Dinner
Cato
När jag och Clove ankom till stationen var ljudet där nästan öronbedövande. Skrik, skratt och lycka hängde över nästan alla där. Utom en sur gubbe som satt i ett hörn och tittade ogillade på när Gloria förde upp mig och Clove på tåget.
”Ni kommer att dö, i varje fall en av er”, muttrade han.
Jag fyrade av det mest bländande leende jag kunde åt hans håll och svarade:
”Låt mig se till att det blir rätt person som gör det då”.
Clove kastade en mycket ogillande blick på mig, och visst, jag hade i princip riktat ett dödshot åt hennes håll nyss. Men i hungerspelen kan man räkna med att uppleva värre saker än ett dödshot eller två.
Det sista jag han uppfatta av perrongen innan dörrarna stängdes ljudlöst bakom oss var en mamma och pappa som höll om sin artonårige son. De såg väldigt lyckliga ut, kanske för att det var säkert för deras del att de skulle få behålla sin son. Det kunde i och för sig mina föräldrar också vara ganska säkra på. Inte för att det verkade spela någon större roll för dem, men ändå.
Clove tittade fortfarande ganska ogillande på mig när vi satte oss vid bordet, där vi förväntades dela en middag med Gloria och Enobaria. Jag svarade med att titta målmedvetet på henne, nästan som om spelen redan vore igång, och det enda som stod i vägen för mig och min vinst var hon.
”Åh ryck upp er, det är bara 4% chans att ni kommer behöva peta på varandra med ett vapen.”, Gloria lät upprymd och glad.
”Hur skulle vi inte kunna vara glada idag?”, flinade Clove. Fast hon var inte glad egentligen. Man såg det på henne. Hon var bara en rädd liten flicka som fått turen att få följa med till huvudstaden i några dagar, för att sedan bli dödad på en arena. Möjligtvis av mig.
”Juste, hur skulle ni inte kunna vara glada? Ni får träffa den framtida vinnaren av hungerspelen privat!”, jag log stort. Vad jag nyss sagt var perfekt för att få Clove irriterad. Jag vet inte varför jag ville få henne att bli irriterad, men någonting med hennes attityd sade mig att hon skulle vara fantastisk som irriterad.
Hon verkade så uppenbart arrogant på utsidan. Men tjejer, har de inte alla en lite mammig sida? Sidan som säger åt dem att ta hand om skadade istället för att sticka ett svärd igenom bröstkorgen på offret? Jo. Modersinstinkten. Clove hade det, genetiken för tjejer är sådanna och jag tänkte utnyttja det.
”Tycker ni om maten?”, Glorias röst spirade av frustration och oro för att jag och Clove inte talade med varandra.
”Åh maten är jättegod, det bästa jag någonsin ätit”, svarade jag.
”Jamen varför tar du inte och stoppar i dig lite mera då? Du kanske sätter något i halsen och kvävs. Det skulle vara bra, då slipper jag döda dig på arenan”. Cloves ansiktsuttryck var dödligt när hon yttrade orden. Om blickar kunde döda, då hade jag troligtvis inte kunnat medverka i hungerspelen överhuvudtaget.
”Åh varför är alltid ni deltagare från distrikt två så sura? Kan ni inte vara lite mera som fyrorna? Varje år så pratar Finnick alltid om hur trevliga deltagarna från hans distrikt är. De pratar alltid glatt med varandra, nästan som om de var vänner. Men med er från tvåan är det alltid samma stela attityd till varandra!”, Enobaria lät uppriktigt arg.
”Påstår du att vi är sämre än fyrorna”, min ton var arg, hotande och dessutom högre än hennes. Jag flög dessutom upp på fötter och välte över Gloria och hennes stol i förbyfarten.
”Nej, men jag säger att ni skulle kunna vara lite trevligare mot varandra!”, Enobaria behöll lugnet, och detta gjorde mig om möjligt ännu argare. Så pass arg att jag började känna blodet dunka i huvudet.
”Clove, tycker du att vi är sämre än fyrorna?”, jag slängde en blick på Clove i hopp om att hon skulle vara med och försvara vårt distrikt. Hon satt med höjda ögonbryn och tittade roat på spektaklet som nyss brutit ut.
”Clove?”
”Nu tycker jag att du får lugna ner dig Cato”, pep Gloria.
Jag tog mig inte tid att svara henne, utan stormade ut ur matsalen så brutalt och högljutt jag kunde.
Clove
Jag skrattade högt. Jaså, han var inte bara självgod utan även lättretad. Jag skulle njuta när jag stack kniven rakt i hans bröst inne på arenan.
"Det är faktiskt inget roligt alls!" gnällde Gloria gällt och greppade darrhänt sin vinkrus och drack flera djupa klunkar.
När jag bara fortsatte flabba snörpte hon surt på munnen och muttrade någonting om löneförhöjning efter allt slit. Till och med Enobaria kunde inte låta bli att dra på munnen och blotta sin rad av sylvassa guldtänder där bakom de rödmålade läpparna.
"Det är i alla fall krut i er båda två", erkände hon. "Ut med det på arenan också, så ska ni se att jag får med mig en av er hem."
Hon gav mig en blick som gjorde övriga förklaringar onödiga: vi insåg båda två att Cato var alldeles för explosiv för att kunna överleva vad än Överste Spelledare Seneca Crane hittat på.
Gloria suckade lättat när hon slängde en blick på sitt guldur. "Åh. Reprisen av Slåttercermanierna börjar nu. Skynda er, innan vi missar det."
Vi lämnade matbordet alla tre, passerade en vagn och trädde in i den jättelika biosalongen som tåget var utrustad med. Gloria lyckades efter lite möda finna rätt knappar och plötsligt projicerades Panems vapen på duken och nationalsången spelades på öronbedövande volym. Gloria log lyckligt vid ljudet av den välbekanta melodin och verkade vara tvungen att lägga band på sig själv för att inte lägga handen på hjärtat och sjunga med.
Vi slog oss ned i var sin fåtölj. När jag slängde upp fötterna på sätet framför fick jag en ilsken blick från Gloria, men jag bara låtsades som ingenting.
Spelarna från Distrikt 1 verkade rätt pantade båda två. Flickan slängde jämt med sitt blonda hår, och killen hade ett fånigt flin på läpparna. Jag lade deras namn på minnet: Glimmer och Marvel. Om man ändå ska ingå i en allians ska man väl ändå välja några karriärister.
Gloria satt genom hela reprisen och upprepade Cladius Templesmiths kommentarer. Enobaria tog tillfället i akt och berättade hur spelarna dött i hennes hungerspel. Flickan distrikt ett, nedknuffad för en klippa av sin allierade. Pojken distrikt ett, strupen avsliten av Enobarias tänder. Jag skärmade av ljuden som jag gjort så många gånger förut, när farbror Nathan och faster Beatrix bråkat. Försökte koncentrera mig på filmduken istället. De olika slåttercermonierna passerade förbi, det var bara några så som stack ut ur mängden. Jag var själv rätt nöjd med min egen min där uppe på scenen, jag såg överlägsen ut. Som om jag redan vunnit. Enobaria gav ig till och med en klapp på axeln. Cato däremot verkade bara löjlig ut.
Från fyran kom en karriärist, en tjej i sextonårsåldern. Patricia tror jag hon hette. Och från elvan blev en stor, robust artonåring dragen är slåttern. Hela hans kroppshållning påminde mig om en tjur. Lite förvånad var jag över att han inte anmält sig frivilligt, trots att han troligtvis inte haft tillgång till att skaffa sig färdigheter inom olika vapentekniker så var hans odds knappast små.
I tolvan hände en rad underliga saker. Först stövlade Haymitch in på scenen, full som vanligt, och lyckades få Effie Trinkets peruk på sniskan. Både Gloria och Enobaria skrattade skadeglatt. Ingen av dem tyckte tydligen om Effie Trinket, vilket inte förvånade mig. Effie var ungefär som Gloria version light.
Effie drog ett namn ur flickornas klot, det blev någon liten blond tolvåring med darrande knän. Tolvorna brukar aldrig bjuda på något motstånd i spelen. Men sedan anmälde sig en äldre flicka frivilligt. Det måste varit första gången någonsin i Distrikt 12. Hon var utan tvekan ingen karriärist som oss, utan bara en desperat syster. Tänkte för mig själv att det var ganska korkat gjort. Om nu en av dem ändå ska dö så är det lika bra att den yngre gör det.
Effie Trinket verkade överlycklig över dramat som utspelade sig, ända fram tills Haymitch föll av scenen. I biosalongen gapflabbade vi tillsammans alla tre. Effie såg stressad ut och skyndade sig att dra en kille ur klotet också, och så var årets Slåtter fullbordat. Tolvorna stod där på scenen och såg allmänt chockade ut. De visste väl båda två att de knappt skulle klara sig fram till Ymnighetshornet. Och då inträffade dagens sista och märkligaste händelse: varenda en i publiken förde tre fingrar till läpparna och lyfte de mot Distrikt 12s spelare.
"Vad fan gör de för nåt?"
Jag vände mig om, för rösten hade kommit bakifrån, och där stod Cato med armarna i kors och mulnande ansiktsuttryck. Medvetet fnissade jag till, för att störa honom. Han såg om möjligt ännu surare ut.
Det var ingen som visste vad det var för något som hänt i tolvan, knappt kommentatorerna själva. Caesar Flickerman sa någonting om någon gammal hedersgest vid begravningar och Cladius Templesmith kommenterade att det knappast aldrig varit särskilt muntra i tolvan.
Enobaria knäppte av projektorn och ände sig om mot Cato.
"Jaså, nu behagar vårat sällskap herrn."
"Det var faktiskt riktigt barnsligt gjort av dig, Cato", skällde Gloria. "Nu missade du helt och hållet vilka det är du måste kämpa mot på arenan."
"Och min berättelse om hur jag slet strupen av karriäristerna från fyran på min tid", skör Enobaria in.
"Snarare slapp", muttrade jag fram.
I ett ögonblick mötte Cato min blick, och jag tyckte mig kunna skymta ett spår av ett leende i hans mungipan, men det var borta på en sekund.
"Äh", sa han och ryckte på axlarna. "När jag har ihjäl dem på arenan spelar det ingen roll om de är karriärister eller ej. De skriker lika högt ändå." Och så stirrade han mig stint i ögonen.
Där fick jag nog. "Jag satsar min vänstra hand på att du skriker värre än en stucken gris när jag slungar kniven i huvudet på dig", fräste jag. "Godnatt."
Till Glorias och Enobarias högljudda protester reste jag mig ur min fåtölj och skred ut ur rummet med hakan lyft så högt jag förmådde. Precis innan dörren slog igen bakom mig hörde jag hur någon slank efter mig.
"Inte så bråttom, bruden!"
Catos mörka röst slungades mot mig genom tågvagnen. Jag stannade och svor för mig själv. Vad var hans problem egentligen?
Jag snurrade runt och försökte hålla rösten så uttråkad som möjligt. "Vad vill du nu då?"
Jag lutade mig nonchalant mot väggen, men han kom så nära att jag fick känslan av att det var han som tryckte upp mig mot den.
"Vadå då?" sa han stöddigt. "Är vi allierade eller inte?"
"Klart vi är", snäste jag utan att tänka. Vad som helst bara han backade undan lite grann. "Vi överlever längre så. Om någon av oss ändå ska hem så."
Cato flinade överlägset. "Ja, det får vi ju ser vem det blir. Dröm sött, Clove." Så backade han äntligen undan och försvann ut ur kupén, och jag kunde bara stå kvar och undra vad nu för dumt löfte jag givit honom
