Clato.blogg.se

Cato

Jag kunde inte slita blicken från tolvans kvinnliga deltagare. Hon märkte dock inte att jag glodde på henne, för hon var djupt försjunken i ett samtal med Haymitch. De pratade inte speciellt tyst, och deras röster klingade i mitt huvud.
Jag lyckades däremot inte uppfatta vad de talade om, orden som kom ur dem rann bara ur mina öron. Polära och O-polära ämnen går inte ihop. Jag och flickan gick inte ihop. Men ett ord, eller rättare ett namn lyckades jag uppfatta. Det var Haymitch som uttalade det. Det var uppenbart att det var hans konversationspartners namn.
Katniss. Katniss Everdeen. Hon såg på mig i en sekund, och jag tittade inte bort, utan stirrade stint på hennes svarta dräkt. Genomborrade allt tyget och hennes kropp med en blick. Precis som jag skulle genomborra henne med mitt svärd på arenan. Rädslan speglades i Katniss gråa ögon, och jag vände mig flinande om mot Clove.
”Vad sägs om att döda henne först av alla? De där spinkiga benen lär nog inte springa särskilt fort!” jag behövde inte upplysa Clove om vem ”henne” var, för Cloves ögon sade mig att hon var ungefär lika irriterad på tolvorna som jag.
”Ja. Du tar henne, och jag honom!”, hon nickade bort mot den blonda pojken som var Katniss partner.
”Fy fan vad hon kommer att ångra att hon anmälde sig som frivillig!” var det sista jag hann yttra innan Gloria dök upp med tårar i ögonen. Hon sade ingenting utan började fösa oss mot våra rum där vi skulle byta om innan middagen. Troligtvis förstod hon att ingen hade lust att prata med henne om paraden just nu och speciellt inte om kläderna som burits under den.
Om Gloria var lite vettig filade hon på en plan för att locka över sponsorerna från tolvan till oss. Men Gloria var olyckligtvis långt ifrån vettig.
När vi ankom till min och Cloves våning insåg vi att vi skulle bli tvungna att dela ”lägenhet”. Det fanns tre rum där. Ett för Enobaria, ett till Clove och ett till mig. Var Gloria skulle sova var oklart. De hade gjort i ordning speciella rum till oss, individuellt anpassade för att passa våra behov och personligheter. Jag fångade endast en glimt av en stor säng i Cloves rum innan hon smällde igen dörren om sig.
Jag följde hennes exempel när jag kom till mitt rum, och smällde igen dörren så hårt jag kunde. Själva rummet var stort, och hade ett stort fönster som vätte mot huvudstadens livligt trafikerade gator. Färgen på väggarna var svagt gråblå. Det mest dominerande var sängen som stod i mitten av rummet. Den såg väldigt skön ut, vilken den troligtvis var också. Där fanns även ett tillhörande badrum i min sängkammare.
Jag öppnade den stora svarta garderoben, där alla kläder man möjligtvis skulle kunna tänka sig fanns. De flesta var dock väldigt fula, men jag lyckades hitta något som såg okej ut, nämligen ett par blåa byxor. När jag sedan såg mig i den stora spegeln som var placerad på insidan av garderobsdörren synade jag min kropp noga.
Mitt ansikte var trött, men det märktes knappt eftersom att mitt förberedelseteam raderat i princip varje liten linje som låg fel i mitt ansikte. Min kropp var sträckt, pigg och nästan som helt ny. Den var i bättre form än den någonsin varit hittills i mitt liv. Blankpolerad, vaxad, insmord, avtorkad, listan kunde göras oändlig… Jag gillade inte stylisternas ”Cato”. Han såg för snäll ut, som om han var en liten oskyldig skolpojke som aldrig gjort en fluga förnär. Det var fel, och detta fick mig att koka av ilska mot Grevalia, Frelorius och Annista.
”Kommer du snart lilla gubben?” Glorias pipiga röst hördes från andra sidan dörren.
”Ja, kom ut då blåmesen”, fnissade Clove i bakgrunden.
”Jag kommer”, fräste jag och skyndade mig ut genom dörren. Sekunden jag satt foten utanför tröskeln gick det upp för mig att jag fortfarande inte hade någon tröja på mig. Jag vände tillbaka in i rummet omedelbart för att dra på mig en vit t-shirt. Jag hörde Clove fortsätta fnissa i bakgrunden. Tjejer…
När jag kom ut igen satt resten av sällskapet vid bordet. Det bestod av min och Cloves stylister, Enobaria, Gloria och Clove såklart. Draco och Danyelle stoppade munnarna fulla av musslor, samtidigt som de diskuterade vad jag och Clove skulle bära vid Ceasar Flickermans intervjuer. Av det jag hann uppfatta innan Gloria skrek ”Äntligen är du klar, lilla gubben” verkade våra nya uppsättningar av festkläder betydligt bättre än det vi fått bära under kvällens ceremoni.
”Så… Hur kändes kvällen då?”, frågade Danyelle för att starta samtalet. Eftersom att både jag och Clove var fly förbannade på både henne, Draco och stylisterna för tolv svarade inte vi henne, utan Enobaria klämde ur sig ett:
”Jag tror de är lite trötta på att prata om kvällen”, till mitt och Cloves försvar.
”Ja vi kan diskutera taktiken till er träning istället!”, skrattade Gloria.
”Det behövs inte, jag vet vad jag ska göra”, klämde Clove ur sig.
”Åh inte det, jag undrar bara om ni vill tränas individuellt eller tillsammans”
”Tillsammans”, svarade båda två samtidigt, och sen gav vi varandra onda ögat. Men egentligen gjorde vi det nog bara för att vi var tvungna, för att inte visa den andra att vi var lättade över att ha en träningspartner.
”Då var det löst då”, fnissade Gloria, som blev mer och mer berusad för varje klunk vin hon drack. Enobaria höjde på ögonbrynen och petade runt i sin blodiga biff som troligtvis börjat kallna. Clove verkade äta så mycket hon orkade, det gjorde jag också. Det verkade som en bra idé att försöka lägga på sig så mycket muskelmassa man kunde under träningspassen som skulle komma följande dagar, och det går inte att bygga muskler utan protein.
Jag tog för mig av maten tills jag inte kunde få i mig en smula till. Det var väldigt gott, till och med bättre än maten som jag ätit med Draco innan.
”Nu blir det efterrätt”, log Danyelle när alla var så mätta att de såg spyfärdiga ut, och så sköts det upp små röda menyer från en springa i bordet bredvid våra tallrikar. Danyelle beställde genast en dessert med konstigt namn. När det bara var jag och Clove kvar som inte beställt frågade hon mjukt ”Vad ska ni ha?”
”Uhm… Kexen…” svarade jag utan att tänka efter.
”Naaaw lilla blåmes… Jag tror jag tar Cremè Caramel”, fnös Clove och gav mig en bitande blick. Men det fanns en underton i den som hon säkert inte räknat med att jag skulle upptäcka. Det var en underton som överhuvudtaget inte passade i hungerspelen. En underton som skulle få spelledarna att koka över av nya idéer om de sett den. En ton som varken speglade skam eller hatkänslor.
Hennes underton speglade passion…

Clove

Efter att ha tryckt i mig min Crème Caramel mådde jag så illa att jag trodde att allting skulle komma upp igen, men på något underligt sätt lyckades jag behålla maten. Efter att ha ursäktat mig på ett sätt som tydligen inte var artigt nog för Gloria (hon hade rynkat på näsan när jag ”bara” klämt ur mig ett litet ”tack för maten”) stängde jag in mig på rummet och bara lade mig ned på sängen.
Rummet jag blivit tilldelat var stort och luftigt, tursamt nog utan en massa förskräcklig Huvudstads-konst på väggarna. Sängen var den mjukaste bädd jag någonsin legat i. Om inte det varit för de där idioterna från Distrikt 12 hade detta varit den bästa kvällen i hela mitt liv.
Dräkten som jag bara slängt på golvet i all hast hade försvunnit medan vi åt middag. Jag reste mig försiktigt upp, bestämde mig för att ta en dusch. Faster Beatrix hade en dusch hemma hos sig, men den var alldeles rostig och man ömsom överraskades av en iskall dusch, ömsom brände sig på skållhett vatten. Duschen jag hade här i mitt privata badrum var rena drömmen. Det fanns hundra olika schampon, oljor och hårinpackningar i olika smaker, dofter och färger. Först gjorde jag ett ärlig försök att läsa igenom listan, men jag tröttnade efter ett tag och bara tryckte på någon knapp, vilket resulterade i att jag blev dränkt i någon ljuvligt smultrondoftande tvål.
Frottéhanddukarna som hängde uppradade bredvid duschkabinen kändes så mjuka mot mitt ömmande skinn. I jämförelse med dessa verkade handdukarna hemma som sandpapper. Men det bästa av allt var garderoben som stod och väntade på mig, fylld med skjortor, klänningar och sjalar i alla möjliga sorters tyger. Jag lät handen vandra över de olika materialen och bara njöt av känslan av de ömtåliga tygerna mot fingertopparna. Såhär vackra kläder hade jag aldrig sett förut.
Jag klädde mig i en tröja av något vitt, luftigt tyg och stoppade ned dem i ett par svarta jeans som otroligt nog passade mig perfekt. När jag såg mig i spegeln kändes det ändå lite bättre. Jag såg ut som mig själv igen, bortsett från att alla fräknarna var bort. Märkligt nog saknade jag dem. Inte för att jag tyckte att jag själv var överdrivet vackert i fräknar, utan bara för att de varit en del av mig själv.
Återigen sjönk jag ned på sängen, de tog fem sekunder och så var jag uttråkad. Sånär som på garderoben, sängen och ett jättelikt fönster var mitt rum alldeles tomt. Vad gjorde egentligen alla huvudstadsinvånare, när de inte var upptagna med att sminka sig själva det vill säga?
Jag reste mig upp, bestämde mig för att ta en tur i lägenheten. Det fanns inte mycket annat att välja på.
Danyelle och Draco verkade ha gått hem tillsammans med Gloria, vilket passade mig utmärkt. Ett ord till från Glorias sida om hur mallig Effie Trinket sett ur efter paraden och mina öron skulle explodera. Enobaria hade tydligen låst in sig på sitt rum hon med, men i det som tydligen utgjorde vardagsrummet satt Cato och stirrade rakt ut i luften. Han verkade inte heller trivas i den här miljön. Det gladde mig ändå att han var där, på något sätt. I jämförelse med de andra framstod Cato som helt okej, trots att han var så hetlevrad.
”Tjena blåmes”, sa jag och han hoppade till vid ljudet av min röst. ”Jag skrämde dig inte, hoppas jag?”
”Jag tror inte ens du skulle kunna skrämma det lilla småglinet från Distrikt 11”, svarade han malligt för att släta över sitt misstag.
”Det står att se på arenan”, sa jag med ett snett leende.
Han flinade åt mig till svar. ”Har du också svårt att hitta nåt att göra?” undrade han, och jag nickade till svar. ”Det finns verkligen inget kul förutom den där tv:n, och där går bara skitprogram.”
”Jag tror dig.”
Han verkade uppriktigt förvånad över min ovilja att finna någonting att reta honom för. Faktum är att det att min plötsligt vänlighet bara berodde på att jag var alldeles för utmattad av dagens händelser för att starta något onödigt tjafs.
”Så jäkla synd att det inte finns något gym här”, fortsatte Cato. ”Det liksom spritter i hela kroppen när jag inte tränat på ett tag, måste ha någonstans att ta ut all ilska på.” Han tystnade plötsligt och var uppenbart generad över att han mer eller mindre lämnat ut sig själv till mig.
”Ofta du inte ens kan vänta tills imorgon”, hånlog jag, och på en sekund hade jag förstört den lilla stunden då jag faktiskt trivts i hans sällskap. Trots att jag nästan ångrade mig försökte jag intala mig själv om att det var rätt gjort. Om vi ändå skulle döda varandra i slutändan var det inte bra med en massa djupa samtal i bagaget.
Hans blick mörknade och plötsligt var han den gamle vanlige Cato igen. ”Det var inte så jag menade, din idiot. Som om inte du får någon lust att plocka upp ett svärd när du ser den där Katniss fula ansikte.”
”Katniss...?”
”Ja, tjejen från Distrikt 2.”
Tanken på hur hon överglänst oss på paraden drog ned mig i det där djupet av vrede igen. ”Om jag så ska dö på kuppen så ska vi fan göra hennes död till en riktig föreställning där inne på arenan.” Utan avsikt blev min röst mycket mörkare än vanligt, som om det inte var jag utan någon ond varelse där inom mig som talade.
Cato skrattade hånfullt. ”Så ska det låta, bruden. Så ska det låta.”

Cato

Jag blev tilldelad en pappersrock och sedan frågade Draco med spänning och förväntan i rösten:
”Gillar du den?”
”Uh… Den är… Uh… Jag har aldrig sett något liknande förr”, fick jag fram mellan sammanbitna tänder. Lyckligtvis märkte Draco inte att mina ögon speglade känslan av att vilja kräkas rakt ut på golvet.
 ”Åh Danyelle och jag trodde väl att du och Clove skulle älska era dräkter! De matchar era personligheter så bra!”
Antingen hade Draco ett väldigt dåligt sinne för humor, och dräkten var ett skämt. Eller så var han galen. Olyckligtvis lutade hans uppförande hittills åt det andra alternativet. Om jag kunnat skulle jag försökt klämma fram en komplimang om dräkten, men det var praktiskt taget omöjligt eftersom att jag försökte hålla mig ifrån att sparka till Dracos smalben för att orsaka honom lika mycket smärta där som dräkten tillförde mina ögon. Draco och Danyelle hade i princip förstört alla mina och Cloves chanser att få en enda bra sponsor igenom hela hungerspelen.
Jag slog mig ner i en av de svarta sammetssofforna som stod i mitten av rummet, och väntade på att någon skulle säga åt mig vad jag skulle göra. Draco slog sig ner mittemot, med händerna hårt knutna i knäet. Om jag fått välja hade han inte varit härinne just nu, men nu var han det, och jag fick koncentrera mig noga för att inte ställa mig upp och spöa honom.
”Åh är du hungrig?” frågade han plötsligt.
”Jo… Kanske lite.”
”Det finns mat där borta på bordet till dig om du vill ha. Jag ska inte äta, jag åt innan.”
”Jaja, tror du att jag bryr mig om du ätit eller inte?” skulle jag ha sagt. Men det gjorde jag inte. Utan jag reste mig upp, och gick stelt bort till bordet och plockade åt mig lite mat. Så mycket jag kände att jag kunde få i mig i närvaro av den fula ”rustningen”. Jag var rädd att den skulle få mig att spy.
Efter att jag petat i mig lite köttgryta och ris hjälpte min ”stylist” mig på med hans ”mästerverk”. När den väl satt på märkte jag att den tydligen inte bara ful, utan ytterst obekväm också. Jag slöt ögonen när Draco placerade hjälmen på mitt huvud. Han kved av lycka.
”Så, gå ner till öppningsceremonin nu! Du och Clove kommer ta publiken med storm! Jag lovar att de kommer att älska er!”.
… ’Och jag kommer att älska när regimen hänger dig för att du är en värdelös stylist’, tänkte jag. Men det var allt jag han tänka innan Draco puttade in mig i en av de många glashissarna som gick ner till rummet där jag, Clove, Enobaria och Gloria skulle träffas innan Clove och jag blev utskickade i festsalen i våra fruktansvärda kreationer. Hissresan var en mardröm. Jag tvingades titta mig själv i en spegel som ersatt en av de sex glasrutorna som vanligtvis satt placerade i huvudstadens hissar. Dräkten förvandlade mig till den blåmes som Clove kallade mig för. Jag hade till och med vingar.
När hissen stannade på rätt våningsplan var Gloria och Enobaria redan där. De var inne i någon vild diskussion om vad Seneca Crane skulle bära för fantastisk kostym vid invigningen. Som vanligt lyckades inte Enobaria och Gloria komma fram till något som passade båda. Så i slutändan kompromissade de med att dra slutsatsen: ”Det kommer i varje fall matcha hans fantastiska skägg.”
Jag försökte gömma min fruktansvärda dräkt bakom en blomma i en tung blomkruka av svart keramik, men förgäves. Gloria fick syn på mig och utbrast något i stil med ”Men lilla gubben, så stilig du är”. Då tappade jag krukan.
”Era stylister har… Överträffat sig själva…” frustade Enobaria fram, och sen började hon skratta som om hon aldrig sett något roligt förut i hela sitt liv. Clove ankom i en ännu fulare outfit än jag sekunden efter och det gjorde det inte lättare för Enobaria att ta sig samman och ge oss vars en uppmuntrande klapp på axeln.
”De sa… Att det skulle matcha vår styrka”, mumlade Clove generat fram mellan Enobarias återkommande skrattattacker. Jag var också väldigt generad, och önskade i synnerhet att både jag och Clove kunde få sjunka igenom jorden. Visst hälsade jag hennes död inne på arenan välkommen, men ingen borde behöva gå ut i direktsänd tv framför hela Panem i hennes klänning.
”Detta är de fulaste kläder jag någonsin sett!” viskade jag till Clove.
”Jo visst är det! Om jag fick välja så skulle jag inte döda deltagare i hungerspelen, utan den idiot som kom på idén till våra dräkter.” Hon pillade frenetiskt på sina naglar, som var gjorda i någon slags ful guldmanikyr med bronsbitar fastsatta i diagonaler över ytan.
”Se det från den ljusa sidan, du ser bättre ut än vad jag skulle ha gjort i det där”, min röst var uppmuntrande och jag gav henne likaså ett leende som jag hoppades att hon skulle ta som vänligt och inbjudande.
”Nåja, vi får se till att hålla huvudena högt båda två, det lär behövas”, svarade Clove bedrövat.
Jag antog att vi skulle behöva gå till ceremonin ganska snart efter det att vi infunnit oss med Gloria och Enobaria, men tydligen hade vi en och en halv timme tillgodo att göra vad vi ville på. Det fanns det ingen bra sysselsättning att ägna sig åt undertiden som inte innehöll antingen rörelse eller konversation. Dräkterna gjorde det omöjligt att röra på sig så det var uteslutet, vilket lämnade att konversera som det enda kvarvarande alternativet.
Ingen var speciellt pigg på det, så alla satt tysta till dess att Gloria pekade på klockan, och började valla oss som får till arenan där öppningsceremonin skulle utspela sig. Korridorerna vi passerade igenom var helt folktomma. Vanligtvis sprudlade huvudstaden av människor och rörelse, men det var relativt tyst här. Det var tyst tills det att vi anlände till rummet precis utanför arenan. Draco, och en kvinna som jag antog vara Danyelle stod och väntade på mig och Clove där. Enobaria och Gloria gick iväg för att kunna se ceremonin ordentligt, och lämnade oss i våra stylisters våld igen.
Resten av deltagarna i hungerspelen stod vid sina vagnar i rummet. Ettorna glänste av juveler, sjuorna var iklädda gröna lövverk, elvorna hade mjuka tunikor med olika pastellfärger mönstrade som frukt och blommor. Tolvorna däremot, bar svarta kroppsstrumpor med någon konstig mantel på ryggen. Inte ett ända par såg lika töntiga ut som vi.
”Jag lovar att om jag lyckas överleva denhär kvällen så blir spelen en ännu lättare match”, sade Clove och gav sin stylist den mest mördande blick jag någonsin sett.
”Åh, var inte nervös”, sade stylisten och log. Hon fattade uppenbarligen inte vad Clove syftade på. Kanske inte så konstigt, våra stylister verkade ju trots allt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.
Den vagn som var avsedd för distrikt 2 var knappt bättre än vad våra dräkter var, men om vi hade tur skulle vi kunna gömma oss bakom dess främre skärm, det var min och min partners chans att få åtminstone en sponsor med bättre smak än en spyfluga.
 Clove steg upp på vagnen och jag följde hennes exempel. Tjejen från tolv tittade frågande på våra kläder. Jag gav henne en mördande blick, som för att skrämma bort henne. Det var mest för att skydda min värdighet som jag gjorde det, hennes dräkt var 1000 gånger snyggare än min.
”Om du slänger av min hjälm så slänger jag av din”, hörde jag bedjande komma från vänstra sidan av mig.
”Deal?”
”Deal!”

 

Clove

I samma stund som jag uttalat det sista ordet ringde plötsligt öronbedövande musik ut ur osynliga högtalare som verkade vara utplacerade överallt längs med banan vi skulle åka genom Huvudstaden, för jag hörde ekot av samma toner komma klingande bortifrån den upplysta stadion. Glimmer och Marvel i vagnen framför oss rullade ut ur förnyelsecentret, deras diamantbeströdda tunikor glimmade i ljuset från hundratals strålkastare. Publiken som stod uppradad längs med vägen fullkomligt överöste dem med ovationer.
Jag kände ett svagt ryck under fötterna och vår triumfvagns hjul började långsamt snurra. I bröstet slog hjärtat ett extra slag. Det var nu eller aldrig.
"Då kör vi då, blåmesen", sa jag till Cato som redan hade skjutit ut bröstet och förberett sig för att ta emot åskådarnas jubel.
Han morrade något ohörbart till svar, men i ett ögonblick såg jag en glimt i hans ögon. En glimt av ett leende.
Vår vagn rullade ut på den röda mattan som formade vägen hela vägen ned till stadion. Först blev jag så bländad av all punktbelysning i att jag knappt kunde titta och musiken dränkte folkets hejarop, men sedan vande sig både ögon och öron och jag kunde se hur folkmassorna bredde ut sig som hav längs med gången.
De varken buade eller rynkade på näsan åt våra fruktansvärda dräkter. De fullkomligt älskade dem. Överallt skrek människor av förtjusning, sträckte ut sina händer mot oss, bedjande efter en enda liten blick. Ett leende klädde mina läppar, ett leende som varken var falskt eller påtvingat. För första gången sedan jag anmält mig på slåttern insåg jag hur fantastiskt det egentligen var, och hur mycket nöje av samma slag som låg framför mig.
Jag höjde handen, vinkade tillbaka åt det hänryckta folket under mig. Tänkte att Danyelle och Draco kanske inte gjort ett så dåligt jobb i alla fall. Om dräkterna var fåniga eller ej spelade ingen roll så länge de älskades av Huvudstaden.
Det började som ett förskräckt rop någonstans i publiken. Det var knappt att jag ens lade märkte till det. Sedan startade det, ett mummel som gick som ett sus genom folkmassan och fick varenda människa där nere att vrida på huvudet bort från vårt håll.
"Kolla där, där bakom! Titta! Har ni sett, åh herregud. Har ni sett på tolvan?"
All uppmärksamhet sögs bort från vårt håll som om någonting där bakom oss vore magnetiskt. Jag kastade en hastig blick över axeln, men både dräkten och den långa raden paradvagnar bakom oss gjorde att det enda jag kunde skymta var någonting flammande där i bakgrunden.
Där bakom oss skrek åskådarna som galningar, och även vid oss verkade folk förlora förståndet när de fick syn på någon vagn där bakom oss. vad var det som var så fantastiskt? Vad skulle det möjligen kunna finnas som fick folk att vända uppmärksamheten mot något annat?
Och då fick jag syn på vad det var, på en av den långa raden tv-skärmar som satt utplacerade längs med banan. Det var de två sextonåringarna från Distrikt 12. När jag sett dem innan paradens början hade de bara varit klädda i helt vanliga, svarta kroppsstrumpor och någon töntig mantel av något slag. Till och med det hade varit enastående, för att komma från Distrikt 12, det vill säga. Men nu, nu brann deras mantlar i en eld som såg så verklig ut att jag först undrade varför tolvorna inte skrek av smärta. Inte nog med att deras ansiktet såg så vackra ut i skenet från elden och att de stal hela publikens uppmärksamhet, de visste tydligen hur man skulle hantera situationen också. Båda två vinkade glatt mot publiken, log så strålande att man nästan blev bländad. Flickan kastade en slängkyss mot folket nedanför hennes vagn, och jag såg hur hon höll den manliga deltagaren i handen. Jag ville bara kräkas.
Plötsligt stirrade jag in i mitt eget surmulna ansikte där på tv-skärmen, och jag var inte långsamt med att återigen spricka upp i ett stort leende. Fast den här gången var det bara för att jag var tvungen. När jag sett mig själv i speglen, sminkad och iförd den här fruktansvärda dressen, så var jag ändå rätt nöjd med mig själv, bortsett från outfiten. Sminket hade Clarkson ändå lyckats rätt bra med. Jag såg ut som mig själv, bara vackrare och på något sätt farligare också. Men det kunde inte ens mäta sig med tolvornas klädnader.
Men det fanns ingenting jag kunde göra åt det, insåg jag direkt. Det enda alternativet var att fortsätta le och vinka och låtsas som om jag var den snyggaste i triumfparaden. Och så kom jag ju ändå från Distrikt 2, jag hade anmält mig frivilligt för att jag visste att jag hade en god chans att vinna. Att jag skulle vinna. Sådant bet ofta på sponsorer. Kanske fanns det någon rik snubbe där någonstans i publiken som blev helt överväldigad av våra hemska dräkter.
Vagnarna rullade in på stadion och körde ett varv. Härinne var publikens jubel om möjligt ännu mer öronbedövande. Vi stannade framför President Snows hus allihopa där han höll sitt vanliga tal till speldeltagarnas ära. Enligt tradition skulle tv-skärmarna visa spelarnas ansikten under talet, men jag märkte hur de var tvungna att anstränga sig för att inte bara visa tolvornas ansikten i bild. Det fick mig att gnissla tänder alltihopa och bara svära över min helvetiska klänning. I ett ögonblick funderade jag allvarligt på att rycka Catos hjälm, bara för att fånga uppmärksamheten. Men så spelades nationalsången och vagnarna körde ett sista varv i stadion, in i träningscentret, och så var det över.
När jag och Cato klev av vår vagn hörde jag honom väsa mellan tänderna:
”Jag ska döda dem med mina bara händer. Jag ska döda dem.”

Cato

Hissen jag fick stå i var blankpolerad och stank av parfym. Men mitt medvetande fokuserade inte på den just nu, utan på kvällens öppningsceremoni. Helt ärligt måste jag erkänna att jag var mer rädd för vad mina stylister skulle försöka göra med mig, än för själva hungerspelen. Varje år dök nämligen deltagarna i spelen upp i värre kreationer än året före.
Jag hann knappt sätta foten utanför hissen innan en rund liten kvinna klädd i orange peruk och ansiktet fullt med fjärilar tog tag i min arm och kved av lycka.
”De kommer bli perfekta i år! Jag kan knappt förstå att vi får vara med om det här ögonblicket! Titta på honom! Vi får göra något åt dendär ansträngda rynkan mellan ögonbrynen, naglarna och den där hemska blonda stubben han har i ansiktet! Men basen kunde varit värre, minns ni förra året? Åååh så glad jag är!” den feta kvinnan slutade tydligen aldrig prata. Hon hade en gäll pipig röst som hela tiden lyckades stiga i tonart. När hon, efter ungefär tre minuters pladder, kommit upp i falsett så tystnade hon i några sekunder. De andra två gestalterna som cirklade runt mig och bedömde mitt tillstånd tog nästan till orda, men de hann inte, för den feta kvinnan började babbla igen.
”Åh du måste undra vilka vi är! Jag är Grevalia, det där är Frelorius och Annista. Vi är ditt förberedelseteam, ja vi ska få dig att stråla innan du ens hunnit få på dig dina nya outfit! Seså lilla gubben, du kan inte ha kläder på dig inför vaxningen!” jag fattade helt ärligt inte vad hon snackade om. Men tydligen var jag tvungen att klä av mig till bara skinnet innan de kunde göra något alls med mitt utseende. Så jag bet ihop och drog av mig kläderna.
”Seså, vi har sett nakna kroppar förr!”, stressade Grevalia. Jag snabbade på lite, och när kläderna väl låg i en hög på golvet sa de åt mig att lägga mig ner på en brits, där de skulle ”göra i ordning” min ”håriga” kropp. De började med att vaxa av allt håret på min bröstkorg och mage. Även mina överarmar var hårlösa efter deras behandling. Lyckligtvis hade de sparat resten av håret på kroppen, så jag var inte tvungen att gå runt med vaxade underarmar.
”Åh dendär hemska stubben ni pojkar från distrikten alltid har! Åh var jag önskar att ni aldrig fick någon”, suckade Frelorius när han kletade på en skarpt luktande salva på min skäggstubb. Den sved som om någon hällt salt i ett sår. Dessutom höll de på och pillade med någon apparat mellan mina ögonbryn, troligtvis för att släta ut rynkan mellan dem. Utan den skulle jag inte ha mitt vanliga, bekymrade och arga utseende. Jag skulle se störtlöjlig ut.
”Kan ni inte sluta pilla runt på mig och låta mig träffa min stylist?”, rösten jag använde var uttråkad och irriterad.
”Åh lilla gubben, du är snart färdig. Jag ska bara lägga lite mjukgörande cerat på dina läppar”, skrattade Annista. Jag suckade, och lät henne applicera den kletiga grejen på min mun. Till skillnad från resten av min skönhetsbehandlig gjorde detta inte ont.
När jag fick titta på resultatet av deras skönhetsbehandling i spegeln såg jag ut som en bättre version av mig själv. Mina ögonbryn var gjorda så att de såg manliga ut, men ändå hade de onaturligt skarpa kanter. Ansiktet var slätt, utan bekymmersrynka, och inte ett hårstrå gick att hitta på min haka.
”Såå nu ska du få träffa Draco!”, fnissade Grevalia. Hon öppnade dörrarna till ett annat rum, och föste in mig där. Sedan stängde hon noga in till rummet och man hörde henne låsa bakom mig. Jag stod ensam därinne en sekund innan en lång man klev in i rummet. Han såg helt galen ut.
Håret hade ingen färg, utan någon måste ha blekt ur allt pigment ur det. Det såg nästan ut som om det var gjort av glas, för man såg färger och ljus reflekteras i det. Hans smink var överdrivet, och läpparna var så smala att de såg ut som ett stort brett sträck mitt i ansiktet. Näsan var liten och satt långt ner i ansiktet. Dessutom var han svart blåfärgad. Men ögonen var snälla, och normala. Trodde jag först, innan jag märkte att de långsamt skiftade färg. Först var de lila, efter det antog de en vagt mörkblå ton, sedan blev de långsamt gröna. Sen följde en lång lista med färger innan hans mörkrosa ögon blev lila igen.
”Så du är Cato?”, han log ett läskigt leende med sin sträckmun.
”Ja. Skulle jag kunna få ta på mig några kläder nu, jag är trött på att vara naken!”, jag gnisslade tänder, mest av kyla, men även från frustrationen av att tvingas träffa på en ny, konstig, människa helt näck.
”Javisst, men först tycker jag att vi kan lära känna varandra lite. Jag heter Draco, du är Cato och kommer ifrån distrikt två. Men vad finns det mer jag kan behöva veta om dig innan jag designar dina outfits för kommande dagar?”, hans ton var vänlig, men samtidigt uppmanande. Jag önskade att han skulle vara tyst.
”Jag… Min högsta dröm har alltid varit att få vara med i hungerspelen och…”
”JAJA det veeet jag redan!”, han avbröt mig släpigt och irriterat.
”Sen tycker jag om blått också!”, efter det bestämde jag mig för att inte berätta mera om mig själv för Draco. Om det var något mer han behövde veta fick han fråga det ordentligt, och inte linda in det i en massa artighetsfraser.
”Ja… Då antar jag att du kan få ta på dig kvällens outfit”, Draco lät överlycklig. Han trippade fram till en låda och lyfte på locket. Sedan lyfte han upp den omtalade dräkten som jag förväntades bära under öppningsceremonin.
Det var den fulaste uppsättning av kläder jag någonsin sett…

Clove

"Så fort vi är klara", som Joy hade uttryckt sig, visade sig varar efter två och en halv timme. Efter varje liten "förbättring" av mitt utseende då jag äntligen trodde de var klara med mig lyckades någon av de finna ännu hemskhet att åtgärda. Var det inte hår på armarna så var det brutna naglar, fula ärr eller rentav något födelsemärke som inte passade inte på den nya, Huvudstads-Clove. När de till sist ägnat en hel kvart åt att cirkulera omkring mig som tre gamar med sina pincetter och plockat bort hårstrån som jag aldrig ens märkt själv sa Kathie:
"Så. Nu tror jag du är redo att träffa Danyelle."
"Fast de där fräknarna", gnällde Clarkson med sin irriterande dialekt. "Är de helt osynliga ännu? Ska vi inte bara bleka dem ännu lite till...?"
Han avbröts av protester från såväl Joy och mig. Alla tre hade väl tröttnat på min frånstötande attityd, för Kathie hade bleknat bakom sina överdrivet röda kinder vid tanken på att spendera ytterligare någon timme i mitt sällskap. Själv var jag inte jättesugen på att genomgå ännu ett smärtsamt ingrepp i ansiktet, de hade använt sig av någon slags laserlampa som fått skinnet att svida. Jag visste inte ens om jag vågade se mig själv i en spegel, risken fanns ju att jag inte ens kände igen mig själv. Dessutom kunde jag knappt bärga mig till att få se dräkten jag skulle ha på triumfvagnen ikväll. Den betydde otroligt mycket när det gällde sponsorer.
Clarkson fick ge med sig. "Okej då. Varsågod, hjärtat. Ta på mig den här och följ med mig nu..."
Han räckte över en morgonrock av lila papper, och jag som stod naken på golvet framför alla tre var tacksam över att få någonting att ta på mig. Inte bara att det var ytterst genant att stå naken inför alla tre, med fläktarna i taket på full effekt blev det lite väl svalt i rummet.
Clarkson gick före fram till en skjutdörr i metall. Med hjälp av en liten silvernyckel svängde den upp framför honom, och han gestikulerade åt mig att gå in.
"Vi ses sen då, sötnos", sa han och gav mig en liten knuff i ryggen in i rummet innan dörren slog igen bakom mig och låstes med ett klickljud.
Två soffor, klädda i något exklusivt, mörkrosa tyg, stod parkerade mitt på golvet framför ett jättelikt fönster med utsikt över hela Huvudstaden. Mellan sofforna var ett bord placerat, och under det en tjock, grön matta. Annars var rummet alldeles tomt.
Tveksamt tog jag några steg fram till mattkanten. Var var min stylist någonstans? Osäker på om jag skulle slå mig ned i en av sofforna blev jag stående så och betraktade de glamorösa vyerna utanför fönstret.
Plötsligt slog en dörr som jag inte ens märkt av upp på andra sidan rummet, och där stod en kvinna som jag antog var min stylist. Först fick jag inte riktigt en skymt av hennes utseende eftersom hon sköt en provdocka, övertäckt av ett vitt bomullstyg, framför sig, men när hon trädde in i ljuset fick jag en chock.
Hon var så vacker. Hennes hår föll i kastanjebruna korkskruvslockar hela vägen till midjan och var uppbunden att ett rött sidenband. Hennes ögon var stora och trots den rosa irisen hade hon fortfarande kvar den känslan av mänsklighet som huvudstadsinvånare ofta saknade. Läpparna var fylliga och röda och trots att jag misstänkte att hon gjort ett och annat ingrepp här och där så hade hon inte passerat den där gränsen där allt bara blev groteskt. Inte än, i alla fall.
"Goddag, Clove", sa hon och hennes stämma var djup och fyllig. "Det är jag som är Danyelle, din stylist under de kommande dagarna. Var så god och sitt ned."
Jag lydde henne, sjönk ned bland de mjuka kuddarna. Hon satte sig mitt emot mig.
"Du är rätt nyfiken på kvällens kläder eller hur?" Hon log ett bländande leende och blottade en rad vita tänder. När jag tittade noggrant såg jag hur de till och med glittrade i solljuset.
"Jo", sa jag. "Jo, det klart jag är. Gloria sa att det var någon extra särskilt i år."
Danyelle gav upp ett klingande skratt och slängde med sin lockar, och en pust av en söt, kryddig parfymdoft nådde mig. "Jo, jag och Draco har jobbat länge på det här i år, och vi är båda väldigt stolta över vårat verk. Innan jag visar dig så ska jag förklara lite först, om det går bra."
Hon tystnade och väntade tydligen på godkännande från min sida, så jag skyndade mig att säga: "Javisst, det går bra."
"Bra. Varje år kommer Distrikt 2 alltid upp med väldigt starka och kraftfulla spelare, så jag och Draco valde att fokusera mycket på den här styrkan i år. Vad passar då bättre att hämta inspiration från de uråldriga gamla myterna om hjältar och hjältinnor i det gamla Romarriket? Just precis, ingenting! Vänta så ska du få se..."
Danyelle reste sig upp och gick bort till provdockan. Det gjorde nästan lite ont i magen av spänning, för hur skulle en såhär vacker kvinna kunna skapa någonting förfärligt? Danyelle tog tag i bomullstyget och jag sträckte på halsen för att ordentligt kunna se när hon slet bort skynket och...
Jag blev helt mållös när jag fick se kreationen som gömde sig därunder. Det var det fulaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Dräkten bestod av flera olika delar och liknade någon slags rustning. En väst av glänsande, bronslikande metall, en kjol av samma material, små, ihopsvetsade bitar av metallen som utgjorde något slags halsband, och så det fulaste av allt: en hjälm med stora vingar på precis vid öronen.
"Nå, vad tycker du?" kvittrade Danyelle fram. "Visst är den underbar!"
"Åh", var allt jag kunde få fram. "Så... fint."
"Jag visste väl att du skulle tycka om den! Jag blev överlycklig när jag såg att det var du som skulle få den äran att bära upp den här vackra dressen, metallen matchar ju precis din ögonfärg, eller hur! Men du kan inte prova den än, nej nej. Vi väntar med det tills ikväll. vad sägs om att fylla magen med en riktig smaskig måltid?"
Jag vände mig om mot bordet mellan sofforna, och där hade det nu dykt upp flera silverfat, fyllda med olika sorters delikatesser. Utan ett ord började jag fylla talriken framför mig med någon blodig biff av okänt ursprung.
"Jag kan knappt bärga mig till ikväll!" malde Danyelle på.
Det enda positiva jag kunde se i situationen var tanken på hur störtlöjlig Cato skulle se ut i kläderna.

Cato

Ljuset började smyga sig in i tågkupén ungefär klockan åtta nästa morgon. Det spelade egentligen ingen roll eftersom att jag kunde sova lika bra i ljus som i mörker. Men det var något irriterande med det här ljuset. Det var inte gult, utan skiftade i klara godisfärger. Någon idiot hade dragit upp min gardin, bara för att släppa in det klara, nästan neonfärgade, ljuset.
”Wakie wakie, rise and shine!”, Glorias gälla röst pep utanför dörren. Jag ignorerade den, och tryckte huvudkudden över öronen.
”Vi kommer fram till tågstationen om trettio minuter, och om jag var du skulle jag sätta på mig lite anständiga kläder. För du vill väll inte komma till huvudstaden i bara underkläder?” Gloria fnissade lite åt sin egen ”fräckhet” och sedan hörde jag henne fortsätta gå igenom tåget, med sina stilettklackar evigt smattrande mot golvet.
Helt ärligt så hade jag inte brytt mig överdrivet mycket ifall jag fick gå av tåget i bara underkläder. Det hade varit en kul twist, och spelledarna hade säkert lagt märke till att jag hade den rätta atletiska kroppsbyggnaden för att klara mig igenom spelen. Dessutom hade säkert en handfull kvinnliga sponsorer lagt sin sponsring på mig. Men blotta tanken på Enobarias ansiktsuttryck om jag gick avklädd fick mig att dra på en blå skjorta och vita byxor.
Efter det släpade jag mig ut till frukosten som stod framdukad på ett skinande rent bord. Enobaria och Gloria diskuterade något i viskande ton, medan Clove satt och slevade i sig ägg, bacon och frukostfrallor med marmelad. Jag frustade fram ett litet skratt. Hur skulle den lilla marmeladslukande flickan kunna döda någon?
”När är vi framme?”, frågade Enobaria för att involvera alla i samtalet.
”Tjugo minuter”, log Gloria falsk. Ingen hade undgått att märka att Enobaria och Gloria inte var bästa vänner. Men de var tvungna att samarbeta, så det var lika bra att de höll upp fasaden som glada medarbetare.
Jag slog mig ner mittemot Clove och började proppa i mig frukost. Dagens bästa mål. Frukosten på tåget var dessutom betydligt bättre än den hemma i distrikt två. Jag såg till att inte lägga saker som skulle se fjantigt ut på min tallrik. Inga marmeladsmörgåsar där inte.
”Cato, har du någonsin ätit frukt?”, frågade Gloria äcklat vid synen på min tallrik.
Jag kunde inte svara henne eftersom att jag hade munnen full med äggröra.
Efter frukosten var det bara två minuter kvar på tåget, och jag fann mig stå bredvid Clove vid ett fönster. Hon verkade inte glad över min närvaro. Jag var inte glad över hennes heller. Om jag kunde så skulle jag gärna skippat att döda henne. Men jag var helt säker på att hon och jag skulle vara de sista två kvar.
”Jag slår vad om att hon Glimmer kommer bli en riktig pain in the ass”, flinade jag bara för att starta en konversation.
”Då ska vi inte börja prata om Marvel”, Cloves röst var vass, och jag hade en känsla av att hon inte skulle tycka om någon av de manliga karriäristerna. DVS mig och Marvel.
”Tycker du att vi ska försöka få med några fler i vår allians?”, till min förskräckelse lät jag inte tuff alls, bara trött och töntig. Om det inte varit för att posen varit mesig så hade jag slagit handen för munnen.
”Kanske vi kan lura i tjejen från 11 att hon får vara med oss, och sen dödar vi henne i sömnen?”
”Ja. Eller pojken från 12. Han ser godtrogen och snäll ut!”
”Jag lovar att tolvorna bara kommer springa rakt ut i skogen utan någonting. De gör alltid det, och sen dör de at uttorkning eller matbrist.”, Clove verkade säker på sin sak.
”Ja. Det är säkert Haymitchs strategi. Att springa rakt ut i skogen. Så jävla korkat!”, jag lät irriterad, men ganska cool.
”Mhhm…” var det sista Clove hann yttra innan tåget stannade ljudlöst på stationen. Folk därute såg lyckliga och glada ut och varför skulle de inte vara det? Årets största event hade precis börjat och de var glada att låtsas vara en del av spektaklet.
Jag och Clove hann knappast säga hej till någon av dem, för Gloria föste genast in oss i en blankpolerad vit bil med vapnet för distrikt två tryckt på. Den var stor och rymlig inuti, med en dryckesautomat. Man behövde bara trycka på några knappar, och så dök det inom fem sekunder upp en dryck, fint placerad på en platta bredvid personen som tryckts sittplats.
Gloria tryckte genast fram en drink som luktade som druvjuice, Kokkos och likör. Den såg ut som om man blandat ljuslila färg med grädde.
”Ska ni inte ha?”, Gloria vekade betydligt gladare än innan. Det kanske var eftersom att hon nu spelade på hemmaplan i huvudstaden.
”Finns det Blåbärsmjölk?” min röst var tyst, och jag hoppades innerligt att Clove inte hört vad jag sagt.
”Åh lilla vän, här finns allt som du möjligen kan vilja ha.”, Gloria tryckte på två knappar, och räckte sedan det stora glaset med ljusblå mjölk till mig.
”Du kan tydligen inte dölja mesen inom dig för mig”, Efter det att Clove yttrat de orden kunde hon inte hålla sig för skratt, utan garvade så pass att hon trillade ner från sätet på golvet. Jag tittade argt på henne, och reste mig upp. Helt ärligt så hade jag lust att ge henne en snyting, men istället så tog jag tag i hennes vita skjortkrage och ryckte oförsiktigt upp henne i upprätt ställning.
”Om du någonsin, och jag menar någonsin kallar mig för mes igen så blir du den första jag kör svärdet i på arenan! Fattar du?” Hon tittade på mig med roade ögon.
”Du skulle inte hinna, jag skulle kasta en kniv i skallen på dig innan du hunnit två meter åt mitt håll, lilla blåmes”. Hon ryckte sig loss, och gnuggade sin nacke, där hon nu hade en irriterad kant där tyget från hennes skjorta stramat mot hennes skinn.
”Cato, skärp dig!”, fräste Enobaria mellan sina skarpa blankpolerade tänker, och lyckades på något sätt få tillbaka mig i sittande ställning.
”Skärp dig själv. Tror ni att jag är så dum att jag inte listat ut vem ni tänker försöka få hem? Ni är redan kära i den marmeladslukande lilla flickan från distrikt två.” Nu var det Cloves tur att bli förbannad. Hon var på fötter igen innan någon annan hunnit reagera på vad jag sagt.
”Jag är inte liten”, hennes röst var skarp som knivarna hon hela tiden hotade att kasta i skallen på mig. Sen gav hon mig en örfil som fick blodet att dunka i öronen. Min instinkt sa åt mig att bryta nacken av henne, men Glorias pipiga skrik fick mig att göra något helt annat.
Jag ställde mig upp, och lade två fingrar under Cloves envisa haka. Jag stod kvar så i kanske tio sekunder, bara för att hon skulle känna det annalkande hotet. Hela positionen var som gjort för en kyss och jag lutade mig fram, men istället för att kyssa henne höjde jag min andra arm och snäppte till hennes näsa så hårt jag kunde med mitt pekfinger.
”Tagga ner, lilla gumman, så att du inte bryter dina naglar” flinade jag. Hennes ögon brann av hat mot vad jag nyss sagt. Clove höjde en knytnäve för att slå till mig igen…
”CLOVE, CATO SÄTT ER NER! NU”, Enobarias höga och fräsande röst fick både mig och Clove att titta åt hennes håll, och så tog Gloria tag i min distriktpartners handled och drog ner henne mot bilsätet. Jag själv satte mig också ner och välte med meningen ut blåbärsmjölken över Cloves knä

Clove

Ilskan bubblade upp inom mig igen då Cato uppenbarligen hade omkull det papperstunna glaset av blåbärsmjölk och allting skvätte ut över mitt knä. Det var nätt och jämt jag kunde låta bli att försöka klippa till honom ännu en gång när han retsamt sa:
"Ojdå, förlåt! Det var verkligen inte meningen."
Jag drog ett djupt andetag och lyckades ta kontrollen över mig själv. "Naw, nutti. Fick du inte din blåbärsmjölk? Stackars, stackars blåmes."
Catos blick mörknade och hade det inte varit för Enobarias hotfulla grepp kring hans arm hade jag säkert varit två framtänder och ett oknäckt näsben fattigare.
"Skärp er", väste Enobaria mellan guldtänderna som glänste när solljuset föll på dem. "Ni vet mycket väl att det inte är tillåtet för speldeltagarna att klå upp varandra före spelen."
"Precis", pep Gloria gällt bredvid mig och körde ned sina neongröna lösnaglar i min arm, som om hon var rädd att jag skulle ha ihjäl dem alla tre.
Cato morrade åt mig på bilsätet mitt emot när jag gav honom den mest överlägsna blick jag kunde uppbåda. Han var märkbart störd över att verka vek. Jag gjorde en mental anteckning om att "blåmesen" var ett smeknamn som skulle reta gallfeber på honom. Han skulle inte kunna göra ett skvatt åt det förrän vi båda blivit inslängda på arenan, och det första jag skulle göra när gonggongen ljöd var att lägga händerna på ett par knivar.
Både jag och Cato satt tysta resten av bilfärden. I bakgrunden uppfattade jag hur Gloria påminde oss jämt och ständigt om hur underbart det skulle bli när vi anlände till Förnyelsecentret, hur vackra vi skulle bli.
"Ja, ni ska bara se vilka kreationer Danyelle och Draco skapat åt er i år!" malde hon på. "Det är knappat jag kan tro det efetr att ha sett med egna ögon... Makalöst är just vad det är!"
Bilen svängde in utanför Förnyelsecentret. Det var en magnifik byggnad som sträckte sig flera dussin meter upp i skyn, sprakandes i olika nyanser av lila. Gloria trippade förbi mig på sina klackar och höll upp dörren åt mig och Cato.
"Stig på, stig på", kvittrade hon. "Åh, jag kan riktigt se framför mig hur du står iförd kvällens outfit på triumfvagnen, Clove!"
Trots att korkat hon slängt ur sig under gårdagen var Gloria tillräckligt klyftig för att sätta mig och Cato i två olika hissar.
"Så ses vi efter invigningsceremonin ikväll då", utbrast hon förtjust innan hissdörrarna slog igen mellan oss. "Hej så länge, raring!"
Raring. Det var knappast det hon tänkt om mig när hon gav mig fyra blödande ärr på vänster arm. Jag frustade roat för mig själv medan glashissen började sin färd uppåt i byggnaden.
I samma stund som dörrarna gled upp igen tog grabbade en mycket kort och tjock man med guldglittrande peruk tag i min vänstra arm och gav ifrån sig ett förskräckt tjut.
"Kathie! Joy! Har ni sett vilka fruktansvärda ärr hon har på armen?"
Plötsligt var jag omringad av tre pipande huvudstadsmänniskor som cirkulerade kring mig, allihopa draperade i så många färger att det gjorde ont i ögonen. En klargul peruk där, en rosa fjäderboa där, armband som reflekterade lysrörsbelysningen i hundratals solkatter längs väggarna.
"Åh har du sett hennes ögonbryn? Det är så jag svimmar. Och titta här, så många kluvna hårtoppar har jag minsann aldrig sett förut på en och samma människa. Nämen Joy, vad ska vi göra åt de där förskräckliga fräknarna?"
Det var svårt att avgöra vad som kom från vilken av dessa varelser som mer liknade utomjordingar än vanliga människor, men vartenda ord som lämnade deras läppar verkade vara ett klagomål.
I ren frustration slet jag loss ärmen ur den fete lille mannens grepp och tog ett steg undan. "Vilka fan är ni och var är min stylist?"
En kvinna klädd i någon slags knallröd dress (jag tror det var henne de kallade för Kathie) slog händerna för sina blåmålade läppar och han den korte pep förskräckt till. Den som tydligen hette Joy (jag kunde inte komma fram till om det var en man eller kvinna) utbytte en nervös blick med Kathie.
"Jo, förstår du", började mannen pladdra på med så mycket huvudstadsdialekt att jag först trodde han skämtade med mig. "Vi är ditt förberedelseteam. Innan Danyelle vill träffa dig överhuvudtaget så måste vi göra grovgörat först, så att säga." Han harklade sig och tittade menande på Joy.
"Jag heter Joy", sa Joy och vred sina händer. "Jag är din manikyrexpert. Det här är Kathie som har hand om ditt hår och Clarklson här..." Hans/hennes röst tynade bort.
"Clarkson är din personliga make-up artist", sköt Kathie in förläget och gjorde en gest mot den lille fete vars namn uppenbarligen var Clarkson.
"Just precis, det är jag", förtydligade Clarkson.
"Jaha", sa jag med noll intresse i rösten, för jag kunde verkligen inte bry mig mindre om dessa sinnesförvirrade människor. "När får jag träffa Danyelle då?"
"Åh", sa Joy. "Så fort vi är klara med dig. Så fort vi är klara..."

Cato

När jag och Clove ankom till stationen var ljudet där nästan öronbedövande. Skrik, skratt och lycka hängde över nästan alla där. Utom en sur gubbe som satt i ett hörn och tittade ogillade på när Gloria förde upp mig och Clove på tåget.
”Ni kommer att dö, i varje fall en av er”, muttrade han.
Jag fyrade av det mest bländande leende jag kunde åt hans håll och svarade:
”Låt mig se till att det blir rätt person som gör det då”.
Clove kastade en mycket ogillande blick på mig, och visst, jag hade i princip riktat ett dödshot åt hennes håll nyss. Men i hungerspelen kan man räkna med att uppleva värre saker än ett dödshot eller två.
Det sista jag han uppfatta av perrongen innan dörrarna stängdes ljudlöst bakom oss var en mamma och pappa som höll om sin artonårige son. De såg väldigt lyckliga ut, kanske för att det var säkert för deras del att de skulle få behålla sin son. Det kunde i och för sig mina föräldrar också vara ganska säkra på. Inte för att det verkade spela någon större roll för dem, men ändå.
Clove tittade fortfarande ganska ogillande på mig när vi satte oss vid bordet, där vi förväntades dela en middag med Gloria och Enobaria. Jag svarade med att titta målmedvetet på henne, nästan som om spelen redan vore igång, och det enda som stod i vägen för mig och min vinst var hon.
”Åh ryck upp er, det är bara 4% chans att ni kommer behöva peta på varandra med ett vapen.”, Gloria lät upprymd och glad.
”Hur skulle vi inte kunna vara glada idag?”, flinade Clove. Fast hon var inte glad egentligen. Man såg det på henne. Hon var bara en rädd liten flicka som fått turen att få följa med till huvudstaden i några dagar, för att sedan bli dödad på en arena. Möjligtvis av mig.
”Juste, hur skulle ni inte kunna vara glada? Ni får träffa den framtida vinnaren av hungerspelen privat!”, jag log stort. Vad jag nyss sagt var perfekt för att få Clove irriterad. Jag vet inte varför jag ville få henne att bli irriterad, men någonting med hennes attityd sade mig att hon skulle vara fantastisk som irriterad.
Hon verkade så uppenbart arrogant på utsidan. Men tjejer, har de inte alla en lite mammig sida? Sidan som säger åt dem att ta hand om skadade istället för att sticka ett svärd igenom bröstkorgen på offret? Jo. Modersinstinkten. Clove hade det, genetiken för tjejer är sådanna och jag tänkte utnyttja det.
”Tycker ni om maten?”, Glorias röst spirade av frustration och oro för att jag och Clove inte talade med varandra.
”Åh maten är jättegod, det bästa jag någonsin ätit”, svarade jag.
”Jamen varför tar du inte och stoppar i dig lite mera då? Du kanske sätter något i halsen och kvävs. Det skulle vara bra, då slipper jag döda dig på arenan”. Cloves ansiktsuttryck var dödligt när hon yttrade orden. Om blickar kunde döda, då hade jag troligtvis inte kunnat medverka i hungerspelen överhuvudtaget.
”Åh varför är alltid ni deltagare från distrikt två så sura? Kan ni inte vara lite mera som fyrorna? Varje år så pratar Finnick alltid om hur trevliga deltagarna från hans distrikt är. De pratar alltid glatt med varandra, nästan som om de var vänner. Men med er från tvåan är det alltid samma stela attityd till varandra!”, Enobaria lät uppriktigt arg.
”Påstår du att vi är sämre än fyrorna”, min ton var arg, hotande och dessutom högre än hennes. Jag flög dessutom upp på fötter och välte över Gloria och hennes stol i förbyfarten.
”Nej, men jag säger att ni skulle kunna vara lite trevligare mot varandra!”, Enobaria behöll lugnet, och detta gjorde mig om möjligt ännu argare. Så pass arg att jag började känna blodet dunka i huvudet.
”Clove, tycker du att vi är sämre än fyrorna?”, jag slängde en blick på Clove i hopp om att hon skulle vara med och försvara vårt distrikt. Hon satt med höjda ögonbryn och tittade roat på spektaklet som nyss brutit ut.
”Clove?”
”Nu tycker jag att du får lugna ner dig Cato”, pep Gloria.
Jag tog mig inte tid att svara henne, utan stormade ut ur matsalen så brutalt och högljutt jag kunde.

 Clove

Jag skrattade högt. Jaså, han var inte bara självgod utan även lättretad. Jag skulle njuta när jag stack kniven rakt i hans bröst inne på arenan.
"Det är faktiskt inget roligt alls!" gnällde Gloria gällt och greppade darrhänt sin vinkrus och drack flera djupa klunkar.
När jag bara fortsatte flabba snörpte hon surt på munnen och muttrade någonting om löneförhöjning efter allt slit. Till och med Enobaria kunde inte låta bli att dra på munnen och blotta sin rad av sylvassa guldtänder där bakom de rödmålade läpparna.
"Det är i alla fall krut i er båda två", erkände hon. "Ut med det på arenan också, så ska ni se att jag får med mig en av er hem."
Hon gav mig en blick som gjorde övriga förklaringar onödiga: vi insåg båda två att Cato var alldeles för explosiv för att kunna överleva vad än Överste Spelledare Seneca Crane hittat på.
Gloria suckade lättat när hon slängde en blick på sitt guldur. "Åh. Reprisen av Slåttercermanierna börjar nu. Skynda er, innan vi missar det."
Vi lämnade matbordet alla tre, passerade en vagn och trädde in i den jättelika biosalongen som tåget var utrustad med. Gloria lyckades efter lite möda finna rätt knappar och plötsligt projicerades Panems vapen på duken och nationalsången spelades på öronbedövande volym. Gloria log lyckligt vid ljudet av den välbekanta melodin och verkade vara tvungen att lägga band på sig själv för att inte lägga handen på hjärtat och sjunga med.
Vi slog oss ned i var sin fåtölj. När jag slängde upp fötterna på sätet framför fick jag en ilsken blick från Gloria, men jag bara låtsades som ingenting.
Spelarna från Distrikt 1 verkade rätt pantade båda två. Flickan slängde jämt med sitt blonda hår, och killen hade ett fånigt flin på läpparna. Jag lade deras namn på minnet: Glimmer och Marvel. Om man ändå ska ingå i en allians ska man väl ändå välja några karriärister.
Gloria satt genom hela reprisen och upprepade Cladius Templesmiths kommentarer. Enobaria tog tillfället i akt och berättade hur spelarna dött i hennes hungerspel. Flickan distrikt ett, nedknuffad för en klippa av sin allierade. Pojken distrikt ett, strupen avsliten av Enobarias tänder. Jag skärmade av ljuden som jag gjort så många gånger förut, när farbror Nathan och faster Beatrix bråkat. Försökte koncentrera mig på filmduken istället. De olika slåttercermonierna passerade förbi, det var bara några så som stack ut ur mängden. Jag var själv rätt nöjd med min egen min där uppe på scenen, jag såg överlägsen ut. Som om jag redan vunnit. Enobaria gav ig till och med en klapp på axeln. Cato däremot verkade bara löjlig ut.
Från fyran kom en karriärist, en tjej i sextonårsåldern. Patricia tror jag hon hette. Och från elvan blev en stor, robust artonåring dragen är slåttern. Hela hans kroppshållning påminde mig om en tjur. Lite förvånad var jag över att han inte anmält sig frivilligt, trots att han troligtvis inte haft tillgång till att skaffa sig färdigheter inom olika vapentekniker så var hans odds knappast små.
I tolvan hände en rad underliga saker. Först stövlade Haymitch in på scenen, full som vanligt, och lyckades få Effie Trinkets peruk på sniskan. Både Gloria och Enobaria skrattade skadeglatt. Ingen av dem tyckte tydligen om Effie Trinket, vilket inte förvånade mig. Effie var ungefär som Gloria version light.
Effie drog ett namn ur flickornas klot, det blev någon liten blond tolvåring med darrande knän. Tolvorna brukar aldrig bjuda på något motstånd i spelen. Men sedan anmälde sig en äldre flicka frivilligt. Det måste varit första gången någonsin i Distrikt 12. Hon var utan tvekan ingen karriärist som oss, utan bara en desperat syster. Tänkte för mig själv att det var ganska korkat gjort. Om nu en av dem ändå ska dö så är det lika bra att den yngre gör det.
Effie Trinket verkade överlycklig över dramat som utspelade sig, ända fram tills Haymitch föll av scenen. I biosalongen gapflabbade vi tillsammans alla tre. Effie såg stressad ut och skyndade sig att dra en kille ur klotet också, och så var årets Slåtter fullbordat. Tolvorna stod där på scenen och såg allmänt chockade ut. De visste väl båda två att de knappt skulle klara sig fram till Ymnighetshornet. Och då inträffade dagens sista och märkligaste händelse: varenda en i publiken förde tre fingrar till läpparna och lyfte de mot Distrikt 12s spelare.
"Vad fan gör de för nåt?"
Jag vände mig om, för rösten hade kommit bakifrån, och där stod Cato med armarna i kors och mulnande ansiktsuttryck. Medvetet fnissade jag till, för att störa honom. Han såg om möjligt ännu surare ut.
Det var ingen som visste vad det var för något som hänt i tolvan, knappt kommentatorerna själva. Caesar Flickerman sa någonting om någon gammal hedersgest vid begravningar och Cladius Templesmith kommenterade att det knappast aldrig varit särskilt muntra i tolvan.
Enobaria knäppte av projektorn och ände sig om mot Cato.
"Jaså, nu behagar vårat sällskap herrn."
"Det var faktiskt riktigt barnsligt gjort av dig, Cato", skällde Gloria. "Nu missade du helt och hållet vilka det är du måste kämpa mot på arenan."
"Och min berättelse om hur jag slet strupen av karriäristerna från fyran på min tid", skör Enobaria in.
"Snarare slapp", muttrade jag fram.
I ett ögonblick mötte Cato min blick, och jag tyckte mig kunna skymta ett spår av ett leende i hans mungipan, men det var borta på en sekund. 
"Äh", sa han och ryckte på axlarna. "När jag har ihjäl dem på arenan spelar det ingen roll om de är karriärister eller ej. De skriker lika högt ändå." Och så stirrade han mig stint i ögonen.
Där fick jag nog. "Jag satsar min vänstra hand på att du skriker värre än en stucken gris när jag slungar kniven i huvudet på dig", fräste jag. "Godnatt."
Till Glorias och Enobarias högljudda protester reste jag mig ur min fåtölj och skred ut ur rummet med hakan lyft så högt jag förmådde. Precis innan dörren slog igen bakom mig hörde jag hur någon slank efter mig.
"Inte så bråttom, bruden!" 
Catos mörka röst slungades mot mig genom tågvagnen. Jag stannade och svor för mig själv. Vad var hans problem egentligen?
Jag snurrade runt och försökte hålla rösten så uttråkad som möjligt. "Vad vill du nu då?"
Jag lutade mig nonchalant mot väggen, men han kom så nära att jag fick känslan av att det var han som tryckte upp mig mot den.
"Vadå då?" sa han stöddigt. "Är vi allierade eller inte?"
"Klart vi är", snäste jag utan att tänka. Vad som helst bara han backade undan lite grann. "Vi överlever längre så. Om någon av oss ändå ska hem så."
Cato flinade överlägset. "Ja, det får vi ju ser vem det blir. Dröm sött, Clove." Så backade han äntligen undan och försvann ut ur kupén, och jag kunde bara stå kvar och undra vad nu för dumt löfte jag givit honom

Cato

Det kom knappast som en överraskning att det var jag som först tog platsen på det stora podiet mitt på torget i Distrikt 2. Hade jag inte vetat det hela tiden? Sedan första dagen jag fått höra om det, hade jag inte då vetat att det en dag var jag som skulle stå på där? Jag som skulle föras till arenan för att slåss och jag som skulle komma hem som vinnare av de 74e hungerspelen?
Flickan som gått upp på scenen före mig såg också ganska säker ut på sitt öde. Klar över vad hon skulle behöva göra, eller rättare sagt, vad vi skulle behöva göra. Hon var trots allt min distriktspartner, och vann inte jag, då var hon tvungen att göra det.
Innan tjugo sekunder passerat så stod jag uppe på scenen och skakade hand med henne. Hon hette Clove, tydligen. Jag hade aldrig sett henne förut. Utom en gång, det var på en skolsamling och det betydde absolut ingenting för mig. Om det var nödvändigt skulle jag ändå behövt döda henne, så att det inte fanns något känslomässigt band mellan oss var bara bra.
För vem vet vilken oreda det skulle ha skapat om någon av oss känt det minsta lilla för den andre? Kärlek och död i samma spel är inte något som matchar direkt.
Slottern var plötsligt över. Hade den inte gått ovanligt fort? Publiken applåderade och log i varje fall emot oss. Jag slog ut min näve i luften för att visa vem det var som skulle komma hem. Detta besvarades med ännu mera applåder, och efter det föstes vi in i stadshuset för att vänta in det ankommande tåget som skulle ta oss till huvudstaden.
Detta var även den tiden jag och Clove var avsedda att säga farväl till våra familjer och vänner. Jag hoppades innerligt att åtminstone mina vänner skulle dyka upp. Det gjorde dem.
”Lycka till så mycket! Du kommer vinna helt klart!”, skrattade Derek Staws och dunkade mig hårt i ryggen.
”Jag vet!”, skrattade jag och dunkade tillbaka.
”Du kommer spöa skiten ur dem”, nu var de Dereks syster som tagit till orda, med lycka i rösten. Jag visste att hon hade en grej för mig, och jag måste erkänna att jag gillade att hon hade det. Vem gillar inte uppskattning och uppmärksamhet? Dock skulle jag aldrig kunna tänka mig att kyssa henne.
När Derek och hans syster gått fanns det inte mer att göra än att vänta på att tåget skulle rulla in på perrongen så att jag och min distriktspartner, Clove, kunde åka. Jag hade vid det här laget helt gett upp hoppet på att min familj skulle komma och ta farväl. Det här fick jag klara själv, och visst skulle jag göra det.
Tjugo minuter senare kom en fredsväktare in i rummet och bad mig följa med till stationen. Jag följde villigt med, för spelen var trots allt det jag väntat på från det att jag varit tolv år gammal…

Clove

Jag hade aldrig sett honom förut. Det var inte särskilt märkvärdigt egentligen. Vi hade ju växt upp i två helt olika byar. Ändå blev jag plötsligt så säker, ögonblicket då jag stod där på scenen med Gloria Glove's beniga fingrar fastlåsta kring min handled och lät min blick svepa över publiken - det var mellan honom och mig kampen om segern skulle stå.

Gloria gav mig ett bländande leende innan hon vände sig mot pojkarnas klot och stack ned sina fingrar, på jakt efter ännu ett värdelöst namn att ropa upp. Man hade kunnat skippa hela slåttercermonin. Folk slogs ju i princip om att få vara med.

Jag uppfattade inte ens vilket namn Gloria Glove hade dragit, killen som fångat min uppmärksamhet vräkte sig fram mot scenen och så var det dags för hela karusellen att gå igång en gång till. Det utbröt något tumult när en sjuttonåring försökte ge killen en snyting. Några fredsväktare rusade dit för att hjälpa, men det behövdes inte ens. Killen hade redan skakat av sig sjuttonåringen som ingenting hade hänt.

Våra blickar möttes när han tog de där tre stegen upp på scenen. Gav han mig en kort nick, eller var det bara som jag inbillade mig? Jag vände bort blicken, tittade ut över folkmassorna där nere. De log, de allra flesta av dem. Det kändes ända hit upp hur de trodde på mig, och då hade de inte ens sett mig kasta kniv ännu. Jag skulle vinna. Jag visste om det. De visste om det. Det enda som fattades var att visa killen bredvid mig också.

Vi skakade hand.

"Clove", sa jag.

"Cato", sa han.

Hans handslag var fast. Varmt, och lite valkigt. Tryggt på något sett, men ändå självsäkert. Såklart det var. Jag såg i hans askgrå ögon att han längtat efter denna lika länge som jag, om inte längre. Och så hade han ju onekligen den rätta kroppsbyggnaden: lång och så muskulös att han nästan liknade en seriefigur. Han såg ändå rätt bra ut också. Han hade rentav varit söt om det inte varit för den där rynkan i pannan.

Publiken jublade. Cato körde upp näven i luften. De jublade ännu lite till. Jag stod bredvid och undrade varför det gjorde så fruktansvärt ont i magen. Undrade varför jag inte kunde njuta.

Så var det över. Vi blev eskorterade av några fredsväktare till Rättens Hus. Cato gick bredvid mig och såg sammanbiten ut. Kanske hade han samma känsla i magen som jag, att det inte var såhär det skulle vara. Det var inte såhär jag tänkt mig det.

Blev inslängd i något rum. Tydligen hade jag en timme med min familj, men de syntes inte till än. Slog mig ned på en pall i något mörkt träslag, klädd av en dyna i sammet. Inte ens faster Beatrix hade någon så fin möbel i sitt hem.

Dörren öppnades på glänt och farbror Nathan slank in i rummet. Fastän jag själv verkade vara ur stånd att känna stolthet så lyste hans ögon av det. Jag hann inte tänka innan jag fann mig själv vara inslagen i hans långa, seniga armar.

"Lilla flicka", viskade han i mitt hår. "Min lilla stora flicka."

Vi satte oss ned i soffan som stod och såg allmänt Huvudstadsmallig ut med broderade kuddar. Gick igenom allting en sista gång, planen jag skulle följa.

"Vad du än gör, lyssna inte på dina handledare. Du vet ju själv hur du ska göra för att vinna. Varken Gloria Glove eller Enobaria har alla hästar i stallet."

"Jag vet, farbror", svarade jag. "Jag vet."

Timmen gick outhärdligt långsamt. Det kom nästan som en lättnad när en fredsväktare knackade på dörren och skrek att nu var tiden slut. Jag avskydde farväl.

"Och glömt inte, Clove: lita aldrig på han där Cato eller vad han nu hette. Aldrig."

"Såklart inte. Tror du jag är dum eller?"

"Nej. Det vet jag att du inte är."

Sedan var han borta. Fastän jag redan visste att jag skulle vinna kunde jag inte låta bli att fråga mig själv om jag någonsin skulle höra hans dova skratt igen

Mitt första inlägg.