Arriving
Cato
Ljuset började smyga sig in i tågkupén ungefär klockan åtta nästa morgon. Det spelade egentligen ingen roll eftersom att jag kunde sova lika bra i ljus som i mörker. Men det var något irriterande med det här ljuset. Det var inte gult, utan skiftade i klara godisfärger. Någon idiot hade dragit upp min gardin, bara för att släppa in det klara, nästan neonfärgade, ljuset.
”Wakie wakie, rise and shine!”, Glorias gälla röst pep utanför dörren. Jag ignorerade den, och tryckte huvudkudden över öronen.
”Vi kommer fram till tågstationen om trettio minuter, och om jag var du skulle jag sätta på mig lite anständiga kläder. För du vill väll inte komma till huvudstaden i bara underkläder?” Gloria fnissade lite åt sin egen ”fräckhet” och sedan hörde jag henne fortsätta gå igenom tåget, med sina stilettklackar evigt smattrande mot golvet.
Helt ärligt så hade jag inte brytt mig överdrivet mycket ifall jag fick gå av tåget i bara underkläder. Det hade varit en kul twist, och spelledarna hade säkert lagt märke till att jag hade den rätta atletiska kroppsbyggnaden för att klara mig igenom spelen. Dessutom hade säkert en handfull kvinnliga sponsorer lagt sin sponsring på mig. Men blotta tanken på Enobarias ansiktsuttryck om jag gick avklädd fick mig att dra på en blå skjorta och vita byxor.
Efter det släpade jag mig ut till frukosten som stod framdukad på ett skinande rent bord. Enobaria och Gloria diskuterade något i viskande ton, medan Clove satt och slevade i sig ägg, bacon och frukostfrallor med marmelad. Jag frustade fram ett litet skratt. Hur skulle den lilla marmeladslukande flickan kunna döda någon?
”När är vi framme?”, frågade Enobaria för att involvera alla i samtalet.
”Tjugo minuter”, log Gloria falsk. Ingen hade undgått att märka att Enobaria och Gloria inte var bästa vänner. Men de var tvungna att samarbeta, så det var lika bra att de höll upp fasaden som glada medarbetare.
Jag slog mig ner mittemot Clove och började proppa i mig frukost. Dagens bästa mål. Frukosten på tåget var dessutom betydligt bättre än den hemma i distrikt två. Jag såg till att inte lägga saker som skulle se fjantigt ut på min tallrik. Inga marmeladsmörgåsar där inte.
”Cato, har du någonsin ätit frukt?”, frågade Gloria äcklat vid synen på min tallrik.
Jag kunde inte svara henne eftersom att jag hade munnen full med äggröra.
Efter frukosten var det bara två minuter kvar på tåget, och jag fann mig stå bredvid Clove vid ett fönster. Hon verkade inte glad över min närvaro. Jag var inte glad över hennes heller. Om jag kunde så skulle jag gärna skippat att döda henne. Men jag var helt säker på att hon och jag skulle vara de sista två kvar.
”Jag slår vad om att hon Glimmer kommer bli en riktig pain in the ass”, flinade jag bara för att starta en konversation.
”Då ska vi inte börja prata om Marvel”, Cloves röst var vass, och jag hade en känsla av att hon inte skulle tycka om någon av de manliga karriäristerna. DVS mig och Marvel.
”Tycker du att vi ska försöka få med några fler i vår allians?”, till min förskräckelse lät jag inte tuff alls, bara trött och töntig. Om det inte varit för att posen varit mesig så hade jag slagit handen för munnen.
”Kanske vi kan lura i tjejen från 11 att hon får vara med oss, och sen dödar vi henne i sömnen?”
”Ja. Eller pojken från 12. Han ser godtrogen och snäll ut!”
”Jag lovar att tolvorna bara kommer springa rakt ut i skogen utan någonting. De gör alltid det, och sen dör de at uttorkning eller matbrist.”, Clove verkade säker på sin sak.
”Ja. Det är säkert Haymitchs strategi. Att springa rakt ut i skogen. Så jävla korkat!”, jag lät irriterad, men ganska cool.
”Mhhm…” var det sista Clove hann yttra innan tåget stannade ljudlöst på stationen. Folk därute såg lyckliga och glada ut och varför skulle de inte vara det? Årets största event hade precis börjat och de var glada att låtsas vara en del av spektaklet.
Jag och Clove hann knappast säga hej till någon av dem, för Gloria föste genast in oss i en blankpolerad vit bil med vapnet för distrikt två tryckt på. Den var stor och rymlig inuti, med en dryckesautomat. Man behövde bara trycka på några knappar, och så dök det inom fem sekunder upp en dryck, fint placerad på en platta bredvid personen som tryckts sittplats.
Gloria tryckte genast fram en drink som luktade som druvjuice, Kokkos och likör. Den såg ut som om man blandat ljuslila färg med grädde.
”Ska ni inte ha?”, Gloria vekade betydligt gladare än innan. Det kanske var eftersom att hon nu spelade på hemmaplan i huvudstaden.
”Finns det Blåbärsmjölk?” min röst var tyst, och jag hoppades innerligt att Clove inte hört vad jag sagt.
”Åh lilla vän, här finns allt som du möjligen kan vilja ha.”, Gloria tryckte på två knappar, och räckte sedan det stora glaset med ljusblå mjölk till mig.
”Du kan tydligen inte dölja mesen inom dig för mig”, Efter det att Clove yttrat de orden kunde hon inte hålla sig för skratt, utan garvade så pass att hon trillade ner från sätet på golvet. Jag tittade argt på henne, och reste mig upp. Helt ärligt så hade jag lust att ge henne en snyting, men istället så tog jag tag i hennes vita skjortkrage och ryckte oförsiktigt upp henne i upprätt ställning.
”Om du någonsin, och jag menar någonsin kallar mig för mes igen så blir du den första jag kör svärdet i på arenan! Fattar du?” Hon tittade på mig med roade ögon.
”Du skulle inte hinna, jag skulle kasta en kniv i skallen på dig innan du hunnit två meter åt mitt håll, lilla blåmes”. Hon ryckte sig loss, och gnuggade sin nacke, där hon nu hade en irriterad kant där tyget från hennes skjorta stramat mot hennes skinn.
”Cato, skärp dig!”, fräste Enobaria mellan sina skarpa blankpolerade tänker, och lyckades på något sätt få tillbaka mig i sittande ställning.
”Skärp dig själv. Tror ni att jag är så dum att jag inte listat ut vem ni tänker försöka få hem? Ni är redan kära i den marmeladslukande lilla flickan från distrikt två.” Nu var det Cloves tur att bli förbannad. Hon var på fötter igen innan någon annan hunnit reagera på vad jag sagt.
”Jag är inte liten”, hennes röst var skarp som knivarna hon hela tiden hotade att kasta i skallen på mig. Sen gav hon mig en örfil som fick blodet att dunka i öronen. Min instinkt sa åt mig att bryta nacken av henne, men Glorias pipiga skrik fick mig att göra något helt annat.
Jag ställde mig upp, och lade två fingrar under Cloves envisa haka. Jag stod kvar så i kanske tio sekunder, bara för att hon skulle känna det annalkande hotet. Hela positionen var som gjort för en kyss och jag lutade mig fram, men istället för att kyssa henne höjde jag min andra arm och snäppte till hennes näsa så hårt jag kunde med mitt pekfinger.
”Tagga ner, lilla gumman, så att du inte bryter dina naglar” flinade jag. Hennes ögon brann av hat mot vad jag nyss sagt. Clove höjde en knytnäve för att slå till mig igen…
”CLOVE, CATO SÄTT ER NER! NU”, Enobarias höga och fräsande röst fick både mig och Clove att titta åt hennes håll, och så tog Gloria tag i min distriktpartners handled och drog ner henne mot bilsätet. Jag själv satte mig också ner och välte med meningen ut blåbärsmjölken över Cloves knä
Clove
Ilskan bubblade upp inom mig igen då Cato uppenbarligen hade omkull det papperstunna glaset av blåbärsmjölk och allting skvätte ut över mitt knä. Det var nätt och jämt jag kunde låta bli att försöka klippa till honom ännu en gång när han retsamt sa:
"Ojdå, förlåt! Det var verkligen inte meningen."
Jag drog ett djupt andetag och lyckades ta kontrollen över mig själv. "Naw, nutti. Fick du inte din blåbärsmjölk? Stackars, stackars blåmes."
Catos blick mörknade och hade det inte varit för Enobarias hotfulla grepp kring hans arm hade jag säkert varit två framtänder och ett oknäckt näsben fattigare.
"Skärp er", väste Enobaria mellan guldtänderna som glänste när solljuset föll på dem. "Ni vet mycket väl att det inte är tillåtet för speldeltagarna att klå upp varandra före spelen."
"Precis", pep Gloria gällt bredvid mig och körde ned sina neongröna lösnaglar i min arm, som om hon var rädd att jag skulle ha ihjäl dem alla tre.
Cato morrade åt mig på bilsätet mitt emot när jag gav honom den mest överlägsna blick jag kunde uppbåda. Han var märkbart störd över att verka vek. Jag gjorde en mental anteckning om att "blåmesen" var ett smeknamn som skulle reta gallfeber på honom. Han skulle inte kunna göra ett skvatt åt det förrän vi båda blivit inslängda på arenan, och det första jag skulle göra när gonggongen ljöd var att lägga händerna på ett par knivar.
Både jag och Cato satt tysta resten av bilfärden. I bakgrunden uppfattade jag hur Gloria påminde oss jämt och ständigt om hur underbart det skulle bli när vi anlände till Förnyelsecentret, hur vackra vi skulle bli.
"Ja, ni ska bara se vilka kreationer Danyelle och Draco skapat åt er i år!" malde hon på. "Det är knappat jag kan tro det efetr att ha sett med egna ögon... Makalöst är just vad det är!"
Bilen svängde in utanför Förnyelsecentret. Det var en magnifik byggnad som sträckte sig flera dussin meter upp i skyn, sprakandes i olika nyanser av lila. Gloria trippade förbi mig på sina klackar och höll upp dörren åt mig och Cato.
"Stig på, stig på", kvittrade hon. "Åh, jag kan riktigt se framför mig hur du står iförd kvällens outfit på triumfvagnen, Clove!"
Trots att korkat hon slängt ur sig under gårdagen var Gloria tillräckligt klyftig för att sätta mig och Cato i två olika hissar.
"Så ses vi efter invigningsceremonin ikväll då", utbrast hon förtjust innan hissdörrarna slog igen mellan oss. "Hej så länge, raring!"
Raring. Det var knappast det hon tänkt om mig när hon gav mig fyra blödande ärr på vänster arm. Jag frustade roat för mig själv medan glashissen började sin färd uppåt i byggnaden.
I samma stund som dörrarna gled upp igen tog grabbade en mycket kort och tjock man med guldglittrande peruk tag i min vänstra arm och gav ifrån sig ett förskräckt tjut.
"Kathie! Joy! Har ni sett vilka fruktansvärda ärr hon har på armen?"
Plötsligt var jag omringad av tre pipande huvudstadsmänniskor som cirkulerade kring mig, allihopa draperade i så många färger att det gjorde ont i ögonen. En klargul peruk där, en rosa fjäderboa där, armband som reflekterade lysrörsbelysningen i hundratals solkatter längs väggarna.
"Åh har du sett hennes ögonbryn? Det är så jag svimmar. Och titta här, så många kluvna hårtoppar har jag minsann aldrig sett förut på en och samma människa. Nämen Joy, vad ska vi göra åt de där förskräckliga fräknarna?"
Det var svårt att avgöra vad som kom från vilken av dessa varelser som mer liknade utomjordingar än vanliga människor, men vartenda ord som lämnade deras läppar verkade vara ett klagomål.
I ren frustration slet jag loss ärmen ur den fete lille mannens grepp och tog ett steg undan. "Vilka fan är ni och var är min stylist?"
En kvinna klädd i någon slags knallröd dress (jag tror det var henne de kallade för Kathie) slog händerna för sina blåmålade läppar och han den korte pep förskräckt till. Den som tydligen hette Joy (jag kunde inte komma fram till om det var en man eller kvinna) utbytte en nervös blick med Kathie.
"Jo, förstår du", började mannen pladdra på med så mycket huvudstadsdialekt att jag först trodde han skämtade med mig. "Vi är ditt förberedelseteam. Innan Danyelle vill träffa dig överhuvudtaget så måste vi göra grovgörat först, så att säga." Han harklade sig och tittade menande på Joy.
"Jag heter Joy", sa Joy och vred sina händer. "Jag är din manikyrexpert. Det här är Kathie som har hand om ditt hår och Clarklson här..." Hans/hennes röst tynade bort.
"Clarkson är din personliga make-up artist", sköt Kathie in förläget och gjorde en gest mot den lille fete vars namn uppenbarligen var Clarkson.
"Just precis, det är jag", förtydligade Clarkson.
"Jaha", sa jag med noll intresse i rösten, för jag kunde verkligen inte bry mig mindre om dessa sinnesförvirrade människor. "När får jag träffa Danyelle då?"
"Åh", sa Joy. "Så fort vi är klara med dig. Så fort vi är klara..."
