs och smärtan gick genom hela mitt ansikte och mörklägger världen igen. Svart. Svart. Skrik. Tystnad.
Så slets världen i två bitar igen och ljuset strömmade in genom munnen näsan ögonen och allt gjorde så ont. Pappas ansikte trädde fram som en skugga mot allt det vita. Så mörkt. Så sjukt. Han öppnade ögonen och drog ett rosslande andetag.
”Vart skulle mamma någonstans?”
”Hon skulle bort.”
”Varför måste jag bo hos faster och farbror? Jag vill inte. Det luktar konstigt i deras hus. Det sitter en läskig tavla på väggen i badrummet som följer en med blicken när man måste gå på toa mitt i natten. Jag vill inte. Varför får jag inte bo hos dig?”
”Dottern min, pappa är så trött. Kan du inte låta mig sova? Jag måste få sova. Annars kommer jag aldrig bli frisk igen.”
”Varför ska mamma bort.”
”Hon måste jobba långt bort. Hon måste jobba när inte jag kan.”
”Jag vill inte att hon ska bort. Vill inte! Vill inte!”
”Sch, tyst nu Clove. Jag måste sova nu... måste sova...”
”Vakna pappa, vakna!”
”Kom nu, Clove, lämna pappa ifred. Han är sjuk. Han måste sova. Kom, vill du se vilken fin trädocka jag täljt till dig?”
”Vakna pappa, vakna!”
Där kom de där starka armarna igen och lyfte upp mig. Jag ville inte. Pappa, varför sov du bara hela tiden? Vart tog mamma vägen? Jag ville inte. Jag bet så hårt jag kunde i de starka armarna. De släppte mig. Jag föll.
Och föll. Och föll. Genom ljuset, genom det svarta. Ingen där. Vart hade alla tagit vägen? Varför var jag ensam?
Rösterna förföljde mig genom mörkret.
”Gråt inte mer, nu. Du får snart träffa dem igen.” Vems röst var det? Jag visste inte. Djupt därinne någonstans ringde en klocka, men mina tankar var som klister och klibbade sig fast överallt. Vem talar till mig?
”Men skärp dig nu. Inte kan du gråta i all oändlighet inte?” Vilken mörk stämma. Mörk som ett åskmoln.
”Upp på rummet med dig, din dumma flicka! Upp på rummet med dig!”
Nu blixtrade det ovanför mitt huvud och Catos skrik, tydligare än någonsin, skar genom mitt huvud.
”Kämpa hårdare! Kom igen nu, bättre kan du! Är du verkligen sådär svag? Du får ingen kvällsmat förrän du lyckats!” Farbror Nathans röst. Vad hade jag nu gjort?
Blixten slog ned och mina ben var så tunga så tunga. Jag orkade inte. Snubblade. Föll. Blixten slog ned i mina ögon och allt blev ljust igen. Ljuset. Blodet. Smärta över hela kroppen. Catos skrik. Blodsmak i munnen. Gode Gud, om du nu finns, varför lät du mig inte dö? Jag orkade inte springa. Orkade inte leva.
