Clato.blogg.se

Cato

”Clove! Clove! Gör inte såhär mot mig! Stanna då! Lyssna!” Först skrek jag. Sedan förvandlades det till bönfallande snyftanden. Jag hade aldrig gråtit förut. Det förstod jag nu. Jag skulle aldrig kunna gråta igen heller. Inte efter det.

”Hjälp mig då! Hjälp henne!” jag vrålade ut det i den riktning som jag trodde att kamerorna var placerade. Men inget pinglande hördes, utan istället svarade mig en kanonsmäll som gjorde lika ont som om någon boxat mig rakt i mellangärdet.

”Det var ditt jobb! Enobaria, det var ditt jobb att få hem henne!” Jag fortsatte att skrika och vråla om hur mycket jag hatade Enobaria fram till dess att jag insåg att felet var mitt. Det var jag som inte kommit i tid. Mitt fel.

”Förlåt…” viskade jag till liket i mina armar. ”Förlåt.” Min ena hand fann dess väg ner på hennes hals, och när jag strök med min ena tumme mot hennes nyckelben fann jag en kedja. Jag tittade med rödgråtna ögon ner på den. En liten hjärtformad berlock var fastsatt på den, och utan att tänka mig för hade jag plockat av Clove halsbandet och stirrade på det lilla guldhjärtat. Det gick att öppna.

På insidan satt det en pytteliten spegel, och jag kunde inte undgå att tänka på hur mycket Huvudstadskänsla som låg över hela grejen. Vem behövde egentligen en spegel inne i hungerspelen? Men en konstig känsla uppstod i mig. Det var som om min spegelbild speglades i Cloves hjärta. På den andra sidan satt Distrikt 2s märke. Jag var alldeles för långt därifrån just nu. Allt jag ville i det ögonblicket var att få komma hem.

För att göra det hela rättvist så placerade jag mitt eget emblem runt hennes hals. Det var verkligen inte något märkvärdigt, och jag hade helt glömt bort att jag hade det tills nu. Det var en identitetsbricka. Namn, blodgrupp, distrikt, födelsedag och ålder var inetsade på den blankpolerade brickan, som var fastsatt i ett lädersnöre. Clove fick helt enkelt ta med sig en del av mig i sin kista, medan jag fick en del av henne.

Spelledarna måste ha varit ganska irriterade på mig för att jag inte flyttat mig från liket än, så med en obeskrivligt tung klump i magen plockade jag ihop Cloves knivar, hennes halsband och hennes ryggsäck. De skulle jag ta med mig. Henne lämnade jag kvar, med brickan runt halsen. Hennes halsband hade jag i fickan. Visst var de det finaste jag hade, men det skulle bara vara i vägen om jag hade det runt halsen.

”Hejdå!” viskade jag och kysste Cloves panna.

Med en sista blick på min flickvän gick jag bort mot bordet där våran ryggsäck skulle ha stått. Den var inte kvar. Thresh hade inte bara dödat Clove, utan han hade också varit fräck nog att ta vad som rättfärdigt tillhörde henne och mig. Ilskan som nu vällde upp i mig överträffade all ilska som jag någonsin känt innan i mitt liv. Han hade dödat henne. Det var hans fel att hon inte gick bredvid mig nu och fnissade åt hur roligt det skulle bli att dränka Distrikt 12 i sand. Thresh och Katniss var för tillfället källan till all ondska som existerade i världen. Visst spelade Huvudstaden en stor roll också, men det var faktiskt varken Seneca, Gloria eller Snow som drämt den där stenen i huvudet på min mörkhåriga medarbetare.

”Jag ska ta dig! Och jag ska döda dig!” morrade jag fram mellan låsta käkar. Ett stort fotsteg ledde in mot det stora höga gräset där Thresh antagligen gömde sig. Men jag skulle hitta honom. Hitta honom och döda honom. Gräset böljade när en stor silverfärgad svävare färdades över mig. Jag ansträngde mig för att inte titta upp och se den lilla figuren som jag visste låg placerad i dess gripklo.

Den lilla figuren bar upp mig för att utföra min sista obligatoriska uppgift. Att hämnas hennes mördare.

Jag hade helt tappat uppfattning om tid, men när mörkret fallit tänkte jag att jag skulle promenera ut från det höga gula gräset. Men planerna ändrades drastiskt när jag kände något under min fot och såg en ryggsäck ligga där. En ryggsäck med en stor vit tvåa på. Thresh hade säkert planerat det kommande händelseförloppet, för sekunden efter att jag plockat upp ryggsäcken och placerat den på min rygg så föll jag till marken. Någon hade knuffat ner mig, och det var knappat rödtotten från fem.

Inom tre sekunder var jag uppe på benen igen, med svärdet draget. Thresh stod kanske två meter ifrån mig. Våra blickar möttes ett ögonblick. Hans svarta mot mina blåa.

”Varför?” flämtade jag fram. Egentligen hade jag ingen lust att prata. Men ordet bara slapp ur mig.

”Hon döda’ henne!” Jag antog att henne var Rue. Och eftersom att Clove aldrig ens ägnat Rue mer än en blick så var Threshs anklagande fruktansvärt felriktat.

”Det gjorde hon inte alls det!” Fräste jag och spände varenda muskel i kroppen, beredde mig för Threshs nästa drag.

”Hon sa namnet!” Thresh viskade, fruktansvärt hotande och skräckinjagande. Men jag uppfattade inte tonen överhuvudtaget. Ilskan dunkade nämligen rödglödgad genom mina ådror, och allt jag kunde tänka på vad jag skulle göra mot honom inom den snaraste framtiden.

”Hon dödade inte henne! Det var Marvel!”

”Marvel?” Förvirring rådde i hans trånga skalle. Det gick inte att ta miste på.

”Ja! Marvel, dumskallen från ett kastade ett spjut! Katniss dödade honom sekunden efter! Katniss var Rues allierade, och eftersom att hon hämnades henne så har du gjort dig själv en otjänst. Det står 1-2 till dig nu. Men inte länge till!”. Det sista fräste jag fram innan jag flög på honom.

Plötsligt dundrade det till något enormt, och en blixt träffade det gulbrända gräset, som genast fattade eld. Spelledarna ville alltså vara med och spela nu.

”Du ljuger!” Skrek Thresh över ljudet av flammorna och åskan.

”Vad har jag för anledning att ljuga? Hon är död ändå!”

Jag slog mitt svärd hårt mot hans blottade sabel. Han slog tillbaka med en sådan kraft att jag först trodde att jag skulle falla igen. Men det gjorde jag inte. Istället tryckte jag tillbaka så hårt att han vacklade till lite. Fallen var han däremot inte.

Han parerade skickligt mina följande slag, som jag utdelade med full ilska och kraft. Men varenda av slagen slog slint. Jag blev argare och argare, och Thresh slog tillbaka hårdare och hårdare. Efter en stund var vi båda nästan utmattade av ansträngningen. Men inte skulle vi sluta för att vila. Det var en kamp om vem som orkade hålla viljan vid liv längst. Jag fann det väldigt svårt, eftersom att jag knappt hade något kvar att leva för. Dock var tanken på att Thresh skulle få åka hem helt oumbärlig. Så jag stod på mig så gott jag kunde.

Efter att jag lyckats slå till Threshs ena öga så fortsatte striden upp på en liten kulle. Där längst uppe stod ett träd. En stor magnifik ek, vars grenar letade sig säkert femton meter upp i luften.

Thresh tvingade mig närmre och närmre stammen, och om min förmåga att backa tog slut, då skulle han kunna vinna betydligt lättare. Jag gjorde en skenmanöver, och placerade mig själv en meter ifrån Thresh, som fortsatte att slå vilt omkring sig i luften. Han gjorde ett djupt jack i min vänstra kind innan jag hann parera.

Sedan blixtrade det till igen, och den stora eken tog eld. Eftersom att det höga gräset som omgav oss fortfarande brann på ett onaturligt sätt så kunde vi inte förflytta oss ifrån kullen, för då hade vi dött båda två direkt. Vi var helt enkelt fast på där, med det brinnande trädet. Och om ingen av oss lyckades döda den andre snart, så skulle elden sprida sig ytterligare, och resten var inte svårt att lista ut.

Så vi fortsatte att puckla på varandra tills dess att jag pressat Thresh så långt ner mot det brinnande gräset att han inte kunde röra sig en millimeter bakåt. Röken gjorde det svårt för mig att se, men påverkade Thresh ännu mer, eftersom att jag redan försvagat hans synförmåga.

”Det är bara vad du förtjänar!” röt jag innan mitt svärd letade sig in i hans vänstra lunga, och sedan skickade honom in i elden.

”För Clove!”, viskade jag och vände mig om mot eken samtidigt som det började spöregna. Eken och gräset slutade brinna direkt. Precis som lågan i mitt bröst. För första gången i hela mitt liv föll jag ihop på marken av ren utmattning. Dagen hade varit den värsta i mitt liv, och hela slagsmålsgrejen hade inte gjort det hela bättre. Jag brydde mig knappt när nationalsången spelades och Threshs ansikte visades.

Min kind blödde floder, och hela kroppen värkte. Detsamma gjorde huvudet. Livslusten var lägre än någonsin, och känslan av att vara helt utlämnad fyllde arenan på ett sätt som jag aldrig upplevt förr. För första gången upplevde jag också att jag ville ha min familj där. Att de skulle förklara för mig att man aldrig behövde vara rädd för mörkret, eller varför inte bara att de älskade mig? Jag ville bara få höra sakerna de aldrig sagt till mig.

Sömnen jag föll i var orolig, och Cloves ansikte besökte mina drömmar regelbundet. Ibland log hon, kysste mig eller skrattade, och ibland var hon lika död som hon var i verkligheten.

När jag vaknade var ögonen fulla av torkat blod, som på något sätt runnit från min kind upp i pannan. Det var svårt att se till dess att jag tvättat av mig så noga jag kunde med vattnet som fortfarande fanns kvar i min flaska. Sedan lutade jag mig bara mot eken och lät dagen passera medan jag tänkte på hur mycket jag ville få ligga i min egen säng, hemma i mitt distrikt, tillsammans med min flickvän, utan en massa småglin springandes runt med pilbågar.

Tankar på min bror Edwin, mamma, pappa, Glimmer och Marvel följde sedan. Jag skulle inte ha haft något emot att ha någon av dem här. Till och med Glimmer var mer välkommen än känslan av ensamhet.

Eller så kanske jag kunde få se min pappa och bror för första gången på flera år. Jag visste inte ens vilket distrikt de jobbade i nu. Men innerligt hoppades jag att ingen av dem var i elvan eller tolvan. För tillfället var det nämligen de distrikten jag tyckte minst om.

Mamma satt säkert hemma och slängde ett öga på TV:n när hon kände sig tvungen. Annars var hon väl och jobbade. Fast de kanske hade en TV på hennes arbete?

Jag hade ingen aning om hur mycket av dagen som gått när jag hörde kanonskottet. Eftersom att oddsen aldrig var till min förmån så var säkert den fallna spelaren varken Katniss eller Peeta. När kvällen nalkades visade sig mina föraningar stämma. Ett rävliknande ansikte prydde himlen när nationalsången spelades.

Vad hade hänt med henne? Hade Katniss spetsat henne på en pil, precis som hon gjort med Marvel? Hade spelledarna velat liva upp spelen med något tricks, Peeta kanske använde sin kniv? Eller hade naturen helt enkelt tagit hand om Distrikt 5s deltagare?

Jag brydde mig egentligen inte. Hon var död, och imorgon skulle finalen stå. Det kände nog både Peeta, Katniss, Panem och jag på oss. Det fanns inte mycket mer underhållning att mjölka ur Hungerspelen i år.

Jag hade suttit under eken hela dagen, apatisk, utan att äta eller överhuvudtaget gå ett steg, men jag somnade ändå ganska snabbt. Jag orkade inte bry mig om varken mat eller vatten alls. När halva nästa dag passerat på exakt samma ”deprimerande sitta still och inte äta” stil så hörde jag ett pinglande.

Sponsorgåvan var inte spektakulär. Fyra små kex, med små torkade blåbär i. Jag misstänkte starkt att Enobaria bara skickade dem för att få skicka det medföljande meddelandet. Hon ville väl fortfarande få hem mig. ”Cato, hur ska jag lyckas få hem dig om du gett upp det själv? Förresten så skulle jag kolla vad det fans i dendär ryggsäcken. –E!

Jag stoppade i mig kexen och insåg hur fruktansvärt hungrig jag var. Men jag hade ingen mat. I hopp om att det var vad som fanns i ryggsäcken så ryckte jag upp den. Det fanns ingen mat i den. Bara två vinröda kroppsstrumpor som kändes exakt som gummi när man tog i dem. Tydligen behövde jag en av de här kroppsstrumporna väldigt mycket, så jag drog på mig den som var i min storlek. Den andra, Cloves, stoppade jag med gråten i halsen tillbaka ner i ryggsäcken. Hon skulle ha varit här med mig.

Jag insåg att utan mat skulle jag förlora spelen, så jag gav mig ut i skogen för att jaga. När jag lyckats döda en fälthare, tillagat den och sedan tryckt i mig hela själv insåg jag att magen fortfarande kurrade av hunger. Det fanns inget annat val än att ge mig in i skogen och jaga. Men inte utan att ha druckit minst en halvliter vatten först.

Jag gick flera timmar i skogen utan att hitta något alls att äta. Bäckarna var mystiskt tomma på vatten, och stället där vi funnit Katniss innan hon klättrat upp till målbålgetingboet var också snustorrt. Spelledarna hade tagit bort alla vattenkällor utom sjön. Detta skulle såklart tvinga Katniss och Peeta till ymnighetshornet. Det var spelledarnas taktik för att föra ihop oss, och jag var inte den som klagade. Bättre avsluta det snabbt.

Då mörkret började smyga sig på så började jag promenera bort mot ymnighetshornet igen. Tydligen var skogen inte bara tom på vatten, utan på mat också. De måste verkligen ha haft bråttom med att avsluta det hela.

När det bara var kanske femhundra meter kvar till mitt och Cloves gamla läger hörde jag ett högt gläfsande ljud bakom mig. Vättskrämd vände jag mig om, bara för att stirra in i ett par välkända ljusbruna ögon. Marvels ögon. Men de satt inte på min bästa vän, utan på en storvuxen varg. Som gick på bakbenen. Vars tänder var betydligt vassare än svärdet jag höll i handen. Spelledarna hade skickat in muttar.

Jag trodde att jag sprungit snabbt när jag hört Clove ropa på mig. Men detta var något helt annat. Varje steg tog mig säkert två meter fram, och jag hörde att Marvel-Mutten slutit upp med sin flock. Med tanke på alla morranden jag hörde bakom mig så måste de ha varit minst tio stycken.

Inom en minut skymtade jag kratern efter minexplosionen framför mig. Sekunden efter såg jag Katniss och Peeta som stod vid sjön. När de fick syn på mig sköt Katniss en pil. Men rustningen jag bar gjorde så att den studsade tillbaka. Sedan såg deltagarna från 12 vargarna och släppte då allt de höll i händerna, utom Katniss båge och koger. Sedan sprang de också allt vad de orkade mot vår enda chans att överleva. Ymnighetshornet.

Jag fylldes av ny kämparglöd. Nu skulle de få se vem det var som tränat hela livet för att vinna det här spelet. De skulle få se vems kamrater de dödat och vems Clove de hade lett in i döden. De skulle få betala.

Jag klättrade upp för ymnighetshornets gyllene vägg, och studerande sedan Katniss och Peetas springande kroppar som kom närmre och närmre. Jag hostade till, och så smakade det blod i munnen. Jag måste verkligen ha sprungit snabbt för att bli så utmattad. Utan att tänka mig för föll jag ihop och kippade efter andan. Jag hörde hur någon annan klättrade upp på hornet och tänkte att ”jaha, då var det slut då”, men istället för att genomborras av något hörde jag en mutt gnälla ut sitt sista skall. Katniss måste ha skjutit den. Jag fortsatte att andas djupa andetag medan hon försökte skjuta ner resten av dem. Hon måste vara riktigt korkad, för det verkade helt lönlöst. De var alldeles för många. När Peeta också kommit upp så såg jag hur hans ben var ytterligare skadat. Någon nytta hade muttarna alltså gjort…

Han och hon stod och tittade ner på vargarna, vars olika ögon, pälsar och storlek verkade vara inspirerade av de andra deltagarna. Det gjorde ont att tänka på hur en av dem måste vara anpassad efter Cloves mjuka bruna hår och vackra ögon.

Jag lyckades ta mig samman, reste mig upp och bestämde mig för att ryckta Peeta ifrån Katniss, som såg väldigt förvånad ut när detta hände. Jag släpade bort hennes pojkvän mot öppningen av hornet. Hon spände sin båge, men eftersom att jag höll Peeta på ett sådant sätt att hon skulle behöva döda honom för att komma åt mig så sköt hon inte. Peetas lufttillförsel var helt avstängd, och om hon inte kom på hur hon skulle göra väldigt snabbt så skulle han dö av syrebrist.

Jag tittade henne i ögonen. Hon såg bara patetisk ut där hon stod och försökte hitta en utväg som inte fanns. När Peeta väl dött av syrebrist så skulle jag helt enkelt bara kunna gå fram och knuffa ner henne från hornet eftersom att jag hade min rustning.

Peeta stretade emot så gott han kunde. Men eftersom han varken hade min stryka, ett fungerande ben eller tillräckligt med syre så var hans försök att slingra sig ur mitt grepp ganska patetiska.

”Kom igen då! Skjut! Då faller vi båda och du vinner! Kom igen. Jag är död ändå. Jag var alltid det. Eller hur? Jag visste inte det fören nu. Hur känns det? Är det vad de vill ha?” Jag ryckte till. Vad var det jag nyss sagt? Utan att vilja prata fortsatte min mun att babbla ändå:
”Nej… Nej! Jag kan fortfarande göra det här. Ett sista offer. Det är det enda jag vet hur man gör. Tillföra ära till mitt distrikt. Inte för att det spelar någon roll längre.” De sista orden var sanna. Varför skulle jag leva utan liv? Utan henne?

I ett sista försök att ta sig loss så lyfte Peeta upp sin hand ifrån sitt blödande ben och ryckte förstrött i min arm. Inte heller det gick honom vägen. Snart skulle han vara död, Katniss hos muttarna och jag på väg hem. Jag kände hur han försökte riva på min hand. Väldigt mjukt rev han. Hade han tappat viljestyrkan? Jag förstod inte vad han höll på mig fören jag såg Katniss i ögonen och hon släppte iväg en pil som spetsade min hand. Peeta ryckte sig loss, och i en kraftansträngning lyckades han knuffa ner mig på marken.

Luften slogs ur mina lungor när jag träffade marken. Muttarna rusade fram emot mig, men jag hann ta mig upp på fötter och dra fram mitt svärd. De verkade nästan skratta åt mig där de stod på sina långa håriga ben. Men det här var inte slut än. Om jag bara lyckades ta mig till den sluttande delen av ymnighetshornet skulle jag kunna ta mig upp på det igen, och då kunna döda Katniss och Peeta.

De attackerade alla samtidigt. En blond mutt med gröna ögon som inte kunde vara någon annan än Glimmer nafsade efter min arm. Jag flinade mot henne. Glimmer var ingen match för mig. Det hade hon aldrig varit. Så jag spetsade hennes vargkropp på andra försöket. Hon gav upp ett ljud som påminde äckligt mycket om den riktiga Glimmers dödsskrik. Sedan attackerade någon som påminde om pojken från sju som jag så brutalt dödat i blodbadet. Han var betydligt mycket svårare att skada än Glimmer. Med hjälp från de andra muttarna lyckades han nästan övermanna mig. Men det lyckades inte heller. Det var först när 7-Mutten var död som de verkliga problemen började.

För en liten mörkhårig mutt med bruna ögon stirrade på mig. Det var Clove. Det kunde inte ha varit någon annan, för vem annars hade kunnat kasta sig på mig på sättet som hon gjorde? Besvikelsen lyste i de mörkbruna ögonen. Var hon arg på mig för att jag inte lyckats rädda hennes liv? Runt halsen bar mutten en bricka. En bricka som jag väl kände igen. Det var min bricka.

Hatet mot huvudstaden vällde upp i mig. Det var Clove som skulle ha den! Hon skulle ha den med sig i graven! Den var inte till något spelledarskämt!

Mutten hoppade på mig, och inlindad i tankar som jag var hade jag ingen chans att rädda mig själv. Jag hamnade under dem . Med en sista kraftansträngning stack jag ner handen i fickan där jag kramade Cloves halskedja. Det var det enda som distraherade mig från muttarnas käftar som tuggade på min rustning. Smärtan letade sig in i varje litet hörn av min kropp. Även de delar som jag knapps själv visste existerade. Cloves bruna ögon tittade in i mina när hon trampade på min arm och bet mig i örat. Eller hon bet i det som varit mitt öra för tio minuter sedan.

Jag skrek. Vrålade allt vad jag orkade. Inte för att det skulle hjälpa, men för att det var det enda som jag kunde göra medan muttarna åt mig i bitar. Mina rop på hjälp besvarades inte med något förutom gläfsanden och nöjda varggrymtanden. Några timmar senare kunde jag inte ens skrika längre, utan istället bara flämta och gny. Jag skulle dö. Jag skulle dö såhär, på marken i mörkret med min flickväns ögon stirrandes på mig.

Muttarna släpade in mig i ymnighetshornet, där Katniss pilar inte kunde nå mig, och jag var helt utlämnad åt mitt öde.

Det var inte fören ljuset börjat komma tillbaka och min kropp var mer sargad än någonsin som jag tänkte på min familj. Vad trodde de om mig nu? Brydde de sig om mig för första gången i mitt liv? Eller var de bara glada att slippa dras med mitt hemska humör? Kanske firade de? Mamma grät säkert. Det måste hon ha gjort. Fast efter vad jag gjort på arenan kanske mina föräldrar inte erkände mig som deras son längre? Kanske var jag mer ovärdig till deras uppmärksamhet än någonsin.

Jag pressade Cloves halsband så hårt i min hand att det började skära in i huden. Det gjorde inte ont. Inte jämfört med vad som kändes i resten av min kropp. Hur såg jag ut nu egentligen? Allt verkade fyllas av blod. Munnen, näsan, ögonen. Allt var bara en stor blodig massa av muttar och smärta.

Kunde de inte bara döda mig nu?
”Snälla” Spottade jag ur mig, i en bön om att antingen spelledarna eller Katniss skulle döda mig. Fast varför skulle flickan det slog gnistor om döda mig nu? Hon hade ju väntat hela natten, så hon skulle väl låta mig ligga här, gnyendes och gråtandes till dess att jag förblödde eller muttarna slet av mitt huvud.

Jag han knappt tänka tanken innan något pulserade in i min tinning. Det röda blodet i mina ögon försvann och ersattes med Cloves beslutsamma ansikte. Det var slåtterdag.

”Clove.” Sade hon.

”Cato” löd mitt svar…

Cato

Tjejen ifrån fem var snabb, det kunde man inte neka. Hon hade hunnit säkert 70 meter in i skogen när jag gav mig av efter henne. Den röda hårmanen guppade irriterat långt framför mig, så jag ökade min springtakt ytterligare. Hon verkade märka det, och bytte färdriktning rakt åt höger. Jag sprang diagonalt mot henne. Terrängen och skogen blev djupare, men flickan förblev springandes och hoppandes över stock och sten.

Jag hoppades innerligt att hon inte visste vad hon höll på med, eftersom att detta skulle spara mig enormt mycket möda. Hade hon däremot en plan på vart hon ville få mig eller om hon gillrat en fälla, då var jag ute på djupt vatten. Men vem var hon egentligen? En femtonårig tjej som aldrig i hela sitt liv tränat inför spelen, så varför skulle hon ha en plan? Tjejen hade säkert ändå bara klarat sig så här långt på tur.

Efter en stund började jag att ta in på henne mer och mer. Även om hon var snabb hade hon kanske inte världens bästa kondition, och så var hon betydligt många centimeter kortare än mig. Detta gjorde att hon var tvungen att använda mer rå muskelstyrka för att kunna springa snabbt än jag behövde.

”Du kan inte springa för alltid!” Ropade jag efter henne när hon bara var kanske tio meter framför mig. Hon vände sig om i en sekund, och uttrycket som prydde hennes rävliknande ansikte var varken skrämt eller trött ut. Hon såg bara fruktansvärt frustrerad och slug ut. Kanske hade hon en plan trots allt?

Jag var en meter från att ta tag i hennes röda hår när hon slängde sig ner på marken och kravlade in under en stor platt sten. Det fanns ett hålrum in under den, och öppningen till det var precis lagom stor för att hon skulle kunna ta sig in där. Stenen var dessutom så pass stor att hon kunde kräla sig längre in under den, utom räckhåll för mig.

Jävla spelledare.

Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna följa efter henne in där. Min kroppshydda var alldeles för stor, så vad jag fick göra var att lägga mig ner på marken, ta fram mitt svärd och sträcka in armen i hålan, med svärdet i handen, och se om jag kunde träffa hennes kropp på det sättet. Problemet var bara att man knappt kunde se henne i mörkret som stenen förorsakade.

Mitt enda kvarvarande alternativ var att bränna ut henne därifrån. Jag plockade fram en ask med tändstickor, sedan plockade jag ihop lite löv och torra kvistar som jag tänkte slänga in till henne och sedan tända eld på. Planen var stensäker. Om hon inte kravlade ut skulle elden och röken döda henne. Om hon kravlade ut skulle jag göra jobbet. Äntligen gick det bra för mig igen.

”CATO!” Skriket kom plötsligt. Ett hjärtskärande skrik som jag väl kände igen skar som knivar genom skogen.

Jag började springa samtidigt som jag slängde pinnarna, tändstickorna och löven på marken!
”CATO!”  Det kom ifrån ymnighetshornet. Flickan från fem fick vänta tills senare.

”CATO!!” Paniken grep tag i mig och jag började springa snabbare än jag trodde att jag kunde.

”CLOVE!”

Clove

Jag kollade efter Cato tills han försvunnit in bland buskarna och vände sedan blicken mot ymnighetshornet. Knappt hade jag hunnit blinka förrän jag såg en kort figur med en mörk fläta som studsade mot ryggen när den sprang över den hårt packade jorden fram mot ymnighetshornet. Everdeen.

Återigen for jag upp och lade handen på knivskaftet medan jag kastade mig fram genom buskarna. Den här gången skulle hon inte komma undan.

Jag var snabb, visste om att jag kunde accelerera fort och var en utmärkt sprinterlöpare, men till min frustration var Everdeen mycket snabbare än jag väntat mig. Jag hade hoppats att jag skulle kunna hinna ifatt henne innan hon nådde ymnighetshornet, vilket jag snabbt förstod var dömt att misslyckas. Istället slet jag upp en kniv och kastade den mot hennes huvud medan vi båda sprang. I sista sekund lyckades hon väja undan så att kniven bara snuddade vid hennes panna och skar upp ett jack ovanför hennes ögonbryn, men smärtan fick henne att vackla till och blodet rann ned i hennes ögon och förblindade henne för stunden.

På något sätt lyckades hon ändå slita loss en pil ur ett koger hon bar över axeln och med hjälp av Glimmers silvriga pilbåge skicka iväg en pil åt mitt håll. Jag blev så överrumplad av hennes plötsliga attack att jag inte hann slänga mig åt sidan i tid och pilen borrade sig djupt in i min axel. Jag svor högt, men konstigt nog gjorde det inte ont. Adrenalin, hade farbror Nathan berättat att det berodde på en gång när jag skrapat upp halva benet utan att märka det mitt under en skoltävling i orientering.

I vilket fall som helst fick pilen mig att tappa fart, men tack vare blodet som forsade ned i Katniss ögon lyckades jag knappa in på henne och i samma stund som hon lade händerna på den lilla ryggsäcken märkt med en tolva kastade jag mig över henne och vi båda föll till marken med en hård duns.

Hon var mycket starkare än jag hade väntat mig. Eftersom jag inte varit beredd på så hårt motstånd var det nära på att hon rullade över mig på rygg och tog kommandot över vår lilla brottningsmatch, men jag var trots allt både tyngre och starke än henne. Det tog längre tid och betydligt större ansträngning än jag hade väntat mig, men tillslut lyckades jag låsa hennes armar mot marken med mina knän och sätta mig grensle över hennes bröstkorg. Hon slingrade sig förtvivlat under mig och sparkade med benen, men triumfen som vällde upp inom mig gav mig ny energi och jag tryckte henne bara hårdare mot marken.

”Var har du Lover boy, Distrikt 12?” hånlog jag.

Hon stirrade mig stint i ögonen som om hon försökte skrämma mig, men jag såg i hennes grådaskiga ögon att hon aldrig varit så rädd förut.

”Han är där ute och jagar Cato”, sa hon högt men hennes röst darrade. Så drog hon efter andan och vrålade så högt hon kunde: ”PEETA!”

Det högg till i magen, och för ett ögonblick kom jag på mig själv med att tro på hennes ord. Everdeen klarade jag lätt av själv, men Peeta hade ju bjudit på en uppvisning med det där klotet i träningscentret så jag visste ju mycket väl att han lätt skulle kunna brotta ned mig. Så slog det mig att Cato berättat att han skadat Peeta ordentligt och att han antagligen låg och förblödde ute i skogen just nu, men för säkerhets skull drämde jag till knytnäven mot hennes strupe med all kraft jag kunde uppbåda. Katniss tystnade tvärt.

”Lögnare”, väste jag till henne och nu orkade hon inte ens försöka spela modig längre, ”honom tog Cato hand om. Du sliter väl häcken av dig för att hålla hans hjärta igång. Vad är det du har i den där lilla söta väskan? Medicin till pojkvännen? Så synd för honom att han aldrig kommer få den.”

Ilskan vällde upp inom mig. Det var hon som var skyldig till allting som hänt oss, hon som dödat Patricia och Glimmer och hon som dödat Marvel. Ända sedan slåtterceremonin hade hon stulit publikens uppmärksamhet, den uppmärksamhet som egentligen tillhörde mig och Cato. Och nu skulle jag få min hämnd. Vår hämnd.

”Jag lovade Cato att om jag fick tag i dig skulle jag ge publiken en bra show”, fortsatte jag skoningslöst samtidigt som jag öppnade upp jackan och blottade raden med sylvassa knivar.

Vid synen av de skarpa eggarna blev det nytt liv i Katniss. Hon slingrade sig värre än förr, men jag hade redan vunnit fighten. Jag låste henne bara ännu hårdare mot marken.

”Försök inte!” morrade jag fram. ”Vi ska döda dig nu, Distrikt 12, precis som vi dödande patetiska lilla vän. Vad var det nu hon hette? Var det inte Rue?” Ljudet av hennes namn fick mig att tänka på Marvel, dumme fånige korkade underbara Marvel som fallit offer för Katniss pil. ”Tja, först henne och så får naturen ta hand om Lover boy. Hur låter det?”

Jag kunde inte låta bli att föreställa mig farbror Nathans min. Om jag svikit hans förtroende genom att förälska mig i Cato hade jag definitivt vunnit det nu. Han skulle förlåta mig för att jag inte lytt hans råd. För att inte tala om alla sponsorer detta skulle ge mig. Tortyren som nu väntade Katniss skulle göra mig berömd, folk skulle tala om det i evigheter efteråt!

Jag drog upp en liten kniv med krökt blad, en av dem knivarna som blivit min favorit inne på arenan. ”Nå, var ska jag börja?” Jag la retsamt huvudet på sned och betraktade hennes ansikte som var förvridet i en min av fasa. ”Jag tror jag börjar med din mun. Den lär du ju inte få användning för något mer. Vill du skicka Lover boy en sista slängkyss?”

Jag drog knivbladets spets längs konturerna av hennes mun, inte så hårt att jag skar upp hennes hud. Inte än. Katniss bet ihop käkarna och stirrade mig, och så plötsligt hade hon spottat en blodfylld loska rakt i mitt ansikte.

Vreden flammade upp inom mig och jag kände hur kinderna antog en röd färg. Det här skulle hon få ångra.

”All right then”, fräste jag. ”Då börjar vi då.”

Återigen tryckte jag bladet mot hennes läppar och kniven hade vara hunnit göra ett litet jack när jag plötsligt kände hur en enorm kraft lyfte mig uppåt och någonting tryckte mot min luftstrupe. Innan jag själv hunnit fatta vad som hände dinglade mina fötter över marken och jag stirrade in i Threshs mörka ögon medan han klämde åt om min luftstrupe.

”Va' gjorde du me den lilla flickan? Döda' du hon?”

Hans saliv sprutade i mitt ansikte medan jag förgäves kämpade efter att få luft, och utan förvarning släppte greppet och jag flög ned i marken med en sådan smäll att jag nästan trodde någonting gått sönder inuti mig.

Snabbare än någonsin förut kom jag upp på alla fyra och kravlade mig baklänges medan Thresh tornade upp sig framför mig. ”Nej!” lyckades jag kväka ur mig. ”Nej, det var inte jag!”

”Du sa hennes namn. Ja' hörde dig. Du döda' hon!” En skugga for över hans ansikte. ”Skärde du upp hon som du skulle skära upp flickan där?”

”Nej! Nej, jag...”

Först då såg jag stenen han höll i sin hand, i samma storlek som en liten brödlimpa. Och då släppte chocken.

”CATO!” vrålade jag så högt jag någonsin kunnat skrika. ”CATO!”

Svaret kom, men alldeles för långt därifrån. ”CLOVE!”

Thresh närmade sig mig med stenen i handen och jag försökte kravla mig upp på fötter, men till ingen nytta. Thresh höjde handen och lät stenen falla i riktning mot mitt huvud.

Det svartnade för ögonen. Det blixtrade till genom mörkret, sicksackmönster och dansande stjärnor. Och smärtan. Hela kroppen värkte som aldrig förut, och fastän jag någonstans bortom mörkret förstod att det bara varit huvudet som fått ta emot smällen kunde hela min kropp lika gärna ha blivit misshandlad.

Otydliga röster omgav mig i bakgrunden, jag kunde inte se någonting och allting var svart svart svart. Ångesten var ett faktum, jag ville skrika och slå omkring mig och släppa ur all rädsla och smärta, men mörkret höll mig hårt fjättrad. Skulle jag dö nu? Skulle jag dö?

Så plötsligt var hans hand där. Redan när den strök mig över kinden visste jag att det bara kunde honom den tillhörde. Hans röst var fylld av fasa.

”Clove? Clove!”

Jag slog upp ögonen och blickade in i Catos ljusblå. Hans ansikte var förvridet av oron. När han såg att jag fortfarande var vid medvetande mjuknade hans anletsdrag upp.

”Cato.” Det var knappt att jag själv hörde min röst. ”Gå inte ifrån mig, Cato.”

Jag kände vattendroppar över min haka, var det han eller jag som grät? Eller båda två? Hela världen blev suddigare och suddigare, och fick anstränga mig för att kunna urskilja hans ansiktsdrag.

”Jag går ingenstans”, viskade han fram och hans röst var så mjuk som jag aldrig hört den förut. ”Jag ska inte gå och det ska du inte heller, Clove. Du stannar här hos mig, visst gör du?”

Jag ville nicka, jag ville le. Jag ville skratta och försäkra honom om att jag inte hade några som helst planer på att gå, men det enda som kom över mina läppar var ett svagt stönande.

”Clove. Lämna mig inte. Jag orkar inte, jag orkar inte utan dig. Vi skulle hem tillsammans, minns du inte? Vi skulle hem och begrava Distrikt 12 i en massa sand och bli kallade för sandmonsterna! Du sa det själv, Clove. Jag gör vad som helst, bara du inte lämnar mig.”

Bilden av honom försvann och världen blev en enda dimma. En dimma som mörknade allt snabbare.

”Stanna hos mig. Snälla?” Ett par torra läppar kysste försiktigt min panna.

Svart. Dimman böljade. Som havet. Jag hade sett hur svart havet var, fast bara på en film om Distrikt 4. Jag fick aldrig se havet. Inte på riktigt.

”Snälla?”

Jag kände Catos fingrar mot min hals. Innan allting slocknade undrade jag om pappa väntade på mig på andra sidan.

(Imorgon kommer den avslutande delen! Don't miss it!)

Cato

Morgon. Varför var det morgon? Varför varade inte natten för evigt? En timme till bara. En timme till sovandes bredvid Clove. Nej.

Jag slog upp ögonen och tittade ner på henne. Hon sov fortfarande, med huvudet på min arm. Det skulle bli hemskt att väcka henne. Dagen efter var alltid lite pinsam och nu hade vi gjort det framför en hel nation. Eller de hade i alla fall hört oss. Hur skulle de inte kunna ha hört det? Enobarias min av förnöjdhet satt inetsad på min näthinna och just nu var den allt jag kunde tänka på.

 ”Clove?” viskade jag och strök med handen över hennes hår. Hon var inte min första. Clove var den första jag verkligen kände något för. Men jag hade haft flickvänner i distrikt 2. De var dock mer som leksaker som man bytte ut, och inte individer.

”Mhm”, mumlade Clove och slog trött upp ögonen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne, så en mycket pinsam tystnad utbröt. Mina läppar kunde inte forma ord längre, så jag satt där med munnen vidöppen och kunde bara tänka på hur mycket jag måste påminna om Marvel med munnen öppen sådär.

”Frukost, Blåmesen?” Clove flinade lite genant och kliade sig sedan nervöst på näsan.

”Öh… Kanske det…”, jag var förvirrad och tankspridd. Det var en het ny känsla som jag aldrig upplevt förut. Hade jag verkligen gått runt hela mitt liv och inte känt någonting utom hat, och glädje ibland när jag presterade bra..?

”…Vi har lite bröd från igår” fortsatte Clove snabbt och pillade frenetiskt bort osynliga hårtestar ur ansiktet.

”Det blir jättebra..!” fick jag ur mig, fortfarande oförmögen att tala normalt.

”Okej!” Hon skyndade sig att plocka fram brödet ur sin ryggsäck och delade det sedan så snabbt och slarvigt att det blev mest små brödbitar och inte skivor.

Jag fortsatte att stirra på henne med stora ögon. Hur kunde jag ha varit så blind hela tiden. Det var som en väckarklocka ringde i huvudet på mig och livet startade om på nytt. Hur kunde jag inte ha förstått att jag var kär i henne från det att jag stod där på paradvagnen och tittade på hennes fula hatt som Danyelle och Draco lagt ner så mycket tid på att designa.

”Cato, du ser ganska läskig ut när du glor sådär!” Clove avbröt mina tankar.

”Huh..? Va… Förlåt..!”

”Det är lugnt.” Hon log ett av sina riktiga leenden, och inte ett av de där läskiga sarkastiska som hon gett Glimmer hela tiden. Clove var verkligen väldigt gullig när hon inte var elak och ironisk. Hon ansåg säkert att det var hennes svaga punkt, men jag tyckte att den var helt och hållet förtjusande.

”Kommer du ihåg de där fruktansvärda kostymerna vi hade på spelarparaden!”, frågade jag henne senare på dagen när vi var ute och letade efter Katniss, Peeta, Thresh och rödtotten från 5. Clove log igen innan hon svarade: ”De var så fruktansvärda!”
”De är mästerverk!” flinade jag och imiterade Dracos väsande basröst.

”Det är det bästa jag någonsin designat! Inspirationen är de gamla hjältarna i rom!” fortsatte Clove med fyllig röst i sann Danyelle anda.

”Minns du hur mycket snyggare Marvel och Glimmer var än oss när vi stod där?”

”Katniss och Peetas kostymer då? De snodde ju fan alla andras uppmärksamhet. Det var i och för sig den enda gången de någonsin kommer att vara snygga! Men det är synd att det skulle vara den enstaka gång då vi såg ut som skämt!”. Denna mening påminde mig om hur mycket jag ville ha Katniss och Peeta döda kroppar som troféer. Hur mycket jag verkligen ville sticka mitt svärd rakt igenom dem där de sprang runt och lekte kärlekspar med Glimmers pilbåge och Marvels ryggsäck.

”Vi är i alla fall det bästa teamet här på arenan.” Clove lät slug.

”På alla sätt och vis.” Jag flinade mot henne och hon log tillbaka. Vi var trots allt fortfarande allierade dödsmaskiner, och inte bara kära.

”Dessutom tror jag inte att Katniss hittade något av värde i Marvels ryggsäck.” fortsatte hon.

”Knappast… Kanske pyttipanna eller kastanjer eller nåt.”

”Om hon inte tog spjutet..?”

”Platsen ligger här i närheten. Vi kan gå och kolla.”

”Visst!”
Så började vi återigen vandra mot den tredje elden, som nu bara var en hög med brutna pinnar på marken. Någon hade varit där och gjort rent hus, antagligen en deltagare för Marvels spjut låg inte kvar där. Men det där äckliga märket av hans döda kropp vägrade att försvinna. Det var verkligen lite sorgligt att Marvel var död. Han hade varit en bra vän.

”Jag tror Thresh varit här” sade Clove plötsligt.

”Varför tror du det?”

”För det är ett väldigt stort fotspår här, och Lover Boy, Fem eller Katniss kan omöjligt ha lämnat det här. Ingen av dem kan ha så här stora fötter.”

”Aha… Hur gammalt..?” Hon förstod vad jag syftade på.

”Från igår kanske..!”
”Så vi missade honom med några timmar alltså?”
”Japp.”

”Det var väl surt då..!” Jag log mot henne med en blick som sade att jag inte var speciellt ledsen över att vi missat honom och gjort något annat. Hon såg för andra gången idag ytterst generad ut och rodnade upp över öronen. Men visst såg jag på henne att hon också var glad över vad som hänt i tältet.

Jag ville kyssa henne igen. Så det gjorde jag. För nu visste jag att Clove var helt med på noterna och tyckte helt okej om mig. Hon var fortfarande ganska ovan med att kyssas och lyckades inte träffa alla de knivarna rätt, men hon var trots allt nybörjare. Det märkte jag på henne. Fast helt ärligt kunde jag inte ha brytt mig mindre. Hon var trots allt den person som lyckats föra upp någonting som kan liknas vid känslor till ytan.

”Tänk dig Glorias min!” fnissade hon plötsligt.

”Ush. Tänk dig Enobaria!”.

”HAHAHAHAH tänk dig deras konversation.”

”Åååh..! Kolla där!” Clove pekade upp mot himlen där en silverfärgad fallskärm syntes. Den pinglade inbjudande och när den dalat ner så skyndade vi oss att öppna. ”Ni kommer att behöva det -E” stod det med de vanliga bokstäverna.

”Undra vad det är för något”, flinade jag och öppnade behållaren. Sekunden efter rann flinet av mig abrupt.

”Vad är det?” Clove lät orolig. Jag vände på behållaren så att hon också kunde se de två små plastförpackningarna som låg där.

”Åh fy fan nej!” Vi båda tittade argt ut i luften för att visa Enobaria vårat stora misstycke. Hon måste sitta där i Huvudstaden och skratta som en galning. Det gjorde säkert Gloria också. Och alla andra som förstått vad vi fått…

Clove

Det var rätt genant, faktiskt. Igår kväll hade tanken att hela Panem såg på medan vi låg med varandra aldrig fallit mig in, jag hade varit alldeles för uppslukad av stundens hetta för att tänka på det. De där kondomerna som Enobaria skickad underströk det hela och fick mig att rodna. Jag ville helst inte tänka på hur farbror Nathan och faster Beatrix hade reagerat när de såg det.

Tysta gick vi vidare genom skogen och följde det spår som Thresh hade lämnat efter sig. Snabbt, för att han inte skulle märka det, kastade jag en blick på Cato. Han hade blicken i marken och pannan rynkad, som om han var djupt inne i någon fundering. Jag undrade vad han tänkte på.

Solen gassade hetare än aldrig förr och när vi stannade för att äta lunch var vi genomblöta av svett. På vägen hade jag lyckats döda en kanin som Cato flådde medan jag gjorde upp en eld, för Cato var alldeles för otålig för att behärska den konsten. Att en pelare rök sökte sin väg upp genom trädkronorna och tecknade av sig mot den klarblå himlen gjorde ingenting, för det fanns knappast någon vi behövde gömma oss för. Det var vi som var jägarna.

Det tog ett tag innan vi började prata med varandra, men när vi väl började så flöt det på hur lätt som helst. Ibland kom jag på min egen mun med att babbla på om någonting som verkligen inte hörde till ämnet, men det gjorde ingenting. Cato var lätt att prata med och om det blev tyst mellan oss så var det ingen pinsam tystnad.

Det blev ingen framgång med jakten på andra deltagare idag heller, men mig spelade det ingen större roll och Cato verkade inte heller överdrivet påverkad. Det enda som bekymrade mig var att jag av erfarenhet visste att publiken började bli uttråkad och att spelledarna skulle sätta in något extra som kryddade spelen. Eftersom jag och Cato faktiskt var ute och jagade andra (vilket var sådant som spelledarna uppskattade för spänningens skull) så var chansen att det drabbade oss inte särskilt stor. De hade ju hjälpt Everdeen med det där målbålgetingboet och tagit död på både Glimmer och Patricia, så varför inte oss, egentligen?

Och precis som jag befarade kom det ett nytt påhitt från spelledarna, samma kväll till och med. Jag hade fallit in i ett halvslummer lutad mot Catos axel när det plötsligt sprakade till i högtalarna.

Jaha, nu häver de den nya regeln och jag kommer varar tvungen att döda Cato, hann jag tänka innan Cladius Templesmiths välbekanta röst dånade över arenan.

”Högt ärade speldeltagare. Ni är nu alla inbjudna till en festmåltid i gryningen vid ymnighetshornet. Men det är mat som väntar er, åh nej, utan något ännu bättre. Det ni allra mest behöver kommer att finnas uppdukat. Vi alla ser fram emot att få se er träffas där.”

Så sprakade det återigen till i högtalarna och sedan blev det tyst.

Jag mötte Catos blick och han nickade upphetsat.

”Dit ska vi”, sa han bestämt. ”Förstår du vilken chans vi har om vi jobbar i team?”

Jag log mot honom. ”Självklart. Men vad tror du de menar med det vi allra mest behöver...? Jag menar – vi lider ingen brist på någonting.”

Catos blick mulnade och jag förstod att han tänkte på våra hittills ganska värdelösa sponsorgåvor. ”Äh, det spelar väl ingen roll”, muttrade han fram. ”Och det vi är i störst behov av är ändå några skitungar att döda.”

Jag skrattade till. ”Men dit ska vi i alla fall”, log jag. ”Men bara så du vet kan vi glömma att sova inatt. Ska vi hinna dit i tid får vi sticka nu.”

Cato nickade och vi packade ihop maten och tälten och jag stampade på det som var kvar av vår lägereld för att få det att slockna. All trötthet var plötsligt som bortblåst och när vi återigen begav oss iväg på den långa promenaden genom skogen var vi båda på gott humör.

Det hade precis börjat ljusna när jag och Cato nådde ymnighetshornet. Vi båda smög så tyst vi kunde genom buskagen för att inte avslöja för de andra att vi låg där på vakt. Vi hade gjort upp på vägen dit att jag skulle in till ymnighetshornet och ta fighten med de som kom för att hämta sina förnödenheter medan Cato jagade de som lyckades komma undan, men först av allt skulle vi bara vänta på att någon annan gjorde det första draget.

Stämningen var spänd mellan oss och vi båda var tysta medan vi koncentrerat bevakade den väldiga guldkreationen. Solens första strålar träffade hornet och i samma ögonblick som metallen glänste till öppnades plötsligt en lucka i marken och ett bord klädd i vit duk höjdes upp. På bordet stod fyra ryggsäckar, alla i olika storlekar och märkta med nummer. Den näst största hade en stor tvåa fastsydd.

Innan varken jag eller Cato hann reagerade hade en rödhårig liten figur skuttat ut ur ymnighetshornet, grabbat tag i den mellersta ryggsäcken märkt med en femma och satt av mot skogen på andra sidan om oss.

”Hon från fem!” hann jag kväka till Cato innan han flög upp på benen.

Jag väntade mig att han skulle börja jaga henne direkt, men så vände han sig mot mig.

”Clove”, började han.

”Vad väntar du på?” fräste jag irriterat. ”Spring!”

”Lova att du är försiktig”, bad han.

”Hon kommer undan!” utropade jag. ”Skynda dig då för helvete!”

”Lova mig!” röt Cato till.

”Jaja”, muttrade jag fram, ”om du lovar att springa NU.”

Cato gav mig ett snabbt leende. ”Vi ses snart”, sa han innan han försvann iväg mellan buskarna.

Cato

Jag studerade mina fingernaglar noggrant medan Clove svepte in sig i sin jacka så gott hon kunde. Jag hade första vakten, det var liksom en oskriven regel att jag alltid skulle ha det. Fast jag sov i och för sig nästan alltid längst, så det var väl rättvist så. Idag var dock regeln inte riktigt i min smak. För helst av allt ville jag bara lägga dagen bakom mig. Vi hade fått vårt förråd av nödvändigheter sprängt av någon. Och Marvel var död.

Varför var han död? Jag behövde Marvel. Till vad visste jag inte riktigt, men han var en del av vårat gäng. Han var min bro. Marvel var en av de få kompisar som jag faktiskt kunnat stå ut med, och nu var han död. Inte för att det spelade någon roll egentligen. Han skulle ändå ha behövt dö snart. Fast visst skulle jag sakna hans dåliga vitsar och korkade uttalanden. De gjorde arenan så mycket roligare och spelet lättsammare.

Jag slängde ett öga på Clove. Hon verkade drömma om något, för hon ryckte till då och då, bara för att sekunden senare dra jackan tätare omkring sig. Det var verkligen kallt på arenan. Nästan nollgradigt. Jag ryste till och tittade upp mot stjärnorna.

En stund senare försökte jag hitta på något vettigt att göra. Så jag provade att spänna varenda muskel i kroppen, en i taget. För att kontrollera om jag hållit formen ordentligt på arenan. Visst hade jag väl gått ner lite i vikt, men mina muskler var fortfarande fullt överlägsna de andras. Så vem brydde sig? Viktuppgång var inget problem när jag vunnit.

Efter att ha spänt alla muskler några gånger bestämde jag mig för att väcka Clove, så jag skakade lätt på hennes axel.
”Mamma..?”, svamlade hon förskrämt medan hon vaknade.

”Nej, dumskalle, det är ditt vaktpass…”

”Va..? Ja… Juste…” Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen.

”Gonatt Clove.” Gäspade jag och lade mig ner.

”Gonatt, blåmes”, flinade hon trött och stirrade in i elden.

Nästa morgon vid sextiden, efter att vi stigit upp, så var det dags att jaga frukost. Trodde vi. För när allt var ihopsamlat och vi släpade oss in mot skogen så hördes ett välbekant pinglande. Jag och Clove såg på varandra med lättade ögon. Tydligen hade vi fortfarande sponsorer som inte vänt oss i ryggen efter våra missöden. I behållaren hittade vi ett frukostbröd. Enobaria måste verkligen ha trugat på sponsorerna, för det var inte äckligt gammalt bröd, utan det var grovt och fullt med torkad frukt och bär. Aprikoser och blåbär. ’Hoppas ni får en bättre dag idag -E’ stod det på lappen. Vi vinkade förstrött ut i luften för att visa våra sponsorer att vi var dem evigt tacksamma. Jag och Clove åt tills dess att vi var mätta, och resten av brödet stoppade vi i ryggsäcken som jag haft med mig när vi jagade efter eldarna.

”Så blåmesen, vad säger du om att gå ut och jaga efter Lover Boy idag?” Clove flinade och vässade hotfullt sin favoritkniv mot en sten.

”Varför Lover Boy..?”

”För att han fortfarande har ont i benet kanske.” Jag hade nästan glömt att Peeta, med sitt skadade ben, var ett lätt byte ute i vildmarken.

”Visst.” Vi fyllde våra vattenflaskor, och joggade ut i skogen. Ett läskigt välbekant märke var lämnat vid den tredje elden. Marvels kropp hade legat där. En bit bort låg det massor av blommor. Vi undersökte dem, för de hade blivit uppryckta i största hast. Av Katniss. Men även om detta spår varslade om att hon varit där och låg så tydligt utplacerat, så hade hon inte varit där sedan Marvel dött. Så hon kunde vara var som helst.

Jag lutade mig rastlöst mot ett träd.
”Det här är lönlöst, kan vi inte göra upp en taktik istället?”, frågade jag irriterat Clove, som fortfarande studerade blommorna ingående.

”Vad då för taktik? Det här är det bästa vi har”, hon lät lika farlig som jag.

”Vi kan prova delar av arenan vi inte varit på innan.”

”Tycker du att vi ska smyga oss in i det där gräset som når mig över öronen? För jag tror inte att det är en speciellt bra idé, ifall Thresh gömmer sig där.”, spottade hon ur sig till svar.

”Fine. Vi stannar här och tittar på blommor istället då.”

”För din information så är det här det enda spåret av någon alls. Om du vill ut och irra runt efter Peeta så gör det. Men de här blommorna måste ha växt någonstans. Och det är knappast i denhär dungen.”

”Men tror du på allvar att någon skull…” En välbekant röst avbröt mig. Men det var ingen deltagare, utan av någon anledning så hördes Claudius Templesmiths röst inne på arenan.

”Lystring deltagare!” började han.

”Åh vad vill de nu då?” fräste Clove.

”Hur ska jag kunna veta det?!” Jag spetsade öronen för att höra allt som Claudius sa. Inte för att det behövdes speciellt mycket, hans röst var nämligen så hög att den fick fåglarna att lyfta från sina nästen i träden.

”Det har skett en liten regeländring.” Hur gjorde man en regeländring i Hungerspelen, där det inte finns några regler alls..? ”Denna regel tillåter två segrare att krönas, om de härstammar ifrån samma distrikt.” Både jag och Clove kunde vinna. ”Som sagt, två deltagare ifrån samma distrikt kan krönas till vinnare.” Jag stirrade stint på Clove, som stirrade tillbaka. ”Detta är det enda tillkännagivandet” Sedan sprakade det till, och Claudius röst förblev tyst.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Egentligen kände jag bara för att springa fram och krama Clove så hårt jag kunde. Det hade antagligen inte varit speciellt bra, eftersom hon skulle ha krossats då.

”Vi… Snart åker vi hem!” Clove log och släppte blommorna hon hade i handen för att resa sig upp.

”Snart är vi hemma!” min röst var chockad.

”Vi ska hem. Tillsammans!”

”Låt oss få det här överstökat då”, flinade jag och svingade mitt svärd lekfullt runt i luften. Än var det bara förmiddag, och regeländringen var precis vad som behövdes för att få kampviljan och humöret på topp.

Clove och jag sprang runt i skogen hela dagen, åt lite mer bröd till lunch och fick med oss lite kaniner, som vi åt till kvällsmat, från skogen. Några deltagare lyckades vi dock inte spåra upp och döda. Fast helt ärligt så brydde vi oss inte om det. Dagen var tillräckligt bra som den var. Vi hade trots allt fått ett hinder ur vägen. Nämligen faktumet att vi kanske skulle ha behövt döda varandra. Men nu, nu skulle vi båda två vara hemma om mindre än en vecka.

”Cato”, flinade Clove med munnen full av kanin.

”Mhm!”, svarade jag.

”Det här är den bästa dagen på arenan hittills!”
”Jag vet!” och med ens tystnade vi båda generat. Det var inte okej att leka happy family. Vi var fortfarande här, och vi var fortfarande tvungna att leta upp de andra och döda dem så brutalt vi kunde. Men visst var stämningen betydligt bättre mellan mig och Clove nu.

”Jag är glad att vi båda åker hem!”, fnissade hon fram och pillade runt lite i askan vid braskanten.

Helst av allt ville jag bara ha svarat henne, men det gjorde jag inte. Istället ställde jag mig upp. Clove följde mitt exempel. Sedan stegade jag fram och kysste henne för första gången inne på arenan. Det kändes mycket bättre än i träningscentret, där allt bara varit ett smutsigt spel för att förödmjuka varandra. Här var det något annat.

Jag ville verkligen ha henne. Clove kysste tillbaka. Men inte som när vi legat och hånglat i min säng, utan som om hon kände precis samma sak som jag. Kanske var hon inte världens bästa på att kyssas, men vad gjorde det? Clove var min. Min. Min. Min.

Hennes händer låg mot min bröstkorg när jag tryckte henne närmare. Det var så sjukt laddat mellan oss. Det var det bästa ögonblicket i mitt liv.

Clove

Den dagen var den bästa dagen på arenan. Den slog den dagen då vi fortfarande varit fulltaliga och hade badat och haft picknick med hästlängder. Kanske var det till och med den bästa dagen i mitt liv.

Egentligen gjorde vi inte särskilt mycket. Efter det vi kysst varandra (bara tanken på det gav mig fjärilar i magen, hur klyschigt det än låter) begav vi oss tillbaka till vårt läger. Ingen av oss kände längre för att jaga rätt på Thresh och Katniss och de andra. Om jag ska vara helt ärlig hade jag med nöje skippat resten av spelen och bara tillbringat den tiden tillsammans med Cato, trots att spelen ända fram tills nu hade varit meningen med livet. Jag vara bara så himla glad, sådär glad att man är alldeles varm i magen och går runt med ett fånigt flin på läpparna. Vi skulle hem. Tillsammans.

Solen sjönk snabbare på himlen, onaturligt snabbt. Kylan kröp sig tätt inpå oss och trots att vi satt lutade mot varandra under en filt framför brasan huttrade båda två. Egentligen hade vem som helst kunnat komma och ta kål på oss, till och med den där lilla rödhåriga skitungen från Distrikt 5 (förresten, vad gjorde hon fortfarande kvar i spelen? Hittills hade jag inte sett skymten av henne. Om vi bara lyckades spåra upp henne skulle hon vara ett lätt byte.), men det var skitsamma. Ingenting som jag förut brytt mig om verkade nu betyda något. Undrade lite i förbifarten vad farbror Nathan tänkte när han såg det här, han som speciellt varnat mig för att inte lita på Cato.

”Nä, nu jävlar”, sa Cato plötsligt, och det slog mig hur lång tid vi bara hade suttit tysta. ”Nu står jag inte ut en jävla sekund till i den här kylan. Kom, vi flyttar in i tältet.”

Motvilligt reste jag på mig och kalluften som letade sig in under huden när filten försvann från mina ben fick håret att resa sig över hela kroppen.

Snabbt släckte vi lägerelden och slängde in våra saker i tältet. Cato stängde för dörröppningen noga för att kylan inte skulle tränga in. Jag kröp ned i min sovsäck.

Cato satte sig bredvid mig. Under några sekunder tittade han forskande på mig, och innan han hann göra något annat hade jag kysst honom.

Var det såhär det kändes att vara kär? När hela min kropp skrek efter att få röra vid honom och varje minut utan honom vid min sida kändes bortkastad? Jag visste inte, för jag hade aldrig varit kär förut. I hela mitt liv hade jag tittat med förakt på alla pojkar som försökte sig på närmande, undrat om de trodde jag var svag som behövde beskydd av någon annan. Tänk så mycket jag hade gått miste om.

Cato besvarade min kyss med en sådan hetta att det gjorde mig alldeles matt. Att han kände lika starkt för mig som jag gjorde för honom var det inget tvivel om, och då spelade det kanske ingen roll om vi vara kära i varandra eller inte.

Sedan gick allting så fort. Vi var antagligen lika förvirrade båda två och det mesta passerade förbi i ett dimmigt töcken. Det var Cato som började dra av mig kläderna. Jag har ingen aning om vad han hade för erfarenhet av tjejer, men jag hade aldrig förr visat mig naken för någon. Det kändes genant. Jag hade aldrig tänkt på hur jag såg ut utan kläder, vilket jag plötsligt gjorde nu. Hade han legat med Glimmer? Hon hade säkerligen varit snyggare än jag.

Men nu såg hon inte så bra ut längre, tänkte jag belåtet. Med alla de där bulorna över hela kroppen.

Cato hamnade på något sätt ovanpå mig. För ett ögonblick stannade han upp, såg mig i ögonen. Och fastän han var svettig och smutsig och gud vet vad så var han det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv. Och då blev jag plötsligt säker; jag var kär.

Ätligt talat var det ganska obekvämt. Det gjorde inte direkt ont, men man kan knappast påstå att det var skönt heller. Det kändes konstigt, ovant. Det var ju ett ställe på kroppen som jag aldrig använt förut. Men ingenting av det där spelade någon roll, för det var inte det som var grejen. Grejen var att känna hans nakna hud emot min, känna den där underbara känslan av att jag vill komma honom så nära jag bara kan. Att vilja krypa ihop under hans skinn och bygga ett bo där som en parasit och leva där resten av mitt liv.

Efteråt var det bästa av allt. Vi hopkurade mot varandra och tittade varandra i ögonen.

”Saknar du Glimmer?” frågade jag.

”Nej”, sa han direkt. ”Gör du?”

”Nej.”

Det blev tyst ett litet tag.

”Så du kände aldrig någonting för henne?”

”Nej för fan. Jag tyckte bara hon var snygg.”

”Aha.”

”Fast du är ju hundra gånger snyggare, förstås”, skyndade han att tillägga.

Jag skrattade till och det kändes som om någon lyft en tung sten från mitt bröst.

”Saknar du Marvel då?”

”Ibland”, erkände jag. ”Just nu är det skönt att det bara är vi två...”

Här gav Cato upp ett högt skratt.

”...men visst saknar jag alla hans dumma vitsar”, avslutade jag med ett leende.

”Jag tror aldrig riktigt han förstod hur rolig han faktiskt var”, sa Cato.

”Minns du det där i träningscentret?” frågade jag och skrattade för mig själv. ”När han frågade om våra favoriträtter?”

Vi flabbade båda två.

”Ditt huvud på ett fat”, morrade Cato i en perfekt imitation av sig själv.

Så skrattade vi lite till innan båda två tystnade och vi återgick till att bara ligga och se varandra i ögonen. Jag vet inte hur lång tid det gick, men någonstans då föll jag i sömn. Men fastän jag aldrig varit lyckligare i hela mitt liv kunde jag inte hjälpa mardrömmarna som jagade mig hela natten

Cato

”Cato..?” Cloves röst var skakad.

”Nej!”
”Cato!” Hon lät argare än innan.

”NEJ SA JAG!”

”Håll tyst dumskalle! Vem som än sprängde allt det måste vara död. Det finns inte en chans att de skulle kunna överleva minor som en för sig är designade för att spränga deltagare i småbitar.”

”Varför har vi inte hört kanonen då?” jag hade ingen lust att lyssna på vad Cloves predikan, så jag började spana efter saker som kanske gick att återanvända istället. Något måste finnas kvar. Annars var det viktigare än någonsin att våra sponsorer verkligen slösade sina enorma mängder pengar på oss.

”Tror du själv att du skulle ha hört ett kanonskott under dendär smällen?” Clove böjde sig ner och plockade upp en tillknycklad bit metall. Hennes mörkbruna ögon studerade den ingående ”Värdelöst skräp!” konstaterade hon och slängde iväg den så långt hon kunde, vilket var ganska långt.

Marvel gick runt med en trumpen min och letade efter saker som inte fanns. Vad skulle han kunna hitta? Det fanns inget kvar. Ingenting! Ingenting som skulle kunna hjälpa oss att vinna spelen. Vi var ute på egen hand nu. Eller, inte helt ensamma, vi hade våra sponsorer. Många sponsorer. Om de hade råd att ge oss blåbärsmjölk och Marmelad på skämt så skulle vi säkert få en generös andel gåvor nu när allt vi ägt var borta.

Clove ryckte på axlarna när hon hittade ett halvt tält.

”Om vi riggar upp det här mot några grenar, och lagar det lite så får två personer plats här. Tre av mig, men två av er”, hon nickade mot mig och Marvel innan hon fortsatte ”Den som håller vakt får sitta utanför tältet, och inte i mynningen som vi gjort innan.” Vi stirrade stint på Clove. Hon var tydligen inte ny på organiseringsfronten…

”KATNISS!” en pipig flickröst skar igenom skogen.  Den verkade komma ifrån ett ställe precis vid den tredje elden.

Marvel vände genast på huvudet. Hans ögon glittrade på ett sätt som jag aldrig sett ögon glittra förut.

”RUE!”, Katniss röst. Det var alltså inte hon som sprängt våra tillhörigheter. Det var då antingen Thresh, Peeta eller den rödhåriga tjejen. De var de enda kvar utom vi karriärister och de två flickorna som skrek på varandra.

”KATNISS!” Rösten lät desperat, och den kom ifrån precis samma ställe. Marvel var konstigt nog den som förstod först. Redan efter att ha fräst ur sig ett ”Jag tar dem” var han halvvägs in i skogen, med spjutet draget, och ett leende grodigare än någonsin.

”Är du säker på att du klarar båda?” Cloves röst var oroad.

”De har en kniv och en pilbåge. Tror du på allvar att Katniss kan skjuta? Hon slåss väl med pilarna eller något. De tränar inte vapen i Distrikt 12-Dessutom tränade hon det inte i centret. Hon har den bara för att ha något. Fortsätt ni leta efter användbara saker. Jag är tillbaka om tio minuter!” med de orden var Marvel borta. Jag slängde en blick mot Clove, vars ansiktsuttryck var ansträngt. Det var konstigt egentligen. Tanken på att Katniss snart skulle vara död gjorde förlusten av grejorna mycket lättare. Visst verkade dendär tygbiten kunna fungera som tält..? Och den halva kniven som låg en bit bort kanske skulle kunna användas till något?

PANG! Ett kanonskott. Nu var antagligen ”Rue” död. Snart skulle ett till höras för att markera att Katniss kommit fram och Marvel tagit hand om henne också.
Tystnaden som låg över arenan var spänd. Varje andetag var en rasslande orkan, och varje rörelse med en hand eller en fot var en jordbävning. Vem skulle jag, Marvel och Clove jaga efter sen? Vilka skulle vi fortfarande hålla ihop gruppen för? Om det bara var Thresh, Peeta och den rödhåriga tjejen kvar, skulle vi hålla ihop överhuvudtaget? Eller skulle jag skära halsen av Clove nu? Hennes ögon sade mig att hon tänkte på precis samma sak.

”Tills Thresh är ur vägen!” viskade jag för att inte störa tystnaden för mycket.

”Tills Thresh är död!”, svarade hon med ett flin på läpparna. Thresh var det enda hotet kvar, och den enda som förutom oss karriärister hade den minsta lilla chans att vinna. Mest på grund av sponsorerna som han måste ha.

PANG! Det andra kanonskottet. Marvel måste ha dragit ut på Katniss död så länge han kunde. Velat se lågan slockna i hennes ögon. Velat att hennes familj skulle hata honom mer än någonsin. Varför skulle han annars ha tagit så långt tid på sig? Skogens fåglar började långsamt sjunga, och snart kändes allt som vanlig igen.

Men varför tog det Marvel så långt tid att komma tillbaka hit? Hade han fastnat eller nåt? Skulle vi gå och hjälpa honom? Nej. Marvel var korkad, men inte så korkad att han inte kom ifrån en fälla när han hade ett spjut med sig.

När ett susande ljud hördes så såg jag och Clove upp mot himlen. Där flög en svävare snabbt förbi. Den stannade över stället som Marvel måste ha dödat Katniss och Rue på. Jag och Clove gjorde en highfive, även om det kändes lite lågt att göra den utan Marvel. Det var ju trots allt han som gjort allt jobb.

När svävaren drog upp de två kropparna i sin gripklo så syntes dock ingen lång mörkbrun fläta. Det enda som syntes var en svarthårig pytteliten tjej. Rue ifrån 11. Den andra personen var en pojke med kastanjebrunt hår. Hans korkade ansiktsuttryck var för evigt bortsuddat från det hemmahörande tonårsansiktet.

Det var Marvel, spetsad på en silverglittrande pil.

Clove

Det gick runt i huvudet på mig. Marvel var död. Dödad av Katniss. Tanken var så overklig. Okej att hon hade släppt ett målbålgetingbo i huvudet på oss, det hade bara varit ren tur att hon lyckats med det. Men att döda Marvel? Visst var han knappast ett geni men han kunde hantera det där spjutet. Hon var ju bara från Distrikt 12! Hon kunde väl inte skjuta några pilar?

Bredvid mig satt Cato och stirrade fixerat på Marvels döda kropp. Hans ansiktsuttryck skiftade från häpnad till vrede till någonting som jag var på vippen att kalla sorg, men den tanken slog jag bort i samma ögonblick som jag tänkt den. Visst hade Marvel varit en i teamet, men inte mer än så.

Cato vände på huvudet och mötte min blick. Någonting kokade bakom hans pupiller.

”Jag ska döda henne.” Väsningen kom från en plats så djupt inom honom att jag nästan blev generad. ”Jag ska döda henne.”

Jag reste mig upp. På något sätt skämde han mig, och även om det inte var mig han hotade till döden så bar han på en mörk vrede där under som verkade kunna explodera vid minsta lilla beröring. Vad var det som hade gjort att han blivit en enda stort knippe dynamit?

”Vart ska du?” Först nu uppfattade jag undertonen av panik som trots ilskan i hans röst ofrivilligt hade smugit sig dit.

Jag svarade inte, var rädd för att min egen röst skulle avslöja den plötsliga rädslan att fly ifrån honom. Han skulle inte få se mig som ett byte, för det var inte vad jag var.

”Vänta Clove, vart ska du?”

”Iväg.” Min röst lät hård, hårdare än jag tänkt mig.

”Men vänta för fan! Du kan ju inte bara sticka sådär!”

”Jag vill vara ifred, okej?”

Mitt brutna skrik ekade bort mot ymnighetshornet. Cato stirrade chockat på mig. Han förstod ingenting, självklart gjorde han inte det. Han verkade ju inte kunna känna andra känslor än vrede.

Så dog den förvånade minen ut och han snörpte föraktfullt på munnen åt mig. ”Fine, stick du bara.”

Utan ett ord vände jag mig om och marscherade så långsamt jag förmådde för att det inte skulle se ut som ett försök att fly. När jag passerade ymnighetshornet grabbade jag i förbifarten tag i några knivar. Den välbekanta känslan av fast trä, stål och horn under handflatorna påminde mig på något sätt att det var jag som var rovdjuret.

Först när skogen svept in mig i sin dämpat gröna mantel vågade jag springa. Jag har alltid älskat fart. Känslan av världen som svischar förbi en utan att ha en chans att hinna ikapp, känslan att vara odödlig. Känslan av att jaga. Skogen ville mig väl, lät sina rötter undvika mina fötter och höll träden ur vägen. Vi trivdes med varandra, jag och den väldiga varelsen som andades ut genom trädkronorna. Det fanns nästan ingen skog i Distrikt 2. När jag kom hem igen skulle jag se till att skaffa mig en talang som innebar få vistas mycket ute i skogen. Fågelskådning kanske.

Tanken fick mig att fnissa till och jag saktade ner på farten, inte för att jag var trött utanför att om jag skulle springa skulle det ske med totalt koncentration. Det skulle ju se snyggt ut om jag återvände till Cato med en stor bula i pannan. Istället sjönk jag ned vid första bästa träd och tillät mig själv att blunda och andas djupt.

Hur många hade vi förlorat i vårt gäng? I och för sig var ”förlorat” kanske fel ord, egentligen borde jag ju vara nöjd över att slippa göra jobbet själv. Glimmer och Patricia togs av målbålgetingssvärmen, och Peeta förrådde oss samtidigt enligt vad Cato berättat. Amadeus föll offer för Catos vrede och Marvel blev spetsad av pilen. Från början var vi sju, nu återstod bara två, och allihopa hade Katniss tagit ifrån oss.

Fast kanske var det bäst såhär egentligen. Hotet från de övriga karriäristerna var röjt ur vägen, och jag hade anledning att tro att jag och Cato var det bästa teamet. Vi funkade bra tillsammans för det mesta. Lite dramatik fick man ju lov att utstå, och dessutom skulle det väl sluta med att spelledarna sprängde en av oss i luften om vi var överens om allting. Huvudstaden ville ju trots allt ha action hellre än ett hjälteteam.

I smyg gladdes jag åt att Glimmer var död. Hennes och Catos skådespeleri hade verkligen gått mig på nerverna. Inte för att jag var avundsjuk alltså, utan för att det verkligen var irriterande att ha två turturduvor som sprang omkring och kuttrade precis hela tiden. Dessutom snodde de ju alla sponsorer då också.

Jag gillade inte heller tanken på hur Cato hade drivit med mig på träningscentret. Det var verkligen tur att han inte visste om att han var den första killen jag kysst, den första killen som överhuvudtaget hade betraktat mig som en kvinna och inte som ett barn. Folk hade tendensen att tro att jag var flera år yngre än vad jag egentligen var, dels för att jag var kort och dels för att jag (i alla fall enligt faster Beatrix) hade ett barnsligt utseende. Det störde mig. Cato var nog den första som någonsin betraktat mig som en värdig rival, vilket gladde mig. Det där med att han kommenterade mina tuttar var en annan sak, och det fick han gärna lägga av med.

Fast alltså. Riktigt den första killen jag kysst var han ju inte. När jag var åtta pussade grannpojken hemma i tvåan mig på munnen, men det kanske inte räknades? Jo, det gjorde det visst det, och Cato var inte den första.

Jag slungade en av knivarna in i ett träd tio meter bort och drog på munnen när den träffade. Det gjorde mig fortfarande barnsligt glad på något vis när jag gjorde någonting jag var bra på.

Tillslut, efter att ha kastat alla knivar och sedan länge suttit och funderat över om jag orkade hämta dem för att kasta en gång till eller inte, reste jag mig upp och begav mig tillbaka till ymnighetshornet. Skymningen hade börjat lägga sig över arenan och jag försökte ta mig fram i snabbt takt för att hålla värmen uppe. Medan dagarna bara verkade bli varmare och varmare drogs temperaturen allt längre ned om nätterna. Något slugt påhitt från spelledarna. Som tur var hade ju vårt tält undgått explosionen som förstört hela vårt matförråd.

Cato hade tänt en eld när jag kom tillbaka till vår lägerplats, och medan jag suttit och degat ute i skogen hade han knappast legat på latsidan. Han hade dödat en kanin, flått den och nu lagat en gryta med köttet och en burk krossade tomater som på något vis klarat sig från explosionen. Det slog mig att vi skulle bli tvungna att jaga nu.

”Hej”, sa hälsade han buttert.

”Hej”, svarade jag en smula kyligt.

”Har du PMS?” undrade han.

Jag kunde inte hjälpa skrattet som lämnade mina läppar. ”Nej.”

Han log, även han ofrivilligt. ”Okej. Det finns mat nu.”

”Jag ser det.”

Tystnad.

”Det luktar gott.”

Han vände sig mot mig och log. ”Men sätt dig ned för fan.”

”Okej, okej, ursäkta mig då!”

”Inte ursäktad.”

Nu skrattade vi tillsammans och plötsligt var jag så lätt om hjärtat. Katniss kanske var stark, men jag och Cato hade varandra. Tills vidare, i alla fall.

Cato

Timmarna gick medan vi ivrigt väntade på att Katniss skulle komma ner, men det gjorde hon inte, utan hon satt kvar, säkert trettio meter upp i luften. Det var verkligen fruktansvärt korkat att klättra upp dit. Vad skulle hon göra? Det fanns inget där som hotade vår existens, utan hennes sista hopp skulle vara om någon sponsrade henne med ett par vingar. Men jag tvivlade på att hon skulle kunna flyga även om hon fick ett par, för hon flämtade ibland till av smärta, och jag hade sett att det var något fel på hennes ena ben.

Ibland mötte hon min blick när jag tittade upp mot himlen, och däri skymtade rädsla, hat och besvikelse. Men vad trodde hon? Att hon skulle kunna vinna? Det var i sådana fall en väldigt korkad tanke, för hon skulle antingen behöva komma ner och bli genomborrad av ett svärd, eller så skulle hon svälta ihjäl.

Någon hade gjort upp en eld och efter en stund hade jag, Patricia, Glimmer och Peeta placerat oss runt den. Marvel, Clove och Amadeus var borta vid floden för att hämta vatten. De hade tydligen gjort slut på det under eftermiddagen.

”Cato, Glimmer..?”, Patricias röst var trött och jag trodde mig veta vad hon skulle säga.
”Jag går och lägger mig nu”, fortsatte hon, precis som jag anat.

”Mhm”, kom det ointresserat ur mig och Glimmer. Ingen hade någon vidare lust att driva någon konversation, och Patricia hade förstört tystnaden.

En stund senare låg alla utom Peeta, Glimmer och jag och sov på marken. De verkade så säkra på att vi inte skulle skära halsen av dem på natten. Och varför skulle vi? Det var så mycket lättare att klara sig i grupp och sedan splittra alliansen när det bara var några få deltagare kvar. Vi tre vid elden behövde Clove, Marvel och Patricia. Amadeus var inte lika viktig, men han kunde alltid få hålla vakt åt oss när vi behövde.

Jag plockade upp mitt svärd från marken och började pilla runt med det i marken, ristade in mönster för att ha något att göra. Det kröp närmre och närmre elden, och efter kanske tjugo minuter hade jag stoppat svärdspetsen i den. Glöden smög långsamt över på bladet, och snart var det rödglödgat. Jag drog ut svärdet och spottade på spetsen bara för att få höra fräsandet som jag visste skulle uppstå.

”Pojkar”, fnittrade Glimmer och Peeta rullade med ögonen. Han verkade uppriktigt irriterad över allas sätt att uppföra sig. Tolvorna var verkligen inga muntergökar. De verkade aldrig ha roligt. Deras krystade skådespeleri var så lätt att genomskåda under deras uppträdanden och utan sin kärlek till varandra var de ingenting. De andra visade i alla fall sin personlighet. Kanske inte de bästa personligheterna, men åtminstone äkta.

Jag hade första vakten, så när Peeta gått för att lägga sig, och Glimmer sussade sött mot min arm tittade jag upp mot himlen för att få se Panems emblem brisera och höra nationalsången spelas. Det var egentligen ganska onödigt eftersom ingen dött idag, Katniss var i princip död, men visst, hennes hjärta hade inte slagit sitt sista slag än, men de var definitivt räknade.

Min blick letade sig upp i hennes träd och jag märkte att hon stirrade klarvaket upp mot månen. Tankarna på hennes hem verkade cirkla runt i huvudet på henne, det märktes på det plågade ansiktsuttrycket. Men när jag hörde ett välbekant pinglande drogs min uppmärksamhet bort från henne och jag tittade runt mig för att få syn på silverfallskärmen som jag visste hade kommit. Men den var hos mig, utan hade istället fastnat uppe i trädet, precis i höjd med Katniss. Vilken dumskalle i Panem ville sponsra henne nu? Eller var det bara en barmhärtig sista måltid? Ljuden av lättnad som hördes ifrån henne sade mig att detta inte var fallet.

Jag fick lust att klättra upp dit igen nu, och spöa henne. I och för sig hade jag haft lust att göra det hela tiden, men nu blev impulsen nästan oemotståndlig.

”Cato? Det är min vakt nu!” Marvels röst sköts mot mig genom luften, och han fick mig att ryckas rakt upp ur mina tankar, för jag blev vättskrämd över hur tyst han varit. Jag borde ha hört att hans snarkningar upphört… Men tanken på att döda Katniss Everdeen kunde ju få vem som helst att tappa koncentrationen.

Jag lade mig ner på marken och Glimmer seglade ner på den med mig. Hon hade fortfarande inte glidit av min axel och något sade mig att inatt var det okej att hon sov där. En liten röst i huvudet sade åt mig att lägga armarna runt henne och hålla henne mot mig som om hon var ett sjukt spädbarn. Hon sov oroligt, och en stund innan jag somnade vaknade hon till och frågade sömndrucket: ”Du skulle inte överge mig va?”

”Nej”, svarade jag helt ärligt. För det gick inte att neka henne närheten inatt. Det var ändå bara en omfamning, och inget dramatisk. Inför kamerorna var vi ändå ett par, så vad gjorde lite nattlig närhet?

Hon somnade tryggt igen och jag passade på att stryka hennes mjuka blonda hår mellan mina fingrar. Glimmer skulle ändå inte få många fler tillfällen att bli struken över håret. När Katniss och några till var eliminerade så skulle hon vara måltavla, och vem skulle vilja hålla om henne då? Med denna tanke bubblandes i huvudet somnade jag mjukt med hennes huvud mot min arm.

Jag slog upp ögonen när Marvel skrek, och flög upp på fötter snabbare än någonsin förr. Något stort, gulbrunt och surrande svävade ner mot oss, och runt det svärmade tusentals av de största getingar jag någonsin sett. Panik rådde när getingboet slog i marken, och alla utom Clove saknade total sinnesnärvaro.

Smärta var allt som pulserade runt i min kropp när den första getingen stack mig. Det var som om någon borrat en syl in i huden. Det svullnade genast upp, och hjärnan började kännas som vatten, som om den skulle kunna rinna ut ur öronen på mig.

Glimmer hade inte kommit upp på fötter än, och kämpade för att sätta sig upp medan getingarna flockades runt henne. Patricia låg stilla medan ett hundratal getingar fortsatte att sticka hennes kropp som skakade i kramper. Detta var allt jag han se innan Cloves skarpa röst upptog all plats i mitt huvud. ”Mot sjön” vrålade hon medan jag försökte följa ljudet av hennes klapprande steg samtidigt som jag plockade upp mitt svärd.

Det kändes som om en miljard getingar stuckit mig när vi nådde det mycket välkomna vattenbrynet till sjön. Jag, Clove, Marvel och Amadeus slängde oss i den, vågorna på vattnet böljade och såg ut som Glimmers hår. Ljudet av Ceasar Flickermans röst ekade i mitt huvud ”Vad skulle du göra för att vinna Marvel? Maaarvel… Pyttipanna… PEETA!” Peeta var borta, Peeta var inte med oss, Peeta var inte i sjön.

För andra gången på tjugo minuter flög jag upp snabbt som attan, och de kvarvarande getingarna brydde sig inte om mig när jag sprang tillbaka in i skogen efter Peeta. Eller jag tror i varje fall inte att de brydde sig. Träden pulserade som blodet i mina ådror, och medan jag sprang glittrade allt som Glimmer sagt runt i mitt huvud.

”SPRING”, Glimmers röst var inte långt borta.

”SPRING”, Det var inte Glimmers röst, det var Peetas, och hans utrop var tydligen inte riktat åt mitt håll, för han var inte här.

”SPRING”, hans röst var full av hopplöshet.

Jag brakade igenom träden, in i gläntan där vi sovit, getingboet låg på marken, tomt, men gläntan var inte tom. Peeta stod två meter ifrån mig, och ropade åt… Åt Katniss. Hon ryckte till och började springa ifrån oss, med Glimmers båge och pilar. Jag försökte grabba tag i Peeta, men det gick inte för hela världen snurrade, så istället drog jag slarvigt upp mitt svärd och riktade ett hugg mot Peetas hals. Det missade hans kroppspulsåder, men träffade hans ben med ett slaskande läte.

På något magiskt vis lyckades han ändå springa iväg från mig. Men han skulle säkert ändå dö av blodförlust så det spelade ingen större roll just då. Med detta i beaktning började min kropp vingla tillbaka mot sjön. Huvudet på den var fullt av rosa bubblor.

Clove, Amadeus och Marvel låg i en hög, avsvimmade. Jag försökte förgäves stappla fram till dem, men deras kroppar flyttade sig hela tiden, så istället föll jag helt enkelt ihop på marken och vacklade in i de medvetslösas land…

Clove

Skrik. Det var någon som skrek det högsta, mest hjärtskärande skrik jag någonsin hört i hela mitt liv. Mina tankar flöt trögt genom hjärnan, som klister. Vem var det som skrek? Rösten ändrade karaktär hela tiden, först var det Glimmers gälla, panikfyllda stämma för att övergå i Catos skräckinjagande jägarvrål för att förvandlas till Katniss Everdeens rop på hjälp.

”Mamma! Mamma!”

Mamma? Vilken idiot skrek på mamma inne på arenan? Det skulle knappast ge några sponsorer.

”Mamma, mamma!”

Först då förstod jag att det var ur min mun skriken kom.

Vart var jag någonstans? Allt var bara svart, svart, svart. Och vart var mamma?

Plötsligt var det som om någon drog undan en ridå och världen blottades igen. Det var så ljust, jag blev bländad. Ovanligt ljust. Varifrån kom allt ljus? Från svart till vitt. Jag såg fortfarande ingenting Vart var jag? Vart var mamma?

Ett par starka händer slet upp mig och höll mig alldeles för hårt i sin famn. Jag kunde inte se ansiktet, bara ett par armar. Vem var det som höll i mig? Varför såg jag ingenting? Var det något fel på mina ögon?

”Mamma, mamma!”
”Hush, hush.” Det var faster Beatrix röst. ”Hush, hush, gråt nu inte. Mamma kommer tillbaka igen. Hon ska bara vara borta ett tag från dig. Hon kommer snart igen.”

En öppning där framme, det var därifrån allt ljus kom. En dörröppning, en dörr som stod på vid gavel. Och det stod någon där på tröskeln, tvekande. En mörk silhuett mot den ljusa världen.

”Mamma?”

Gestalten där framme vände sig om, och mammas mjuka ögon såg rakt in i mina. Hon grät. Mamma, varför grät du? Varför var du så ledsen mamma?

”Mamma, gå inte ifrån mig! Lämna mig inte mamma! Mamma, vart ska du någonstans?”

Faster Beatrix tryckte mig ännu hårdare i sin famn och nu kunde jag se hennes ansikte, sammanbitet och bekymrat. Ungt. Hur kan du ha blivit så ung, faster?

”Jag måste gå nu, Clove.” Mammas röst, så förtvivlad. ”Jag måste gå nu. Mamma måste resa iväg. Du får stanna här hos faster och farbror så länge. Jag kommer snart tillbaka igen och tar med dig hem till pappa. Snart, min älskling. Snart.”

Skrik. Jag skrek så högt att någonting bakom mina öron sprängs och smärtan gick genom hela mitt ansikte och mörklägger världen igen. Svart. Svart. Skrik. Tystnad.

Så slets världen i två bitar igen och ljuset strömmade in genom munnen näsan ögonen och allt gjorde så ont. Pappas ansikte trädde fram som en skugga mot allt det vita. Så mörkt. Så sjukt. Han öppnade ögonen och drog ett rosslande andetag.

”Vart skulle mamma någonstans?”
”Hon skulle bort.”

”Varför måste jag bo hos faster och farbror? Jag vill inte. Det luktar konstigt i deras hus. Det sitter en läskig tavla på väggen i badrummet som följer en med blicken när man måste gå på toa mitt i natten. Jag vill inte. Varför får jag inte bo hos dig?”

”Dottern min, pappa är så trött. Kan du inte låta mig sova? Jag måste få sova. Annars kommer jag aldrig bli frisk igen.”

”Varför ska mamma bort.”

”Hon måste jobba långt bort. Hon måste jobba när inte jag kan.”

”Jag vill inte att hon ska bort. Vill inte! Vill inte!”

”Sch, tyst nu Clove. Jag måste sova nu... måste sova...”
”Vakna pappa, vakna!”

”Kom nu, Clove, lämna pappa ifred. Han är sjuk. Han måste sova. Kom, vill du se vilken fin trädocka jag täljt till dig?”
”Vakna pappa, vakna!”

Där kom de där starka armarna igen och lyfte upp mig. Jag ville inte. Pappa, varför sov du bara hela tiden? Vart tog mamma vägen? Jag ville inte. Jag bet så hårt jag kunde i de starka armarna. De släppte mig. Jag föll.

Och föll. Och föll. Genom ljuset, genom det svarta. Ingen där. Vart hade alla tagit vägen? Varför var jag ensam?

Rösterna förföljde mig genom mörkret.

”Gråt inte mer, nu. Du får snart träffa dem igen.” Vems röst var det? Jag visste inte. Djupt därinne någonstans ringde en klocka, men mina tankar var som klister och klibbade sig fast överallt. Vem talar till mig?

”Men skärp dig nu. Inte kan du gråta i all oändlighet inte?” Vilken mörk stämma. Mörk som ett åskmoln.

”Upp på rummet med dig, din dumma flicka! Upp på rummet med dig!”

Nu blixtrade det ovanför mitt huvud och Catos skrik, tydligare än någonsin, skar genom mitt huvud.

”Kämpa hårdare! Kom igen nu, bättre kan du! Är du verkligen sådär svag? Du får ingen kvällsmat förrän du lyckats!” Farbror Nathans röst. Vad hade jag nu gjort?

Blixten slog ned och mina ben var så tunga så tunga. Jag orkade inte. Snubblade. Föll. Blixten slog ned i mina ögon och allt blev ljust igen. Ljuset. Blodet. Smärta över hela kroppen. Catos skrik. Blodsmak i munnen. Gode Gud, om du nu finns, varför lät du mig inte dö? Jag orkade inte springa. Orkade inte leva.

Cato

Vid klockan fem väckte en mycket trött och sur Marvel mig för mitt vaktskift. Det var verkligen inte lätt att stiga upp, både psykiskt och fysiskt, eftersom att Glimmer flyttat sitt huvud till min bröstkorg under natten. Jag fattade inte hur hon alltid lyckades göra sådant utan att jag märkte det, men det var väl något som kom med att vara tjej.
”Det finns Kaffe” gäspade Marvel och pekade på en termos som tydligen innehöll den sliskiga svarta drycken som var omåttligt populär i huvudstaden.
”Tack Pyttipanna” mumlade jag samtidigt om jag slog mig ner vid den falnande elden. Den gav inte speciellt mycket värme längre, men var betydligt bättre än ingenting, och dessutom höll den vilda djur borta.
Marvel började snarka ikapp med Peeta efter ungefär fem minuter. Jag var glad över faktumet att jag själv inte lät så mycket när jag sov, eftersom att det var ett stort minus i tävlingen vi spelade. Om någon ligger och snarkar i ett tält så kan det ju inte vara så svårt att hitta dem för att sedan skära halsen av idioterna.
”Cato?” Patricia hade tydligen vaknat. Kanske inte så speciellt konstigt när omständigheterna nu var som de var.
”Du och Glimmer? Vad håller ni på med egentligen?” hon var verkligen rakt på sak, och hennes fråga var roande. Hon hade tydligen inte förstått att jag bara lekte runt med Glimmer, och låtsades tycka om henne mer än jag egentligen gjorde. För hon betydde inget för mig, med sitt långa blonda hår. Visst var hon snygg, men inget mer.
”Jaaa… Glimmer, hon är väl snygg och så.”
”Men är ni kära på riktigt? För det är kanske inte så bra med rådande omständigheter..?” Hon verkade uppriktigt orolig, och detta fick mig att haja till. Varför brydde hon sig? Efter några sekunders funderande drog jag slutsatsen att det säkert var en strategi för att få medlidande, så att jag inte skulle sticka ett svärd i bröstkorgen på henne, som jag gjort med flickan från distrikt åtta i skogen. Men eftersom att huvudstaden ville ha en bra show så kunde jag inte säga att jag bara lekte runt med Glimmer på grund av hennes Blonda dumhet.
”Jag är väl inte kär i henne… Kanske lite… Hon är väl fin och så… Antar jag.”
”Aha okej…” Patricia verkade fatta att jag inte hade lust att prata med henne, så hon gick och plockade lite grenar för att få elden att brinna på lite bättre igen. Själv sörplade jag i mig det äckliga beska kaffet som Marvel lagat någon timme tidigare.
Vid halv nio bestämde sig jag och Patricia för att väcka de andra. De var glada, pigga och säkert väldigt väl redo för att gå ut och jaga fler spelare. Men olyckligtvis hade vi ett tråkigt arbete att göra under dagen. Så länge minorna inte var aktiverade så hade ingen tillåtelse att gå och döda folk. Amadeus var överlycklig över att kunna hjälpa oss med något, och han var trots allt bra att ha. Tanken på att döda honom var inte speciellt närvarande när han satt på marken och grävde upp minorna med sina bara händer. Han insisterade på att vi alla inte skulle använda spadar, eftersom att detta kunde leda till att minorna skadades och blev oanvändbara.
Nar jag satt och grävde upp Katniss mina så kom Clove fram, för att konversera. Hon försökte däremot dölja det genom att låtsas att hon bara var där för att hjälpa till.
”Ska vi göra oss av med Amadeus när han fixat minorna?” viskade hon slugt samtidigt som hon pillade bort smuts som satt under hennes naglar.
”Nej. Han får vakta medan vi är ute i skogen och jagar deltagare. Vi dödar honom när det är så pass lite folk kvar i skogen att de aldrig skulle våga sig hit.”
”Visst…” hon mötte min blick och jag fick lust att kyssa henne igen. Bara för att prova hur det skulle kännas här ute på arenan. Om det skulle vara samma spänning som gick igenom hela kroppen, eller om det bara skulle bli pinsamt och jobbigt. Men jag hade ju en romans med Glimmer utifrån, så den impulsen fick jag avstå.
”Visst är det för jävligt att gräva upp minor!” tvingade jag ur mig, bara för att bryta den pinsamma tystnad som uppstått medan jag stirrat in i ögonen på henne.
”Så sjukt tråkigt. ’Slåss i hungerspelen’… Just nu är det mer ’få ont i fingrarna i hungerspelen’…” hon tittade frustrerat ner på jordhögen bredvid Katniss plattform.
När vi några timmar senare äntligen var färdiga med att gräva upp minor så var det dags för Amadeus att aktivera dem igen. Detta var fruktansvärt tråkigt, eftersom att vi andra inte kunde göra något annat än att stå och glo medan han visade oss vart vi absolut inte fick sätta fötterna. Glimmer log hela tiden korkat, medan Marvel tog det steget längre och fnissade varje gång Amadeus stolt visade hur han aktiverat en ny mina och vägen man skulle gå om man behövde hämta något ifrån högen med saker i mitten.
Vid tretiden var han klar, och vi bestämde oss för att ta resten av eftermiddagen ledigt och bada i sjön. Visst var det ett spel där man dödade varandra, men det betydde ju inte att man inte fick ha roligt. Jag bytte diskret om i tältet, medan Marvel, korkad som bara han var, försökte byta om bakom en av de fyra smala stolpar vi satt upp för att hålla en presenning uppe. Han trodde tydligen att om han drog in magen tillräckligt så skulle ingen se honom därbakom. Stackars kille.
Precis när jag skulle gå ut ur tältet så kom Glimmer in för att byta om till kläder att bada i. Eftersom att hon blockerade utgången så fick jag backa, och stanna kvar i tältet till dess att hon kommit in. Jag gjorde en ansats att gå ut, men Glimmer bara fnissade och klämde ur sig ett: ”Jag trodde vi kommit överens igår om vilket slags förhållande vi har med varandra.” Jag blev helt paff och lyckades inte röra mig ur fläcken.
När hon började byta om gjorde hon det ännu mer omöjligt för mig att gå ut, för visst, jag erkänner, jag kunde inte sluta glo på henne. Det var kanske respektlöst, men hon gjorde det verkligen helt omöjligt att titta bort när hon drog av sig tröjan. Glimmer var verkligen väldigt sexig, det gick inte att undgå. Hennes former var mjukt rundade och helt perfekta. Om de hade kameror i tältet, vilket jag innerligt hoppades att de inte hade, så skulle det bli ytterst pinsamt när jag återvände till huvudstaden och alla påminde mig om när jag suttit och kollat in hennes nakna kropp när hon bytte kläder.
”Så, Cato, vi kan gå nu”, fnittrade hon efter kanske fem minuters sensuellt fixande med kläderna. Jag kunde inte få fram ett ord, utan flinade bara dumt, och av någon anledning så bar jag ut henne till vattnet, där jag slängde henne i sjön samtidigt som hon fnissade som en galning och ytters tvivelaktigt vrålade ”Neeej Cato slutaaaaa! Släng mig int …” resten av hennes ord dränktes bokstavligt talat. Jag hoppade i efter, till Marvel och Clove som roat tittade på spektaklet som Glimmer ställde till med. Hela arenan visste vart vi var, men de skulle inte våga sig hit. Peeta och Amadeus höll vakt, och detta fick dem att verka som uteslutna ur gruppen, vilket de i och för sig var.
”Ska vi äta middag sen?” spottade Marvel glatt ur sig, tillsammans med en massa vatten som han haft i munnen. När han haft det däri, och hans kinder varit uppfyllda med vätska så hade han sett mer ut som en groda än någonsin innan.
”Ja, visst!” sade resten av gruppen, utom jag. Alla andra var tydligen väldigt hungriga.
”Vi kan ha picknick”, fortsatte Marvel fnittrandes. ”Vi kan be Peeta baka bröd, och sen kan något steka pyttipanna!”, lyckan som skymtade i hans ögon var enorm.
Sagt och gjort, Marvel, Jag, Glimmer, Clove, Peeta, Amadeus och Patricia slängde ihop en picknick till min stora frustration. Clove bjöd konstigt nog alla på aprikosmarmelad som hon fått i sponsorgåva, och innan någon visste ordet av så hade alla det väldigt kul och trevligt utom jag, som helst ville ut i skogen och jaga deltagare igen. Jag skulle inte vinna hungerspelen genom att leka happy family med personer jag kanske skulle behöva bryta nacken av.
Efter en stund så gick jag iväg för att hämta lite ved till en brasa, som vi alldeles snart skulle behöva ha för att hålla värmen. Det var lätt att hitta ved, för skogen saknade verkligen inte döda grenar på marken. När jag återkom så såg jag att Glimmer stod och höll i en silverfallskärm och tittade konstigt på den. Hon vände sig till Clove som tog den och öppnade. Jag gick åt deras håll när hon började skratta som en galning.
”CATO, jag tror de har skickat dig något!” Clove kämpade för att hålla undan skrattet när hon räckte mig den lilla silvriga burken med något flytande i.
”Du har fått en lapp också”, fortsatte hon flinandes och räckte mig en liten pappersbit. På den stod det skrivet med snirkliga bokstäver ”Fortfarande lika blåmesig, gulleponken -E”. Jag luktade på den ljusblå substansen, och det gick inte att gå miste om vad det var. Blåbärsmjölk.
”Fan jag ska döda dig när jag kommer hem!” jag blev så fruktansvärt arg att jag hade lust att slå ihjäl Enobaria. Hon skulle tydligen inte bara göra mig till åtlöje i huvudstaden genom att tvinga mig bära fruktansvärda kläder, utan hon skulle förstöra mitt liv inne på arenan också.
Jag gick och satte mig för att sura i tältet, medan Cloves återkommande skrattsalvor ekade runt ymnighetshornet.

Clove

Kvällen passerade fort förbi. För första gången hade jag och Glimmer riktigt trevligt tillsammans, även om vår konversation mest bestod av skrattutbrott. Till Catos stora frustration berättade jag för Glimmer om hans stora fixering vid blåbärsmjölk, och hon tyckte att det var precis lika roligt som jag. Medan hon låg på marken och vred sig av skratt tittade jag roat på henne och för första gången sedan vi kom in på arenan önskade jag att det i slutändan bara skulle vara en av oss som överlevde. Kanske hade det varit ödesdigert att ha kul tillsammans hela gänget, för nu hade ju vi blivit – just det – ett gäng. Det första riktiga kompisgänget jag någonsin haft i mitt liv. Och inom loppet av ett par veckor skulle de vara borta allihop.
Mörkret sänkte sig långsamt över vårt lilla läger, och i takt med att stjärnorna blinkade upp på himlen blev det också väldigt kallt. Återigen bäddade vi ned oss allihopa (utom Glimmer som hade första vakten) i tältet och kröp ihop tätt intill varandra, både för att få plats i det lilla fyrmannatältet men också för att inte frysa. Jag hamnade bredvid Cato inatt igen. Jag vet inte om det var meningen, men hans armar hamnade omkring mig på ett så misstänkt sätt att det nästan liknade en omfamning. Jag klamrade mig fast vid hans vänsterarm och somnade på den. Av någon anledning kändes det nästan som jag var hemma när jag var med Cato.
Jag väcktes tidigt nästa morgon av ljuset som sipprade in genom den lilla öppningen i tältduken. De andra sov fortfarande djupt och Marvel snarkade så högt att det nästan ekade om det. Tydligen var det bara tidig morgon, men hur jag än försökte så gick det inte att somna om. Jag gav upp och kröp istället ut ur tältet.
Amadeus satt och halvslumrade lutad mot tältet, jag väckte honom bryskt för att erbjuda honom att ta det sista passet av vakten. Jag skulle ju ändå inte kunna somna om.
I väntan på att de andra skulle vakna passade jag på att ta ett morgondopp i sjön. Vattnet var kallt efter nattens kyla, men det var i alla fall uppfriskande.
Medan jag värmde frukost bestående av linsgryta på burk över en eld jag gjort upp vaknade de andra en efter en. Stämningen var munter kring lägerelden den morgon. Dels berodde det väl på hur trevligt vi haft det igår kväll, men också på tanken på vad som väntade idag. Nu när Amadeus gjort upp ett perfekt skydd till vårt matförråd kunde vi allihopa bege oss in i skogen på riktigt i jakt på de andra speldeltagarna.
Vi kom iväg så tidigt vi kunde. Trots att man kunde se på de mörka ringarna under allas ögon hur trötta de var så var det ingen som klagade. Patricia och jag talades lättsamt vid medan vi patrullerade fram genom skogen ledda av Peeta, som påstod sig veta bättre var Katniss tagit vägen än vi andra. Han var den enda i vårt sällskap som inte skrattade med när någon av oss andra drog ett skämt om de övriga spelarna. Jag började faktiskt störa mig rätt mycket på hans präktiga attityd. Inte sa han mycket heller. Det gjorde i och för sig Amadeus inte heller, men den grabben visade i alla fall lite god vilja genom att lyssna.
Vi hade varit på väg i ett par timmar när vi hörde ljudet av en forsande flod lite längre fram och under våra fötter började underlaget hårdna till sten. Det hade hunnit bli riktigt varmt till och med i skuggan från de väldiga trädkronorna över våra huvuden, och tanken på friskt vatten livade upp sällskapet en hel del. Cato utbrast till och med: ”Kom!”, och började rusa fram som en uppretad tjur genom skogsbrynet och ut över klipporna. Vi andra hängde glatt på och det gick inte låta bli att inte skratta högt när vi sprang allt vad vi kunde.
Men i floden fann vi någonting som var ännu bättre än friskt vatten. Vem om inte själva fröken Katniss Everdeen vadade omkring mitt därute med en min av smärta i ansiktet?
”Där! Där är hon!” Från vem orden kom uppfattade jag inte, men det spelade heller ingen roll. Patricia gav upp ett högt skratt, Glimmer tjöt och Cato vrålade. ”Skynda! Efter henne, efter henne! Nu jävlar!”
Paniken i Katniss ansikte fick mig att bli snabbare än jag någonsin varit förut. Medan hon kravlade sig upp på andra sidan och haltade in i skogen hade vi andra redan hunnit ta oss över floden och satt av efter henne med mig och Cato i täten. Och jakten verkade inte bli särskilt utdragen heller, vi knappade in på henne. Detta verkade Katniss också uppfatta, för utan förvarning bytte hon riktigt, slängde sig mot ett träd och hävde sig upp på första grenen. Hon hade hunnit en bra bit upp i trädet när vi andra nått trädets stam.
Hela tanken på att hon faktiskt klättrat upp i ett träd var skrattretande. Hon. Hade. Klättrat. Upp. I. Ett. Träd. I ett träd. Som om hon trodde att hon skulle lyckas kunna undkomma oss då.
”Vart ska du där upp och göra, Distrikt 12?” vrålade Patricia efter henne. ”Ska du slänga kottar på oss?”
”Du kommer inte undan nu!” ropade Glimmer samtidigt som hon drog fram en pilbåge hon lyckats lägga vantarna på vid ymnighetshornet. Hon sköt ett par mot Katniss håll men var knappast särskilt skicklig.
Cato suckade åt Glimmer, vilket fick henne att så väldigt sårad ut. ”Äh, jag gör det själv då”, muttrade han fram och utan några fler ord slängde han sig mot den första grenen med svärdet i ena handen och kravlade sig upp. Snabbt och otroligt smidigt för en kille i hans storlek klättrade han efter henne. Katniss där uppe hade knappast något val förutom att försöka ta sig så högt upp i trädet som möjligt.
Vi andra stod nere på marken och skrek uppmuntrande saker åt honom. Men när han kommit en bit upp blev grenarna oroväckande tunna, och rätt som det var brast en under hans tyngd och Cato föll handlöst mot marken.
Det kändes som om någon hällt en spann iskallt vatten över mitt huvud. Men det fanns ingen anledning att oroa sig, för i samma ögonblick som Cato nådde marken med en tung duns flög hans upp igen, spottande och svärande. I sitt raseriutbrott sparkade han så hårt han kunde på trädets stam, vilket bara resulterade i att han fick ont i foten också. Själv blev jag tvungen att hålla tillbaka ett skratt, för det var verkligen inte rätt tillfälle att skratta, men det var faktiskt komiskt hur arg man kunde bli. Men hur skulle vi nu göra för att få ned Katniss ur trädet.
Svaret kom förvånansvärt nog från Peeta. ”Äh, låt henne bara vara.” Hans röst lät uttråkad. ”Hon lär ju komma ned förr eller senare. Jag menar, antingen det eller svälta ihjäl.”
Jag och Cato utbytte en blick och nickade sedan åt varandra. Det fanns ingenting Katniss kunde tänkas ställa till med däruppe. Så vi slog helt enkelt läger nere på marken och åt lunch medan vi väntade på att svälten tillslut skulle tvinga Katniss ned ur trädet.

Cato

Clove bestämde sig tydligen för att slå sig ner i soffan bredvid mig. Jag önskade att jag förstått varför. Det kanske var längtan efter att strypa Katniss, eller så kände hon sig helt enkelt ensam. Hennes passionerade blick från tidigare var inget jag glömde i första taget, så nu ansåg jag mig ha ett visst övertag. Vi satt tysta en stund, men snart kände jag mig tvingad till att konversera.
”Vad har du att komma hem till om du skulle vinna?”, frågade jag trött men med lite intresse insprängt i rösten.
”Jag… Jag har väl min familj och kändisskapet som kommer med att vinna spelen …” Clove verkade inte vilja gå djupare in på vilka hennes familj var, så jag ställde inte några fler frågor. Hon tog dock till orda på eget initiativ efter en stund, och ställde en fråga till mig.
”Vad har du själv?”
”Jag vet inte riktigt…”
”Mhm…” svarade hon trött
Jag kände mig plötsligt själv så sömnig att jag bara ville däcka i soffan, fast att somna i närvaro av Clove kändes inte speciellt bra. Visst verkade hon inte lika mån om at skydda sin ”värdighet” längre, men trots det var hon ingen jag ville komma för nära. När allt kom om kring var hon inte en av de människor som jag skulle ha möjlighet att träffa och tycka om när jag kom ut från arenan. Hon skulle inte finnas kvar, hon skulle dö. Det var så det var ovillkorligen var tvunget att bli. Det kändes lite ledsamt.
En snyftning väckte mig ur mina tankar. Clove hade slumrat till och grät av någon anledning lite i sömnen. Dagen hade tydligen tagit ganska hårt på henne. Kanske skulle jag behöva vara lite snällare mot henne? Man ville ju inte att ens allierade skulle bli nervvrak!
Jag lyfte upp Clove för att gå och lägga henne i sin säng. Hon var lätt att bära, vägde säkert inte mera än 60 kg. Jag puttade upp hennes dörr med högerfoten samtidigt som jag försökte balansera på den vänstra. Det lyckades med nöd och näppe. När hon väl låg placerad på sin säng lade jag täcket över henne. Hon hade fortfarande på sig sina svarta byxor och vita tröja, för jag var inte så snäll att jag satte på henne pyjamas.
”Godnatt Clove, försök att dröm sött”, viskade jag i hennes öra, innan jag gick ut och stängde dörren noga om henne.
Dagen efter kom Gloria och knackade på våra dörrar tidigt. Jag flög upp för att prova det spännande nya badrummet. Duschen var helt störd, och jag råkade duscha mig i någon konstig tvål som luktade blommor. Jag försökte dölja den skarpa blomdoften med en sportig parfym efteråt, men den envisades med att bubbla upp till ytan hela tiden.
Efter min visit i badrummet drog jag på mig kläderna som någon lagt fram till mig för träningen. De var svarta med röda detaljer på. Lyckan som uppstod när det tighta polyestertyget gled längsmed kroppen var överväldigande. Det kändes att nu var det här ingen lek längre, nu var det allvar. Det var dags att träna inför hunger spelen.
Clove och Gloria satt redan och åt frukost när jag kom ut. De pratade inte, men Gloria babblade om den fantastiska dag som väntade oss. Varken jag eller Clove gav henne speciellt mycket uppmärksamhet längre. Allt hon sade handlade om vilka tider vi skulle passa, eller om vilka event vi skulle närvara vid, eller vad vi skulle ha på oss. Jag blev yr i huvudet bara av att tänka på allt hon malde på om.
”…Och Cato, varför luktar du blommor?”, avslutade hon sin långa monolog med.
”Uhm… Jag tryckte fel på duschen.”
”Kan du inte läsa?” Cloves röst var road.
”Klart jag kan! Drömde du söööta drömmar inatt?” den retsamma röst jag använde fick Cloves ansikte att anta en besvärad min.
”Nja… Minns inte så mycket. Faktum är att jag inte ens minns hur jag hamnade i min säng…” Jag bestämde mig för att hålla tyst om gårdagens händelser. Clove skulle bli helt stört generad, och för mig var det redan ganska skämmigt att ha burit in henne till sin säng. Det var något man gjorde med sin flickvän och ingen annan. Men något med Cloves gråtande hade fått mig att släpa in henne till sitt rum.
”Vet du något om arenan i år?” frågade jag Gloria för att hindra mina tankar på Cloves säng att spinna vidare.
”Jo… Det ska tydligen vara en ganska lugn arena, så ni behöver inte oroa er så mycket för det”, det tog en stund för Gloria att fatta vad hon nyss sagt. Faktum är att det tog enda tills jag och Clove gav varandra vars en nöjd blick.
”Låtsas att ni inte vet det! Det är sekretessbelagd information!”
”Tror du att de är dumma i huvudet eller?”, frågade Enobaria, som nyss kommit ut ur sitt rum, med en tragikomisk ton. ”De tänker såklart inte låta de andra deltagarna få höra ryktena fattar du väl!”
Jag och Clove slevade i oss lite mer frukost, även om vi fortfarande var mätta sedan gårdagens middag. Sen tvingade Gloria ut oss i träningscentret, där vi nu för första gången skulle få konversera med de andra deltagarna ordentligt. Jag och Clove var inställda på att alliera oss med ettorna, för de hade sett starkast ut. Dessutom var det som en tradition att tvåorna och ettorna jobbade tillsammans.
Det första som mötte våra blickar när anlände var en hel massa vapen. Svärd, knivar, spjut, bågar och alla andra vapen som någonsin skådats, utom atomvapen och pistoler. Marvel och Glimmer var redan där, och vi kom precis i tid för att se pojken slunga ett spjut rakt i magen på en plastmodell vars syfte var att användas som måltavla.
”Tvåorna är här”, skrattade Glimmer och blottade den vitaste tandrad jag någonsin sett. Hon slängde en blick på Clove, och granskade sedan mig från huvud till fötter.
”Ni är de där med de konstiga kläderna”, fnös hon. Sedan gick hon fram och kramade Clove. Det såg väldigt krystat ut.
”Vad sägs om att alliera er med oss?” Glimmers röst var inte öppen för förslag. Hon ville ha Clove som bästis.
”Visst”, Clove såg sammanbiten ut när hon svarade henne, men ändå målmedveten. Glimmer såg stark ut, även om hon inte var årets vinnare kunde hon vara ett trappsteg upp till tronen. Allt för att vinna var filosofin nu och då kanske man var tvungen att binda falska band för lite extra muskelstyrka.
Det kändes som en oändlighet innan Glimmer kom fram till mig, och när hon väl gjorde det önskade jag bara att hon skulle försvinna.
”Hej, jag heter Glimmer”, fnissade hon fram så tjejigt och förförande hon kunde.
”Öhm… Jag vet”, var det enda jag kunde få ur mig. Min hjärna kunde inte fokusera på konversationen eftersom att den arbetade frenetiskt med en plan för att undkomma henne.
Planen jag valde var att helt enkelt börja grovträna direkt, så att jag inte fick någon tid över till hennes småpratande.
”Vad heter du? Ropade Glimmer över salen precis när jag stack ett svärd i magen på samma plastmodell som Marvel spetsat innan.
”Cato”, frustade jag fram.

Clove

Jag såg på medan Cato tog upp ett svärd och började puckla på samma plastmodell som Marvel nyss spetsat. Det syntes på den där koncentrerade rynkan som uppstod i hans panna att det här var det han levde för.
”Gud, vad snygg han är utan den där löjliga dräkten på sig”, fnissade Glimmer och krokade min arm.
”Mm.” Om det var på grund av Glimmers kommentar eller hennes beslutsamhet att göra mig till sin bästis visste jag inte, men besvärad kände jag mig i alla fall. Jag lät ögonen följa Glimmers heta ögonkast och hamna på Catos rumpa. Det gjorde mig nästan lite generad också. Var han verkligen så snygg? För mig var han inte en kille, utan en konkurrent.
”Han har ingen flickvän va?” Försökte hon provocera mig? Det skulle inte förvåna mig i så fall.
”Det tror jag inte.” Av någon anledning ville jag inte att Glimmer skulle förstå hur lite jag faktiskt kände Cato. Om vi nu skulle vara allierade så kunde ju de andra lika gärna tro att jag och Cato var starkast tillsammans.
”Så vida inte du och han...” Här mynnade hennes dumma replik ut i ett flickaktigt fnitter.
”Nej, för fan. Bara ta honom du.” Om han inte dödar dig först, det vill säga, lade jag till i tankarna.
”Bra! Tja, Marvel är ledig om du skulle vara intresserad. Inte för att jag tror att någon tjej någonsin skulle vilja ha den dumskallen till pojkvän.” Glimmer himlade med ögon åt hans håll.
”Nej tack, jag klarar mig utmärkt”, svarade jag med kyligare röst än jag hade tänkt, men det var väl lika bra det. Bara för att man var allierade betydde det inte att man plötsligt skulle kindpussas och gå armkrok och sitta i varandras knän.
Glimmer verkade uppfatta att jag faktiskt började bli irriterad, så hon släppte bara samtalsämnet och min arm. Skönt. Istället körde hon igång något kallsnack om träningstaktiker och passade på att skryta lite om sina färdigheter i yxkastning.
Fler spelare anlände till träningslokalen, många av dem stirrade med ögonen fulla av fruktan och oro på hur Cato svingade sitt svärd. Plötsligt hördes en mycket skarp hostning och alla vände mig om mot hissen som nu en mycket arg kvinna klädd i träningskläder steg ut från.
”Aldrig har jag sett något liknande förr!” Hennes röst av mörk och hotfull. ”Ni kan knappt ha varit här i mer än fem minuter, och redan är två speldeltagare i full gång med att träna sig i diverse vapentekniker. Ni två ska skratta er lyckliga om jag inte berättar det här för spelledarna!” Hon lät blicken glida mellan Cato och Marvel.
Cato bara flinade. ”Vadå i full gång?” sa han överlägset. ”Jag har knappt hunnit värma upp än.” Så gav han mig en blick, och jag kunde bara inte låta bli att le åt hans spydighet.
Kvinnan skällde ännu lite till, ända tills hissdörrarna svängde upp och de två speldeltagarna som saknades klev in. Det var tolvorna, Katniss och den blonde pojken. De var klädda i likadana kläder. Bredvid mig hörde jag hur Glimmer kvävde ett skratt i sin hand.
”Då så”, sa kvinnan, en smula lättad över att kunna lämna grälet bakom sig. ”Mitt namn är Atala och jag är er tränare under de kommande tre dagarna. Ni är här för att öva upp era färdigheter inom de olika områdena, och sedan visa upp vad ni har lärt er för spelledarna på den tredje dagen. Där, längs bak i salen har vi pilbågskyttet...” Så fortsatte hon med en lång förklaring om de olika stationerna i salen.
Det var knappt att jag kunde hålla mig genom hela föreläsningen. I ett hörn såg jag flera dussin knivar av olika slag glimma till i ljuset från lysrören i taket och bara tanken på hur de olika vapnen skulle kännas att ta i handen var gjorde att jag nästan rusade fram och grabbade tag i första bästa kniv. När Atala äntligen tystnad och speldeltagarna börjat röra sig runt i salen tog jag några målmedvetna kliv rakt mot knivarna och synade dem noga. Så skarpa eggar och välgjorda skaft hade jag nog aldrig sett i mitt liv. Omsorgsfullt valde jag ut en med skaft av elfenben och vackert tandat blad.
Någons blick brände till i nacken, och när jag vände mig om såg jag hur Katniss glodde på mig. Hennes mig var svåridentifierbar, någon blandning av rädsla och beslutsamhet. Jag krökte mungiporna i ett riktigt bländande leende mot henne, vände mig om och slungade kniven rakt in i mitten på måltavlan.
Man kunde avläsa de olika speldeltagarnas taktik bara genom att betrakta dem. Cato fortsatte att vifta det där svärdet runtomkring sig, Marvel sysselsatte sig med spjutkastning och Glimmer gav ett konstgjort träd ett djupt hack genom att låta sin yxa sjunka djupt ned i det. Alla tre visade upp sina bästa talanger. De ville skaffa sig lite uppmärksamhet från spelledarna, som satt i förda sina djuplila kappor på en läkare bredvid gymmet. Skrämma de andra speldeltagarna, berätta för dem vad som skulle hända innan arenan. Precis som jag.
De allra flesta deltagarna stapplade omkring från station till station, verkade vettskrämda bara av att ta en pilbåge i handen. Men här och där utmärkte sig några faktiskt. Den store bjässen från Distrikt 11 svingade en sabel med så stor skicklighet omkring sig att till och med Atala, som bara nickat lite frånvarande åt min träffsäkerhet, verkade imponerad. Jag stötte till Cato, som putsade bort något osynligt smuts från sitt svärd, i sidan med knivskaftet.
”Har du sett på honom?”
Cato tittade upp med en grymtning. Hans ögonbryn sjönk djupt ned när han bistert betraktade elvan. ”Vad är det med honom som är så fantastiskt då?”
”Nej, jag tänker bara att vi kanske ska bjuda in honom också i alliansen. Han kan utgöra ett hot.”
Cato bara fnyste. ”Haha, han där? Honom dödar jag lättare än en mygga.”
”Fine”, fräste jag till svar. ”Då bjuder jag in honom utan din tillåtelse då.” Så vände jag på klacken och begav mig bort till spikklubbsstationen.

Cato

Jag kunde inte slita blicken från tolvans kvinnliga deltagare. Hon märkte dock inte att jag glodde på henne, för hon var djupt försjunken i ett samtal med Haymitch. De pratade inte speciellt tyst, och deras röster klingade i mitt huvud.
Jag lyckades däremot inte uppfatta vad de talade om, orden som kom ur dem rann bara ur mina öron. Polära och O-polära ämnen går inte ihop. Jag och flickan gick inte ihop. Men ett ord, eller rättare ett namn lyckades jag uppfatta. Det var Haymitch som uttalade det. Det var uppenbart att det var hans konversationspartners namn.
Katniss. Katniss Everdeen. Hon såg på mig i en sekund, och jag tittade inte bort, utan stirrade stint på hennes svarta dräkt. Genomborrade allt tyget och hennes kropp med en blick. Precis som jag skulle genomborra henne med mitt svärd på arenan. Rädslan speglades i Katniss gråa ögon, och jag vände mig flinande om mot Clove.
”Vad sägs om att döda henne först av alla? De där spinkiga benen lär nog inte springa särskilt fort!” jag behövde inte upplysa Clove om vem ”henne” var, för Cloves ögon sade mig att hon var ungefär lika irriterad på tolvorna som jag.
”Ja. Du tar henne, och jag honom!”, hon nickade bort mot den blonda pojken som var Katniss partner.
”Fy fan vad hon kommer att ångra att hon anmälde sig som frivillig!” var det sista jag hann yttra innan Gloria dök upp med tårar i ögonen. Hon sade ingenting utan började fösa oss mot våra rum där vi skulle byta om innan middagen. Troligtvis förstod hon att ingen hade lust att prata med henne om paraden just nu och speciellt inte om kläderna som burits under den.
Om Gloria var lite vettig filade hon på en plan för att locka över sponsorerna från tolvan till oss. Men Gloria var olyckligtvis långt ifrån vettig.
När vi ankom till min och Cloves våning insåg vi att vi skulle bli tvungna att dela ”lägenhet”. Det fanns tre rum där. Ett för Enobaria, ett till Clove och ett till mig. Var Gloria skulle sova var oklart. De hade gjort i ordning speciella rum till oss, individuellt anpassade för att passa våra behov och personligheter. Jag fångade endast en glimt av en stor säng i Cloves rum innan hon smällde igen dörren om sig.
Jag följde hennes exempel när jag kom till mitt rum, och smällde igen dörren så hårt jag kunde. Själva rummet var stort, och hade ett stort fönster som vätte mot huvudstadens livligt trafikerade gator. Färgen på väggarna var svagt gråblå. Det mest dominerande var sängen som stod i mitten av rummet. Den såg väldigt skön ut, vilken den troligtvis var också. Där fanns även ett tillhörande badrum i min sängkammare.
Jag öppnade den stora svarta garderoben, där alla kläder man möjligtvis skulle kunna tänka sig fanns. De flesta var dock väldigt fula, men jag lyckades hitta något som såg okej ut, nämligen ett par blåa byxor. När jag sedan såg mig i den stora spegeln som var placerad på insidan av garderobsdörren synade jag min kropp noga.
Mitt ansikte var trött, men det märktes knappt eftersom att mitt förberedelseteam raderat i princip varje liten linje som låg fel i mitt ansikte. Min kropp var sträckt, pigg och nästan som helt ny. Den var i bättre form än den någonsin varit hittills i mitt liv. Blankpolerad, vaxad, insmord, avtorkad, listan kunde göras oändlig… Jag gillade inte stylisternas ”Cato”. Han såg för snäll ut, som om han var en liten oskyldig skolpojke som aldrig gjort en fluga förnär. Det var fel, och detta fick mig att koka av ilska mot Grevalia, Frelorius och Annista.
”Kommer du snart lilla gubben?” Glorias pipiga röst hördes från andra sidan dörren.
”Ja, kom ut då blåmesen”, fnissade Clove i bakgrunden.
”Jag kommer”, fräste jag och skyndade mig ut genom dörren. Sekunden jag satt foten utanför tröskeln gick det upp för mig att jag fortfarande inte hade någon tröja på mig. Jag vände tillbaka in i rummet omedelbart för att dra på mig en vit t-shirt. Jag hörde Clove fortsätta fnissa i bakgrunden. Tjejer…
När jag kom ut igen satt resten av sällskapet vid bordet. Det bestod av min och Cloves stylister, Enobaria, Gloria och Clove såklart. Draco och Danyelle stoppade munnarna fulla av musslor, samtidigt som de diskuterade vad jag och Clove skulle bära vid Ceasar Flickermans intervjuer. Av det jag hann uppfatta innan Gloria skrek ”Äntligen är du klar, lilla gubben” verkade våra nya uppsättningar av festkläder betydligt bättre än det vi fått bära under kvällens ceremoni.
”Så… Hur kändes kvällen då?”, frågade Danyelle för att starta samtalet. Eftersom att både jag och Clove var fly förbannade på både henne, Draco och stylisterna för tolv svarade inte vi henne, utan Enobaria klämde ur sig ett:
”Jag tror de är lite trötta på att prata om kvällen”, till mitt och Cloves försvar.
”Ja vi kan diskutera taktiken till er träning istället!”, skrattade Gloria.
”Det behövs inte, jag vet vad jag ska göra”, klämde Clove ur sig.
”Åh inte det, jag undrar bara om ni vill tränas individuellt eller tillsammans”
”Tillsammans”, svarade båda två samtidigt, och sen gav vi varandra onda ögat. Men egentligen gjorde vi det nog bara för att vi var tvungna, för att inte visa den andra att vi var lättade över att ha en träningspartner.
”Då var det löst då”, fnissade Gloria, som blev mer och mer berusad för varje klunk vin hon drack. Enobaria höjde på ögonbrynen och petade runt i sin blodiga biff som troligtvis börjat kallna. Clove verkade äta så mycket hon orkade, det gjorde jag också. Det verkade som en bra idé att försöka lägga på sig så mycket muskelmassa man kunde under träningspassen som skulle komma följande dagar, och det går inte att bygga muskler utan protein.
Jag tog för mig av maten tills jag inte kunde få i mig en smula till. Det var väldigt gott, till och med bättre än maten som jag ätit med Draco innan.
”Nu blir det efterrätt”, log Danyelle när alla var så mätta att de såg spyfärdiga ut, och så sköts det upp små röda menyer från en springa i bordet bredvid våra tallrikar. Danyelle beställde genast en dessert med konstigt namn. När det bara var jag och Clove kvar som inte beställt frågade hon mjukt ”Vad ska ni ha?”
”Uhm… Kexen…” svarade jag utan att tänka efter.
”Naaaw lilla blåmes… Jag tror jag tar Cremè Caramel”, fnös Clove och gav mig en bitande blick. Men det fanns en underton i den som hon säkert inte räknat med att jag skulle upptäcka. Det var en underton som överhuvudtaget inte passade i hungerspelen. En underton som skulle få spelledarna att koka över av nya idéer om de sett den. En ton som varken speglade skam eller hatkänslor.
Hennes underton speglade passion…

Clove

Efter att ha tryckt i mig min Crème Caramel mådde jag så illa att jag trodde att allting skulle komma upp igen, men på något underligt sätt lyckades jag behålla maten. Efter att ha ursäktat mig på ett sätt som tydligen inte var artigt nog för Gloria (hon hade rynkat på näsan när jag ”bara” klämt ur mig ett litet ”tack för maten”) stängde jag in mig på rummet och bara lade mig ned på sängen.
Rummet jag blivit tilldelat var stort och luftigt, tursamt nog utan en massa förskräcklig Huvudstads-konst på väggarna. Sängen var den mjukaste bädd jag någonsin legat i. Om inte det varit för de där idioterna från Distrikt 12 hade detta varit den bästa kvällen i hela mitt liv.
Dräkten som jag bara slängt på golvet i all hast hade försvunnit medan vi åt middag. Jag reste mig försiktigt upp, bestämde mig för att ta en dusch. Faster Beatrix hade en dusch hemma hos sig, men den var alldeles rostig och man ömsom överraskades av en iskall dusch, ömsom brände sig på skållhett vatten. Duschen jag hade här i mitt privata badrum var rena drömmen. Det fanns hundra olika schampon, oljor och hårinpackningar i olika smaker, dofter och färger. Först gjorde jag ett ärlig försök att läsa igenom listan, men jag tröttnade efter ett tag och bara tryckte på någon knapp, vilket resulterade i att jag blev dränkt i någon ljuvligt smultrondoftande tvål.
Frottéhanddukarna som hängde uppradade bredvid duschkabinen kändes så mjuka mot mitt ömmande skinn. I jämförelse med dessa verkade handdukarna hemma som sandpapper. Men det bästa av allt var garderoben som stod och väntade på mig, fylld med skjortor, klänningar och sjalar i alla möjliga sorters tyger. Jag lät handen vandra över de olika materialen och bara njöt av känslan av de ömtåliga tygerna mot fingertopparna. Såhär vackra kläder hade jag aldrig sett förut.
Jag klädde mig i en tröja av något vitt, luftigt tyg och stoppade ned dem i ett par svarta jeans som otroligt nog passade mig perfekt. När jag såg mig i spegeln kändes det ändå lite bättre. Jag såg ut som mig själv igen, bortsett från att alla fräknarna var bort. Märkligt nog saknade jag dem. Inte för att jag tyckte att jag själv var överdrivet vackert i fräknar, utan bara för att de varit en del av mig själv.
Återigen sjönk jag ned på sängen, de tog fem sekunder och så var jag uttråkad. Sånär som på garderoben, sängen och ett jättelikt fönster var mitt rum alldeles tomt. Vad gjorde egentligen alla huvudstadsinvånare, när de inte var upptagna med att sminka sig själva det vill säga?
Jag reste mig upp, bestämde mig för att ta en tur i lägenheten. Det fanns inte mycket annat att välja på.
Danyelle och Draco verkade ha gått hem tillsammans med Gloria, vilket passade mig utmärkt. Ett ord till från Glorias sida om hur mallig Effie Trinket sett ur efter paraden och mina öron skulle explodera. Enobaria hade tydligen låst in sig på sitt rum hon med, men i det som tydligen utgjorde vardagsrummet satt Cato och stirrade rakt ut i luften. Han verkade inte heller trivas i den här miljön. Det gladde mig ändå att han var där, på något sätt. I jämförelse med de andra framstod Cato som helt okej, trots att han var så hetlevrad.
”Tjena blåmes”, sa jag och han hoppade till vid ljudet av min röst. ”Jag skrämde dig inte, hoppas jag?”
”Jag tror inte ens du skulle kunna skrämma det lilla småglinet från Distrikt 11”, svarade han malligt för att släta över sitt misstag.
”Det står att se på arenan”, sa jag med ett snett leende.
Han flinade åt mig till svar. ”Har du också svårt att hitta nåt att göra?” undrade han, och jag nickade till svar. ”Det finns verkligen inget kul förutom den där tv:n, och där går bara skitprogram.”
”Jag tror dig.”
Han verkade uppriktigt förvånad över min ovilja att finna någonting att reta honom för. Faktum är att det att min plötsligt vänlighet bara berodde på att jag var alldeles för utmattad av dagens händelser för att starta något onödigt tjafs.
”Så jäkla synd att det inte finns något gym här”, fortsatte Cato. ”Det liksom spritter i hela kroppen när jag inte tränat på ett tag, måste ha någonstans att ta ut all ilska på.” Han tystnade plötsligt och var uppenbart generad över att han mer eller mindre lämnat ut sig själv till mig.
”Ofta du inte ens kan vänta tills imorgon”, hånlog jag, och på en sekund hade jag förstört den lilla stunden då jag faktiskt trivts i hans sällskap. Trots att jag nästan ångrade mig försökte jag intala mig själv om att det var rätt gjort. Om vi ändå skulle döda varandra i slutändan var det inte bra med en massa djupa samtal i bagaget.
Hans blick mörknade och plötsligt var han den gamle vanlige Cato igen. ”Det var inte så jag menade, din idiot. Som om inte du får någon lust att plocka upp ett svärd när du ser den där Katniss fula ansikte.”
”Katniss...?”
”Ja, tjejen från Distrikt 2.”
Tanken på hur hon överglänst oss på paraden drog ned mig i det där djupet av vrede igen. ”Om jag så ska dö på kuppen så ska vi fan göra hennes död till en riktig föreställning där inne på arenan.” Utan avsikt blev min röst mycket mörkare än vanligt, som om det inte var jag utan någon ond varelse där inom mig som talade.
Cato skrattade hånfullt. ”Så ska det låta, bruden. Så ska det låta.”

Cato

Jag blev tilldelad en pappersrock och sedan frågade Draco med spänning och förväntan i rösten:
”Gillar du den?”
”Uh… Den är… Uh… Jag har aldrig sett något liknande förr”, fick jag fram mellan sammanbitna tänder. Lyckligtvis märkte Draco inte att mina ögon speglade känslan av att vilja kräkas rakt ut på golvet.
 ”Åh Danyelle och jag trodde väl att du och Clove skulle älska era dräkter! De matchar era personligheter så bra!”
Antingen hade Draco ett väldigt dåligt sinne för humor, och dräkten var ett skämt. Eller så var han galen. Olyckligtvis lutade hans uppförande hittills åt det andra alternativet. Om jag kunnat skulle jag försökt klämma fram en komplimang om dräkten, men det var praktiskt taget omöjligt eftersom att jag försökte hålla mig ifrån att sparka till Dracos smalben för att orsaka honom lika mycket smärta där som dräkten tillförde mina ögon. Draco och Danyelle hade i princip förstört alla mina och Cloves chanser att få en enda bra sponsor igenom hela hungerspelen.
Jag slog mig ner i en av de svarta sammetssofforna som stod i mitten av rummet, och väntade på att någon skulle säga åt mig vad jag skulle göra. Draco slog sig ner mittemot, med händerna hårt knutna i knäet. Om jag fått välja hade han inte varit härinne just nu, men nu var han det, och jag fick koncentrera mig noga för att inte ställa mig upp och spöa honom.
”Åh är du hungrig?” frågade han plötsligt.
”Jo… Kanske lite.”
”Det finns mat där borta på bordet till dig om du vill ha. Jag ska inte äta, jag åt innan.”
”Jaja, tror du att jag bryr mig om du ätit eller inte?” skulle jag ha sagt. Men det gjorde jag inte. Utan jag reste mig upp, och gick stelt bort till bordet och plockade åt mig lite mat. Så mycket jag kände att jag kunde få i mig i närvaro av den fula ”rustningen”. Jag var rädd att den skulle få mig att spy.
Efter att jag petat i mig lite köttgryta och ris hjälpte min ”stylist” mig på med hans ”mästerverk”. När den väl satt på märkte jag att den tydligen inte bara ful, utan ytterst obekväm också. Jag slöt ögonen när Draco placerade hjälmen på mitt huvud. Han kved av lycka.
”Så, gå ner till öppningsceremonin nu! Du och Clove kommer ta publiken med storm! Jag lovar att de kommer att älska er!”.
… ’Och jag kommer att älska när regimen hänger dig för att du är en värdelös stylist’, tänkte jag. Men det var allt jag han tänka innan Draco puttade in mig i en av de många glashissarna som gick ner till rummet där jag, Clove, Enobaria och Gloria skulle träffas innan Clove och jag blev utskickade i festsalen i våra fruktansvärda kreationer. Hissresan var en mardröm. Jag tvingades titta mig själv i en spegel som ersatt en av de sex glasrutorna som vanligtvis satt placerade i huvudstadens hissar. Dräkten förvandlade mig till den blåmes som Clove kallade mig för. Jag hade till och med vingar.
När hissen stannade på rätt våningsplan var Gloria och Enobaria redan där. De var inne i någon vild diskussion om vad Seneca Crane skulle bära för fantastisk kostym vid invigningen. Som vanligt lyckades inte Enobaria och Gloria komma fram till något som passade båda. Så i slutändan kompromissade de med att dra slutsatsen: ”Det kommer i varje fall matcha hans fantastiska skägg.”
Jag försökte gömma min fruktansvärda dräkt bakom en blomma i en tung blomkruka av svart keramik, men förgäves. Gloria fick syn på mig och utbrast något i stil med ”Men lilla gubben, så stilig du är”. Då tappade jag krukan.
”Era stylister har… Överträffat sig själva…” frustade Enobaria fram, och sen började hon skratta som om hon aldrig sett något roligt förut i hela sitt liv. Clove ankom i en ännu fulare outfit än jag sekunden efter och det gjorde det inte lättare för Enobaria att ta sig samman och ge oss vars en uppmuntrande klapp på axeln.
”De sa… Att det skulle matcha vår styrka”, mumlade Clove generat fram mellan Enobarias återkommande skrattattacker. Jag var också väldigt generad, och önskade i synnerhet att både jag och Clove kunde få sjunka igenom jorden. Visst hälsade jag hennes död inne på arenan välkommen, men ingen borde behöva gå ut i direktsänd tv framför hela Panem i hennes klänning.
”Detta är de fulaste kläder jag någonsin sett!” viskade jag till Clove.
”Jo visst är det! Om jag fick välja så skulle jag inte döda deltagare i hungerspelen, utan den idiot som kom på idén till våra dräkter.” Hon pillade frenetiskt på sina naglar, som var gjorda i någon slags ful guldmanikyr med bronsbitar fastsatta i diagonaler över ytan.
”Se det från den ljusa sidan, du ser bättre ut än vad jag skulle ha gjort i det där”, min röst var uppmuntrande och jag gav henne likaså ett leende som jag hoppades att hon skulle ta som vänligt och inbjudande.
”Nåja, vi får se till att hålla huvudena högt båda två, det lär behövas”, svarade Clove bedrövat.
Jag antog att vi skulle behöva gå till ceremonin ganska snart efter det att vi infunnit oss med Gloria och Enobaria, men tydligen hade vi en och en halv timme tillgodo att göra vad vi ville på. Det fanns det ingen bra sysselsättning att ägna sig åt undertiden som inte innehöll antingen rörelse eller konversation. Dräkterna gjorde det omöjligt att röra på sig så det var uteslutet, vilket lämnade att konversera som det enda kvarvarande alternativet.
Ingen var speciellt pigg på det, så alla satt tysta till dess att Gloria pekade på klockan, och började valla oss som får till arenan där öppningsceremonin skulle utspela sig. Korridorerna vi passerade igenom var helt folktomma. Vanligtvis sprudlade huvudstaden av människor och rörelse, men det var relativt tyst här. Det var tyst tills det att vi anlände till rummet precis utanför arenan. Draco, och en kvinna som jag antog vara Danyelle stod och väntade på mig och Clove där. Enobaria och Gloria gick iväg för att kunna se ceremonin ordentligt, och lämnade oss i våra stylisters våld igen.
Resten av deltagarna i hungerspelen stod vid sina vagnar i rummet. Ettorna glänste av juveler, sjuorna var iklädda gröna lövverk, elvorna hade mjuka tunikor med olika pastellfärger mönstrade som frukt och blommor. Tolvorna däremot, bar svarta kroppsstrumpor med någon konstig mantel på ryggen. Inte ett ända par såg lika töntiga ut som vi.
”Jag lovar att om jag lyckas överleva denhär kvällen så blir spelen en ännu lättare match”, sade Clove och gav sin stylist den mest mördande blick jag någonsin sett.
”Åh, var inte nervös”, sade stylisten och log. Hon fattade uppenbarligen inte vad Clove syftade på. Kanske inte så konstigt, våra stylister verkade ju trots allt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.
Den vagn som var avsedd för distrikt 2 var knappt bättre än vad våra dräkter var, men om vi hade tur skulle vi kunna gömma oss bakom dess främre skärm, det var min och min partners chans att få åtminstone en sponsor med bättre smak än en spyfluga.
 Clove steg upp på vagnen och jag följde hennes exempel. Tjejen från tolv tittade frågande på våra kläder. Jag gav henne en mördande blick, som för att skrämma bort henne. Det var mest för att skydda min värdighet som jag gjorde det, hennes dräkt var 1000 gånger snyggare än min.
”Om du slänger av min hjälm så slänger jag av din”, hörde jag bedjande komma från vänstra sidan av mig.
”Deal?”
”Deal!”

 

Clove

I samma stund som jag uttalat det sista ordet ringde plötsligt öronbedövande musik ut ur osynliga högtalare som verkade vara utplacerade överallt längs med banan vi skulle åka genom Huvudstaden, för jag hörde ekot av samma toner komma klingande bortifrån den upplysta stadion. Glimmer och Marvel i vagnen framför oss rullade ut ur förnyelsecentret, deras diamantbeströdda tunikor glimmade i ljuset från hundratals strålkastare. Publiken som stod uppradad längs med vägen fullkomligt överöste dem med ovationer.
Jag kände ett svagt ryck under fötterna och vår triumfvagns hjul började långsamt snurra. I bröstet slog hjärtat ett extra slag. Det var nu eller aldrig.
"Då kör vi då, blåmesen", sa jag till Cato som redan hade skjutit ut bröstet och förberett sig för att ta emot åskådarnas jubel.
Han morrade något ohörbart till svar, men i ett ögonblick såg jag en glimt i hans ögon. En glimt av ett leende.
Vår vagn rullade ut på den röda mattan som formade vägen hela vägen ned till stadion. Först blev jag så bländad av all punktbelysning i att jag knappt kunde titta och musiken dränkte folkets hejarop, men sedan vande sig både ögon och öron och jag kunde se hur folkmassorna bredde ut sig som hav längs med gången.
De varken buade eller rynkade på näsan åt våra fruktansvärda dräkter. De fullkomligt älskade dem. Överallt skrek människor av förtjusning, sträckte ut sina händer mot oss, bedjande efter en enda liten blick. Ett leende klädde mina läppar, ett leende som varken var falskt eller påtvingat. För första gången sedan jag anmält mig på slåttern insåg jag hur fantastiskt det egentligen var, och hur mycket nöje av samma slag som låg framför mig.
Jag höjde handen, vinkade tillbaka åt det hänryckta folket under mig. Tänkte att Danyelle och Draco kanske inte gjort ett så dåligt jobb i alla fall. Om dräkterna var fåniga eller ej spelade ingen roll så länge de älskades av Huvudstaden.
Det började som ett förskräckt rop någonstans i publiken. Det var knappt att jag ens lade märkte till det. Sedan startade det, ett mummel som gick som ett sus genom folkmassan och fick varenda människa där nere att vrida på huvudet bort från vårt håll.
"Kolla där, där bakom! Titta! Har ni sett, åh herregud. Har ni sett på tolvan?"
All uppmärksamhet sögs bort från vårt håll som om någonting där bakom oss vore magnetiskt. Jag kastade en hastig blick över axeln, men både dräkten och den långa raden paradvagnar bakom oss gjorde att det enda jag kunde skymta var någonting flammande där i bakgrunden.
Där bakom oss skrek åskådarna som galningar, och även vid oss verkade folk förlora förståndet när de fick syn på någon vagn där bakom oss. vad var det som var så fantastiskt? Vad skulle det möjligen kunna finnas som fick folk att vända uppmärksamheten mot något annat?
Och då fick jag syn på vad det var, på en av den långa raden tv-skärmar som satt utplacerade längs med banan. Det var de två sextonåringarna från Distrikt 12. När jag sett dem innan paradens början hade de bara varit klädda i helt vanliga, svarta kroppsstrumpor och någon töntig mantel av något slag. Till och med det hade varit enastående, för att komma från Distrikt 12, det vill säga. Men nu, nu brann deras mantlar i en eld som såg så verklig ut att jag först undrade varför tolvorna inte skrek av smärta. Inte nog med att deras ansiktet såg så vackra ut i skenet från elden och att de stal hela publikens uppmärksamhet, de visste tydligen hur man skulle hantera situationen också. Båda två vinkade glatt mot publiken, log så strålande att man nästan blev bländad. Flickan kastade en slängkyss mot folket nedanför hennes vagn, och jag såg hur hon höll den manliga deltagaren i handen. Jag ville bara kräkas.
Plötsligt stirrade jag in i mitt eget surmulna ansikte där på tv-skärmen, och jag var inte långsamt med att återigen spricka upp i ett stort leende. Fast den här gången var det bara för att jag var tvungen. När jag sett mig själv i speglen, sminkad och iförd den här fruktansvärda dressen, så var jag ändå rätt nöjd med mig själv, bortsett från outfiten. Sminket hade Clarkson ändå lyckats rätt bra med. Jag såg ut som mig själv, bara vackrare och på något sätt farligare också. Men det kunde inte ens mäta sig med tolvornas klädnader.
Men det fanns ingenting jag kunde göra åt det, insåg jag direkt. Det enda alternativet var att fortsätta le och vinka och låtsas som om jag var den snyggaste i triumfparaden. Och så kom jag ju ändå från Distrikt 2, jag hade anmält mig frivilligt för att jag visste att jag hade en god chans att vinna. Att jag skulle vinna. Sådant bet ofta på sponsorer. Kanske fanns det någon rik snubbe där någonstans i publiken som blev helt överväldigad av våra hemska dräkter.
Vagnarna rullade in på stadion och körde ett varv. Härinne var publikens jubel om möjligt ännu mer öronbedövande. Vi stannade framför President Snows hus allihopa där han höll sitt vanliga tal till speldeltagarnas ära. Enligt tradition skulle tv-skärmarna visa spelarnas ansikten under talet, men jag märkte hur de var tvungna att anstränga sig för att inte bara visa tolvornas ansikten i bild. Det fick mig att gnissla tänder alltihopa och bara svära över min helvetiska klänning. I ett ögonblick funderade jag allvarligt på att rycka Catos hjälm, bara för att fånga uppmärksamheten. Men så spelades nationalsången och vagnarna körde ett sista varv i stadion, in i träningscentret, och så var det över.
När jag och Cato klev av vår vagn hörde jag honom väsa mellan tänderna:
”Jag ska döda dem med mina bara händer. Jag ska döda dem.”

Cato

Hissen jag fick stå i var blankpolerad och stank av parfym. Men mitt medvetande fokuserade inte på den just nu, utan på kvällens öppningsceremoni. Helt ärligt måste jag erkänna att jag var mer rädd för vad mina stylister skulle försöka göra med mig, än för själva hungerspelen. Varje år dök nämligen deltagarna i spelen upp i värre kreationer än året före.
Jag hann knappt sätta foten utanför hissen innan en rund liten kvinna klädd i orange peruk och ansiktet fullt med fjärilar tog tag i min arm och kved av lycka.
”De kommer bli perfekta i år! Jag kan knappt förstå att vi får vara med om det här ögonblicket! Titta på honom! Vi får göra något åt dendär ansträngda rynkan mellan ögonbrynen, naglarna och den där hemska blonda stubben han har i ansiktet! Men basen kunde varit värre, minns ni förra året? Åååh så glad jag är!” den feta kvinnan slutade tydligen aldrig prata. Hon hade en gäll pipig röst som hela tiden lyckades stiga i tonart. När hon, efter ungefär tre minuters pladder, kommit upp i falsett så tystnade hon i några sekunder. De andra två gestalterna som cirklade runt mig och bedömde mitt tillstånd tog nästan till orda, men de hann inte, för den feta kvinnan började babbla igen.
”Åh du måste undra vilka vi är! Jag är Grevalia, det där är Frelorius och Annista. Vi är ditt förberedelseteam, ja vi ska få dig att stråla innan du ens hunnit få på dig dina nya outfit! Seså lilla gubben, du kan inte ha kläder på dig inför vaxningen!” jag fattade helt ärligt inte vad hon snackade om. Men tydligen var jag tvungen att klä av mig till bara skinnet innan de kunde göra något alls med mitt utseende. Så jag bet ihop och drog av mig kläderna.
”Seså, vi har sett nakna kroppar förr!”, stressade Grevalia. Jag snabbade på lite, och när kläderna väl låg i en hög på golvet sa de åt mig att lägga mig ner på en brits, där de skulle ”göra i ordning” min ”håriga” kropp. De började med att vaxa av allt håret på min bröstkorg och mage. Även mina överarmar var hårlösa efter deras behandling. Lyckligtvis hade de sparat resten av håret på kroppen, så jag var inte tvungen att gå runt med vaxade underarmar.
”Åh dendär hemska stubben ni pojkar från distrikten alltid har! Åh var jag önskar att ni aldrig fick någon”, suckade Frelorius när han kletade på en skarpt luktande salva på min skäggstubb. Den sved som om någon hällt salt i ett sår. Dessutom höll de på och pillade med någon apparat mellan mina ögonbryn, troligtvis för att släta ut rynkan mellan dem. Utan den skulle jag inte ha mitt vanliga, bekymrade och arga utseende. Jag skulle se störtlöjlig ut.
”Kan ni inte sluta pilla runt på mig och låta mig träffa min stylist?”, rösten jag använde var uttråkad och irriterad.
”Åh lilla gubben, du är snart färdig. Jag ska bara lägga lite mjukgörande cerat på dina läppar”, skrattade Annista. Jag suckade, och lät henne applicera den kletiga grejen på min mun. Till skillnad från resten av min skönhetsbehandlig gjorde detta inte ont.
När jag fick titta på resultatet av deras skönhetsbehandling i spegeln såg jag ut som en bättre version av mig själv. Mina ögonbryn var gjorda så att de såg manliga ut, men ändå hade de onaturligt skarpa kanter. Ansiktet var slätt, utan bekymmersrynka, och inte ett hårstrå gick att hitta på min haka.
”Såå nu ska du få träffa Draco!”, fnissade Grevalia. Hon öppnade dörrarna till ett annat rum, och föste in mig där. Sedan stängde hon noga in till rummet och man hörde henne låsa bakom mig. Jag stod ensam därinne en sekund innan en lång man klev in i rummet. Han såg helt galen ut.
Håret hade ingen färg, utan någon måste ha blekt ur allt pigment ur det. Det såg nästan ut som om det var gjort av glas, för man såg färger och ljus reflekteras i det. Hans smink var överdrivet, och läpparna var så smala att de såg ut som ett stort brett sträck mitt i ansiktet. Näsan var liten och satt långt ner i ansiktet. Dessutom var han svart blåfärgad. Men ögonen var snälla, och normala. Trodde jag först, innan jag märkte att de långsamt skiftade färg. Först var de lila, efter det antog de en vagt mörkblå ton, sedan blev de långsamt gröna. Sen följde en lång lista med färger innan hans mörkrosa ögon blev lila igen.
”Så du är Cato?”, han log ett läskigt leende med sin sträckmun.
”Ja. Skulle jag kunna få ta på mig några kläder nu, jag är trött på att vara naken!”, jag gnisslade tänder, mest av kyla, men även från frustrationen av att tvingas träffa på en ny, konstig, människa helt näck.
”Javisst, men först tycker jag att vi kan lära känna varandra lite. Jag heter Draco, du är Cato och kommer ifrån distrikt två. Men vad finns det mer jag kan behöva veta om dig innan jag designar dina outfits för kommande dagar?”, hans ton var vänlig, men samtidigt uppmanande. Jag önskade att han skulle vara tyst.
”Jag… Min högsta dröm har alltid varit att få vara med i hungerspelen och…”
”JAJA det veeet jag redan!”, han avbröt mig släpigt och irriterat.
”Sen tycker jag om blått också!”, efter det bestämde jag mig för att inte berätta mera om mig själv för Draco. Om det var något mer han behövde veta fick han fråga det ordentligt, och inte linda in det i en massa artighetsfraser.
”Ja… Då antar jag att du kan få ta på dig kvällens outfit”, Draco lät överlycklig. Han trippade fram till en låda och lyfte på locket. Sedan lyfte han upp den omtalade dräkten som jag förväntades bära under öppningsceremonin.
Det var den fulaste uppsättning av kläder jag någonsin sett…

Clove

"Så fort vi är klara", som Joy hade uttryckt sig, visade sig varar efter två och en halv timme. Efter varje liten "förbättring" av mitt utseende då jag äntligen trodde de var klara med mig lyckades någon av de finna ännu hemskhet att åtgärda. Var det inte hår på armarna så var det brutna naglar, fula ärr eller rentav något födelsemärke som inte passade inte på den nya, Huvudstads-Clove. När de till sist ägnat en hel kvart åt att cirkulera omkring mig som tre gamar med sina pincetter och plockat bort hårstrån som jag aldrig ens märkt själv sa Kathie:
"Så. Nu tror jag du är redo att träffa Danyelle."
"Fast de där fräknarna", gnällde Clarkson med sin irriterande dialekt. "Är de helt osynliga ännu? Ska vi inte bara bleka dem ännu lite till...?"
Han avbröts av protester från såväl Joy och mig. Alla tre hade väl tröttnat på min frånstötande attityd, för Kathie hade bleknat bakom sina överdrivet röda kinder vid tanken på att spendera ytterligare någon timme i mitt sällskap. Själv var jag inte jättesugen på att genomgå ännu ett smärtsamt ingrepp i ansiktet, de hade använt sig av någon slags laserlampa som fått skinnet att svida. Jag visste inte ens om jag vågade se mig själv i en spegel, risken fanns ju att jag inte ens kände igen mig själv. Dessutom kunde jag knappt bärga mig till att få se dräkten jag skulle ha på triumfvagnen ikväll. Den betydde otroligt mycket när det gällde sponsorer.
Clarkson fick ge med sig. "Okej då. Varsågod, hjärtat. Ta på mig den här och följ med mig nu..."
Han räckte över en morgonrock av lila papper, och jag som stod naken på golvet framför alla tre var tacksam över att få någonting att ta på mig. Inte bara att det var ytterst genant att stå naken inför alla tre, med fläktarna i taket på full effekt blev det lite väl svalt i rummet.
Clarkson gick före fram till en skjutdörr i metall. Med hjälp av en liten silvernyckel svängde den upp framför honom, och han gestikulerade åt mig att gå in.
"Vi ses sen då, sötnos", sa han och gav mig en liten knuff i ryggen in i rummet innan dörren slog igen bakom mig och låstes med ett klickljud.
Två soffor, klädda i något exklusivt, mörkrosa tyg, stod parkerade mitt på golvet framför ett jättelikt fönster med utsikt över hela Huvudstaden. Mellan sofforna var ett bord placerat, och under det en tjock, grön matta. Annars var rummet alldeles tomt.
Tveksamt tog jag några steg fram till mattkanten. Var var min stylist någonstans? Osäker på om jag skulle slå mig ned i en av sofforna blev jag stående så och betraktade de glamorösa vyerna utanför fönstret.
Plötsligt slog en dörr som jag inte ens märkt av upp på andra sidan rummet, och där stod en kvinna som jag antog var min stylist. Först fick jag inte riktigt en skymt av hennes utseende eftersom hon sköt en provdocka, övertäckt av ett vitt bomullstyg, framför sig, men när hon trädde in i ljuset fick jag en chock.
Hon var så vacker. Hennes hår föll i kastanjebruna korkskruvslockar hela vägen till midjan och var uppbunden att ett rött sidenband. Hennes ögon var stora och trots den rosa irisen hade hon fortfarande kvar den känslan av mänsklighet som huvudstadsinvånare ofta saknade. Läpparna var fylliga och röda och trots att jag misstänkte att hon gjort ett och annat ingrepp här och där så hade hon inte passerat den där gränsen där allt bara blev groteskt. Inte än, i alla fall.
"Goddag, Clove", sa hon och hennes stämma var djup och fyllig. "Det är jag som är Danyelle, din stylist under de kommande dagarna. Var så god och sitt ned."
Jag lydde henne, sjönk ned bland de mjuka kuddarna. Hon satte sig mitt emot mig.
"Du är rätt nyfiken på kvällens kläder eller hur?" Hon log ett bländande leende och blottade en rad vita tänder. När jag tittade noggrant såg jag hur de till och med glittrade i solljuset.
"Jo", sa jag. "Jo, det klart jag är. Gloria sa att det var någon extra särskilt i år."
Danyelle gav upp ett klingande skratt och slängde med sin lockar, och en pust av en söt, kryddig parfymdoft nådde mig. "Jo, jag och Draco har jobbat länge på det här i år, och vi är båda väldigt stolta över vårat verk. Innan jag visar dig så ska jag förklara lite först, om det går bra."
Hon tystnade och väntade tydligen på godkännande från min sida, så jag skyndade mig att säga: "Javisst, det går bra."
"Bra. Varje år kommer Distrikt 2 alltid upp med väldigt starka och kraftfulla spelare, så jag och Draco valde att fokusera mycket på den här styrkan i år. Vad passar då bättre att hämta inspiration från de uråldriga gamla myterna om hjältar och hjältinnor i det gamla Romarriket? Just precis, ingenting! Vänta så ska du få se..."
Danyelle reste sig upp och gick bort till provdockan. Det gjorde nästan lite ont i magen av spänning, för hur skulle en såhär vacker kvinna kunna skapa någonting förfärligt? Danyelle tog tag i bomullstyget och jag sträckte på halsen för att ordentligt kunna se när hon slet bort skynket och...
Jag blev helt mållös när jag fick se kreationen som gömde sig därunder. Det var det fulaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Dräkten bestod av flera olika delar och liknade någon slags rustning. En väst av glänsande, bronslikande metall, en kjol av samma material, små, ihopsvetsade bitar av metallen som utgjorde något slags halsband, och så det fulaste av allt: en hjälm med stora vingar på precis vid öronen.
"Nå, vad tycker du?" kvittrade Danyelle fram. "Visst är den underbar!"
"Åh", var allt jag kunde få fram. "Så... fint."
"Jag visste väl att du skulle tycka om den! Jag blev överlycklig när jag såg att det var du som skulle få den äran att bära upp den här vackra dressen, metallen matchar ju precis din ögonfärg, eller hur! Men du kan inte prova den än, nej nej. Vi väntar med det tills ikväll. vad sägs om att fylla magen med en riktig smaskig måltid?"
Jag vände mig om mot bordet mellan sofforna, och där hade det nu dykt upp flera silverfat, fyllda med olika sorters delikatesser. Utan ett ord började jag fylla talriken framför mig med någon blodig biff av okänt ursprung.
"Jag kan knappt bärga mig till ikväll!" malde Danyelle på.
Det enda positiva jag kunde se i situationen var tanken på hur störtlöjlig Cato skulle se ut i kläderna.

Cato

Ljuset började smyga sig in i tågkupén ungefär klockan åtta nästa morgon. Det spelade egentligen ingen roll eftersom att jag kunde sova lika bra i ljus som i mörker. Men det var något irriterande med det här ljuset. Det var inte gult, utan skiftade i klara godisfärger. Någon idiot hade dragit upp min gardin, bara för att släppa in det klara, nästan neonfärgade, ljuset.
”Wakie wakie, rise and shine!”, Glorias gälla röst pep utanför dörren. Jag ignorerade den, och tryckte huvudkudden över öronen.
”Vi kommer fram till tågstationen om trettio minuter, och om jag var du skulle jag sätta på mig lite anständiga kläder. För du vill väll inte komma till huvudstaden i bara underkläder?” Gloria fnissade lite åt sin egen ”fräckhet” och sedan hörde jag henne fortsätta gå igenom tåget, med sina stilettklackar evigt smattrande mot golvet.
Helt ärligt så hade jag inte brytt mig överdrivet mycket ifall jag fick gå av tåget i bara underkläder. Det hade varit en kul twist, och spelledarna hade säkert lagt märke till att jag hade den rätta atletiska kroppsbyggnaden för att klara mig igenom spelen. Dessutom hade säkert en handfull kvinnliga sponsorer lagt sin sponsring på mig. Men blotta tanken på Enobarias ansiktsuttryck om jag gick avklädd fick mig att dra på en blå skjorta och vita byxor.
Efter det släpade jag mig ut till frukosten som stod framdukad på ett skinande rent bord. Enobaria och Gloria diskuterade något i viskande ton, medan Clove satt och slevade i sig ägg, bacon och frukostfrallor med marmelad. Jag frustade fram ett litet skratt. Hur skulle den lilla marmeladslukande flickan kunna döda någon?
”När är vi framme?”, frågade Enobaria för att involvera alla i samtalet.
”Tjugo minuter”, log Gloria falsk. Ingen hade undgått att märka att Enobaria och Gloria inte var bästa vänner. Men de var tvungna att samarbeta, så det var lika bra att de höll upp fasaden som glada medarbetare.
Jag slog mig ner mittemot Clove och började proppa i mig frukost. Dagens bästa mål. Frukosten på tåget var dessutom betydligt bättre än den hemma i distrikt två. Jag såg till att inte lägga saker som skulle se fjantigt ut på min tallrik. Inga marmeladsmörgåsar där inte.
”Cato, har du någonsin ätit frukt?”, frågade Gloria äcklat vid synen på min tallrik.
Jag kunde inte svara henne eftersom att jag hade munnen full med äggröra.
Efter frukosten var det bara två minuter kvar på tåget, och jag fann mig stå bredvid Clove vid ett fönster. Hon verkade inte glad över min närvaro. Jag var inte glad över hennes heller. Om jag kunde så skulle jag gärna skippat att döda henne. Men jag var helt säker på att hon och jag skulle vara de sista två kvar.
”Jag slår vad om att hon Glimmer kommer bli en riktig pain in the ass”, flinade jag bara för att starta en konversation.
”Då ska vi inte börja prata om Marvel”, Cloves röst var vass, och jag hade en känsla av att hon inte skulle tycka om någon av de manliga karriäristerna. DVS mig och Marvel.
”Tycker du att vi ska försöka få med några fler i vår allians?”, till min förskräckelse lät jag inte tuff alls, bara trött och töntig. Om det inte varit för att posen varit mesig så hade jag slagit handen för munnen.
”Kanske vi kan lura i tjejen från 11 att hon får vara med oss, och sen dödar vi henne i sömnen?”
”Ja. Eller pojken från 12. Han ser godtrogen och snäll ut!”
”Jag lovar att tolvorna bara kommer springa rakt ut i skogen utan någonting. De gör alltid det, och sen dör de at uttorkning eller matbrist.”, Clove verkade säker på sin sak.
”Ja. Det är säkert Haymitchs strategi. Att springa rakt ut i skogen. Så jävla korkat!”, jag lät irriterad, men ganska cool.
”Mhhm…” var det sista Clove hann yttra innan tåget stannade ljudlöst på stationen. Folk därute såg lyckliga och glada ut och varför skulle de inte vara det? Årets största event hade precis börjat och de var glada att låtsas vara en del av spektaklet.
Jag och Clove hann knappast säga hej till någon av dem, för Gloria föste genast in oss i en blankpolerad vit bil med vapnet för distrikt två tryckt på. Den var stor och rymlig inuti, med en dryckesautomat. Man behövde bara trycka på några knappar, och så dök det inom fem sekunder upp en dryck, fint placerad på en platta bredvid personen som tryckts sittplats.
Gloria tryckte genast fram en drink som luktade som druvjuice, Kokkos och likör. Den såg ut som om man blandat ljuslila färg med grädde.
”Ska ni inte ha?”, Gloria vekade betydligt gladare än innan. Det kanske var eftersom att hon nu spelade på hemmaplan i huvudstaden.
”Finns det Blåbärsmjölk?” min röst var tyst, och jag hoppades innerligt att Clove inte hört vad jag sagt.
”Åh lilla vän, här finns allt som du möjligen kan vilja ha.”, Gloria tryckte på två knappar, och räckte sedan det stora glaset med ljusblå mjölk till mig.
”Du kan tydligen inte dölja mesen inom dig för mig”, Efter det att Clove yttrat de orden kunde hon inte hålla sig för skratt, utan garvade så pass att hon trillade ner från sätet på golvet. Jag tittade argt på henne, och reste mig upp. Helt ärligt så hade jag lust att ge henne en snyting, men istället så tog jag tag i hennes vita skjortkrage och ryckte oförsiktigt upp henne i upprätt ställning.
”Om du någonsin, och jag menar någonsin kallar mig för mes igen så blir du den första jag kör svärdet i på arenan! Fattar du?” Hon tittade på mig med roade ögon.
”Du skulle inte hinna, jag skulle kasta en kniv i skallen på dig innan du hunnit två meter åt mitt håll, lilla blåmes”. Hon ryckte sig loss, och gnuggade sin nacke, där hon nu hade en irriterad kant där tyget från hennes skjorta stramat mot hennes skinn.
”Cato, skärp dig!”, fräste Enobaria mellan sina skarpa blankpolerade tänker, och lyckades på något sätt få tillbaka mig i sittande ställning.
”Skärp dig själv. Tror ni att jag är så dum att jag inte listat ut vem ni tänker försöka få hem? Ni är redan kära i den marmeladslukande lilla flickan från distrikt två.” Nu var det Cloves tur att bli förbannad. Hon var på fötter igen innan någon annan hunnit reagera på vad jag sagt.
”Jag är inte liten”, hennes röst var skarp som knivarna hon hela tiden hotade att kasta i skallen på mig. Sen gav hon mig en örfil som fick blodet att dunka i öronen. Min instinkt sa åt mig att bryta nacken av henne, men Glorias pipiga skrik fick mig att göra något helt annat.
Jag ställde mig upp, och lade två fingrar under Cloves envisa haka. Jag stod kvar så i kanske tio sekunder, bara för att hon skulle känna det annalkande hotet. Hela positionen var som gjort för en kyss och jag lutade mig fram, men istället för att kyssa henne höjde jag min andra arm och snäppte till hennes näsa så hårt jag kunde med mitt pekfinger.
”Tagga ner, lilla gumman, så att du inte bryter dina naglar” flinade jag. Hennes ögon brann av hat mot vad jag nyss sagt. Clove höjde en knytnäve för att slå till mig igen…
”CLOVE, CATO SÄTT ER NER! NU”, Enobarias höga och fräsande röst fick både mig och Clove att titta åt hennes håll, och så tog Gloria tag i min distriktpartners handled och drog ner henne mot bilsätet. Jag själv satte mig också ner och välte med meningen ut blåbärsmjölken över Cloves knä

Clove

Ilskan bubblade upp inom mig igen då Cato uppenbarligen hade omkull det papperstunna glaset av blåbärsmjölk och allting skvätte ut över mitt knä. Det var nätt och jämt jag kunde låta bli att försöka klippa till honom ännu en gång när han retsamt sa:
"Ojdå, förlåt! Det var verkligen inte meningen."
Jag drog ett djupt andetag och lyckades ta kontrollen över mig själv. "Naw, nutti. Fick du inte din blåbärsmjölk? Stackars, stackars blåmes."
Catos blick mörknade och hade det inte varit för Enobarias hotfulla grepp kring hans arm hade jag säkert varit två framtänder och ett oknäckt näsben fattigare.
"Skärp er", väste Enobaria mellan guldtänderna som glänste när solljuset föll på dem. "Ni vet mycket väl att det inte är tillåtet för speldeltagarna att klå upp varandra före spelen."
"Precis", pep Gloria gällt bredvid mig och körde ned sina neongröna lösnaglar i min arm, som om hon var rädd att jag skulle ha ihjäl dem alla tre.
Cato morrade åt mig på bilsätet mitt emot när jag gav honom den mest överlägsna blick jag kunde uppbåda. Han var märkbart störd över att verka vek. Jag gjorde en mental anteckning om att "blåmesen" var ett smeknamn som skulle reta gallfeber på honom. Han skulle inte kunna göra ett skvatt åt det förrän vi båda blivit inslängda på arenan, och det första jag skulle göra när gonggongen ljöd var att lägga händerna på ett par knivar.
Både jag och Cato satt tysta resten av bilfärden. I bakgrunden uppfattade jag hur Gloria påminde oss jämt och ständigt om hur underbart det skulle bli när vi anlände till Förnyelsecentret, hur vackra vi skulle bli.
"Ja, ni ska bara se vilka kreationer Danyelle och Draco skapat åt er i år!" malde hon på. "Det är knappat jag kan tro det efetr att ha sett med egna ögon... Makalöst är just vad det är!"
Bilen svängde in utanför Förnyelsecentret. Det var en magnifik byggnad som sträckte sig flera dussin meter upp i skyn, sprakandes i olika nyanser av lila. Gloria trippade förbi mig på sina klackar och höll upp dörren åt mig och Cato.
"Stig på, stig på", kvittrade hon. "Åh, jag kan riktigt se framför mig hur du står iförd kvällens outfit på triumfvagnen, Clove!"
Trots att korkat hon slängt ur sig under gårdagen var Gloria tillräckligt klyftig för att sätta mig och Cato i två olika hissar.
"Så ses vi efter invigningsceremonin ikväll då", utbrast hon förtjust innan hissdörrarna slog igen mellan oss. "Hej så länge, raring!"
Raring. Det var knappast det hon tänkt om mig när hon gav mig fyra blödande ärr på vänster arm. Jag frustade roat för mig själv medan glashissen började sin färd uppåt i byggnaden.
I samma stund som dörrarna gled upp igen tog grabbade en mycket kort och tjock man med guldglittrande peruk tag i min vänstra arm och gav ifrån sig ett förskräckt tjut.
"Kathie! Joy! Har ni sett vilka fruktansvärda ärr hon har på armen?"
Plötsligt var jag omringad av tre pipande huvudstadsmänniskor som cirkulerade kring mig, allihopa draperade i så många färger att det gjorde ont i ögonen. En klargul peruk där, en rosa fjäderboa där, armband som reflekterade lysrörsbelysningen i hundratals solkatter längs väggarna.
"Åh har du sett hennes ögonbryn? Det är så jag svimmar. Och titta här, så många kluvna hårtoppar har jag minsann aldrig sett förut på en och samma människa. Nämen Joy, vad ska vi göra åt de där förskräckliga fräknarna?"
Det var svårt att avgöra vad som kom från vilken av dessa varelser som mer liknade utomjordingar än vanliga människor, men vartenda ord som lämnade deras läppar verkade vara ett klagomål.
I ren frustration slet jag loss ärmen ur den fete lille mannens grepp och tog ett steg undan. "Vilka fan är ni och var är min stylist?"
En kvinna klädd i någon slags knallröd dress (jag tror det var henne de kallade för Kathie) slog händerna för sina blåmålade läppar och han den korte pep förskräckt till. Den som tydligen hette Joy (jag kunde inte komma fram till om det var en man eller kvinna) utbytte en nervös blick med Kathie.
"Jo, förstår du", började mannen pladdra på med så mycket huvudstadsdialekt att jag först trodde han skämtade med mig. "Vi är ditt förberedelseteam. Innan Danyelle vill träffa dig överhuvudtaget så måste vi göra grovgörat först, så att säga." Han harklade sig och tittade menande på Joy.
"Jag heter Joy", sa Joy och vred sina händer. "Jag är din manikyrexpert. Det här är Kathie som har hand om ditt hår och Clarklson här..." Hans/hennes röst tynade bort.
"Clarkson är din personliga make-up artist", sköt Kathie in förläget och gjorde en gest mot den lille fete vars namn uppenbarligen var Clarkson.
"Just precis, det är jag", förtydligade Clarkson.
"Jaha", sa jag med noll intresse i rösten, för jag kunde verkligen inte bry mig mindre om dessa sinnesförvirrade människor. "När får jag träffa Danyelle då?"
"Åh", sa Joy. "Så fort vi är klara med dig. Så fort vi är klara..."

Cato

När jag och Clove ankom till stationen var ljudet där nästan öronbedövande. Skrik, skratt och lycka hängde över nästan alla där. Utom en sur gubbe som satt i ett hörn och tittade ogillade på när Gloria förde upp mig och Clove på tåget.
”Ni kommer att dö, i varje fall en av er”, muttrade han.
Jag fyrade av det mest bländande leende jag kunde åt hans håll och svarade:
”Låt mig se till att det blir rätt person som gör det då”.
Clove kastade en mycket ogillande blick på mig, och visst, jag hade i princip riktat ett dödshot åt hennes håll nyss. Men i hungerspelen kan man räkna med att uppleva värre saker än ett dödshot eller två.
Det sista jag han uppfatta av perrongen innan dörrarna stängdes ljudlöst bakom oss var en mamma och pappa som höll om sin artonårige son. De såg väldigt lyckliga ut, kanske för att det var säkert för deras del att de skulle få behålla sin son. Det kunde i och för sig mina föräldrar också vara ganska säkra på. Inte för att det verkade spela någon större roll för dem, men ändå.
Clove tittade fortfarande ganska ogillande på mig när vi satte oss vid bordet, där vi förväntades dela en middag med Gloria och Enobaria. Jag svarade med att titta målmedvetet på henne, nästan som om spelen redan vore igång, och det enda som stod i vägen för mig och min vinst var hon.
”Åh ryck upp er, det är bara 4% chans att ni kommer behöva peta på varandra med ett vapen.”, Gloria lät upprymd och glad.
”Hur skulle vi inte kunna vara glada idag?”, flinade Clove. Fast hon var inte glad egentligen. Man såg det på henne. Hon var bara en rädd liten flicka som fått turen att få följa med till huvudstaden i några dagar, för att sedan bli dödad på en arena. Möjligtvis av mig.
”Juste, hur skulle ni inte kunna vara glada? Ni får träffa den framtida vinnaren av hungerspelen privat!”, jag log stort. Vad jag nyss sagt var perfekt för att få Clove irriterad. Jag vet inte varför jag ville få henne att bli irriterad, men någonting med hennes attityd sade mig att hon skulle vara fantastisk som irriterad.
Hon verkade så uppenbart arrogant på utsidan. Men tjejer, har de inte alla en lite mammig sida? Sidan som säger åt dem att ta hand om skadade istället för att sticka ett svärd igenom bröstkorgen på offret? Jo. Modersinstinkten. Clove hade det, genetiken för tjejer är sådanna och jag tänkte utnyttja det.
”Tycker ni om maten?”, Glorias röst spirade av frustration och oro för att jag och Clove inte talade med varandra.
”Åh maten är jättegod, det bästa jag någonsin ätit”, svarade jag.
”Jamen varför tar du inte och stoppar i dig lite mera då? Du kanske sätter något i halsen och kvävs. Det skulle vara bra, då slipper jag döda dig på arenan”. Cloves ansiktsuttryck var dödligt när hon yttrade orden. Om blickar kunde döda, då hade jag troligtvis inte kunnat medverka i hungerspelen överhuvudtaget.
”Åh varför är alltid ni deltagare från distrikt två så sura? Kan ni inte vara lite mera som fyrorna? Varje år så pratar Finnick alltid om hur trevliga deltagarna från hans distrikt är. De pratar alltid glatt med varandra, nästan som om de var vänner. Men med er från tvåan är det alltid samma stela attityd till varandra!”, Enobaria lät uppriktigt arg.
”Påstår du att vi är sämre än fyrorna”, min ton var arg, hotande och dessutom högre än hennes. Jag flög dessutom upp på fötter och välte över Gloria och hennes stol i förbyfarten.
”Nej, men jag säger att ni skulle kunna vara lite trevligare mot varandra!”, Enobaria behöll lugnet, och detta gjorde mig om möjligt ännu argare. Så pass arg att jag började känna blodet dunka i huvudet.
”Clove, tycker du att vi är sämre än fyrorna?”, jag slängde en blick på Clove i hopp om att hon skulle vara med och försvara vårt distrikt. Hon satt med höjda ögonbryn och tittade roat på spektaklet som nyss brutit ut.
”Clove?”
”Nu tycker jag att du får lugna ner dig Cato”, pep Gloria.
Jag tog mig inte tid att svara henne, utan stormade ut ur matsalen så brutalt och högljutt jag kunde.

 Clove

Jag skrattade högt. Jaså, han var inte bara självgod utan även lättretad. Jag skulle njuta när jag stack kniven rakt i hans bröst inne på arenan.
"Det är faktiskt inget roligt alls!" gnällde Gloria gällt och greppade darrhänt sin vinkrus och drack flera djupa klunkar.
När jag bara fortsatte flabba snörpte hon surt på munnen och muttrade någonting om löneförhöjning efter allt slit. Till och med Enobaria kunde inte låta bli att dra på munnen och blotta sin rad av sylvassa guldtänder där bakom de rödmålade läpparna.
"Det är i alla fall krut i er båda två", erkände hon. "Ut med det på arenan också, så ska ni se att jag får med mig en av er hem."
Hon gav mig en blick som gjorde övriga förklaringar onödiga: vi insåg båda två att Cato var alldeles för explosiv för att kunna överleva vad än Överste Spelledare Seneca Crane hittat på.
Gloria suckade lättat när hon slängde en blick på sitt guldur. "Åh. Reprisen av Slåttercermanierna börjar nu. Skynda er, innan vi missar det."
Vi lämnade matbordet alla tre, passerade en vagn och trädde in i den jättelika biosalongen som tåget var utrustad med. Gloria lyckades efter lite möda finna rätt knappar och plötsligt projicerades Panems vapen på duken och nationalsången spelades på öronbedövande volym. Gloria log lyckligt vid ljudet av den välbekanta melodin och verkade vara tvungen att lägga band på sig själv för att inte lägga handen på hjärtat och sjunga med.
Vi slog oss ned i var sin fåtölj. När jag slängde upp fötterna på sätet framför fick jag en ilsken blick från Gloria, men jag bara låtsades som ingenting.
Spelarna från Distrikt 1 verkade rätt pantade båda två. Flickan slängde jämt med sitt blonda hår, och killen hade ett fånigt flin på läpparna. Jag lade deras namn på minnet: Glimmer och Marvel. Om man ändå ska ingå i en allians ska man väl ändå välja några karriärister.
Gloria satt genom hela reprisen och upprepade Cladius Templesmiths kommentarer. Enobaria tog tillfället i akt och berättade hur spelarna dött i hennes hungerspel. Flickan distrikt ett, nedknuffad för en klippa av sin allierade. Pojken distrikt ett, strupen avsliten av Enobarias tänder. Jag skärmade av ljuden som jag gjort så många gånger förut, när farbror Nathan och faster Beatrix bråkat. Försökte koncentrera mig på filmduken istället. De olika slåttercermonierna passerade förbi, det var bara några så som stack ut ur mängden. Jag var själv rätt nöjd med min egen min där uppe på scenen, jag såg överlägsen ut. Som om jag redan vunnit. Enobaria gav ig till och med en klapp på axeln. Cato däremot verkade bara löjlig ut.
Från fyran kom en karriärist, en tjej i sextonårsåldern. Patricia tror jag hon hette. Och från elvan blev en stor, robust artonåring dragen är slåttern. Hela hans kroppshållning påminde mig om en tjur. Lite förvånad var jag över att han inte anmält sig frivilligt, trots att han troligtvis inte haft tillgång till att skaffa sig färdigheter inom olika vapentekniker så var hans odds knappast små.
I tolvan hände en rad underliga saker. Först stövlade Haymitch in på scenen, full som vanligt, och lyckades få Effie Trinkets peruk på sniskan. Både Gloria och Enobaria skrattade skadeglatt. Ingen av dem tyckte tydligen om Effie Trinket, vilket inte förvånade mig. Effie var ungefär som Gloria version light.
Effie drog ett namn ur flickornas klot, det blev någon liten blond tolvåring med darrande knän. Tolvorna brukar aldrig bjuda på något motstånd i spelen. Men sedan anmälde sig en äldre flicka frivilligt. Det måste varit första gången någonsin i Distrikt 12. Hon var utan tvekan ingen karriärist som oss, utan bara en desperat syster. Tänkte för mig själv att det var ganska korkat gjort. Om nu en av dem ändå ska dö så är det lika bra att den yngre gör det.
Effie Trinket verkade överlycklig över dramat som utspelade sig, ända fram tills Haymitch föll av scenen. I biosalongen gapflabbade vi tillsammans alla tre. Effie såg stressad ut och skyndade sig att dra en kille ur klotet också, och så var årets Slåtter fullbordat. Tolvorna stod där på scenen och såg allmänt chockade ut. De visste väl båda två att de knappt skulle klara sig fram till Ymnighetshornet. Och då inträffade dagens sista och märkligaste händelse: varenda en i publiken förde tre fingrar till läpparna och lyfte de mot Distrikt 12s spelare.
"Vad fan gör de för nåt?"
Jag vände mig om, för rösten hade kommit bakifrån, och där stod Cato med armarna i kors och mulnande ansiktsuttryck. Medvetet fnissade jag till, för att störa honom. Han såg om möjligt ännu surare ut.
Det var ingen som visste vad det var för något som hänt i tolvan, knappt kommentatorerna själva. Caesar Flickerman sa någonting om någon gammal hedersgest vid begravningar och Cladius Templesmith kommenterade att det knappast aldrig varit särskilt muntra i tolvan.
Enobaria knäppte av projektorn och ände sig om mot Cato.
"Jaså, nu behagar vårat sällskap herrn."
"Det var faktiskt riktigt barnsligt gjort av dig, Cato", skällde Gloria. "Nu missade du helt och hållet vilka det är du måste kämpa mot på arenan."
"Och min berättelse om hur jag slet strupen av karriäristerna från fyran på min tid", skör Enobaria in.
"Snarare slapp", muttrade jag fram.
I ett ögonblick mötte Cato min blick, och jag tyckte mig kunna skymta ett spår av ett leende i hans mungipan, men det var borta på en sekund. 
"Äh", sa han och ryckte på axlarna. "När jag har ihjäl dem på arenan spelar det ingen roll om de är karriärister eller ej. De skriker lika högt ändå." Och så stirrade han mig stint i ögonen.
Där fick jag nog. "Jag satsar min vänstra hand på att du skriker värre än en stucken gris när jag slungar kniven i huvudet på dig", fräste jag. "Godnatt."
Till Glorias och Enobarias högljudda protester reste jag mig ur min fåtölj och skred ut ur rummet med hakan lyft så högt jag förmådde. Precis innan dörren slog igen bakom mig hörde jag hur någon slank efter mig.
"Inte så bråttom, bruden!" 
Catos mörka röst slungades mot mig genom tågvagnen. Jag stannade och svor för mig själv. Vad var hans problem egentligen?
Jag snurrade runt och försökte hålla rösten så uttråkad som möjligt. "Vad vill du nu då?"
Jag lutade mig nonchalant mot väggen, men han kom så nära att jag fick känslan av att det var han som tryckte upp mig mot den.
"Vadå då?" sa han stöddigt. "Är vi allierade eller inte?"
"Klart vi är", snäste jag utan att tänka. Vad som helst bara han backade undan lite grann. "Vi överlever längre så. Om någon av oss ändå ska hem så."
Cato flinade överlägset. "Ja, det får vi ju ser vem det blir. Dröm sött, Clove." Så backade han äntligen undan och försvann ut ur kupén, och jag kunde bara stå kvar och undra vad nu för dumt löfte jag givit honom

Cato

Det kom knappast som en överraskning att det var jag som först tog platsen på det stora podiet mitt på torget i Distrikt 2. Hade jag inte vetat det hela tiden? Sedan första dagen jag fått höra om det, hade jag inte då vetat att det en dag var jag som skulle stå på där? Jag som skulle föras till arenan för att slåss och jag som skulle komma hem som vinnare av de 74e hungerspelen?
Flickan som gått upp på scenen före mig såg också ganska säker ut på sitt öde. Klar över vad hon skulle behöva göra, eller rättare sagt, vad vi skulle behöva göra. Hon var trots allt min distriktspartner, och vann inte jag, då var hon tvungen att göra det.
Innan tjugo sekunder passerat så stod jag uppe på scenen och skakade hand med henne. Hon hette Clove, tydligen. Jag hade aldrig sett henne förut. Utom en gång, det var på en skolsamling och det betydde absolut ingenting för mig. Om det var nödvändigt skulle jag ändå behövt döda henne, så att det inte fanns något känslomässigt band mellan oss var bara bra.
För vem vet vilken oreda det skulle ha skapat om någon av oss känt det minsta lilla för den andre? Kärlek och död i samma spel är inte något som matchar direkt.
Slottern var plötsligt över. Hade den inte gått ovanligt fort? Publiken applåderade och log i varje fall emot oss. Jag slog ut min näve i luften för att visa vem det var som skulle komma hem. Detta besvarades med ännu mera applåder, och efter det föstes vi in i stadshuset för att vänta in det ankommande tåget som skulle ta oss till huvudstaden.
Detta var även den tiden jag och Clove var avsedda att säga farväl till våra familjer och vänner. Jag hoppades innerligt att åtminstone mina vänner skulle dyka upp. Det gjorde dem.
”Lycka till så mycket! Du kommer vinna helt klart!”, skrattade Derek Staws och dunkade mig hårt i ryggen.
”Jag vet!”, skrattade jag och dunkade tillbaka.
”Du kommer spöa skiten ur dem”, nu var de Dereks syster som tagit till orda, med lycka i rösten. Jag visste att hon hade en grej för mig, och jag måste erkänna att jag gillade att hon hade det. Vem gillar inte uppskattning och uppmärksamhet? Dock skulle jag aldrig kunna tänka mig att kyssa henne.
När Derek och hans syster gått fanns det inte mer att göra än att vänta på att tåget skulle rulla in på perrongen så att jag och min distriktspartner, Clove, kunde åka. Jag hade vid det här laget helt gett upp hoppet på att min familj skulle komma och ta farväl. Det här fick jag klara själv, och visst skulle jag göra det.
Tjugo minuter senare kom en fredsväktare in i rummet och bad mig följa med till stationen. Jag följde villigt med, för spelen var trots allt det jag väntat på från det att jag varit tolv år gammal…

Clove

Jag hade aldrig sett honom förut. Det var inte särskilt märkvärdigt egentligen. Vi hade ju växt upp i två helt olika byar. Ändå blev jag plötsligt så säker, ögonblicket då jag stod där på scenen med Gloria Glove's beniga fingrar fastlåsta kring min handled och lät min blick svepa över publiken - det var mellan honom och mig kampen om segern skulle stå.

Gloria gav mig ett bländande leende innan hon vände sig mot pojkarnas klot och stack ned sina fingrar, på jakt efter ännu ett värdelöst namn att ropa upp. Man hade kunnat skippa hela slåttercermonin. Folk slogs ju i princip om att få vara med.

Jag uppfattade inte ens vilket namn Gloria Glove hade dragit, killen som fångat min uppmärksamhet vräkte sig fram mot scenen och så var det dags för hela karusellen att gå igång en gång till. Det utbröt något tumult när en sjuttonåring försökte ge killen en snyting. Några fredsväktare rusade dit för att hjälpa, men det behövdes inte ens. Killen hade redan skakat av sig sjuttonåringen som ingenting hade hänt.

Våra blickar möttes när han tog de där tre stegen upp på scenen. Gav han mig en kort nick, eller var det bara som jag inbillade mig? Jag vände bort blicken, tittade ut över folkmassorna där nere. De log, de allra flesta av dem. Det kändes ända hit upp hur de trodde på mig, och då hade de inte ens sett mig kasta kniv ännu. Jag skulle vinna. Jag visste om det. De visste om det. Det enda som fattades var att visa killen bredvid mig också.

Vi skakade hand.

"Clove", sa jag.

"Cato", sa han.

Hans handslag var fast. Varmt, och lite valkigt. Tryggt på något sett, men ändå självsäkert. Såklart det var. Jag såg i hans askgrå ögon att han längtat efter denna lika länge som jag, om inte längre. Och så hade han ju onekligen den rätta kroppsbyggnaden: lång och så muskulös att han nästan liknade en seriefigur. Han såg ändå rätt bra ut också. Han hade rentav varit söt om det inte varit för den där rynkan i pannan.

Publiken jublade. Cato körde upp näven i luften. De jublade ännu lite till. Jag stod bredvid och undrade varför det gjorde så fruktansvärt ont i magen. Undrade varför jag inte kunde njuta.

Så var det över. Vi blev eskorterade av några fredsväktare till Rättens Hus. Cato gick bredvid mig och såg sammanbiten ut. Kanske hade han samma känsla i magen som jag, att det inte var såhär det skulle vara. Det var inte såhär jag tänkt mig det.

Blev inslängd i något rum. Tydligen hade jag en timme med min familj, men de syntes inte till än. Slog mig ned på en pall i något mörkt träslag, klädd av en dyna i sammet. Inte ens faster Beatrix hade någon så fin möbel i sitt hem.

Dörren öppnades på glänt och farbror Nathan slank in i rummet. Fastän jag själv verkade vara ur stånd att känna stolthet så lyste hans ögon av det. Jag hann inte tänka innan jag fann mig själv vara inslagen i hans långa, seniga armar.

"Lilla flicka", viskade han i mitt hår. "Min lilla stora flicka."

Vi satte oss ned i soffan som stod och såg allmänt Huvudstadsmallig ut med broderade kuddar. Gick igenom allting en sista gång, planen jag skulle följa.

"Vad du än gör, lyssna inte på dina handledare. Du vet ju själv hur du ska göra för att vinna. Varken Gloria Glove eller Enobaria har alla hästar i stallet."

"Jag vet, farbror", svarade jag. "Jag vet."

Timmen gick outhärdligt långsamt. Det kom nästan som en lättnad när en fredsväktare knackade på dörren och skrek att nu var tiden slut. Jag avskydde farväl.

"Och glömt inte, Clove: lita aldrig på han där Cato eller vad han nu hette. Aldrig."

"Såklart inte. Tror du jag är dum eller?"

"Nej. Det vet jag att du inte är."

Sedan var han borta. Fastän jag redan visste att jag skulle vinna kunde jag inte låta bli att fråga mig själv om jag någonsin skulle höra hans dova skratt igen

Mitt första inlägg.