The Stylists
Cato
Hissen jag fick stå i var blankpolerad och stank av parfym. Men mitt medvetande fokuserade inte på den just nu, utan på kvällens öppningsceremoni. Helt ärligt måste jag erkänna att jag var mer rädd för vad mina stylister skulle försöka göra med mig, än för själva hungerspelen. Varje år dök nämligen deltagarna i spelen upp i värre kreationer än året före.
Jag hann knappt sätta foten utanför hissen innan en rund liten kvinna klädd i orange peruk och ansiktet fullt med fjärilar tog tag i min arm och kved av lycka.
”De kommer bli perfekta i år! Jag kan knappt förstå att vi får vara med om det här ögonblicket! Titta på honom! Vi får göra något åt dendär ansträngda rynkan mellan ögonbrynen, naglarna och den där hemska blonda stubben han har i ansiktet! Men basen kunde varit värre, minns ni förra året? Åååh så glad jag är!” den feta kvinnan slutade tydligen aldrig prata. Hon hade en gäll pipig röst som hela tiden lyckades stiga i tonart. När hon, efter ungefär tre minuters pladder, kommit upp i falsett så tystnade hon i några sekunder. De andra två gestalterna som cirklade runt mig och bedömde mitt tillstånd tog nästan till orda, men de hann inte, för den feta kvinnan började babbla igen.
”Åh du måste undra vilka vi är! Jag är Grevalia, det där är Frelorius och Annista. Vi är ditt förberedelseteam, ja vi ska få dig att stråla innan du ens hunnit få på dig dina nya outfit! Seså lilla gubben, du kan inte ha kläder på dig inför vaxningen!” jag fattade helt ärligt inte vad hon snackade om. Men tydligen var jag tvungen att klä av mig till bara skinnet innan de kunde göra något alls med mitt utseende. Så jag bet ihop och drog av mig kläderna.
”Seså, vi har sett nakna kroppar förr!”, stressade Grevalia. Jag snabbade på lite, och när kläderna väl låg i en hög på golvet sa de åt mig att lägga mig ner på en brits, där de skulle ”göra i ordning” min ”håriga” kropp. De började med att vaxa av allt håret på min bröstkorg och mage. Även mina överarmar var hårlösa efter deras behandling. Lyckligtvis hade de sparat resten av håret på kroppen, så jag var inte tvungen att gå runt med vaxade underarmar.
”Åh dendär hemska stubben ni pojkar från distrikten alltid har! Åh var jag önskar att ni aldrig fick någon”, suckade Frelorius när han kletade på en skarpt luktande salva på min skäggstubb. Den sved som om någon hällt salt i ett sår. Dessutom höll de på och pillade med någon apparat mellan mina ögonbryn, troligtvis för att släta ut rynkan mellan dem. Utan den skulle jag inte ha mitt vanliga, bekymrade och arga utseende. Jag skulle se störtlöjlig ut.
”Kan ni inte sluta pilla runt på mig och låta mig träffa min stylist?”, rösten jag använde var uttråkad och irriterad.
”Åh lilla gubben, du är snart färdig. Jag ska bara lägga lite mjukgörande cerat på dina läppar”, skrattade Annista. Jag suckade, och lät henne applicera den kletiga grejen på min mun. Till skillnad från resten av min skönhetsbehandlig gjorde detta inte ont.
När jag fick titta på resultatet av deras skönhetsbehandling i spegeln såg jag ut som en bättre version av mig själv. Mina ögonbryn var gjorda så att de såg manliga ut, men ändå hade de onaturligt skarpa kanter. Ansiktet var slätt, utan bekymmersrynka, och inte ett hårstrå gick att hitta på min haka.
”Såå nu ska du få träffa Draco!”, fnissade Grevalia. Hon öppnade dörrarna till ett annat rum, och föste in mig där. Sedan stängde hon noga in till rummet och man hörde henne låsa bakom mig. Jag stod ensam därinne en sekund innan en lång man klev in i rummet. Han såg helt galen ut.
Håret hade ingen färg, utan någon måste ha blekt ur allt pigment ur det. Det såg nästan ut som om det var gjort av glas, för man såg färger och ljus reflekteras i det. Hans smink var överdrivet, och läpparna var så smala att de såg ut som ett stort brett sträck mitt i ansiktet. Näsan var liten och satt långt ner i ansiktet. Dessutom var han svart blåfärgad. Men ögonen var snälla, och normala. Trodde jag först, innan jag märkte att de långsamt skiftade färg. Först var de lila, efter det antog de en vagt mörkblå ton, sedan blev de långsamt gröna. Sen följde en lång lista med färger innan hans mörkrosa ögon blev lila igen.
”Så du är Cato?”, han log ett läskigt leende med sin sträckmun.
”Ja. Skulle jag kunna få ta på mig några kläder nu, jag är trött på att vara naken!”, jag gnisslade tänder, mest av kyla, men även från frustrationen av att tvingas träffa på en ny, konstig, människa helt näck.
”Javisst, men först tycker jag att vi kan lära känna varandra lite. Jag heter Draco, du är Cato och kommer ifrån distrikt två. Men vad finns det mer jag kan behöva veta om dig innan jag designar dina outfits för kommande dagar?”, hans ton var vänlig, men samtidigt uppmanande. Jag önskade att han skulle vara tyst.
”Jag… Min högsta dröm har alltid varit att få vara med i hungerspelen och…”
”JAJA det veeet jag redan!”, han avbröt mig släpigt och irriterat.
”Sen tycker jag om blått också!”, efter det bestämde jag mig för att inte berätta mera om mig själv för Draco. Om det var något mer han behövde veta fick han fråga det ordentligt, och inte linda in det i en massa artighetsfraser.
”Ja… Då antar jag att du kan få ta på dig kvällens outfit”, Draco lät överlycklig. Han trippade fram till en låda och lyfte på locket. Sedan lyfte han upp den omtalade dräkten som jag förväntades bära under öppningsceremonin.
Det var den fulaste uppsättning av kläder jag någonsin sett…
Clove
"Så fort vi är klara", som Joy hade uttryckt sig, visade sig varar efter två och en halv timme. Efter varje liten "förbättring" av mitt utseende då jag äntligen trodde de var klara med mig lyckades någon av de finna ännu hemskhet att åtgärda. Var det inte hår på armarna så var det brutna naglar, fula ärr eller rentav något födelsemärke som inte passade inte på den nya, Huvudstads-Clove. När de till sist ägnat en hel kvart åt att cirkulera omkring mig som tre gamar med sina pincetter och plockat bort hårstrån som jag aldrig ens märkt själv sa Kathie:
"Så. Nu tror jag du är redo att träffa Danyelle."
"Fast de där fräknarna", gnällde Clarkson med sin irriterande dialekt. "Är de helt osynliga ännu? Ska vi inte bara bleka dem ännu lite till...?"
Han avbröts av protester från såväl Joy och mig. Alla tre hade väl tröttnat på min frånstötande attityd, för Kathie hade bleknat bakom sina överdrivet röda kinder vid tanken på att spendera ytterligare någon timme i mitt sällskap. Själv var jag inte jättesugen på att genomgå ännu ett smärtsamt ingrepp i ansiktet, de hade använt sig av någon slags laserlampa som fått skinnet att svida. Jag visste inte ens om jag vågade se mig själv i en spegel, risken fanns ju att jag inte ens kände igen mig själv. Dessutom kunde jag knappt bärga mig till att få se dräkten jag skulle ha på triumfvagnen ikväll. Den betydde otroligt mycket när det gällde sponsorer.
Clarkson fick ge med sig. "Okej då. Varsågod, hjärtat. Ta på mig den här och följ med mig nu..."
Han räckte över en morgonrock av lila papper, och jag som stod naken på golvet framför alla tre var tacksam över att få någonting att ta på mig. Inte bara att det var ytterst genant att stå naken inför alla tre, med fläktarna i taket på full effekt blev det lite väl svalt i rummet.
Clarkson gick före fram till en skjutdörr i metall. Med hjälp av en liten silvernyckel svängde den upp framför honom, och han gestikulerade åt mig att gå in.
"Vi ses sen då, sötnos", sa han och gav mig en liten knuff i ryggen in i rummet innan dörren slog igen bakom mig och låstes med ett klickljud.
Två soffor, klädda i något exklusivt, mörkrosa tyg, stod parkerade mitt på golvet framför ett jättelikt fönster med utsikt över hela Huvudstaden. Mellan sofforna var ett bord placerat, och under det en tjock, grön matta. Annars var rummet alldeles tomt.
Tveksamt tog jag några steg fram till mattkanten. Var var min stylist någonstans? Osäker på om jag skulle slå mig ned i en av sofforna blev jag stående så och betraktade de glamorösa vyerna utanför fönstret.
Plötsligt slog en dörr som jag inte ens märkt av upp på andra sidan rummet, och där stod en kvinna som jag antog var min stylist. Först fick jag inte riktigt en skymt av hennes utseende eftersom hon sköt en provdocka, övertäckt av ett vitt bomullstyg, framför sig, men när hon trädde in i ljuset fick jag en chock.
Hon var så vacker. Hennes hår föll i kastanjebruna korkskruvslockar hela vägen till midjan och var uppbunden att ett rött sidenband. Hennes ögon var stora och trots den rosa irisen hade hon fortfarande kvar den känslan av mänsklighet som huvudstadsinvånare ofta saknade. Läpparna var fylliga och röda och trots att jag misstänkte att hon gjort ett och annat ingrepp här och där så hade hon inte passerat den där gränsen där allt bara blev groteskt. Inte än, i alla fall.
"Goddag, Clove", sa hon och hennes stämma var djup och fyllig. "Det är jag som är Danyelle, din stylist under de kommande dagarna. Var så god och sitt ned."
Jag lydde henne, sjönk ned bland de mjuka kuddarna. Hon satte sig mitt emot mig.
"Du är rätt nyfiken på kvällens kläder eller hur?" Hon log ett bländande leende och blottade en rad vita tänder. När jag tittade noggrant såg jag hur de till och med glittrade i solljuset.
"Jo", sa jag. "Jo, det klart jag är. Gloria sa att det var någon extra särskilt i år."
Danyelle gav upp ett klingande skratt och slängde med sin lockar, och en pust av en söt, kryddig parfymdoft nådde mig. "Jo, jag och Draco har jobbat länge på det här i år, och vi är båda väldigt stolta över vårat verk. Innan jag visar dig så ska jag förklara lite först, om det går bra."
Hon tystnade och väntade tydligen på godkännande från min sida, så jag skyndade mig att säga: "Javisst, det går bra."
"Bra. Varje år kommer Distrikt 2 alltid upp med väldigt starka och kraftfulla spelare, så jag och Draco valde att fokusera mycket på den här styrkan i år. Vad passar då bättre att hämta inspiration från de uråldriga gamla myterna om hjältar och hjältinnor i det gamla Romarriket? Just precis, ingenting! Vänta så ska du få se..."
Danyelle reste sig upp och gick bort till provdockan. Det gjorde nästan lite ont i magen av spänning, för hur skulle en såhär vacker kvinna kunna skapa någonting förfärligt? Danyelle tog tag i bomullstyget och jag sträckte på halsen för att ordentligt kunna se när hon slet bort skynket och...
Jag blev helt mållös när jag fick se kreationen som gömde sig därunder. Det var det fulaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Dräkten bestod av flera olika delar och liknade någon slags rustning. En väst av glänsande, bronslikande metall, en kjol av samma material, små, ihopsvetsade bitar av metallen som utgjorde något slags halsband, och så det fulaste av allt: en hjälm med stora vingar på precis vid öronen.
"Nå, vad tycker du?" kvittrade Danyelle fram. "Visst är den underbar!"
"Åh", var allt jag kunde få fram. "Så... fint."
"Jag visste väl att du skulle tycka om den! Jag blev överlycklig när jag såg att det var du som skulle få den äran att bära upp den här vackra dressen, metallen matchar ju precis din ögonfärg, eller hur! Men du kan inte prova den än, nej nej. Vi väntar med det tills ikväll. vad sägs om att fylla magen med en riktig smaskig måltid?"
Jag vände mig om mot bordet mellan sofforna, och där hade det nu dykt upp flera silverfat, fyllda med olika sorters delikatesser. Utan ett ord började jag fylla talriken framför mig med någon blodig biff av okänt ursprung.
"Jag kan knappt bärga mig till ikväll!" malde Danyelle på.
Det enda positiva jag kunde se i situationen var tanken på hur störtlöjlig Cato skulle se ut i kläderna.
