Clato.blogg.se

Cato

Det kom knappast som en överraskning att det var jag som först tog platsen på det stora podiet mitt på torget i Distrikt 2. Hade jag inte vetat det hela tiden? Sedan första dagen jag fått höra om det, hade jag inte då vetat att det en dag var jag som skulle stå på där? Jag som skulle föras till arenan för att slåss och jag som skulle komma hem som vinnare av de 74e hungerspelen?
Flickan som gått upp på scenen före mig såg också ganska säker ut på sitt öde. Klar över vad hon skulle behöva göra, eller rättare sagt, vad vi skulle behöva göra. Hon var trots allt min distriktspartner, och vann inte jag, då var hon tvungen att göra det.
Innan tjugo sekunder passerat så stod jag uppe på scenen och skakade hand med henne. Hon hette Clove, tydligen. Jag hade aldrig sett henne förut. Utom en gång, det var på en skolsamling och det betydde absolut ingenting för mig. Om det var nödvändigt skulle jag ändå behövt döda henne, så att det inte fanns något känslomässigt band mellan oss var bara bra.
För vem vet vilken oreda det skulle ha skapat om någon av oss känt det minsta lilla för den andre? Kärlek och död i samma spel är inte något som matchar direkt.
Slottern var plötsligt över. Hade den inte gått ovanligt fort? Publiken applåderade och log i varje fall emot oss. Jag slog ut min näve i luften för att visa vem det var som skulle komma hem. Detta besvarades med ännu mera applåder, och efter det föstes vi in i stadshuset för att vänta in det ankommande tåget som skulle ta oss till huvudstaden.
Detta var även den tiden jag och Clove var avsedda att säga farväl till våra familjer och vänner. Jag hoppades innerligt att åtminstone mina vänner skulle dyka upp. Det gjorde dem.
”Lycka till så mycket! Du kommer vinna helt klart!”, skrattade Derek Staws och dunkade mig hårt i ryggen.
”Jag vet!”, skrattade jag och dunkade tillbaka.
”Du kommer spöa skiten ur dem”, nu var de Dereks syster som tagit till orda, med lycka i rösten. Jag visste att hon hade en grej för mig, och jag måste erkänna att jag gillade att hon hade det. Vem gillar inte uppskattning och uppmärksamhet? Dock skulle jag aldrig kunna tänka mig att kyssa henne.
När Derek och hans syster gått fanns det inte mer att göra än att vänta på att tåget skulle rulla in på perrongen så att jag och min distriktspartner, Clove, kunde åka. Jag hade vid det här laget helt gett upp hoppet på att min familj skulle komma och ta farväl. Det här fick jag klara själv, och visst skulle jag göra det.
Tjugo minuter senare kom en fredsväktare in i rummet och bad mig följa med till stationen. Jag följde villigt med, för spelen var trots allt det jag väntat på från det att jag varit tolv år gammal…

 

 

Clove

Jag hade aldrig sett honom förut. Det var inte särskilt märkvärdigt egentligen. Vi hade ju växt upp i två helt olika byar. Ändå blev jag plötsligt så säker, ögonblicket då jag stod där på scenen med Gloria Glove's beniga fingrar fastlåsta kring min handled och lät min blick svepa över publiken - det var mellan honom och mig kampen om segern skulle stå.

Gloria gav mig ett bländande leende innan hon vände sig mot pojkarnas klot och stack ned sina fingrar, på jakt efter ännu ett värdelöst namn att ropa upp. Man hade kunnat skippa hela slåttercermonin. Folk slogs ju i princip om att få vara med.

Jag uppfattade inte ens vilket namn Gloria Glove hade dragit, killen som fångat min uppmärksamhet vräkte sig fram mot scenen och så var det dags för hela karusellen att gå igång en gång till. Det utbröt något tumult när en sjuttonåring försökte ge killen en snyting. Några fredsväktare rusade dit för att hjälpa, men det behövdes inte ens. Killen hade redan skakat av sig sjuttonåringen som ingenting hade hänt.

 

Våra blickar möttes när han tog de där tre stegen upp på scenen. Gav han mig en kort nick, eller var det bara som jag inbillade mig? Jag vände bort blicken, tittade ut över folkmassorna där nere. De log, de allra flesta av dem. Det kändes ända hit upp hur de trodde på mig, och då hade de inte ens sett mig kasta kniv ännu. Jag skulle vinna. Jag visste om det. De visste om det. Det enda som fattades var att visa killen bredvid mig också.

Vi skakade hand.

"Clove", sa jag.

"Cato", sa han.

Hans handslag var fast. Varmt, och lite valkigt. Tryggt på något sett, men ändå självsäkert. Såklart det var. Jag såg i hans askgrå ögon att han längtat efter denna lika länge som jag, om inte längre. Och så hade han ju onekligen den rätta kroppsbyggnaden: lång och så muskulös att han nästan liknade en seriefigur. Han såg ändå rätt bra ut också. Han hade rentav varit söt om det inte varit för den där rynkan i pannan.

Publiken jublade. Cato körde upp näven i luften. De jublade ännu lite till. Jag stod bredvid och undrade varför det gjorde så fruktansvärt ont i magen. Undrade varför jag inte kunde njuta.

Så var det över. Vi blev eskorterade av några fredsväktare till Rättens Hus. Cato gick bredvid mig och såg sammanbiten ut. Kanske hade han samma känsla i magen som jag, att det inte var såhär det skulle vara. Det var inte såhär jag tänkt mig det.

Blev inslängd i något rum. Tydligen hade jag en timme med min familj, men de syntes inte till än. Slog mig ned på en pall i något mörkt träslag, klädd av en dyna i sammet. Inte ens faster Beatrix hade någon så fin möbel i sitt hem.

Dörren öppnades på glänt och farbror Nathan slank in i rummet. Fastän jag själv verkade vara ur stånd att känna stolthet så lyste hans ögon av det. Jag hann inte tänka innan jag fann mig själv vara inslagen i hans långa, seniga armar.

"Lilla flicka", viskade han i mitt hår. "Min lilla stora flicka."

Vi satte oss ned i soffan som stod och såg allmänt Huvudstadsmallig ut med broderade kuddar. Gick igenom allting en sista gång, planen jag skulle följa.

"Vad du än gör, lyssna inte på dina handledare. Du vet ju själv hur du ska göra för att vinna. Varken Gloria Glove eller Enobaria har alla hästar i stallet."

"Jag vet, farbror", svarade jag. "Jag vet."

Timmen gick outhärdligt långsamt. Det kom nästan som en lättnad när en fredsväktare knackade på dörren och skrek att nu var tiden slut. Jag avskydde farväl.

"Och glömt inte, Clove: lita aldrig på han där Cato eller vad han nu hette. Aldrig."

"Såklart inte. Tror du jag är dum eller?"

"Nej. Det vet jag att du inte är."

Sedan var han borta. Fastän jag redan visste att jag skulle vinna kunde jag inte låta bli att fråga mig själv om jag någonsin skulle höra hans dova skratt igen