Så..!
Xo Blåmesen!
The Hunger Games...
Cato
”Clove! Clove! Gör inte såhär mot mig! Stanna då! Lyssna!” Först skrek jag. Sedan förvandlades det till bönfallande snyftanden. Jag hade aldrig gråtit förut. Det förstod jag nu. Jag skulle aldrig kunna gråta igen heller. Inte efter det.
”Hjälp mig då! Hjälp henne!” jag vrålade ut det i den riktning som jag trodde att kamerorna var placerade. Men inget pinglande hördes, utan istället svarade mig en kanonsmäll som gjorde lika ont som om någon boxat mig rakt i mellangärdet.
”Det var ditt jobb! Enobaria, det var ditt jobb att få hem henne!” Jag fortsatte att skrika och vråla om hur mycket jag hatade Enobaria fram till dess att jag insåg att felet var mitt. Det var jag som inte kommit i tid. Mitt fel.
”Förlåt…” viskade jag till liket i mina armar. ”Förlåt.” Min ena hand fann dess väg ner på hennes hals, och när jag strök med min ena tumme mot hennes nyckelben fann jag en kedja. Jag tittade med rödgråtna ögon ner på den. En liten hjärtformad berlock var fastsatt på den, och utan att tänka mig för hade jag plockat av Clove halsbandet och stirrade på det lilla guldhjärtat. Det gick att öppna.
På insidan satt det en pytteliten spegel, och jag kunde inte undgå att tänka på hur mycket Huvudstadskänsla som låg över hela grejen. Vem behövde egentligen en spegel inne i hungerspelen? Men en konstig känsla uppstod i mig. Det var som om min spegelbild speglades i Cloves hjärta. På den andra sidan satt Distrikt 2s märke. Jag var alldeles för långt därifrån just nu. Allt jag ville i det ögonblicket var att få komma hem.
För att göra det hela rättvist så placerade jag mitt eget emblem runt hennes hals. Det var verkligen inte något märkvärdigt, och jag hade helt glömt bort att jag hade det tills nu. Det var en identitetsbricka. Namn, blodgrupp, distrikt, födelsedag och ålder var inetsade på den blankpolerade brickan, som var fastsatt i ett lädersnöre. Clove fick helt enkelt ta med sig en del av mig i sin kista, medan jag fick en del av henne.
Spelledarna måste ha varit ganska irriterade på mig för att jag inte flyttat mig från liket än, så med en obeskrivligt tung klump i magen plockade jag ihop Cloves knivar, hennes halsband och hennes ryggsäck. De skulle jag ta med mig. Henne lämnade jag kvar, med brickan runt halsen. Hennes halsband hade jag i fickan. Visst var de det finaste jag hade, men det skulle bara vara i vägen om jag hade det runt halsen.
”Hejdå!” viskade jag och kysste Cloves panna.
Med en sista blick på min flickvän gick jag bort mot bordet där våran ryggsäck skulle ha stått. Den var inte kvar. Thresh hade inte bara dödat Clove, utan han hade också varit fräck nog att ta vad som rättfärdigt tillhörde henne och mig. Ilskan som nu vällde upp i mig överträffade all ilska som jag någonsin känt innan i mitt liv. Han hade dödat henne. Det var hans fel att hon inte gick bredvid mig nu och fnissade åt hur roligt det skulle bli att dränka Distrikt 12 i sand. Thresh och Katniss var för tillfället källan till all ondska som existerade i världen. Visst spelade Huvudstaden en stor roll också, men det var faktiskt varken Seneca, Gloria eller Snow som drämt den där stenen i huvudet på min mörkhåriga medarbetare.
”Jag ska ta dig! Och jag ska döda dig!” morrade jag fram mellan låsta käkar. Ett stort fotsteg ledde in mot det stora höga gräset där Thresh antagligen gömde sig. Men jag skulle hitta honom. Hitta honom och döda honom. Gräset böljade när en stor silverfärgad svävare färdades över mig. Jag ansträngde mig för att inte titta upp och se den lilla figuren som jag visste låg placerad i dess gripklo.
Den lilla figuren bar upp mig för att utföra min sista obligatoriska uppgift. Att hämnas hennes mördare.
Jag hade helt tappat uppfattning om tid, men när mörkret fallit tänkte jag att jag skulle promenera ut från det höga gula gräset. Men planerna ändrades drastiskt när jag kände något under min fot och såg en ryggsäck ligga där. En ryggsäck med en stor vit tvåa på. Thresh hade säkert planerat det kommande händelseförloppet, för sekunden efter att jag plockat upp ryggsäcken och placerat den på min rygg så föll jag till marken. Någon hade knuffat ner mig, och det var knappat rödtotten från fem.
Inom tre sekunder var jag uppe på benen igen, med svärdet draget. Thresh stod kanske två meter ifrån mig. Våra blickar möttes ett ögonblick. Hans svarta mot mina blåa.
”Varför?” flämtade jag fram. Egentligen hade jag ingen lust att prata. Men ordet bara slapp ur mig.
”Hon döda’ henne!” Jag antog att henne var Rue. Och eftersom att Clove aldrig ens ägnat Rue mer än en blick så var Threshs anklagande fruktansvärt felriktat.
”Det gjorde hon inte alls det!” Fräste jag och spände varenda muskel i kroppen, beredde mig för Threshs nästa drag.
”Hon sa namnet!” Thresh viskade, fruktansvärt hotande och skräckinjagande. Men jag uppfattade inte tonen överhuvudtaget. Ilskan dunkade nämligen rödglödgad genom mina ådror, och allt jag kunde tänka på vad jag skulle göra mot honom inom den snaraste framtiden.
”Hon dödade inte henne! Det var Marvel!”
”Marvel?” Förvirring rådde i hans trånga skalle. Det gick inte att ta miste på.
”Ja! Marvel, dumskallen från ett kastade ett spjut! Katniss dödade honom sekunden efter! Katniss var Rues allierade, och eftersom att hon hämnades henne så har du gjort dig själv en otjänst. Det står 1-2 till dig nu. Men inte länge till!”. Det sista fräste jag fram innan jag flög på honom.
Plötsligt dundrade det till något enormt, och en blixt träffade det gulbrända gräset, som genast fattade eld. Spelledarna ville alltså vara med och spela nu.
”Du ljuger!” Skrek Thresh över ljudet av flammorna och åskan.
”Vad har jag för anledning att ljuga? Hon är död ändå!”
Jag slog mitt svärd hårt mot hans blottade sabel. Han slog tillbaka med en sådan kraft att jag först trodde att jag skulle falla igen. Men det gjorde jag inte. Istället tryckte jag tillbaka så hårt att han vacklade till lite. Fallen var han däremot inte.
Han parerade skickligt mina följande slag, som jag utdelade med full ilska och kraft. Men varenda av slagen slog slint. Jag blev argare och argare, och Thresh slog tillbaka hårdare och hårdare. Efter en stund var vi båda nästan utmattade av ansträngningen. Men inte skulle vi sluta för att vila. Det var en kamp om vem som orkade hålla viljan vid liv längst. Jag fann det väldigt svårt, eftersom att jag knappt hade något kvar att leva för. Dock var tanken på att Thresh skulle få åka hem helt oumbärlig. Så jag stod på mig så gott jag kunde.
Efter att jag lyckats slå till Threshs ena öga så fortsatte striden upp på en liten kulle. Där längst uppe stod ett träd. En stor magnifik ek, vars grenar letade sig säkert femton meter upp i luften.
Thresh tvingade mig närmre och närmre stammen, och om min förmåga att backa tog slut, då skulle han kunna vinna betydligt lättare. Jag gjorde en skenmanöver, och placerade mig själv en meter ifrån Thresh, som fortsatte att slå vilt omkring sig i luften. Han gjorde ett djupt jack i min vänstra kind innan jag hann parera.
Sedan blixtrade det till igen, och den stora eken tog eld. Eftersom att det höga gräset som omgav oss fortfarande brann på ett onaturligt sätt så kunde vi inte förflytta oss ifrån kullen, för då hade vi dött båda två direkt. Vi var helt enkelt fast på där, med det brinnande trädet. Och om ingen av oss lyckades döda den andre snart, så skulle elden sprida sig ytterligare, och resten var inte svårt att lista ut.
Så vi fortsatte att puckla på varandra tills dess att jag pressat Thresh så långt ner mot det brinnande gräset att han inte kunde röra sig en millimeter bakåt. Röken gjorde det svårt för mig att se, men påverkade Thresh ännu mer, eftersom att jag redan försvagat hans synförmåga.
”Det är bara vad du förtjänar!” röt jag innan mitt svärd letade sig in i hans vänstra lunga, och sedan skickade honom in i elden.
”För Clove!”, viskade jag och vände mig om mot eken samtidigt som det började spöregna. Eken och gräset slutade brinna direkt. Precis som lågan i mitt bröst. För första gången i hela mitt liv föll jag ihop på marken av ren utmattning. Dagen hade varit den värsta i mitt liv, och hela slagsmålsgrejen hade inte gjort det hela bättre. Jag brydde mig knappt när nationalsången spelades och Threshs ansikte visades.
Min kind blödde floder, och hela kroppen värkte. Detsamma gjorde huvudet. Livslusten var lägre än någonsin, och känslan av att vara helt utlämnad fyllde arenan på ett sätt som jag aldrig upplevt förr. För första gången upplevde jag också att jag ville ha min familj där. Att de skulle förklara för mig att man aldrig behövde vara rädd för mörkret, eller varför inte bara att de älskade mig? Jag ville bara få höra sakerna de aldrig sagt till mig.
Sömnen jag föll i var orolig, och Cloves ansikte besökte mina drömmar regelbundet. Ibland log hon, kysste mig eller skrattade, och ibland var hon lika död som hon var i verkligheten.
När jag vaknade var ögonen fulla av torkat blod, som på något sätt runnit från min kind upp i pannan. Det var svårt att se till dess att jag tvättat av mig så noga jag kunde med vattnet som fortfarande fanns kvar i min flaska. Sedan lutade jag mig bara mot eken och lät dagen passera medan jag tänkte på hur mycket jag ville få ligga i min egen säng, hemma i mitt distrikt, tillsammans med min flickvän, utan en massa småglin springandes runt med pilbågar.
Tankar på min bror Edwin, mamma, pappa, Glimmer och Marvel följde sedan. Jag skulle inte ha haft något emot att ha någon av dem här. Till och med Glimmer var mer välkommen än känslan av ensamhet.
Eller så kanske jag kunde få se min pappa och bror för första gången på flera år. Jag visste inte ens vilket distrikt de jobbade i nu. Men innerligt hoppades jag att ingen av dem var i elvan eller tolvan. För tillfället var det nämligen de distrikten jag tyckte minst om.
Mamma satt säkert hemma och slängde ett öga på TV:n när hon kände sig tvungen. Annars var hon väl och jobbade. Fast de kanske hade en TV på hennes arbete?
Jag hade ingen aning om hur mycket av dagen som gått när jag hörde kanonskottet. Eftersom att oddsen aldrig var till min förmån så var säkert den fallna spelaren varken Katniss eller Peeta. När kvällen nalkades visade sig mina föraningar stämma. Ett rävliknande ansikte prydde himlen när nationalsången spelades.
Vad hade hänt med henne? Hade Katniss spetsat henne på en pil, precis som hon gjort med Marvel? Hade spelledarna velat liva upp spelen med något tricks, Peeta kanske använde sin kniv? Eller hade naturen helt enkelt tagit hand om Distrikt 5s deltagare?
Jag brydde mig egentligen inte. Hon var död, och imorgon skulle finalen stå. Det kände nog både Peeta, Katniss, Panem och jag på oss. Det fanns inte mycket mer underhållning att mjölka ur Hungerspelen i år.
Jag hade suttit under eken hela dagen, apatisk, utan att äta eller överhuvudtaget gå ett steg, men jag somnade ändå ganska snabbt. Jag orkade inte bry mig om varken mat eller vatten alls. När halva nästa dag passerat på exakt samma ”deprimerande sitta still och inte äta” stil så hörde jag ett pinglande.
Sponsorgåvan var inte spektakulär. Fyra små kex, med små torkade blåbär i. Jag misstänkte starkt att Enobaria bara skickade dem för att få skicka det medföljande meddelandet. Hon ville väl fortfarande få hem mig. ”Cato, hur ska jag lyckas få hem dig om du gett upp det själv? Förresten så skulle jag kolla vad det fans i dendär ryggsäcken. –E!
Jag stoppade i mig kexen och insåg hur fruktansvärt hungrig jag var. Men jag hade ingen mat. I hopp om att det var vad som fanns i ryggsäcken så ryckte jag upp den. Det fanns ingen mat i den. Bara två vinröda kroppsstrumpor som kändes exakt som gummi när man tog i dem. Tydligen behövde jag en av de här kroppsstrumporna väldigt mycket, så jag drog på mig den som var i min storlek. Den andra, Cloves, stoppade jag med gråten i halsen tillbaka ner i ryggsäcken. Hon skulle ha varit här med mig.
Jag insåg att utan mat skulle jag förlora spelen, så jag gav mig ut i skogen för att jaga. När jag lyckats döda en fälthare, tillagat den och sedan tryckt i mig hela själv insåg jag att magen fortfarande kurrade av hunger. Det fanns inget annat val än att ge mig in i skogen och jaga. Men inte utan att ha druckit minst en halvliter vatten först.
Jag gick flera timmar i skogen utan att hitta något alls att äta. Bäckarna var mystiskt tomma på vatten, och stället där vi funnit Katniss innan hon klättrat upp till målbålgetingboet var också snustorrt. Spelledarna hade tagit bort alla vattenkällor utom sjön. Detta skulle såklart tvinga Katniss och Peeta till ymnighetshornet. Det var spelledarnas taktik för att föra ihop oss, och jag var inte den som klagade. Bättre avsluta det snabbt.
Då mörkret började smyga sig på så började jag promenera bort mot ymnighetshornet igen. Tydligen var skogen inte bara tom på vatten, utan på mat också. De måste verkligen ha haft bråttom med att avsluta det hela.
När det bara var kanske femhundra meter kvar till mitt och Cloves gamla läger hörde jag ett högt gläfsande ljud bakom mig. Vättskrämd vände jag mig om, bara för att stirra in i ett par välkända ljusbruna ögon. Marvels ögon. Men de satt inte på min bästa vän, utan på en storvuxen varg. Som gick på bakbenen. Vars tänder var betydligt vassare än svärdet jag höll i handen. Spelledarna hade skickat in muttar.
Jag trodde att jag sprungit snabbt när jag hört Clove ropa på mig. Men detta var något helt annat. Varje steg tog mig säkert två meter fram, och jag hörde att Marvel-Mutten slutit upp med sin flock. Med tanke på alla morranden jag hörde bakom mig så måste de ha varit minst tio stycken.
Inom en minut skymtade jag kratern efter minexplosionen framför mig. Sekunden efter såg jag Katniss och Peeta som stod vid sjön. När de fick syn på mig sköt Katniss en pil. Men rustningen jag bar gjorde så att den studsade tillbaka. Sedan såg deltagarna från 12 vargarna och släppte då allt de höll i händerna, utom Katniss båge och koger. Sedan sprang de också allt vad de orkade mot vår enda chans att överleva. Ymnighetshornet.
Jag fylldes av ny kämparglöd. Nu skulle de få se vem det var som tränat hela livet för att vinna det här spelet. De skulle få se vems kamrater de dödat och vems Clove de hade lett in i döden. De skulle få betala.
Jag klättrade upp för ymnighetshornets gyllene vägg, och studerande sedan Katniss och Peetas springande kroppar som kom närmre och närmre. Jag hostade till, och så smakade det blod i munnen. Jag måste verkligen ha sprungit snabbt för att bli så utmattad. Utan att tänka mig för föll jag ihop och kippade efter andan. Jag hörde hur någon annan klättrade upp på hornet och tänkte att ”jaha, då var det slut då”, men istället för att genomborras av något hörde jag en mutt gnälla ut sitt sista skall. Katniss måste ha skjutit den. Jag fortsatte att andas djupa andetag medan hon försökte skjuta ner resten av dem. Hon måste vara riktigt korkad, för det verkade helt lönlöst. De var alldeles för många. När Peeta också kommit upp så såg jag hur hans ben var ytterligare skadat. Någon nytta hade muttarna alltså gjort…
Han och hon stod och tittade ner på vargarna, vars olika ögon, pälsar och storlek verkade vara inspirerade av de andra deltagarna. Det gjorde ont att tänka på hur en av dem måste vara anpassad efter Cloves mjuka bruna hår och vackra ögon.
Jag lyckades ta mig samman, reste mig upp och bestämde mig för att ryckta Peeta ifrån Katniss, som såg väldigt förvånad ut när detta hände. Jag släpade bort hennes pojkvän mot öppningen av hornet. Hon spände sin båge, men eftersom att jag höll Peeta på ett sådant sätt att hon skulle behöva döda honom för att komma åt mig så sköt hon inte. Peetas lufttillförsel var helt avstängd, och om hon inte kom på hur hon skulle göra väldigt snabbt så skulle han dö av syrebrist.
Jag tittade henne i ögonen. Hon såg bara patetisk ut där hon stod och försökte hitta en utväg som inte fanns. När Peeta väl dött av syrebrist så skulle jag helt enkelt bara kunna gå fram och knuffa ner henne från hornet eftersom att jag hade min rustning.
Peeta stretade emot så gott han kunde. Men eftersom han varken hade min stryka, ett fungerande ben eller tillräckligt med syre så var hans försök att slingra sig ur mitt grepp ganska patetiska.
”Kom igen då! Skjut! Då faller vi båda och du vinner! Kom igen. Jag är död ändå. Jag var alltid det. Eller hur? Jag visste inte det fören nu. Hur känns det? Är det vad de vill ha?” Jag ryckte till. Vad var det jag nyss sagt? Utan att vilja prata fortsatte min mun att babbla ändå:
”Nej… Nej! Jag kan fortfarande göra det här. Ett sista offer. Det är det enda jag vet hur man gör. Tillföra ära till mitt distrikt. Inte för att det spelar någon roll längre.” De sista orden var sanna. Varför skulle jag leva utan liv? Utan henne?
I ett sista försök att ta sig loss så lyfte Peeta upp sin hand ifrån sitt blödande ben och ryckte förstrött i min arm. Inte heller det gick honom vägen. Snart skulle han vara död, Katniss hos muttarna och jag på väg hem. Jag kände hur han försökte riva på min hand. Väldigt mjukt rev han. Hade han tappat viljestyrkan? Jag förstod inte vad han höll på mig fören jag såg Katniss i ögonen och hon släppte iväg en pil som spetsade min hand. Peeta ryckte sig loss, och i en kraftansträngning lyckades han knuffa ner mig på marken.
Luften slogs ur mina lungor när jag träffade marken. Muttarna rusade fram emot mig, men jag hann ta mig upp på fötter och dra fram mitt svärd. De verkade nästan skratta åt mig där de stod på sina långa håriga ben. Men det här var inte slut än. Om jag bara lyckades ta mig till den sluttande delen av ymnighetshornet skulle jag kunna ta mig upp på det igen, och då kunna döda Katniss och Peeta.
De attackerade alla samtidigt. En blond mutt med gröna ögon som inte kunde vara någon annan än Glimmer nafsade efter min arm. Jag flinade mot henne. Glimmer var ingen match för mig. Det hade hon aldrig varit. Så jag spetsade hennes vargkropp på andra försöket. Hon gav upp ett ljud som påminde äckligt mycket om den riktiga Glimmers dödsskrik. Sedan attackerade någon som påminde om pojken från sju som jag så brutalt dödat i blodbadet. Han var betydligt mycket svårare att skada än Glimmer. Med hjälp från de andra muttarna lyckades han nästan övermanna mig. Men det lyckades inte heller. Det var först när 7-Mutten var död som de verkliga problemen började.
För en liten mörkhårig mutt med bruna ögon stirrade på mig. Det var Clove. Det kunde inte ha varit någon annan, för vem annars hade kunnat kasta sig på mig på sättet som hon gjorde? Besvikelsen lyste i de mörkbruna ögonen. Var hon arg på mig för att jag inte lyckats rädda hennes liv? Runt halsen bar mutten en bricka. En bricka som jag väl kände igen. Det var min bricka.
Hatet mot huvudstaden vällde upp i mig. Det var Clove som skulle ha den! Hon skulle ha den med sig i graven! Den var inte till något spelledarskämt!
Mutten hoppade på mig, och inlindad i tankar som jag var hade jag ingen chans att rädda mig själv. Jag hamnade under dem . Med en sista kraftansträngning stack jag ner handen i fickan där jag kramade Cloves halskedja. Det var det enda som distraherade mig från muttarnas käftar som tuggade på min rustning. Smärtan letade sig in i varje litet hörn av min kropp. Även de delar som jag knapps själv visste existerade. Cloves bruna ögon tittade in i mina när hon trampade på min arm och bet mig i örat. Eller hon bet i det som varit mitt öra för tio minuter sedan.
Jag skrek. Vrålade allt vad jag orkade. Inte för att det skulle hjälpa, men för att det var det enda som jag kunde göra medan muttarna åt mig i bitar. Mina rop på hjälp besvarades inte med något förutom gläfsanden och nöjda varggrymtanden. Några timmar senare kunde jag inte ens skrika längre, utan istället bara flämta och gny. Jag skulle dö. Jag skulle dö såhär, på marken i mörkret med min flickväns ögon stirrandes på mig.
Muttarna släpade in mig i ymnighetshornet, där Katniss pilar inte kunde nå mig, och jag var helt utlämnad åt mitt öde.
Det var inte fören ljuset börjat komma tillbaka och min kropp var mer sargad än någonsin som jag tänkte på min familj. Vad trodde de om mig nu? Brydde de sig om mig för första gången i mitt liv? Eller var de bara glada att slippa dras med mitt hemska humör? Kanske firade de? Mamma grät säkert. Det måste hon ha gjort. Fast efter vad jag gjort på arenan kanske mina föräldrar inte erkände mig som deras son längre? Kanske var jag mer ovärdig till deras uppmärksamhet än någonsin.
Jag pressade Cloves halsband så hårt i min hand att det började skära in i huden. Det gjorde inte ont. Inte jämfört med vad som kändes i resten av min kropp. Hur såg jag ut nu egentligen? Allt verkade fyllas av blod. Munnen, näsan, ögonen. Allt var bara en stor blodig massa av muttar och smärta.
Kunde de inte bara döda mig nu?
”Snälla” Spottade jag ur mig, i en bön om att antingen spelledarna eller Katniss skulle döda mig. Fast varför skulle flickan det slog gnistor om döda mig nu? Hon hade ju väntat hela natten, så hon skulle väl låta mig ligga här, gnyendes och gråtandes till dess att jag förblödde eller muttarna slet av mitt huvud.
Jag han knappt tänka tanken innan något pulserade in i min tinning. Det röda blodet i mina ögon försvann och ersattes med Cloves beslutsamma ansikte. Det var slåtterdag.
”Clove.” Sade hon.
”Cato” löd mitt svar…
Run Away!
Cato
Tjejen ifrån fem var snabb, det kunde man inte neka. Hon hade hunnit säkert 70 meter in i skogen när jag gav mig av efter henne. Den röda hårmanen guppade irriterat långt framför mig, så jag ökade min springtakt ytterligare. Hon verkade märka det, och bytte färdriktning rakt åt höger. Jag sprang diagonalt mot henne. Terrängen och skogen blev djupare, men flickan förblev springandes och hoppandes över stock och sten.
Jag hoppades innerligt att hon inte visste vad hon höll på med, eftersom att detta skulle spara mig enormt mycket möda. Hade hon däremot en plan på vart hon ville få mig eller om hon gillrat en fälla, då var jag ute på djupt vatten. Men vem var hon egentligen? En femtonårig tjej som aldrig i hela sitt liv tränat inför spelen, så varför skulle hon ha en plan? Tjejen hade säkert ändå bara klarat sig så här långt på tur.
Efter en stund började jag att ta in på henne mer och mer. Även om hon var snabb hade hon kanske inte världens bästa kondition, och så var hon betydligt många centimeter kortare än mig. Detta gjorde att hon var tvungen att använda mer rå muskelstyrka för att kunna springa snabbt än jag behövde.
”Du kan inte springa för alltid!” Ropade jag efter henne när hon bara var kanske tio meter framför mig. Hon vände sig om i en sekund, och uttrycket som prydde hennes rävliknande ansikte var varken skrämt eller trött ut. Hon såg bara fruktansvärt frustrerad och slug ut. Kanske hade hon en plan trots allt?
Jag var en meter från att ta tag i hennes röda hår när hon slängde sig ner på marken och kravlade in under en stor platt sten. Det fanns ett hålrum in under den, och öppningen till det var precis lagom stor för att hon skulle kunna ta sig in där. Stenen var dessutom så pass stor att hon kunde kräla sig längre in under den, utom räckhåll för mig.
Jävla spelledare.
Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna följa efter henne in där. Min kroppshydda var alldeles för stor, så vad jag fick göra var att lägga mig ner på marken, ta fram mitt svärd och sträcka in armen i hålan, med svärdet i handen, och se om jag kunde träffa hennes kropp på det sättet. Problemet var bara att man knappt kunde se henne i mörkret som stenen förorsakade.
Mitt enda kvarvarande alternativ var att bränna ut henne därifrån. Jag plockade fram en ask med tändstickor, sedan plockade jag ihop lite löv och torra kvistar som jag tänkte slänga in till henne och sedan tända eld på. Planen var stensäker. Om hon inte kravlade ut skulle elden och röken döda henne. Om hon kravlade ut skulle jag göra jobbet. Äntligen gick det bra för mig igen.
”CATO!” Skriket kom plötsligt. Ett hjärtskärande skrik som jag väl kände igen skar som knivar genom skogen.
Jag började springa samtidigt som jag slängde pinnarna, tändstickorna och löven på marken!
”CATO!” Det kom ifrån ymnighetshornet. Flickan från fem fick vänta tills senare.
”CATO!!” Paniken grep tag i mig och jag började springa snabbare än jag trodde att jag kunde.
”CLOVE!”
Clove
Jag kollade efter Cato tills han försvunnit in bland buskarna och vände sedan blicken mot ymnighetshornet. Knappt hade jag hunnit blinka förrän jag såg en kort figur med en mörk fläta som studsade mot ryggen när den sprang över den hårt packade jorden fram mot ymnighetshornet. Everdeen.
Återigen for jag upp och lade handen på knivskaftet medan jag kastade mig fram genom buskarna. Den här gången skulle hon inte komma undan.
Jag var snabb, visste om att jag kunde accelerera fort och var en utmärkt sprinterlöpare, men till min frustration var Everdeen mycket snabbare än jag väntat mig. Jag hade hoppats att jag skulle kunna hinna ifatt henne innan hon nådde ymnighetshornet, vilket jag snabbt förstod var dömt att misslyckas. Istället slet jag upp en kniv och kastade den mot hennes huvud medan vi båda sprang. I sista sekund lyckades hon väja undan så att kniven bara snuddade vid hennes panna och skar upp ett jack ovanför hennes ögonbryn, men smärtan fick henne att vackla till och blodet rann ned i hennes ögon och förblindade henne för stunden.
På något sätt lyckades hon ändå slita loss en pil ur ett koger hon bar över axeln och med hjälp av Glimmers silvriga pilbåge skicka iväg en pil åt mitt håll. Jag blev så överrumplad av hennes plötsliga attack att jag inte hann slänga mig åt sidan i tid och pilen borrade sig djupt in i min axel. Jag svor högt, men konstigt nog gjorde det inte ont. Adrenalin, hade farbror Nathan berättat att det berodde på en gång när jag skrapat upp halva benet utan att märka det mitt under en skoltävling i orientering.
I vilket fall som helst fick pilen mig att tappa fart, men tack vare blodet som forsade ned i Katniss ögon lyckades jag knappa in på henne och i samma stund som hon lade händerna på den lilla ryggsäcken märkt med en tolva kastade jag mig över henne och vi båda föll till marken med en hård duns.
Hon var mycket starkare än jag hade väntat mig. Eftersom jag inte varit beredd på så hårt motstånd var det nära på att hon rullade över mig på rygg och tog kommandot över vår lilla brottningsmatch, men jag var trots allt både tyngre och starke än henne. Det tog längre tid och betydligt större ansträngning än jag hade väntat mig, men tillslut lyckades jag låsa hennes armar mot marken med mina knän och sätta mig grensle över hennes bröstkorg. Hon slingrade sig förtvivlat under mig och sparkade med benen, men triumfen som vällde upp inom mig gav mig ny energi och jag tryckte henne bara hårdare mot marken.
”Var har du Lover boy, Distrikt 12?” hånlog jag.
Hon stirrade mig stint i ögonen som om hon försökte skrämma mig, men jag såg i hennes grådaskiga ögon att hon aldrig varit så rädd förut.
”Han är där ute och jagar Cato”, sa hon högt men hennes röst darrade. Så drog hon efter andan och vrålade så högt hon kunde: ”PEETA!”
Det högg till i magen, och för ett ögonblick kom jag på mig själv med att tro på hennes ord. Everdeen klarade jag lätt av själv, men Peeta hade ju bjudit på en uppvisning med det där klotet i träningscentret så jag visste ju mycket väl att han lätt skulle kunna brotta ned mig. Så slog det mig att Cato berättat att han skadat Peeta ordentligt och att han antagligen låg och förblödde ute i skogen just nu, men för säkerhets skull drämde jag till knytnäven mot hennes strupe med all kraft jag kunde uppbåda. Katniss tystnade tvärt.
”Lögnare”, väste jag till henne och nu orkade hon inte ens försöka spela modig längre, ”honom tog Cato hand om. Du sliter väl häcken av dig för att hålla hans hjärta igång. Vad är det du har i den där lilla söta väskan? Medicin till pojkvännen? Så synd för honom att han aldrig kommer få den.”
Ilskan vällde upp inom mig. Det var hon som var skyldig till allting som hänt oss, hon som dödat Patricia och Glimmer och hon som dödat Marvel. Ända sedan slåtterceremonin hade hon stulit publikens uppmärksamhet, den uppmärksamhet som egentligen tillhörde mig och Cato. Och nu skulle jag få min hämnd. Vår hämnd.
”Jag lovade Cato att om jag fick tag i dig skulle jag ge publiken en bra show”, fortsatte jag skoningslöst samtidigt som jag öppnade upp jackan och blottade raden med sylvassa knivar.
Vid synen av de skarpa eggarna blev det nytt liv i Katniss. Hon slingrade sig värre än förr, men jag hade redan vunnit fighten. Jag låste henne bara ännu hårdare mot marken.
”Försök inte!” morrade jag fram. ”Vi ska döda dig nu, Distrikt 12, precis som vi dödande patetiska lilla vän. Vad var det nu hon hette? Var det inte Rue?” Ljudet av hennes namn fick mig att tänka på Marvel, dumme fånige korkade underbara Marvel som fallit offer för Katniss pil. ”Tja, först henne och så får naturen ta hand om Lover boy. Hur låter det?”
Jag kunde inte låta bli att föreställa mig farbror Nathans min. Om jag svikit hans förtroende genom att förälska mig i Cato hade jag definitivt vunnit det nu. Han skulle förlåta mig för att jag inte lytt hans råd. För att inte tala om alla sponsorer detta skulle ge mig. Tortyren som nu väntade Katniss skulle göra mig berömd, folk skulle tala om det i evigheter efteråt!
Jag drog upp en liten kniv med krökt blad, en av dem knivarna som blivit min favorit inne på arenan. ”Nå, var ska jag börja?” Jag la retsamt huvudet på sned och betraktade hennes ansikte som var förvridet i en min av fasa. ”Jag tror jag börjar med din mun. Den lär du ju inte få användning för något mer. Vill du skicka Lover boy en sista slängkyss?”
Jag drog knivbladets spets längs konturerna av hennes mun, inte så hårt att jag skar upp hennes hud. Inte än. Katniss bet ihop käkarna och stirrade mig, och så plötsligt hade hon spottat en blodfylld loska rakt i mitt ansikte.
Vreden flammade upp inom mig och jag kände hur kinderna antog en röd färg. Det här skulle hon få ångra.
”All right then”, fräste jag. ”Då börjar vi då.”
Återigen tryckte jag bladet mot hennes läppar och kniven hade vara hunnit göra ett litet jack när jag plötsligt kände hur en enorm kraft lyfte mig uppåt och någonting tryckte mot min luftstrupe. Innan jag själv hunnit fatta vad som hände dinglade mina fötter över marken och jag stirrade in i Threshs mörka ögon medan han klämde åt om min luftstrupe.
”Va' gjorde du me den lilla flickan? Döda' du hon?”
Hans saliv sprutade i mitt ansikte medan jag förgäves kämpade efter att få luft, och utan förvarning släppte greppet och jag flög ned i marken med en sådan smäll att jag nästan trodde någonting gått sönder inuti mig.
Snabbare än någonsin förut kom jag upp på alla fyra och kravlade mig baklänges medan Thresh tornade upp sig framför mig. ”Nej!” lyckades jag kväka ur mig. ”Nej, det var inte jag!”
”Du sa hennes namn. Ja' hörde dig. Du döda' hon!” En skugga for över hans ansikte. ”Skärde du upp hon som du skulle skära upp flickan där?”
”Nej! Nej, jag...”
Först då såg jag stenen han höll i sin hand, i samma storlek som en liten brödlimpa. Och då släppte chocken.
”CATO!” vrålade jag så högt jag någonsin kunnat skrika. ”CATO!”
Svaret kom, men alldeles för långt därifrån. ”CLOVE!”
Thresh närmade sig mig med stenen i handen och jag försökte kravla mig upp på fötter, men till ingen nytta. Thresh höjde handen och lät stenen falla i riktning mot mitt huvud.
Det svartnade för ögonen. Det blixtrade till genom mörkret, sicksackmönster och dansande stjärnor. Och smärtan. Hela kroppen värkte som aldrig förut, och fastän jag någonstans bortom mörkret förstod att det bara varit huvudet som fått ta emot smällen kunde hela min kropp lika gärna ha blivit misshandlad.
Otydliga röster omgav mig i bakgrunden, jag kunde inte se någonting och allting var svart svart svart. Ångesten var ett faktum, jag ville skrika och slå omkring mig och släppa ur all rädsla och smärta, men mörkret höll mig hårt fjättrad. Skulle jag dö nu? Skulle jag dö?
Så plötsligt var hans hand där. Redan när den strök mig över kinden visste jag att det bara kunde honom den tillhörde. Hans röst var fylld av fasa.
”Clove? Clove!”
Jag slog upp ögonen och blickade in i Catos ljusblå. Hans ansikte var förvridet av oron. När han såg att jag fortfarande var vid medvetande mjuknade hans anletsdrag upp.
”Cato.” Det var knappt att jag själv hörde min röst. ”Gå inte ifrån mig, Cato.”
Jag kände vattendroppar över min haka, var det han eller jag som grät? Eller båda två? Hela världen blev suddigare och suddigare, och fick anstränga mig för att kunna urskilja hans ansiktsdrag.
”Jag går ingenstans”, viskade han fram och hans röst var så mjuk som jag aldrig hört den förut. ”Jag ska inte gå och det ska du inte heller, Clove. Du stannar här hos mig, visst gör du?”
Jag ville nicka, jag ville le. Jag ville skratta och försäkra honom om att jag inte hade några som helst planer på att gå, men det enda som kom över mina läppar var ett svagt stönande.
”Clove. Lämna mig inte. Jag orkar inte, jag orkar inte utan dig. Vi skulle hem tillsammans, minns du inte? Vi skulle hem och begrava Distrikt 12 i en massa sand och bli kallade för sandmonsterna! Du sa det själv, Clove. Jag gör vad som helst, bara du inte lämnar mig.”
Bilden av honom försvann och världen blev en enda dimma. En dimma som mörknade allt snabbare.
”Stanna hos mig. Snälla?” Ett par torra läppar kysste försiktigt min panna.
Svart. Dimman böljade. Som havet. Jag hade sett hur svart havet var, fast bara på en film om Distrikt 4. Jag fick aldrig se havet. Inte på riktigt.
”Snälla?”
Jag kände Catos fingrar mot min hals. Innan allting slocknade undrade jag om pappa väntade på mig på andra sidan.
(Imorgon kommer den avslutande delen! Don't miss it!)
Be Careful!
Cato
Morgon. Varför var det morgon? Varför varade inte natten för evigt? En timme till bara. En timme till sovandes bredvid Clove. Nej.
Jag slog upp ögonen och tittade ner på henne. Hon sov fortfarande, med huvudet på min arm. Det skulle bli hemskt att väcka henne. Dagen efter var alltid lite pinsam och nu hade vi gjort det framför en hel nation. Eller de hade i alla fall hört oss. Hur skulle de inte kunna ha hört det? Enobarias min av förnöjdhet satt inetsad på min näthinna och just nu var den allt jag kunde tänka på.
”Clove?” viskade jag och strök med handen över hennes hår. Hon var inte min första. Clove var den första jag verkligen kände något för. Men jag hade haft flickvänner i distrikt 2. De var dock mer som leksaker som man bytte ut, och inte individer.
”Mhm”, mumlade Clove och slog trött upp ögonen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne, så en mycket pinsam tystnad utbröt. Mina läppar kunde inte forma ord längre, så jag satt där med munnen vidöppen och kunde bara tänka på hur mycket jag måste påminna om Marvel med munnen öppen sådär.
”Frukost, Blåmesen?” Clove flinade lite genant och kliade sig sedan nervöst på näsan.
”Öh… Kanske det…”, jag var förvirrad och tankspridd. Det var en het ny känsla som jag aldrig upplevt förut. Hade jag verkligen gått runt hela mitt liv och inte känt någonting utom hat, och glädje ibland när jag presterade bra..?
”…Vi har lite bröd från igår” fortsatte Clove snabbt och pillade frenetiskt bort osynliga hårtestar ur ansiktet.
”Det blir jättebra..!” fick jag ur mig, fortfarande oförmögen att tala normalt.
”Okej!” Hon skyndade sig att plocka fram brödet ur sin ryggsäck och delade det sedan så snabbt och slarvigt att det blev mest små brödbitar och inte skivor.
Jag fortsatte att stirra på henne med stora ögon. Hur kunde jag ha varit så blind hela tiden. Det var som en väckarklocka ringde i huvudet på mig och livet startade om på nytt. Hur kunde jag inte ha förstått att jag var kär i henne från det att jag stod där på paradvagnen och tittade på hennes fula hatt som Danyelle och Draco lagt ner så mycket tid på att designa.
”Cato, du ser ganska läskig ut när du glor sådär!” Clove avbröt mina tankar.
”Huh..? Va… Förlåt..!”
”Det är lugnt.” Hon log ett av sina riktiga leenden, och inte ett av de där läskiga sarkastiska som hon gett Glimmer hela tiden. Clove var verkligen väldigt gullig när hon inte var elak och ironisk. Hon ansåg säkert att det var hennes svaga punkt, men jag tyckte att den var helt och hållet förtjusande.
”Kommer du ihåg de där fruktansvärda kostymerna vi hade på spelarparaden!”, frågade jag henne senare på dagen när vi var ute och letade efter Katniss, Peeta, Thresh och rödtotten från 5. Clove log igen innan hon svarade: ”De var så fruktansvärda!”
”De är mästerverk!” flinade jag och imiterade Dracos väsande basröst.
”Det är det bästa jag någonsin designat! Inspirationen är de gamla hjältarna i rom!” fortsatte Clove med fyllig röst i sann Danyelle anda.
”Minns du hur mycket snyggare Marvel och Glimmer var än oss när vi stod där?”
”Katniss och Peetas kostymer då? De snodde ju fan alla andras uppmärksamhet. Det var i och för sig den enda gången de någonsin kommer att vara snygga! Men det är synd att det skulle vara den enstaka gång då vi såg ut som skämt!”. Denna mening påminde mig om hur mycket jag ville ha Katniss och Peeta döda kroppar som troféer. Hur mycket jag verkligen ville sticka mitt svärd rakt igenom dem där de sprang runt och lekte kärlekspar med Glimmers pilbåge och Marvels ryggsäck.
”Vi är i alla fall det bästa teamet här på arenan.” Clove lät slug.
”På alla sätt och vis.” Jag flinade mot henne och hon log tillbaka. Vi var trots allt fortfarande allierade dödsmaskiner, och inte bara kära.
”Dessutom tror jag inte att Katniss hittade något av värde i Marvels ryggsäck.” fortsatte hon.
”Knappast… Kanske pyttipanna eller kastanjer eller nåt.”
”Om hon inte tog spjutet..?”
”Platsen ligger här i närheten. Vi kan gå och kolla.”
”Visst!”
Så började vi återigen vandra mot den tredje elden, som nu bara var en hög med brutna pinnar på marken. Någon hade varit där och gjort rent hus, antagligen en deltagare för Marvels spjut låg inte kvar där. Men det där äckliga märket av hans döda kropp vägrade att försvinna. Det var verkligen lite sorgligt att Marvel var död. Han hade varit en bra vän.
”Jag tror Thresh varit här” sade Clove plötsligt.
”Varför tror du det?”
”För det är ett väldigt stort fotspår här, och Lover Boy, Fem eller Katniss kan omöjligt ha lämnat det här. Ingen av dem kan ha så här stora fötter.”
”Aha… Hur gammalt..?” Hon förstod vad jag syftade på.
”Från igår kanske..!”
”Så vi missade honom med några timmar alltså?”
”Japp.”
”Det var väl surt då..!” Jag log mot henne med en blick som sade att jag inte var speciellt ledsen över att vi missat honom och gjort något annat. Hon såg för andra gången idag ytterst generad ut och rodnade upp över öronen. Men visst såg jag på henne att hon också var glad över vad som hänt i tältet.
Jag ville kyssa henne igen. Så det gjorde jag. För nu visste jag att Clove var helt med på noterna och tyckte helt okej om mig. Hon var fortfarande ganska ovan med att kyssas och lyckades inte träffa alla de knivarna rätt, men hon var trots allt nybörjare. Det märkte jag på henne. Fast helt ärligt kunde jag inte ha brytt mig mindre. Hon var trots allt den person som lyckats föra upp någonting som kan liknas vid känslor till ytan.
”Tänk dig Glorias min!” fnissade hon plötsligt.
”Ush. Tänk dig Enobaria!”.
”HAHAHAHAH tänk dig deras konversation.”
”Åååh..! Kolla där!” Clove pekade upp mot himlen där en silverfärgad fallskärm syntes. Den pinglade inbjudande och när den dalat ner så skyndade vi oss att öppna. ”Ni kommer att behöva det -E” stod det med de vanliga bokstäverna.
”Undra vad det är för något”, flinade jag och öppnade behållaren. Sekunden efter rann flinet av mig abrupt.
”Vad är det?” Clove lät orolig. Jag vände på behållaren så att hon också kunde se de två små plastförpackningarna som låg där.
”Åh fy fan nej!” Vi båda tittade argt ut i luften för att visa Enobaria vårat stora misstycke. Hon måste sitta där i Huvudstaden och skratta som en galning. Det gjorde säkert Gloria också. Och alla andra som förstått vad vi fått…
Clove
Det var rätt genant, faktiskt. Igår kväll hade tanken att hela Panem såg på medan vi låg med varandra aldrig fallit mig in, jag hade varit alldeles för uppslukad av stundens hetta för att tänka på det. De där kondomerna som Enobaria skickad underströk det hela och fick mig att rodna. Jag ville helst inte tänka på hur farbror Nathan och faster Beatrix hade reagerat när de såg det.
Tysta gick vi vidare genom skogen och följde det spår som Thresh hade lämnat efter sig. Snabbt, för att han inte skulle märka det, kastade jag en blick på Cato. Han hade blicken i marken och pannan rynkad, som om han var djupt inne i någon fundering. Jag undrade vad han tänkte på.
Solen gassade hetare än aldrig förr och när vi stannade för att äta lunch var vi genomblöta av svett. På vägen hade jag lyckats döda en kanin som Cato flådde medan jag gjorde upp en eld, för Cato var alldeles för otålig för att behärska den konsten. Att en pelare rök sökte sin väg upp genom trädkronorna och tecknade av sig mot den klarblå himlen gjorde ingenting, för det fanns knappast någon vi behövde gömma oss för. Det var vi som var jägarna.
Det tog ett tag innan vi började prata med varandra, men när vi väl började så flöt det på hur lätt som helst. Ibland kom jag på min egen mun med att babbla på om någonting som verkligen inte hörde till ämnet, men det gjorde ingenting. Cato var lätt att prata med och om det blev tyst mellan oss så var det ingen pinsam tystnad.
Det blev ingen framgång med jakten på andra deltagare idag heller, men mig spelade det ingen större roll och Cato verkade inte heller överdrivet påverkad. Det enda som bekymrade mig var att jag av erfarenhet visste att publiken började bli uttråkad och att spelledarna skulle sätta in något extra som kryddade spelen. Eftersom jag och Cato faktiskt var ute och jagade andra (vilket var sådant som spelledarna uppskattade för spänningens skull) så var chansen att det drabbade oss inte särskilt stor. De hade ju hjälpt Everdeen med det där målbålgetingboet och tagit död på både Glimmer och Patricia, så varför inte oss, egentligen?
Och precis som jag befarade kom det ett nytt påhitt från spelledarna, samma kväll till och med. Jag hade fallit in i ett halvslummer lutad mot Catos axel när det plötsligt sprakade till i högtalarna.
Jaha, nu häver de den nya regeln och jag kommer varar tvungen att döda Cato, hann jag tänka innan Cladius Templesmiths välbekanta röst dånade över arenan.
”Högt ärade speldeltagare. Ni är nu alla inbjudna till en festmåltid i gryningen vid ymnighetshornet. Men det är mat som väntar er, åh nej, utan något ännu bättre. Det ni allra mest behöver kommer att finnas uppdukat. Vi alla ser fram emot att få se er träffas där.”
Så sprakade det återigen till i högtalarna och sedan blev det tyst.
Jag mötte Catos blick och han nickade upphetsat.
”Dit ska vi”, sa han bestämt. ”Förstår du vilken chans vi har om vi jobbar i team?”
Jag log mot honom. ”Självklart. Men vad tror du de menar med det vi allra mest behöver...? Jag menar – vi lider ingen brist på någonting.”
Catos blick mulnade och jag förstod att han tänkte på våra hittills ganska värdelösa sponsorgåvor. ”Äh, det spelar väl ingen roll”, muttrade han fram. ”Och det vi är i störst behov av är ändå några skitungar att döda.”
Jag skrattade till. ”Men dit ska vi i alla fall”, log jag. ”Men bara så du vet kan vi glömma att sova inatt. Ska vi hinna dit i tid får vi sticka nu.”
Cato nickade och vi packade ihop maten och tälten och jag stampade på det som var kvar av vår lägereld för att få det att slockna. All trötthet var plötsligt som bortblåst och när vi återigen begav oss iväg på den långa promenaden genom skogen var vi båda på gott humör.
Det hade precis börjat ljusna när jag och Cato nådde ymnighetshornet. Vi båda smög så tyst vi kunde genom buskagen för att inte avslöja för de andra att vi låg där på vakt. Vi hade gjort upp på vägen dit att jag skulle in till ymnighetshornet och ta fighten med de som kom för att hämta sina förnödenheter medan Cato jagade de som lyckades komma undan, men först av allt skulle vi bara vänta på att någon annan gjorde det första draget.
Stämningen var spänd mellan oss och vi båda var tysta medan vi koncentrerat bevakade den väldiga guldkreationen. Solens första strålar träffade hornet och i samma ögonblick som metallen glänste till öppnades plötsligt en lucka i marken och ett bord klädd i vit duk höjdes upp. På bordet stod fyra ryggsäckar, alla i olika storlekar och märkta med nummer. Den näst största hade en stor tvåa fastsydd.
Innan varken jag eller Cato hann reagerade hade en rödhårig liten figur skuttat ut ur ymnighetshornet, grabbat tag i den mellersta ryggsäcken märkt med en femma och satt av mot skogen på andra sidan om oss.
”Hon från fem!” hann jag kväka till Cato innan han flög upp på benen.
Jag väntade mig att han skulle börja jaga henne direkt, men så vände han sig mot mig.
”Clove”, började han.
”Vad väntar du på?” fräste jag irriterat. ”Spring!”
”Lova att du är försiktig”, bad han.
”Hon kommer undan!” utropade jag. ”Skynda dig då för helvete!”
”Lova mig!” röt Cato till.
”Jaja”, muttrade jag fram, ”om du lovar att springa NU.”
Cato gav mig ett snabbt leende. ”Vi ses snart”, sa han innan han försvann iväg mellan buskarna.
Let's Go Hunting Baby!
Cato
Jag studerade mina fingernaglar noggrant medan Clove svepte in sig i sin jacka så gott hon kunde. Jag hade första vakten, det var liksom en oskriven regel att jag alltid skulle ha det. Fast jag sov i och för sig nästan alltid längst, så det var väl rättvist så. Idag var dock regeln inte riktigt i min smak. För helst av allt ville jag bara lägga dagen bakom mig. Vi hade fått vårt förråd av nödvändigheter sprängt av någon. Och Marvel var död.
Varför var han död? Jag behövde Marvel. Till vad visste jag inte riktigt, men han var en del av vårat gäng. Han var min bro. Marvel var en av de få kompisar som jag faktiskt kunnat stå ut med, och nu var han död. Inte för att det spelade någon roll egentligen. Han skulle ändå ha behövt dö snart. Fast visst skulle jag sakna hans dåliga vitsar och korkade uttalanden. De gjorde arenan så mycket roligare och spelet lättsammare.
Jag slängde ett öga på Clove. Hon verkade drömma om något, för hon ryckte till då och då, bara för att sekunden senare dra jackan tätare omkring sig. Det var verkligen kallt på arenan. Nästan nollgradigt. Jag ryste till och tittade upp mot stjärnorna.
En stund senare försökte jag hitta på något vettigt att göra. Så jag provade att spänna varenda muskel i kroppen, en i taget. För att kontrollera om jag hållit formen ordentligt på arenan. Visst hade jag väl gått ner lite i vikt, men mina muskler var fortfarande fullt överlägsna de andras. Så vem brydde sig? Viktuppgång var inget problem när jag vunnit.
Efter att ha spänt alla muskler några gånger bestämde jag mig för att väcka Clove, så jag skakade lätt på hennes axel.
”Mamma..?”, svamlade hon förskrämt medan hon vaknade.
”Nej, dumskalle, det är ditt vaktpass…”
”Va..? Ja… Juste…” Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen.
”Gonatt Clove.” Gäspade jag och lade mig ner.
”Gonatt, blåmes”, flinade hon trött och stirrade in i elden.
Nästa morgon vid sextiden, efter att vi stigit upp, så var det dags att jaga frukost. Trodde vi. För när allt var ihopsamlat och vi släpade oss in mot skogen så hördes ett välbekant pinglande. Jag och Clove såg på varandra med lättade ögon. Tydligen hade vi fortfarande sponsorer som inte vänt oss i ryggen efter våra missöden. I behållaren hittade vi ett frukostbröd. Enobaria måste verkligen ha trugat på sponsorerna, för det var inte äckligt gammalt bröd, utan det var grovt och fullt med torkad frukt och bär. Aprikoser och blåbär. ’Hoppas ni får en bättre dag idag -E’ stod det på lappen. Vi vinkade förstrött ut i luften för att visa våra sponsorer att vi var dem evigt tacksamma. Jag och Clove åt tills dess att vi var mätta, och resten av brödet stoppade vi i ryggsäcken som jag haft med mig när vi jagade efter eldarna.
”Så blåmesen, vad säger du om att gå ut och jaga efter Lover Boy idag?” Clove flinade och vässade hotfullt sin favoritkniv mot en sten.
”Varför Lover Boy..?”
”För att han fortfarande har ont i benet kanske.” Jag hade nästan glömt att Peeta, med sitt skadade ben, var ett lätt byte ute i vildmarken.
”Visst.” Vi fyllde våra vattenflaskor, och joggade ut i skogen. Ett läskigt välbekant märke var lämnat vid den tredje elden. Marvels kropp hade legat där. En bit bort låg det massor av blommor. Vi undersökte dem, för de hade blivit uppryckta i största hast. Av Katniss. Men även om detta spår varslade om att hon varit där och låg så tydligt utplacerat, så hade hon inte varit där sedan Marvel dött. Så hon kunde vara var som helst.
Jag lutade mig rastlöst mot ett träd.
”Det här är lönlöst, kan vi inte göra upp en taktik istället?”, frågade jag irriterat Clove, som fortfarande studerade blommorna ingående.
”Vad då för taktik? Det här är det bästa vi har”, hon lät lika farlig som jag.
”Vi kan prova delar av arenan vi inte varit på innan.”
”Tycker du att vi ska smyga oss in i det där gräset som når mig över öronen? För jag tror inte att det är en speciellt bra idé, ifall Thresh gömmer sig där.”, spottade hon ur sig till svar.
”Fine. Vi stannar här och tittar på blommor istället då.”
”För din information så är det här det enda spåret av någon alls. Om du vill ut och irra runt efter Peeta så gör det. Men de här blommorna måste ha växt någonstans. Och det är knappast i denhär dungen.”
”Men tror du på allvar att någon skull…” En välbekant röst avbröt mig. Men det var ingen deltagare, utan av någon anledning så hördes Claudius Templesmiths röst inne på arenan.
”Lystring deltagare!” började han.
”Åh vad vill de nu då?” fräste Clove.
”Hur ska jag kunna veta det?!” Jag spetsade öronen för att höra allt som Claudius sa. Inte för att det behövdes speciellt mycket, hans röst var nämligen så hög att den fick fåglarna att lyfta från sina nästen i träden.
”Det har skett en liten regeländring.” Hur gjorde man en regeländring i Hungerspelen, där det inte finns några regler alls..? ”Denna regel tillåter två segrare att krönas, om de härstammar ifrån samma distrikt.” Både jag och Clove kunde vinna. ”Som sagt, två deltagare ifrån samma distrikt kan krönas till vinnare.” Jag stirrade stint på Clove, som stirrade tillbaka. ”Detta är det enda tillkännagivandet” Sedan sprakade det till, och Claudius röst förblev tyst.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Egentligen kände jag bara för att springa fram och krama Clove så hårt jag kunde. Det hade antagligen inte varit speciellt bra, eftersom hon skulle ha krossats då.
”Vi… Snart åker vi hem!” Clove log och släppte blommorna hon hade i handen för att resa sig upp.
”Snart är vi hemma!” min röst var chockad.
”Vi ska hem. Tillsammans!”
”Låt oss få det här överstökat då”, flinade jag och svingade mitt svärd lekfullt runt i luften. Än var det bara förmiddag, och regeländringen var precis vad som behövdes för att få kampviljan och humöret på topp.
Clove och jag sprang runt i skogen hela dagen, åt lite mer bröd till lunch och fick med oss lite kaniner, som vi åt till kvällsmat, från skogen. Några deltagare lyckades vi dock inte spåra upp och döda. Fast helt ärligt så brydde vi oss inte om det. Dagen var tillräckligt bra som den var. Vi hade trots allt fått ett hinder ur vägen. Nämligen faktumet att vi kanske skulle ha behövt döda varandra. Men nu, nu skulle vi båda två vara hemma om mindre än en vecka.
”Cato”, flinade Clove med munnen full av kanin.
”Mhm!”, svarade jag.
”Det här är den bästa dagen på arenan hittills!”
”Jag vet!” och med ens tystnade vi båda generat. Det var inte okej att leka happy family. Vi var fortfarande här, och vi var fortfarande tvungna att leta upp de andra och döda dem så brutalt vi kunde. Men visst var stämningen betydligt bättre mellan mig och Clove nu.
”Jag är glad att vi båda åker hem!”, fnissade hon fram och pillade runt lite i askan vid braskanten.
Helst av allt ville jag bara ha svarat henne, men det gjorde jag inte. Istället ställde jag mig upp. Clove följde mitt exempel. Sedan stegade jag fram och kysste henne för första gången inne på arenan. Det kändes mycket bättre än i träningscentret, där allt bara varit ett smutsigt spel för att förödmjuka varandra. Här var det något annat.
Jag ville verkligen ha henne. Clove kysste tillbaka. Men inte som när vi legat och hånglat i min säng, utan som om hon kände precis samma sak som jag. Kanske var hon inte världens bästa på att kyssas, men vad gjorde det? Clove var min. Min. Min. Min.
Hennes händer låg mot min bröstkorg när jag tryckte henne närmare. Det var så sjukt laddat mellan oss. Det var det bästa ögonblicket i mitt liv.
Clove
Den dagen var den bästa dagen på arenan. Den slog den dagen då vi fortfarande varit fulltaliga och hade badat och haft picknick med hästlängder. Kanske var det till och med den bästa dagen i mitt liv.
Egentligen gjorde vi inte särskilt mycket. Efter det vi kysst varandra (bara tanken på det gav mig fjärilar i magen, hur klyschigt det än låter) begav vi oss tillbaka till vårt läger. Ingen av oss kände längre för att jaga rätt på Thresh och Katniss och de andra. Om jag ska vara helt ärlig hade jag med nöje skippat resten av spelen och bara tillbringat den tiden tillsammans med Cato, trots att spelen ända fram tills nu hade varit meningen med livet. Jag vara bara så himla glad, sådär glad att man är alldeles varm i magen och går runt med ett fånigt flin på läpparna. Vi skulle hem. Tillsammans.
Solen sjönk snabbare på himlen, onaturligt snabbt. Kylan kröp sig tätt inpå oss och trots att vi satt lutade mot varandra under en filt framför brasan huttrade båda två. Egentligen hade vem som helst kunnat komma och ta kål på oss, till och med den där lilla rödhåriga skitungen från Distrikt 5 (förresten, vad gjorde hon fortfarande kvar i spelen? Hittills hade jag inte sett skymten av henne. Om vi bara lyckades spåra upp henne skulle hon vara ett lätt byte.), men det var skitsamma. Ingenting som jag förut brytt mig om verkade nu betyda något. Undrade lite i förbifarten vad farbror Nathan tänkte när han såg det här, han som speciellt varnat mig för att inte lita på Cato.
”Nä, nu jävlar”, sa Cato plötsligt, och det slog mig hur lång tid vi bara hade suttit tysta. ”Nu står jag inte ut en jävla sekund till i den här kylan. Kom, vi flyttar in i tältet.”
Motvilligt reste jag på mig och kalluften som letade sig in under huden när filten försvann från mina ben fick håret att resa sig över hela kroppen.
Snabbt släckte vi lägerelden och slängde in våra saker i tältet. Cato stängde för dörröppningen noga för att kylan inte skulle tränga in. Jag kröp ned i min sovsäck.
Cato satte sig bredvid mig. Under några sekunder tittade han forskande på mig, och innan han hann göra något annat hade jag kysst honom.
Var det såhär det kändes att vara kär? När hela min kropp skrek efter att få röra vid honom och varje minut utan honom vid min sida kändes bortkastad? Jag visste inte, för jag hade aldrig varit kär förut. I hela mitt liv hade jag tittat med förakt på alla pojkar som försökte sig på närmande, undrat om de trodde jag var svag som behövde beskydd av någon annan. Tänk så mycket jag hade gått miste om.
Cato besvarade min kyss med en sådan hetta att det gjorde mig alldeles matt. Att han kände lika starkt för mig som jag gjorde för honom var det inget tvivel om, och då spelade det kanske ingen roll om vi vara kära i varandra eller inte.
Sedan gick allting så fort. Vi var antagligen lika förvirrade båda två och det mesta passerade förbi i ett dimmigt töcken. Det var Cato som började dra av mig kläderna. Jag har ingen aning om vad han hade för erfarenhet av tjejer, men jag hade aldrig förr visat mig naken för någon. Det kändes genant. Jag hade aldrig tänkt på hur jag såg ut utan kläder, vilket jag plötsligt gjorde nu. Hade han legat med Glimmer? Hon hade säkerligen varit snyggare än jag.
Men nu såg hon inte så bra ut längre, tänkte jag belåtet. Med alla de där bulorna över hela kroppen.
Cato hamnade på något sätt ovanpå mig. För ett ögonblick stannade han upp, såg mig i ögonen. Och fastän han var svettig och smutsig och gud vet vad så var han det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv. Och då blev jag plötsligt säker; jag var kär.
Ätligt talat var det ganska obekvämt. Det gjorde inte direkt ont, men man kan knappast påstå att det var skönt heller. Det kändes konstigt, ovant. Det var ju ett ställe på kroppen som jag aldrig använt förut. Men ingenting av det där spelade någon roll, för det var inte det som var grejen. Grejen var att känna hans nakna hud emot min, känna den där underbara känslan av att jag vill komma honom så nära jag bara kan. Att vilja krypa ihop under hans skinn och bygga ett bo där som en parasit och leva där resten av mitt liv.
Efteråt var det bästa av allt. Vi hopkurade mot varandra och tittade varandra i ögonen.
”Saknar du Glimmer?” frågade jag.
”Nej”, sa han direkt. ”Gör du?”
”Nej.”
Det blev tyst ett litet tag.
”Så du kände aldrig någonting för henne?”
”Nej för fan. Jag tyckte bara hon var snygg.”
”Aha.”
”Fast du är ju hundra gånger snyggare, förstås”, skyndade han att tillägga.
Jag skrattade till och det kändes som om någon lyft en tung sten från mitt bröst.
”Saknar du Marvel då?”
”Ibland”, erkände jag. ”Just nu är det skönt att det bara är vi två...”
Här gav Cato upp ett högt skratt.
”...men visst saknar jag alla hans dumma vitsar”, avslutade jag med ett leende.
”Jag tror aldrig riktigt han förstod hur rolig han faktiskt var”, sa Cato.
”Minns du det där i träningscentret?” frågade jag och skrattade för mig själv. ”När han frågade om våra favoriträtter?”
Vi flabbade båda två.
”Ditt huvud på ett fat”, morrade Cato i en perfekt imitation av sig själv.
Så skrattade vi lite till innan båda två tystnade och vi återgick till att bara ligga och se varandra i ögonen. Jag vet inte hur lång tid det gick, men någonstans då föll jag i sömn. Men fastän jag aldrig varit lyckligare i hela mitt liv kunde jag inte hjälpa mardrömmarna som jagade mig hela natten
Marvel
Cato
”Cato..?” Cloves röst var skakad.
”Nej!”
”Cato!” Hon lät argare än innan.
”NEJ SA JAG!”
”Håll tyst dumskalle! Vem som än sprängde allt det måste vara död. Det finns inte en chans att de skulle kunna överleva minor som en för sig är designade för att spränga deltagare i småbitar.”
”Varför har vi inte hört kanonen då?” jag hade ingen lust att lyssna på vad Cloves predikan, så jag började spana efter saker som kanske gick att återanvända istället. Något måste finnas kvar. Annars var det viktigare än någonsin att våra sponsorer verkligen slösade sina enorma mängder pengar på oss.
”Tror du själv att du skulle ha hört ett kanonskott under dendär smällen?” Clove böjde sig ner och plockade upp en tillknycklad bit metall. Hennes mörkbruna ögon studerade den ingående ”Värdelöst skräp!” konstaterade hon och slängde iväg den så långt hon kunde, vilket var ganska långt.
Marvel gick runt med en trumpen min och letade efter saker som inte fanns. Vad skulle han kunna hitta? Det fanns inget kvar. Ingenting! Ingenting som skulle kunna hjälpa oss att vinna spelen. Vi var ute på egen hand nu. Eller, inte helt ensamma, vi hade våra sponsorer. Många sponsorer. Om de hade råd att ge oss blåbärsmjölk och Marmelad på skämt så skulle vi säkert få en generös andel gåvor nu när allt vi ägt var borta.
Clove ryckte på axlarna när hon hittade ett halvt tält.
”Om vi riggar upp det här mot några grenar, och lagar det lite så får två personer plats här. Tre av mig, men två av er”, hon nickade mot mig och Marvel innan hon fortsatte ”Den som håller vakt får sitta utanför tältet, och inte i mynningen som vi gjort innan.” Vi stirrade stint på Clove. Hon var tydligen inte ny på organiseringsfronten…
”KATNISS!” en pipig flickröst skar igenom skogen. Den verkade komma ifrån ett ställe precis vid den tredje elden.
Marvel vände genast på huvudet. Hans ögon glittrade på ett sätt som jag aldrig sett ögon glittra förut.
”RUE!”, Katniss röst. Det var alltså inte hon som sprängt våra tillhörigheter. Det var då antingen Thresh, Peeta eller den rödhåriga tjejen. De var de enda kvar utom vi karriärister och de två flickorna som skrek på varandra.
”KATNISS!” Rösten lät desperat, och den kom ifrån precis samma ställe. Marvel var konstigt nog den som förstod först. Redan efter att ha fräst ur sig ett ”Jag tar dem” var han halvvägs in i skogen, med spjutet draget, och ett leende grodigare än någonsin.
”Är du säker på att du klarar båda?” Cloves röst var oroad.
”De har en kniv och en pilbåge. Tror du på allvar att Katniss kan skjuta? Hon slåss väl med pilarna eller något. De tränar inte vapen i Distrikt 12-Dessutom tränade hon det inte i centret. Hon har den bara för att ha något. Fortsätt ni leta efter användbara saker. Jag är tillbaka om tio minuter!” med de orden var Marvel borta. Jag slängde en blick mot Clove, vars ansiktsuttryck var ansträngt. Det var konstigt egentligen. Tanken på att Katniss snart skulle vara död gjorde förlusten av grejorna mycket lättare. Visst verkade dendär tygbiten kunna fungera som tält..? Och den halva kniven som låg en bit bort kanske skulle kunna användas till något?
PANG! Ett kanonskott. Nu var antagligen ”Rue” död. Snart skulle ett till höras för att markera att Katniss kommit fram och Marvel tagit hand om henne också.
Tystnaden som låg över arenan var spänd. Varje andetag var en rasslande orkan, och varje rörelse med en hand eller en fot var en jordbävning. Vem skulle jag, Marvel och Clove jaga efter sen? Vilka skulle vi fortfarande hålla ihop gruppen för? Om det bara var Thresh, Peeta och den rödhåriga tjejen kvar, skulle vi hålla ihop överhuvudtaget? Eller skulle jag skära halsen av Clove nu? Hennes ögon sade mig att hon tänkte på precis samma sak.
”Tills Thresh är ur vägen!” viskade jag för att inte störa tystnaden för mycket.
”Tills Thresh är död!”, svarade hon med ett flin på läpparna. Thresh var det enda hotet kvar, och den enda som förutom oss karriärister hade den minsta lilla chans att vinna. Mest på grund av sponsorerna som han måste ha.
PANG! Det andra kanonskottet. Marvel måste ha dragit ut på Katniss död så länge han kunde. Velat se lågan slockna i hennes ögon. Velat att hennes familj skulle hata honom mer än någonsin. Varför skulle han annars ha tagit så långt tid på sig? Skogens fåglar började långsamt sjunga, och snart kändes allt som vanlig igen.
Men varför tog det Marvel så långt tid att komma tillbaka hit? Hade han fastnat eller nåt? Skulle vi gå och hjälpa honom? Nej. Marvel var korkad, men inte så korkad att han inte kom ifrån en fälla när han hade ett spjut med sig.
När ett susande ljud hördes så såg jag och Clove upp mot himlen. Där flög en svävare snabbt förbi. Den stannade över stället som Marvel måste ha dödat Katniss och Rue på. Jag och Clove gjorde en highfive, även om det kändes lite lågt att göra den utan Marvel. Det var ju trots allt han som gjort allt jobb.
När svävaren drog upp de två kropparna i sin gripklo så syntes dock ingen lång mörkbrun fläta. Det enda som syntes var en svarthårig pytteliten tjej. Rue ifrån 11. Den andra personen var en pojke med kastanjebrunt hår. Hans korkade ansiktsuttryck var för evigt bortsuddat från det hemmahörande tonårsansiktet.
Det var Marvel, spetsad på en silverglittrande pil.
Clove
Det gick runt i huvudet på mig. Marvel var död. Dödad av Katniss. Tanken var så overklig. Okej att hon hade släppt ett målbålgetingbo i huvudet på oss, det hade bara varit ren tur att hon lyckats med det. Men att döda Marvel? Visst var han knappast ett geni men han kunde hantera det där spjutet. Hon var ju bara från Distrikt 12! Hon kunde väl inte skjuta några pilar?
Bredvid mig satt Cato och stirrade fixerat på Marvels döda kropp. Hans ansiktsuttryck skiftade från häpnad till vrede till någonting som jag var på vippen att kalla sorg, men den tanken slog jag bort i samma ögonblick som jag tänkt den. Visst hade Marvel varit en i teamet, men inte mer än så.
Cato vände på huvudet och mötte min blick. Någonting kokade bakom hans pupiller.
”Jag ska döda henne.” Väsningen kom från en plats så djupt inom honom att jag nästan blev generad. ”Jag ska döda henne.”
Jag reste mig upp. På något sätt skämde han mig, och även om det inte var mig han hotade till döden så bar han på en mörk vrede där under som verkade kunna explodera vid minsta lilla beröring. Vad var det som hade gjort att han blivit en enda stort knippe dynamit?
”Vart ska du?” Först nu uppfattade jag undertonen av panik som trots ilskan i hans röst ofrivilligt hade smugit sig dit.
Jag svarade inte, var rädd för att min egen röst skulle avslöja den plötsliga rädslan att fly ifrån honom. Han skulle inte få se mig som ett byte, för det var inte vad jag var.
”Vänta Clove, vart ska du?”
”Iväg.” Min röst lät hård, hårdare än jag tänkt mig.
”Men vänta för fan! Du kan ju inte bara sticka sådär!”
”Jag vill vara ifred, okej?”
Mitt brutna skrik ekade bort mot ymnighetshornet. Cato stirrade chockat på mig. Han förstod ingenting, självklart gjorde han inte det. Han verkade ju inte kunna känna andra känslor än vrede.
Så dog den förvånade minen ut och han snörpte föraktfullt på munnen åt mig. ”Fine, stick du bara.”
Utan ett ord vände jag mig om och marscherade så långsamt jag förmådde för att det inte skulle se ut som ett försök att fly. När jag passerade ymnighetshornet grabbade jag i förbifarten tag i några knivar. Den välbekanta känslan av fast trä, stål och horn under handflatorna påminde mig på något sätt att det var jag som var rovdjuret.
Först när skogen svept in mig i sin dämpat gröna mantel vågade jag springa. Jag har alltid älskat fart. Känslan av världen som svischar förbi en utan att ha en chans att hinna ikapp, känslan att vara odödlig. Känslan av att jaga. Skogen ville mig väl, lät sina rötter undvika mina fötter och höll träden ur vägen. Vi trivdes med varandra, jag och den väldiga varelsen som andades ut genom trädkronorna. Det fanns nästan ingen skog i Distrikt 2. När jag kom hem igen skulle jag se till att skaffa mig en talang som innebar få vistas mycket ute i skogen. Fågelskådning kanske.
Tanken fick mig att fnissa till och jag saktade ner på farten, inte för att jag var trött utanför att om jag skulle springa skulle det ske med totalt koncentration. Det skulle ju se snyggt ut om jag återvände till Cato med en stor bula i pannan. Istället sjönk jag ned vid första bästa träd och tillät mig själv att blunda och andas djupt.
Hur många hade vi förlorat i vårt gäng? I och för sig var ”förlorat” kanske fel ord, egentligen borde jag ju vara nöjd över att slippa göra jobbet själv. Glimmer och Patricia togs av målbålgetingssvärmen, och Peeta förrådde oss samtidigt enligt vad Cato berättat. Amadeus föll offer för Catos vrede och Marvel blev spetsad av pilen. Från början var vi sju, nu återstod bara två, och allihopa hade Katniss tagit ifrån oss.
Fast kanske var det bäst såhär egentligen. Hotet från de övriga karriäristerna var röjt ur vägen, och jag hade anledning att tro att jag och Cato var det bästa teamet. Vi funkade bra tillsammans för det mesta. Lite dramatik fick man ju lov att utstå, och dessutom skulle det väl sluta med att spelledarna sprängde en av oss i luften om vi var överens om allting. Huvudstaden ville ju trots allt ha action hellre än ett hjälteteam.
I smyg gladdes jag åt att Glimmer var död. Hennes och Catos skådespeleri hade verkligen gått mig på nerverna. Inte för att jag var avundsjuk alltså, utan för att det verkligen var irriterande att ha två turturduvor som sprang omkring och kuttrade precis hela tiden. Dessutom snodde de ju alla sponsorer då också.
Jag gillade inte heller tanken på hur Cato hade drivit med mig på träningscentret. Det var verkligen tur att han inte visste om att han var den första killen jag kysst, den första killen som överhuvudtaget hade betraktat mig som en kvinna och inte som ett barn. Folk hade tendensen att tro att jag var flera år yngre än vad jag egentligen var, dels för att jag var kort och dels för att jag (i alla fall enligt faster Beatrix) hade ett barnsligt utseende. Det störde mig. Cato var nog den första som någonsin betraktat mig som en värdig rival, vilket gladde mig. Det där med att han kommenterade mina tuttar var en annan sak, och det fick han gärna lägga av med.
Fast alltså. Riktigt den första killen jag kysst var han ju inte. När jag var åtta pussade grannpojken hemma i tvåan mig på munnen, men det kanske inte räknades? Jo, det gjorde det visst det, och Cato var inte den första.
Jag slungade en av knivarna in i ett träd tio meter bort och drog på munnen när den träffade. Det gjorde mig fortfarande barnsligt glad på något vis när jag gjorde någonting jag var bra på.
Tillslut, efter att ha kastat alla knivar och sedan länge suttit och funderat över om jag orkade hämta dem för att kasta en gång till eller inte, reste jag mig upp och begav mig tillbaka till ymnighetshornet. Skymningen hade börjat lägga sig över arenan och jag försökte ta mig fram i snabbt takt för att hålla värmen uppe. Medan dagarna bara verkade bli varmare och varmare drogs temperaturen allt längre ned om nätterna. Något slugt påhitt från spelledarna. Som tur var hade ju vårt tält undgått explosionen som förstört hela vårt matförråd.
Cato hade tänt en eld när jag kom tillbaka till vår lägerplats, och medan jag suttit och degat ute i skogen hade han knappast legat på latsidan. Han hade dödat en kanin, flått den och nu lagat en gryta med köttet och en burk krossade tomater som på något vis klarat sig från explosionen. Det slog mig att vi skulle bli tvungna att jaga nu.
”Hej”, sa hälsade han buttert.
”Hej”, svarade jag en smula kyligt.
”Har du PMS?” undrade han.
Jag kunde inte hjälpa skrattet som lämnade mina läppar. ”Nej.”
Han log, även han ofrivilligt. ”Okej. Det finns mat nu.”
”Jag ser det.”
Tystnad.
”Det luktar gott.”
Han vände sig mot mig och log. ”Men sätt dig ned för fan.”
”Okej, okej, ursäkta mig då!”
”Inte ursäktad.”
Nu skrattade vi tillsammans och plötsligt var jag så lätt om hjärtat. Katniss kanske var stark, men jag och Cato hade varandra. Tills vidare, i alla fall.
The explosion
Cato
Ett papper med två ord glittrade i guldigt bläck. ”Snart tillbaka”… Det var jag som skrivit dem. Lämnat pappret liggandes på köksbordet. Jag hade skrivit dem på slåtterdagen. Eller? Var det Edwin som skrivit dem? Fingrarna fumlade efter det sköra materialet med bläck på för att ta reda på vems handstil det var? Vem hade skrivit..?
När bokstäverna rörde min hand drogs de bort, följde med fingret i en svepande rörelse. Hårstrån. De hade legat utplacerade på pappret i bokstäver, mjuka blonda lockiga hårstrån, de var så sköra, så fort någon rörde vid dem kunde de gå sönder. De tillhörde en liten flicka. Hon hade rosiga kinder och ett par vita lackerade skor.
Hennes fingrar trevade efter något, letade hon efter papperslappen..? Borde jag låta henne få den? Hon växte hela tiden, fortfarande sökandes efter någon okänt ting som skulle kunna hjälpa henne. Håret blev längre och guldgult, ögonen mörkare gröna, kroppen längre, smalare. Glimmer hittade det hon sökte och riktade en pil mot mig. När den sedan träffade mitt hjärta spred sig en isande smärta igenom kroppen och…
Jag vaknade upp kallsvettig och hysterisk när en välkänd melodi började spelas. Mina ögon riktades mot himlen där två ansikten dök upp. Glimmers och Patricias. Deras för evigt förstenade ögon glodde ner på oss med ett skarpt ljus. Döda, trötta, pigga, lyckliga, vackra, fruktansvärda… Tankarna dränktes i Marvels återkommande gnyenden, Amadeus små skrik och Cloves eviga snyftande.
Jag gjorde en ansats att resa mig upp, ta mig närmare dem, men det var omöjligt. Jag föll ner på marken igen och stönade till när samma isande smärta som funnits i drömmen skar igenom kroppen. Den fick mig ur balans… In i mörkret igen… Längre bort…
”Cato?!”
”Va?”, jag satte mig tvärt upp med huvudet bultande av smärta. Vilken tid på dygnet var det? I det matta ljuset som speglades mot sjöns klara vatten antog jag att klockan var ungefär fem på eftermiddagen.
”Upp med dig”, fladdrade en väldigt sliten rödgråten Clove ur sig.
”Hur länge..?”
”Vet inte… Jag vaknade precis, Marvel väckte mig”. Hennes ansikte var fullt av röda små märken, och jag kunde bara tänka mig hur mycket hennes stylister i huvudstaden beklagade sig över jobbet de skulle få göra om Clove kom tillbaka som vinnare.
”Har någon dött?”
”Killen från tian, Amadeus berättade att…” i tillfällig sinnesförvirring tittade Clove upp mot himlen, som om svaret skulle visa sig där. Det gjorde i och för sig inget att hon gjorde så, för att om killen var död spelade det ingen roll hur det hade hänt.
”Vi har fått en sponsorgåva”, fortsatte hon lösryckt.
”Mhmhh”, gnisslade jag fram mellan tänderna medan hon plockade fram en liten burk ur en ficka. Den kunde inte innehålla mer än fem centiliter okänd substans. Men vad som helst som kunde få bort smärtan ur min kropp var välkomnat. Även om det bara var lite.
Clove räckte burken till mig, och jag såg att innehållet redan blivit rikligt använt. Det fanns nog bara ungefär 1 cl kvar. Hade Clove verkligen använt så mycket? Som om hon läst mina tankar sade hon besvärat:
”Marvel fick den, med ett meddelande om att det var en delad gåva, till tre olika distrikt. Han använde det först, sen Amadeus, sen jag och nu du. Det är någon slags kräm” Jag slängde en förströdd blick på henne medan jag smetade in min hals med det sista av den genomskinliga salvan. Smärtan avtog nästan direkt, och mina käkar släppte sin järnhållning för att låta höra en lättad suck. Clove log plågat och började gå bort mot de andra och deras nytända brasa. Jag följde efter så fort jag kommit upp på fötter och grabbat tag i mitt svärd som låg en bit bort på gräsplätten.
”Vi måste ut och jaga deltagare igen imorgon…” Marvel lät måttligt lycklig när han klämde ur sig uppgiften som vi alla visste att vi skulle behöva göra.
”Fast vi måste sova ordentligt inatt bara, så att inte de här jävla getingsticken förstör allt för oss igen!”
”Ja alltså, vad fan var det för getingar egentligen? De var ju helt psykade!”
”Dumskallar, det var målbålgetingar!”, Cloves irriterade röst tystade oss alla. Hon verkade sakna sin bästa vän Patricia, som inte bara varit insatt i knivkastning, utan också i Cloves dryga attityd.
”Okej… Det säger mig ingenting”, Marvel, såklart.
”Det är genmodifierade getingar vars gift orsakar extrem smärta, hallucinationer och i värsta fall döden”.
”Hur vet du det?”
”Jo, om ni hade lyssnat på den obligatoriska genomgången i träningscentret om faror som kunde tänkas lura på arenan så skulle ni också vetat det.” Clove flinade åt Marvels förvirrade min uppstod efter hennes ord.
”Jag visste det!”, sade Amadeus blygt.
”Som om vi bryr oss?”, nöp jag sarkastiskt av. Amadeus tittade skamset ner i marken medan Clove fortsatte att flina.
När mörkret fallit ordentligt orkade ingen egentligen vara vaken längre. Men eftersom att jag vaknat upp sist ur koman som verkade ha drabbat oss alla så insisterade de andra på att jag skulle ta första vakten, till min bristande förvåning. Vi släckte elden och kröp in i tältet tillsammans. Marvel somnade snabbt och snarkade dånande, som vanligt. Jag visste klart vem skulle få ta vaktpasset efter mig.
Några timmar senare väckte jag Marvel. Han mumlade något om att det var väldigt synd att dendär fantastiska salvan var slut, och sedan tittade han mig djupt in i ögonen.
”Du och Glimmer, var ni kära?”
”Nej...?”
”Okej”, han stirrade stint på tältöppningen, och jag lät mig själv falla in i en drömlös sömn. Det kändes väldigt bra att sova utan hallucinationer och smärta.
När natten var över, det blivit förmiddag och vi stoppat i oss så mycket frukost vi kunde få ner så fick jag syn på något… En rökpelare stegrade sig borta i horisonten, och den mjuka avslappnade stämning som rått vid sjön förvandlades till spänning och exaltering.
”SER NI?”, vrålade jag glatt och pekade bort mot rökpelaren, och den korkade person som måste ha tänt den.
Alla de andra flög upp på fötter. Clove log och plockade snabbt fram sitt knivfodral, men hennes leende var inget mot Marvels fåniga flin som alltid prydde hans läppar vid tanken på hur han skulle få jaga deltagare.
”Du stannar här”, fräste jag till Amadeus medan vi andra tre började springa emot elden som vi visste dolde sig ungefär femhundra meter in i skogen.
Clove
Vi rusade from bland träden. Grenarna rispade mig i ansikte, men jag skulle inte ens ha stannat om jag trampade på en landmina. Vem fan var så dum att de tände en eld mitt på ljusa dagen en halv kilometer från Ymnighetshornet? Helt otroligt hur vissa människor gjorde bort sig.
”Där är det!” vrålade Cato och pekade in mellan två buskar.
Marvel slängde sig genom buskagen och jag gav till ett förväntansfullt utrop innan jag kastade mig efter honom och...
Det var ingen där. Mitt i en glänta stod ett medelstort bål och brann, alldeles för sig själv. Rök som satan gjorde det och fick oss alla tre att hosta och gnugga oss i ögonen.
”Men för helve...” började Cato med innan han hann komma längre hade jag slängt mig på honom och tryckt handen över hans mun.
”Tyst”, väste jag i hans öra.
Vi blev stående helt stilla, jag fortfarande med handen för hans mun (vilket faktiskt var lite av en utmaningen med tanke på att han måste ha varit åtminstone 1.90 lång mot mina 160 centimeter) och bara lyssnade efter ljud.
”Är det någon här?” viskade Marvel.
”Lyssna själv, pantskalle”, fräste Cato bakom mina fingrar.
”Kom”, andades jag fram. ”Vi checkar stället. Marvel, du tar höger, Cato vänster och jag mitten.”
Snabbt och effektivt kollade vi genom buskarna kring gläntan, men det var ingen där. Genast uppstod ett gräl om vi skulle vänta vid elden eller söka igenom skogen.
”Men vad fan”, vrålade Cato mig upp i ansiktet. ”Tror du vi kommer att vinna spelen genom att bara sitta här och glo?”
”Ja, efter att ha hört dig sådär lär ju den som tände elden vara mil härifrån”, svarade jag ironiskt.
”Varför går vi inte bara...?” försökte Marvel skjuta in.
”Käften på dig, pucko”, snäste Cato av honom innan han vände sig mot mig igen. ”Ja, men det kommer ju knappast vara så att de kommer hit igen.”
”Kan inte lyssna på mig...?” Marvel gjorde ett andra försök.
”Men hur stor chans tror du att det är att vi hittar någon?” frågade jag Cato skarpt.
”Jag tycker att...”
”Är det någon som har bett om din åsikt?” Catos min var inte att leka med.
”Nä men...” Marvel såg förtvivlad ut.
”Håll din grodliknande trut stängd då.”
”Annars tycker jag bara att det var ett bra förslag att försöka hitta den där andra elden.” Marvel slog ned blicken och vred sina händer. ”Men om ni inte vill så...”
Jag och Cato snurrade runt och fann samtidigt rökslingan som tecknade av sig mot den molnlösa himlen.
”Men för fan Marvel!” utbrast jag. ”Varför sa du inte det tidigare?”
”Vet inte”, mumlade han fram. ”Pyttipanna.”
”Men kom då för helvete!” vrålade Cato och återigen störtade vi fram genom skogen allihopa i ett led.
Tankarna snurrade genom mitt huvud. Det här var alldeles för bra för att vara sant. Ett spår av tända eldar? Sådant hände inte. Inte i Hungerspelen. Det var någonting lurt med det, frågan var bara vad. Att locka bort oss från vårt läger, var min första tanke, men den avfärdade jag direkt. Vi hade ju var anordning med minorna som knappt ens Amadeus själv klarade att ta sig genom och sedan stod han själv fortfarande vakt. Så någonting annat måste det vara. Men vad?
”Vänta!” utropade jag plötsligt. ”Vänta, stanna!”
Framför mig bromsade Cato in men Marvel var inte riktigt lika snabb utan sprang rakt in i mig.
”Vad nu då?” fräste Cato.
”Kolla”, sa jag och pekade in bland träden.
För där stod en brasa till, precis lik den vi nyss hade varit vid. Det var bara det att den här var inte tänd ännu.
”Vänta lite.” För första gången någonsin verkade Marvel ha fått en bra idé. Ur sin ryggsäck drog han upp ett nät. ”Vi kan gillra en fälla så den som tänder brasorna fångas! Så kan jag sticka den med mitt spjut!”
Jag och Cato utbytte en skeptisk blick, men så ryckte han på axlarna.
”Okej då”, sa han. ”Varför inte?”
Jag tvekade en sekund innan även jag instämde. Fastän att idén var bra så lät allting bara korkat när det kom ur Marvels mun.
Trots att han var rätt pantad så var han inte helt dum när det gällde att gillra fällor. Snabbt hade han riggat upp en anordning i träden som inte syntes om man inte visste att den var där, och som fungerade riktigt bra. Cato gav honom till och med en klapp på axeln.
”Good job, bro.”
De orden verkade liva upp Marvel rejält.
I samma stund hörde vi en högljudd explosion. Sedan en till. Och sedan en rad av smällar. Jag blev alldeles kall i magen. Det fanns bara ett ställde de explosionerna kunde komma ifrån.
Först sprang jag, med Cato och Marvel i släptåg. Snabbare tror jag aldrig att jag någonsin sprungit förut. En gigantisk pelare av rök höjde sig ovanför träden inte alltför långt bort, men det var inte förrän vi störtade ut ur skogen som vi såg hur stor skadan egentligen var.
Allting var borta. Där det alldeles nyss legat en stor hög med mat, vapen, medicin och andra nödvändigheter fanns nu bara en krater. Någonting hade utlöst varenda mina och förstört hela vårt förråd.
Vrålet som steg upp ur Catos strupe liknade ingenting jag någonsin hört förut. Visst hade jag sett honom arg förut, men det här? För första gången tänkte jag tanken att han kanske inte riktigt var helt frisk. Han slet i sitt hår och bankade knytnävarna i marken, och sedan fick han syn på Amadeus. Vi alla förstod vad som skulle hände innan det var gjort.
Cato fick ett grepp runt Amadeus huvud, och ett knyck senare låg Amadeus på marken med bruten nacke. Jag kunde bara stirra. Nu var det plötsligt ingen lek längre.
Tracker Jackers
Cato
Timmarna gick medan vi ivrigt väntade på att Katniss skulle komma ner, men det gjorde hon inte, utan hon satt kvar, säkert trettio meter upp i luften. Det var verkligen fruktansvärt korkat att klättra upp dit. Vad skulle hon göra? Det fanns inget där som hotade vår existens, utan hennes sista hopp skulle vara om någon sponsrade henne med ett par vingar. Men jag tvivlade på att hon skulle kunna flyga även om hon fick ett par, för hon flämtade ibland till av smärta, och jag hade sett att det var något fel på hennes ena ben.
Ibland mötte hon min blick när jag tittade upp mot himlen, och däri skymtade rädsla, hat och besvikelse. Men vad trodde hon? Att hon skulle kunna vinna? Det var i sådana fall en väldigt korkad tanke, för hon skulle antingen behöva komma ner och bli genomborrad av ett svärd, eller så skulle hon svälta ihjäl.
Någon hade gjort upp en eld och efter en stund hade jag, Patricia, Glimmer och Peeta placerat oss runt den. Marvel, Clove och Amadeus var borta vid floden för att hämta vatten. De hade tydligen gjort slut på det under eftermiddagen.
”Cato, Glimmer..?”, Patricias röst var trött och jag trodde mig veta vad hon skulle säga.
”Jag går och lägger mig nu”, fortsatte hon, precis som jag anat.
”Mhm”, kom det ointresserat ur mig och Glimmer. Ingen hade någon vidare lust att driva någon konversation, och Patricia hade förstört tystnaden.
En stund senare låg alla utom Peeta, Glimmer och jag och sov på marken. De verkade så säkra på att vi inte skulle skära halsen av dem på natten. Och varför skulle vi? Det var så mycket lättare att klara sig i grupp och sedan splittra alliansen när det bara var några få deltagare kvar. Vi tre vid elden behövde Clove, Marvel och Patricia. Amadeus var inte lika viktig, men han kunde alltid få hålla vakt åt oss när vi behövde.
Jag plockade upp mitt svärd från marken och började pilla runt med det i marken, ristade in mönster för att ha något att göra. Det kröp närmre och närmre elden, och efter kanske tjugo minuter hade jag stoppat svärdspetsen i den. Glöden smög långsamt över på bladet, och snart var det rödglödgat. Jag drog ut svärdet och spottade på spetsen bara för att få höra fräsandet som jag visste skulle uppstå.
”Pojkar”, fnittrade Glimmer och Peeta rullade med ögonen. Han verkade uppriktigt irriterad över allas sätt att uppföra sig. Tolvorna var verkligen inga muntergökar. De verkade aldrig ha roligt. Deras krystade skådespeleri var så lätt att genomskåda under deras uppträdanden och utan sin kärlek till varandra var de ingenting. De andra visade i alla fall sin personlighet. Kanske inte de bästa personligheterna, men åtminstone äkta.
Jag hade första vakten, så när Peeta gått för att lägga sig, och Glimmer sussade sött mot min arm tittade jag upp mot himlen för att få se Panems emblem brisera och höra nationalsången spelas. Det var egentligen ganska onödigt eftersom ingen dött idag, Katniss var i princip död, men visst, hennes hjärta hade inte slagit sitt sista slag än, men de var definitivt räknade.
Min blick letade sig upp i hennes träd och jag märkte att hon stirrade klarvaket upp mot månen. Tankarna på hennes hem verkade cirkla runt i huvudet på henne, det märktes på det plågade ansiktsuttrycket. Men när jag hörde ett välbekant pinglande drogs min uppmärksamhet bort från henne och jag tittade runt mig för att få syn på silverfallskärmen som jag visste hade kommit. Men den var hos mig, utan hade istället fastnat uppe i trädet, precis i höjd med Katniss. Vilken dumskalle i Panem ville sponsra henne nu? Eller var det bara en barmhärtig sista måltid? Ljuden av lättnad som hördes ifrån henne sade mig att detta inte var fallet.
Jag fick lust att klättra upp dit igen nu, och spöa henne. I och för sig hade jag haft lust att göra det hela tiden, men nu blev impulsen nästan oemotståndlig.
”Cato? Det är min vakt nu!” Marvels röst sköts mot mig genom luften, och han fick mig att ryckas rakt upp ur mina tankar, för jag blev vättskrämd över hur tyst han varit. Jag borde ha hört att hans snarkningar upphört… Men tanken på att döda Katniss Everdeen kunde ju få vem som helst att tappa koncentrationen.
Jag lade mig ner på marken och Glimmer seglade ner på den med mig. Hon hade fortfarande inte glidit av min axel och något sade mig att inatt var det okej att hon sov där. En liten röst i huvudet sade åt mig att lägga armarna runt henne och hålla henne mot mig som om hon var ett sjukt spädbarn. Hon sov oroligt, och en stund innan jag somnade vaknade hon till och frågade sömndrucket: ”Du skulle inte överge mig va?”
”Nej”, svarade jag helt ärligt. För det gick inte att neka henne närheten inatt. Det var ändå bara en omfamning, och inget dramatisk. Inför kamerorna var vi ändå ett par, så vad gjorde lite nattlig närhet?
Hon somnade tryggt igen och jag passade på att stryka hennes mjuka blonda hår mellan mina fingrar. Glimmer skulle ändå inte få många fler tillfällen att bli struken över håret. När Katniss och några till var eliminerade så skulle hon vara måltavla, och vem skulle vilja hålla om henne då? Med denna tanke bubblandes i huvudet somnade jag mjukt med hennes huvud mot min arm.
Jag slog upp ögonen när Marvel skrek, och flög upp på fötter snabbare än någonsin förr. Något stort, gulbrunt och surrande svävade ner mot oss, och runt det svärmade tusentals av de största getingar jag någonsin sett. Panik rådde när getingboet slog i marken, och alla utom Clove saknade total sinnesnärvaro.
Smärta var allt som pulserade runt i min kropp när den första getingen stack mig. Det var som om någon borrat en syl in i huden. Det svullnade genast upp, och hjärnan började kännas som vatten, som om den skulle kunna rinna ut ur öronen på mig.
Glimmer hade inte kommit upp på fötter än, och kämpade för att sätta sig upp medan getingarna flockades runt henne. Patricia låg stilla medan ett hundratal getingar fortsatte att sticka hennes kropp som skakade i kramper. Detta var allt jag han se innan Cloves skarpa röst upptog all plats i mitt huvud. ”Mot sjön” vrålade hon medan jag försökte följa ljudet av hennes klapprande steg samtidigt som jag plockade upp mitt svärd.
Det kändes som om en miljard getingar stuckit mig när vi nådde det mycket välkomna vattenbrynet till sjön. Jag, Clove, Marvel och Amadeus slängde oss i den, vågorna på vattnet böljade och såg ut som Glimmers hår. Ljudet av Ceasar Flickermans röst ekade i mitt huvud ”Vad skulle du göra för att vinna Marvel? Maaarvel… Pyttipanna… PEETA!” Peeta var borta, Peeta var inte med oss, Peeta var inte i sjön.
För andra gången på tjugo minuter flög jag upp snabbt som attan, och de kvarvarande getingarna brydde sig inte om mig när jag sprang tillbaka in i skogen efter Peeta. Eller jag tror i varje fall inte att de brydde sig. Träden pulserade som blodet i mina ådror, och medan jag sprang glittrade allt som Glimmer sagt runt i mitt huvud.
”SPRING”, Glimmers röst var inte långt borta.
”SPRING”, Det var inte Glimmers röst, det var Peetas, och hans utrop var tydligen inte riktat åt mitt håll, för han var inte här.
”SPRING”, hans röst var full av hopplöshet.
Jag brakade igenom träden, in i gläntan där vi sovit, getingboet låg på marken, tomt, men gläntan var inte tom. Peeta stod två meter ifrån mig, och ropade åt… Åt Katniss. Hon ryckte till och började springa ifrån oss, med Glimmers båge och pilar. Jag försökte grabba tag i Peeta, men det gick inte för hela världen snurrade, så istället drog jag slarvigt upp mitt svärd och riktade ett hugg mot Peetas hals. Det missade hans kroppspulsåder, men träffade hans ben med ett slaskande läte.
På något magiskt vis lyckades han ändå springa iväg från mig. Men han skulle säkert ändå dö av blodförlust så det spelade ingen större roll just då. Med detta i beaktning började min kropp vingla tillbaka mot sjön. Huvudet på den var fullt av rosa bubblor.
Clove, Amadeus och Marvel låg i en hög, avsvimmade. Jag försökte förgäves stappla fram till dem, men deras kroppar flyttade sig hela tiden, så istället föll jag helt enkelt ihop på marken och vacklade in i de medvetslösas land…
Clove
Skrik. Det var någon som skrek det högsta, mest hjärtskärande skrik jag någonsin hört i hela mitt liv. Mina tankar flöt trögt genom hjärnan, som klister. Vem var det som skrek? Rösten ändrade karaktär hela tiden, först var det Glimmers gälla, panikfyllda stämma för att övergå i Catos skräckinjagande jägarvrål för att förvandlas till Katniss Everdeens rop på hjälp.
”Mamma! Mamma!”
Mamma? Vilken idiot skrek på mamma inne på arenan? Det skulle knappast ge några sponsorer.
”Mamma, mamma!”
Först då förstod jag att det var ur min mun skriken kom.
Vart var jag någonstans? Allt var bara svart, svart, svart. Och vart var mamma?
Plötsligt var det som om någon drog undan en ridå och världen blottades igen. Det var så ljust, jag blev bländad. Ovanligt ljust. Varifrån kom allt ljus? Från svart till vitt. Jag såg fortfarande ingenting Vart var jag? Vart var mamma?
Ett par starka händer slet upp mig och höll mig alldeles för hårt i sin famn. Jag kunde inte se ansiktet, bara ett par armar. Vem var det som höll i mig? Varför såg jag ingenting? Var det något fel på mina ögon?
”Mamma, mamma!”
”Hush, hush.” Det var faster Beatrix röst. ”Hush, hush, gråt nu inte. Mamma kommer tillbaka igen. Hon ska bara vara borta ett tag från dig. Hon kommer snart igen.”
En öppning där framme, det var därifrån allt ljus kom. En dörröppning, en dörr som stod på vid gavel. Och det stod någon där på tröskeln, tvekande. En mörk silhuett mot den ljusa världen.
”Mamma?”
Gestalten där framme vände sig om, och mammas mjuka ögon såg rakt in i mina. Hon grät. Mamma, varför grät du? Varför var du så ledsen mamma?
”Mamma, gå inte ifrån mig! Lämna mig inte mamma! Mamma, vart ska du någonstans?”
Faster Beatrix tryckte mig ännu hårdare i sin famn och nu kunde jag se hennes ansikte, sammanbitet och bekymrat. Ungt. Hur kan du ha blivit så ung, faster?
”Jag måste gå nu, Clove.” Mammas röst, så förtvivlad. ”Jag måste gå nu. Mamma måste resa iväg. Du får stanna här hos faster och farbror så länge. Jag kommer snart tillbaka igen och tar med dig hem till pappa. Snart, min älskling. Snart.”
Skrik. Jag skrek så högt att någonting bakom mina öron sprängs och smärtan gick genom hela mitt ansikte och mörklägger världen igen. Svart. Svart. Skrik. Tystnad.
Så slets världen i två bitar igen och ljuset strömmade in genom munnen näsan ögonen och allt gjorde så ont. Pappas ansikte trädde fram som en skugga mot allt det vita. Så mörkt. Så sjukt. Han öppnade ögonen och drog ett rosslande andetag.
”Vart skulle mamma någonstans?”
”Hon skulle bort.”
”Varför måste jag bo hos faster och farbror? Jag vill inte. Det luktar konstigt i deras hus. Det sitter en läskig tavla på väggen i badrummet som följer en med blicken när man måste gå på toa mitt i natten. Jag vill inte. Varför får jag inte bo hos dig?”
”Dottern min, pappa är så trött. Kan du inte låta mig sova? Jag måste få sova. Annars kommer jag aldrig bli frisk igen.”
”Varför ska mamma bort.”
”Hon måste jobba långt bort. Hon måste jobba när inte jag kan.”
”Jag vill inte att hon ska bort. Vill inte! Vill inte!”
”Sch, tyst nu Clove. Jag måste sova nu... måste sova...”
”Vakna pappa, vakna!”
”Kom nu, Clove, lämna pappa ifred. Han är sjuk. Han måste sova. Kom, vill du se vilken fin trädocka jag täljt till dig?”
”Vakna pappa, vakna!”
Där kom de där starka armarna igen och lyfte upp mig. Jag ville inte. Pappa, varför sov du bara hela tiden? Vart tog mamma vägen? Jag ville inte. Jag bet så hårt jag kunde i de starka armarna. De släppte mig. Jag föll.
Och föll. Och föll. Genom ljuset, genom det svarta. Ingen där. Vart hade alla tagit vägen? Varför var jag ensam?
Rösterna förföljde mig genom mörkret.
”Gråt inte mer, nu. Du får snart träffa dem igen.” Vems röst var det? Jag visste inte. Djupt därinne någonstans ringde en klocka, men mina tankar var som klister och klibbade sig fast överallt. Vem talar till mig?
”Men skärp dig nu. Inte kan du gråta i all oändlighet inte?” Vilken mörk stämma. Mörk som ett åskmoln.
”Upp på rummet med dig, din dumma flicka! Upp på rummet med dig!”
Nu blixtrade det ovanför mitt huvud och Catos skrik, tydligare än någonsin, skar genom mitt huvud.
”Kämpa hårdare! Kom igen nu, bättre kan du! Är du verkligen sådär svag? Du får ingen kvällsmat förrän du lyckats!” Farbror Nathans röst. Vad hade jag nu gjort?
Blixten slog ned och mina ben var så tunga så tunga. Jag orkade inte. Snubblade. Föll. Blixten slog ned i mina ögon och allt blev ljust igen. Ljuset. Blodet. Smärta över hela kroppen. Catos skrik. Blodsmak i munnen. Gode Gud, om du nu finns, varför lät du mig inte dö? Jag orkade inte springa. Orkade inte leva.
Everdeens Tree
Cato
Vid klockan fem väckte en mycket trött och sur Marvel mig för mitt vaktskift. Det var verkligen inte lätt att stiga upp, både psykiskt och fysiskt, eftersom att Glimmer flyttat sitt huvud till min bröstkorg under natten. Jag fattade inte hur hon alltid lyckades göra sådant utan att jag märkte det, men det var väl något som kom med att vara tjej.
”Det finns Kaffe” gäspade Marvel och pekade på en termos som tydligen innehöll den sliskiga svarta drycken som var omåttligt populär i huvudstaden.
”Tack Pyttipanna” mumlade jag samtidigt om jag slog mig ner vid den falnande elden. Den gav inte speciellt mycket värme längre, men var betydligt bättre än ingenting, och dessutom höll den vilda djur borta.
Marvel började snarka ikapp med Peeta efter ungefär fem minuter. Jag var glad över faktumet att jag själv inte lät så mycket när jag sov, eftersom att det var ett stort minus i tävlingen vi spelade. Om någon ligger och snarkar i ett tält så kan det ju inte vara så svårt att hitta dem för att sedan skära halsen av idioterna.
”Cato?” Patricia hade tydligen vaknat. Kanske inte så speciellt konstigt när omständigheterna nu var som de var.
”Du och Glimmer? Vad håller ni på med egentligen?” hon var verkligen rakt på sak, och hennes fråga var roande. Hon hade tydligen inte förstått att jag bara lekte runt med Glimmer, och låtsades tycka om henne mer än jag egentligen gjorde. För hon betydde inget för mig, med sitt långa blonda hår. Visst var hon snygg, men inget mer.
”Jaaa… Glimmer, hon är väl snygg och så.”
”Men är ni kära på riktigt? För det är kanske inte så bra med rådande omständigheter..?” Hon verkade uppriktigt orolig, och detta fick mig att haja till. Varför brydde hon sig? Efter några sekunders funderande drog jag slutsatsen att det säkert var en strategi för att få medlidande, så att jag inte skulle sticka ett svärd i bröstkorgen på henne, som jag gjort med flickan från distrikt åtta i skogen. Men eftersom att huvudstaden ville ha en bra show så kunde jag inte säga att jag bara lekte runt med Glimmer på grund av hennes Blonda dumhet.
”Jag är väl inte kär i henne… Kanske lite… Hon är väl fin och så… Antar jag.”
”Aha okej…” Patricia verkade fatta att jag inte hade lust att prata med henne, så hon gick och plockade lite grenar för att få elden att brinna på lite bättre igen. Själv sörplade jag i mig det äckliga beska kaffet som Marvel lagat någon timme tidigare.
Vid halv nio bestämde sig jag och Patricia för att väcka de andra. De var glada, pigga och säkert väldigt väl redo för att gå ut och jaga fler spelare. Men olyckligtvis hade vi ett tråkigt arbete att göra under dagen. Så länge minorna inte var aktiverade så hade ingen tillåtelse att gå och döda folk. Amadeus var överlycklig över att kunna hjälpa oss med något, och han var trots allt bra att ha. Tanken på att döda honom var inte speciellt närvarande när han satt på marken och grävde upp minorna med sina bara händer. Han insisterade på att vi alla inte skulle använda spadar, eftersom att detta kunde leda till att minorna skadades och blev oanvändbara.
Nar jag satt och grävde upp Katniss mina så kom Clove fram, för att konversera. Hon försökte däremot dölja det genom att låtsas att hon bara var där för att hjälpa till.
”Ska vi göra oss av med Amadeus när han fixat minorna?” viskade hon slugt samtidigt som hon pillade bort smuts som satt under hennes naglar.
”Nej. Han får vakta medan vi är ute i skogen och jagar deltagare. Vi dödar honom när det är så pass lite folk kvar i skogen att de aldrig skulle våga sig hit.”
”Visst…” hon mötte min blick och jag fick lust att kyssa henne igen. Bara för att prova hur det skulle kännas här ute på arenan. Om det skulle vara samma spänning som gick igenom hela kroppen, eller om det bara skulle bli pinsamt och jobbigt. Men jag hade ju en romans med Glimmer utifrån, så den impulsen fick jag avstå.
”Visst är det för jävligt att gräva upp minor!” tvingade jag ur mig, bara för att bryta den pinsamma tystnad som uppstått medan jag stirrat in i ögonen på henne.
”Så sjukt tråkigt. ’Slåss i hungerspelen’… Just nu är det mer ’få ont i fingrarna i hungerspelen’…” hon tittade frustrerat ner på jordhögen bredvid Katniss plattform.
När vi några timmar senare äntligen var färdiga med att gräva upp minor så var det dags för Amadeus att aktivera dem igen. Detta var fruktansvärt tråkigt, eftersom att vi andra inte kunde göra något annat än att stå och glo medan han visade oss vart vi absolut inte fick sätta fötterna. Glimmer log hela tiden korkat, medan Marvel tog det steget längre och fnissade varje gång Amadeus stolt visade hur han aktiverat en ny mina och vägen man skulle gå om man behövde hämta något ifrån högen med saker i mitten.
Vid tretiden var han klar, och vi bestämde oss för att ta resten av eftermiddagen ledigt och bada i sjön. Visst var det ett spel där man dödade varandra, men det betydde ju inte att man inte fick ha roligt. Jag bytte diskret om i tältet, medan Marvel, korkad som bara han var, försökte byta om bakom en av de fyra smala stolpar vi satt upp för att hålla en presenning uppe. Han trodde tydligen att om han drog in magen tillräckligt så skulle ingen se honom därbakom. Stackars kille.
Precis när jag skulle gå ut ur tältet så kom Glimmer in för att byta om till kläder att bada i. Eftersom att hon blockerade utgången så fick jag backa, och stanna kvar i tältet till dess att hon kommit in. Jag gjorde en ansats att gå ut, men Glimmer bara fnissade och klämde ur sig ett: ”Jag trodde vi kommit överens igår om vilket slags förhållande vi har med varandra.” Jag blev helt paff och lyckades inte röra mig ur fläcken.
När hon började byta om gjorde hon det ännu mer omöjligt för mig att gå ut, för visst, jag erkänner, jag kunde inte sluta glo på henne. Det var kanske respektlöst, men hon gjorde det verkligen helt omöjligt att titta bort när hon drog av sig tröjan. Glimmer var verkligen väldigt sexig, det gick inte att undgå. Hennes former var mjukt rundade och helt perfekta. Om de hade kameror i tältet, vilket jag innerligt hoppades att de inte hade, så skulle det bli ytterst pinsamt när jag återvände till huvudstaden och alla påminde mig om när jag suttit och kollat in hennes nakna kropp när hon bytte kläder.
”Så, Cato, vi kan gå nu”, fnittrade hon efter kanske fem minuters sensuellt fixande med kläderna. Jag kunde inte få fram ett ord, utan flinade bara dumt, och av någon anledning så bar jag ut henne till vattnet, där jag slängde henne i sjön samtidigt som hon fnissade som en galning och ytters tvivelaktigt vrålade ”Neeej Cato slutaaaaa! Släng mig int …” resten av hennes ord dränktes bokstavligt talat. Jag hoppade i efter, till Marvel och Clove som roat tittade på spektaklet som Glimmer ställde till med. Hela arenan visste vart vi var, men de skulle inte våga sig hit. Peeta och Amadeus höll vakt, och detta fick dem att verka som uteslutna ur gruppen, vilket de i och för sig var.
”Ska vi äta middag sen?” spottade Marvel glatt ur sig, tillsammans med en massa vatten som han haft i munnen. När han haft det däri, och hans kinder varit uppfyllda med vätska så hade han sett mer ut som en groda än någonsin innan.
”Ja, visst!” sade resten av gruppen, utom jag. Alla andra var tydligen väldigt hungriga.
”Vi kan ha picknick”, fortsatte Marvel fnittrandes. ”Vi kan be Peeta baka bröd, och sen kan något steka pyttipanna!”, lyckan som skymtade i hans ögon var enorm.
Sagt och gjort, Marvel, Jag, Glimmer, Clove, Peeta, Amadeus och Patricia slängde ihop en picknick till min stora frustration. Clove bjöd konstigt nog alla på aprikosmarmelad som hon fått i sponsorgåva, och innan någon visste ordet av så hade alla det väldigt kul och trevligt utom jag, som helst ville ut i skogen och jaga deltagare igen. Jag skulle inte vinna hungerspelen genom att leka happy family med personer jag kanske skulle behöva bryta nacken av.
Efter en stund så gick jag iväg för att hämta lite ved till en brasa, som vi alldeles snart skulle behöva ha för att hålla värmen. Det var lätt att hitta ved, för skogen saknade verkligen inte döda grenar på marken. När jag återkom så såg jag att Glimmer stod och höll i en silverfallskärm och tittade konstigt på den. Hon vände sig till Clove som tog den och öppnade. Jag gick åt deras håll när hon började skratta som en galning.
”CATO, jag tror de har skickat dig något!” Clove kämpade för att hålla undan skrattet när hon räckte mig den lilla silvriga burken med något flytande i.
”Du har fått en lapp också”, fortsatte hon flinandes och räckte mig en liten pappersbit. På den stod det skrivet med snirkliga bokstäver ”Fortfarande lika blåmesig, gulleponken -E”. Jag luktade på den ljusblå substansen, och det gick inte att gå miste om vad det var. Blåbärsmjölk.
”Fan jag ska döda dig när jag kommer hem!” jag blev så fruktansvärt arg att jag hade lust att slå ihjäl Enobaria. Hon skulle tydligen inte bara göra mig till åtlöje i huvudstaden genom att tvinga mig bära fruktansvärda kläder, utan hon skulle förstöra mitt liv inne på arenan också.
Jag gick och satte mig för att sura i tältet, medan Cloves återkommande skrattsalvor ekade runt ymnighetshornet.
Clove
Kvällen passerade fort förbi. För första gången hade jag och Glimmer riktigt trevligt tillsammans, även om vår konversation mest bestod av skrattutbrott. Till Catos stora frustration berättade jag för Glimmer om hans stora fixering vid blåbärsmjölk, och hon tyckte att det var precis lika roligt som jag. Medan hon låg på marken och vred sig av skratt tittade jag roat på henne och för första gången sedan vi kom in på arenan önskade jag att det i slutändan bara skulle vara en av oss som överlevde. Kanske hade det varit ödesdigert att ha kul tillsammans hela gänget, för nu hade ju vi blivit – just det – ett gäng. Det första riktiga kompisgänget jag någonsin haft i mitt liv. Och inom loppet av ett par veckor skulle de vara borta allihop.
Mörkret sänkte sig långsamt över vårt lilla läger, och i takt med att stjärnorna blinkade upp på himlen blev det också väldigt kallt. Återigen bäddade vi ned oss allihopa (utom Glimmer som hade första vakten) i tältet och kröp ihop tätt intill varandra, både för att få plats i det lilla fyrmannatältet men också för att inte frysa. Jag hamnade bredvid Cato inatt igen. Jag vet inte om det var meningen, men hans armar hamnade omkring mig på ett så misstänkt sätt att det nästan liknade en omfamning. Jag klamrade mig fast vid hans vänsterarm och somnade på den. Av någon anledning kändes det nästan som jag var hemma när jag var med Cato.
Jag väcktes tidigt nästa morgon av ljuset som sipprade in genom den lilla öppningen i tältduken. De andra sov fortfarande djupt och Marvel snarkade så högt att det nästan ekade om det. Tydligen var det bara tidig morgon, men hur jag än försökte så gick det inte att somna om. Jag gav upp och kröp istället ut ur tältet.
Amadeus satt och halvslumrade lutad mot tältet, jag väckte honom bryskt för att erbjuda honom att ta det sista passet av vakten. Jag skulle ju ändå inte kunna somna om.
I väntan på att de andra skulle vakna passade jag på att ta ett morgondopp i sjön. Vattnet var kallt efter nattens kyla, men det var i alla fall uppfriskande.
Medan jag värmde frukost bestående av linsgryta på burk över en eld jag gjort upp vaknade de andra en efter en. Stämningen var munter kring lägerelden den morgon. Dels berodde det väl på hur trevligt vi haft det igår kväll, men också på tanken på vad som väntade idag. Nu när Amadeus gjort upp ett perfekt skydd till vårt matförråd kunde vi allihopa bege oss in i skogen på riktigt i jakt på de andra speldeltagarna.
Vi kom iväg så tidigt vi kunde. Trots att man kunde se på de mörka ringarna under allas ögon hur trötta de var så var det ingen som klagade. Patricia och jag talades lättsamt vid medan vi patrullerade fram genom skogen ledda av Peeta, som påstod sig veta bättre var Katniss tagit vägen än vi andra. Han var den enda i vårt sällskap som inte skrattade med när någon av oss andra drog ett skämt om de övriga spelarna. Jag började faktiskt störa mig rätt mycket på hans präktiga attityd. Inte sa han mycket heller. Det gjorde i och för sig Amadeus inte heller, men den grabben visade i alla fall lite god vilja genom att lyssna.
Vi hade varit på väg i ett par timmar när vi hörde ljudet av en forsande flod lite längre fram och under våra fötter började underlaget hårdna till sten. Det hade hunnit bli riktigt varmt till och med i skuggan från de väldiga trädkronorna över våra huvuden, och tanken på friskt vatten livade upp sällskapet en hel del. Cato utbrast till och med: ”Kom!”, och började rusa fram som en uppretad tjur genom skogsbrynet och ut över klipporna. Vi andra hängde glatt på och det gick inte låta bli att inte skratta högt när vi sprang allt vad vi kunde.
Men i floden fann vi någonting som var ännu bättre än friskt vatten. Vem om inte själva fröken Katniss Everdeen vadade omkring mitt därute med en min av smärta i ansiktet?
”Där! Där är hon!” Från vem orden kom uppfattade jag inte, men det spelade heller ingen roll. Patricia gav upp ett högt skratt, Glimmer tjöt och Cato vrålade. ”Skynda! Efter henne, efter henne! Nu jävlar!”
Paniken i Katniss ansikte fick mig att bli snabbare än jag någonsin varit förut. Medan hon kravlade sig upp på andra sidan och haltade in i skogen hade vi andra redan hunnit ta oss över floden och satt av efter henne med mig och Cato i täten. Och jakten verkade inte bli särskilt utdragen heller, vi knappade in på henne. Detta verkade Katniss också uppfatta, för utan förvarning bytte hon riktigt, slängde sig mot ett träd och hävde sig upp på första grenen. Hon hade hunnit en bra bit upp i trädet när vi andra nått trädets stam.
Hela tanken på att hon faktiskt klättrat upp i ett träd var skrattretande. Hon. Hade. Klättrat. Upp. I. Ett. Träd. I ett träd. Som om hon trodde att hon skulle lyckas kunna undkomma oss då.
”Vart ska du där upp och göra, Distrikt 12?” vrålade Patricia efter henne. ”Ska du slänga kottar på oss?”
”Du kommer inte undan nu!” ropade Glimmer samtidigt som hon drog fram en pilbåge hon lyckats lägga vantarna på vid ymnighetshornet. Hon sköt ett par mot Katniss håll men var knappast särskilt skicklig.
Cato suckade åt Glimmer, vilket fick henne att så väldigt sårad ut. ”Äh, jag gör det själv då”, muttrade han fram och utan några fler ord slängde han sig mot den första grenen med svärdet i ena handen och kravlade sig upp. Snabbt och otroligt smidigt för en kille i hans storlek klättrade han efter henne. Katniss där uppe hade knappast något val förutom att försöka ta sig så högt upp i trädet som möjligt.
Vi andra stod nere på marken och skrek uppmuntrande saker åt honom. Men när han kommit en bit upp blev grenarna oroväckande tunna, och rätt som det var brast en under hans tyngd och Cato föll handlöst mot marken.
Det kändes som om någon hällt en spann iskallt vatten över mitt huvud. Men det fanns ingen anledning att oroa sig, för i samma ögonblick som Cato nådde marken med en tung duns flög hans upp igen, spottande och svärande. I sitt raseriutbrott sparkade han så hårt han kunde på trädets stam, vilket bara resulterade i att han fick ont i foten också. Själv blev jag tvungen att hålla tillbaka ett skratt, för det var verkligen inte rätt tillfälle att skratta, men det var faktiskt komiskt hur arg man kunde bli. Men hur skulle vi nu göra för att få ned Katniss ur trädet.
Svaret kom förvånansvärt nog från Peeta. ”Äh, låt henne bara vara.” Hans röst lät uttråkad. ”Hon lär ju komma ned förr eller senare. Jag menar, antingen det eller svälta ihjäl.”
Jag och Cato utbytte en blick och nickade sedan åt varandra. Det fanns ingenting Katniss kunde tänkas ställa till med däruppe. Så vi slog helt enkelt läger nere på marken och åt lunch medan vi väntade på att svälten tillslut skulle tvinga Katniss ned ur trädet.
The Pack
Cato
Jag ansträngde mig noggrant för att uppfatta pelaren, men till slut gick det och efter en stund såg jag dessutom själva flamman som någon dumskalle tänt. Personen ifråga kan inte ha funderat speciellt mycket på konsekvenserna av sitt handlande. Det var verkligen naivt att tända en eld mitt i skogen på natten. Helst av allt ville jag såklart att Katniss skulle vara dumskallen med elden. Flickan det slog gnistor om… Olyckligtvis.
”Jag ser någon sitta där!” fnissade Glimmer och pekade bort mot elden som nu var helt urskiljbar i en dunge av höga träd. Man skymtade en siluett med långt brunt hår uppsatt i två råttsvansar. Det var alltså inte Katniss.
”Så… Vem ska överraska henne?”
”Peeta? Vem tycker du ska få äran att slå ihjäl denhär dumskallen?” Clove skrattade kallt åt sin egen grymhet, och troligtvis också åt det vettskrämda ansiktsuttrycket som prydde Peetas trötta ansikte.
”Vemsomhelst som dödar henne snabbast och minst smärtsamt.” Han tittade allvarligt på Marvel, som han förstått var alldeles för korkad för att kunna döda någon långsamt. Jag gav honom en skeptisk blick och skrattade sedan hjärtlöst åt honom. Peeta förstod tydligen inte riktigt vad huvudstaden var ute efter. De ville ha drama, och inte medlidande i sina dödsscener. Ju mer omänsklighet och grymhet som utspelades på arenan, ju lyckligare blev de. För dem var det här bara som vilket tv-program som helst. Inte blodigt allvar, utan ett underhållande och kul event som utspelades en gång varje år.
Vi smög upp mot den korkade flickan, och man kunde nästan höra hennes tänder klappra av kylan som kändes i luften. Patricia gestikulerade att vi skulle omringa henne, vilket vi gärna gjorde. Med undantag av Peeta då.
När vi stod i en cirkel runt henne klev vi in i gläntan, och hon tittade upp med sina stora brungröna ögon. Vättskrämd flög hon upp på fötter, som om hon hade en chans att fly. Hennes ansikte var förvridet i en plågad min, och visst hade hon alla anledningar att vara det, hon skulle trots allt behöva ljusets hastighet och en helvetes massa tur för att kunna ta sig ifrån vår cirkel oskadd.
”Så lilla gumman, det ser ut som om du slutar här nu!”, Marvel tog ett steg närmare henne när han uttalade orden. Det var verkligen något helt nytt att se honom hota någon. Det hade nämligen inte verkat som om han haft hjärnkapaciteten att klara av det innan.
”Trodde du verkligen att du skulle kunna tända en eld mitt i natten?” Clove flinade medan också hon tog ett steg närmare den vättskrämda flickan, som såklart inte hade modet att svara på Cloves retoriska fråga.
Jag tog själv ett steg fram emot henne, knuffade ner henne i marken och körde mitt svärd igenom hennes lunga. De flesta som stod runt henne skrattade. Kanonen sköt inte, men jag antog att hon inte skulle överleva särskilt länge på marken, så jag vinkade med mig mina allierade åt vänster. Men tydligen ville de inte gå speciellt långt, för efter en liten bit stannade Marvel och Clove.
”Varför har kanonen inte skjutit?” undrade Clove.
”Jag vet inte, spelar det någon roll? Hon lär ändå dö snart!”, jag blev omåttligt irriterad över faktumet att de inte litade på att jag gjort slut på tjejen grundligt.
”Är du säker på att du gjorde ordentligt slut på henne?”, Glimmer lät besvärad.
”Ja det är klart. Ingen skulle överleva något sådant.”
”Men varför har inte kanonen skjutit då?”
”Jag stack henne själv!”
”Lägg ner, vi slösar tid. Jag går och gör slut på henne ordentligt så kan vi fortsätta sen!”, Att det var Peeta som uttalade de orden var förvånande. Han verkade ganska vek, inte typen som går och sticker en kniv i någon. Jag fnös åt honom och fortsatte min promenad in i skogen, de andra följde mig, men Peeta gick faktiskt tillbaka till tjejen och dödade henne ordentligt. Han såg noga till att granska alla detaljer i skogen när han började gå åt resten av gruppens håll igen, och vid ett träd stannade han faktiskt till i ett ögonblick och tittade upp. Men ingen orkade bry sig om det. Vad Peeta trodde sig se var hans problem.
”Så du sa att du kanske vet vart Katniss kan ha gått?”, viskade Patricia när han kommit ikapp gruppen igen.
”Ja… Jag tror att vi går åt rätt håll, men vi måste skynda oss, för hon är snabbfotad.” han tittade med blicken full av lidande på mig, och förstod nog ungefär vad jag skulle göra med Katniss när vi hittade henne.
När vi letat i ungefär en timme till efter deltagare på drift så började vi vandra tillbaka mot vårat läger vid ymnighetshornet. Det hade trots allt varit en bra natt, och nu var det bara tolv deltagare kvar.
De som inte tillhörde vår allians, det vill säga Katniss, Thresh, flickan från hans distrikt, killen från tio och tjejen från fem skulle nog inte klara sig speciellt länge till. När de var döda var det bara att göra slut på pojken från tre, och Peeta. Sen började den verkliga kampen. Den som stod mellan mig, Glimmer, Marvel och Clove. Självklart skulle Marvel och Glimmer dö fört, för de var så fruktansvärt körda i korken att ingen av dem skulle förstå när alliansen löstes upp. Det skulle inte förvåna mig om Glimmer följde med mig in i skogen själv när det bara var tre deltagare kvar och så skulle det vara slut på henne.
När vi kom tillbaka till lägret satt pojken från tre där och stirrade rakt ut i luften. Jag slängde ett snabbt öga på högen med tillhörigheter som fortfarande låg orörd på marken. Pojken hade verkligen inte petat på något, vilket gjorde mig glad.
”Visa hur man ska gå fram till högen!”, krävde Glimmer, och pojken flög upp på fötter och skyndade till hennes hjälp. Tydligen hade han fallit för hennes sexighet, och var nu helt i hennes grepp, den dumdristiga pojken. Han förstod troligtvis inte riktigt vad hon skulle göra med honom när han inte behövdes längre.
”Tack!”, hon flinade och tog ett äpple. Sen bet hon i det så sensuellt hon kunde. Det verkade nästan som om hon tagit det bara för att få visa hur lystet hon kunde äta äpple. Troligtvis var hon i bild nu, för visst skulle väl inte programledarna vilja missa en enda snygg rörelse som Glimmer gjorde? Hon var trots allt en av de snyggare tjejerna på arenan, och om hon mot alla odds vann skulle säkert en hel drös med älskare slåss för att få vara med henne.
”Kan du skicka några kex till mig?” min lättfärdiga röst fick henne att plocka fram ett paket ur en ryggsäck. Sen gick hon glatt fram mot mig, med en slug blick, som jag inte kunde låta bli att ogilla.
”Okej Cato, men då måste du lägga dig på marken först!” jag tittade frågande på henne.
”Vafan då för?”
”Det får du se” sade hon flirtigt och placerade sitt pekfinger på min axel och tryckte ner mig mot marken. Undrande lade jag mig ner på rygg och stötte mig på armbågarna. Glimmer satte sig gränsle över mig och fnittrade tjejigt.
”Åh nej” tänkte jag medan hon fortsatte att fnissa. Det hade gått up för mig vad hon höll på med. Hon hade fått mig i en fälla och alla kameror i hela Panem var riktade åt vårat håll nu.
”Glimmer vad gör du?”, hon svarade inte, utan plockade bara fram ett kex.
”Öppna munnen”, jag visste att om jag inte gjorde det så skulle hon bli jävligt jobbig att ha att göra med imorgon, så jag öppnade motvilligt munnen, och så stoppade hon in kexet i munnen på mig. Jag stirrade hjälplöst på Clove som såg ut som om hon skulle brista ut i gapskratt vilken sekund som helst.
”Duktig pojke”, fnissade Glimmer och klappade mig på huvudet. Jag höjde på ögonbrynen och tog tag med händerna runt hennes midja. Sen puttade jag över henne så att hon hamnade under mig. Hon såg förvånad ut.
”Duktig flicka”, flinade jag och steg upp…
Clove
Jag och Patricia utbytte en blick när Cato reste sig upp från marken. Tydligen var det inte bara jag som inte tyckte att Catos och Glimmers tramserier var det minsta underhållande, förutom att se Cato så förnedrad alltså. Det kom som en lättnad att det fanns någon förutom Marvel som kände likadant som jag. Det blev som en garanti för att det absolut inte var avundsjuka jag kände, utan bara irritation.
Det var fortfarande mitt i natten, men vi kunde inte lämna våra grejer obevakade. Imorgon bitti skulle killen från trean, Amadeus, hjälpa oss att aktivera minorna igen efter att vi hade grävt upp dem, men än så länge kunde vem som helst komma och stjäla om vi inte höll ögonen på skaft. Peeta erbjöd sig underligt nog att ta första vakten. Cato gormade lite om hur idiotiskt det var att låta Peeta vakta vårt förråd.
”Ni sa att ni inte skulle behandla mig som en fånge”, avbröt Peeta honom, ”vilket är precis det du gör nu.”
”Berätta för mig, hur kommer det sig att lilla Lover Boy här är så ivrig om att ta första vakten? Det är inte så att han kommer att sno alla våra bästa grejer och springa rakt in i famnen på sin flickvän?”
Peetas blick mörknade. ”Jag kommer ändå inte kunna sova, jag har alldeles för mycket att tänka på. Men visst, om du känner för att vara vaken halva natten så kan du ju få vakta.”
Cato såg mer vansinnig ut än jag någonsin sett honom förut, men eftersom han verkade ha problem med att hålla ögonen öppna hade han ingenting att säga emot. Det hela slutade med vi kom överens om att Peeta skulle väcka mig om några timmar så jag kunde ta andra passet. Så länge trängde vi andra ihop oss i det tält som funnits allra längst in vid ymnighetshornet medan Peeta höll vakten utanför.
Glimmer kurade ihop sig intill Cato och vände ryggen mot Marvel, som låg bredvid. Jag hamnade mitt emellan Cato och Patricia. Det gladde mig att Cato i alla fall låg vänd mig mitt håll, som om han undermedvetet valde mig framför Glimmer. Inte för att det spelade någon roll för mig, i och för sig. Jag brydde mig inte mer om honom än jag gjorde om Marvel. Cato råkade bara inte se ut som en groda, som Marvel gjorde. Jag var ju bara så trött på det lilla vidriga skådespel han och Glimmer höll på med för att skaffa sig sponsorer medan vi andra hamnade i skuggan bredvid.
Cato hade somnat direkt bredvid mig och han andades tungt i mitt ansikte. Det kändes tryggt på något sätt, som om han ville beskydda mig till och med i sömnen. Egentligen behövde jag inte hans beskydd, jag klarade mig utmärkt på egen hand. Det var bara tanken på att någon fanns där om jag inte orkade själv som skänkte mig så mycket ro.
När Peeta försiktigt skakade om min axel kändes det som om jag bara slumrat till i fem minuter. Motvilligt satte jag mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Man blev knappast utvilad av att springa omkring på en arena och jaga småungar halva natten.
Jag kröp ut ur tältet så varsamt jag kunde för att inte väcka dem andra. Utanför hade Peeta tänt en liten eld. Det slog mig hur kallt det var utanför tältet, någonting som inte hade märkts medan vi rusade omkring i skogen. Jag drog på mig jackan och drog upp knäna till hakan.
Till min förvåning slog sig Peeta ned bredvid mig igen istället för att krypa tillbaka in i tältet. Misstänksamheten väcktes till liv inom mig. Sådär skulle han inte göra om han inte hade en avsikt med det.
”Nähe”, sa jag. ”Så du ska inte sova alls inatt eller? För i sådana fall får du gärna ta andra passet också.”
”Äh”, muttrade Peeta bakom sig jackkrage som var uppfälld över hakan. Han verkade oberörd av kylan i min röst. ”Jag ska gå och lägga mig snart. Jag behövde bara prata med någon.”
Trots att jag fortfarande tvivlade på hur lojal han tänkte vara med vår allians så gjorde de orden mig ändå berörd. Och ännu mer skeptisk på samma gång.
Osäker på vad jag skulle svara honom förblev jag tyst och stirrade in i den lilla elden för att slippa se på honom. Förhoppningsvis tolkade han min tystnad som arrogans. Bara för att han plötsligt blivit pratglad tänkte jag inte låta honom tro att jag var hans vän. Alla här inne på arenan var mina konkurrenter, han var dum om han trodde att han skulle kunna göra min till sin bästis.
”Jag tog ett äpple från förrådet innan, hoppas det var okej.” Peeta verkade till min förtjusning rätt besvärad av att jag inte sa någonting.
Återigen lät jag munnen förbli stängd och ryckte bara på axlarna till svar. I ögonvrån såg jag hur han vred sina händer. Tydligen var han en sådan människa som inte klarade av att någon ogillade honom.
”Varför vill du vinna?”
Frågan kom så plötsligt att jag blev alldeles överrumplad. Nu kunde jag inte längre hålla masken utan var tvungen att ge honom en förvånad blick. Antagligen sändes vårt samtal över hela Panem nu, eftersom det troligen var det mest intressanta som skedde inne på arenan. Man skulle kunna tro att ingen tittade på tv vid den här tiden på dygnet, men det skulle verkligen inte förvåna mig om huvudstadsmänniskorna var vakna.
”Varför tror du?” snäste jag till svar. Jag ville ju inte lämna ut mig helt. ”Jag vill väl inte dö, pucko.”
”Nej, det var inte så jag menade”, svarade Peeta mig tålmodigt. ”Du anmälde ju dig frivilligt till spelen. Det måste ju finnas en anledning till att du gjorde det.”
Då förstod jag vad han höll på med. Han ville sätta dit mig. Det var egentligen inte tillåtet att träna upp sig inför spelen, som vi karriärister hade gjort, utan det var meningen att alla skulle tävla under samma förutsättningar. Vem vet vad spelledarna skulle göra mot mig om jag gjorde bort dem genom att avslöja att jag hade tränat hela mitt liv inför det här?
Jag drog ett djupt andetag. Nu gällde det att hålla tungan rätt i mun. Det var faktiskt inte bara fysisk styrka som gav en sponsorer, utan människorna framför tv-skärmarna ville ha en föreställning också. De ville ha karaktärer att heja på. Och om jag lyckades skapa en karaktär av mig själv skulle jag definitivt lyckas skapa ihop åtminstone några sponsorer till.
”Jag vet inte riktigt”, började jag och försökte låta bli att mörda Peeta med blicken. Kanske var hans avsikt att sätta dit mig, men jag skulle minsann lyckas vända det till något positivt istället. ”Det började som en dröm när jag var liten. Jag har alltid följt spelen slaviskt och så länge jag kan minnas har jag alltid beundrat spelarna för deras mod. Jag minns hur jag brukade ligga i min säng och önska att jag bodde i Huvudstaden och att jag vunnit spelen.” Jag fnissade till och lät blicken glida ut över tallskogen runtomkring oss. Det var faktiskt sant det jag sa, jag bara utelämnade vissa fakta. ”Det känns egentligen helt otroligt att faktiskt vara inne på arenan nu och veta att det inte dröjer länge innan jag kommer ut härifrån, som en vinnare.”
”Du är inte lite självsäker du.” Trots att hans tonfall var allvarligt så lekte ett leende i hans mungipor. Plötsligt blev jag så osäker på hur illa han faktiskt menat när han ställde den där fråga. Just nu verkade det som om han trots allt velat ha ett ärligt svar. ”Är du aldrig rädd för att död? Att aldrig mer få komma hem igen? Saknar du inte din familj?”
”Klart jag saknar dem”, svarade jag långsamt. ”Men när jag tänker på dem är det snarare att de sitter i just detta ögonblick och tittar på medan vi pratar och hur stolta de är över mig. Det är nog det som ger min styrka egentligen, att folk tror på mig. Jag har aldrig varit ensam, vad jag än har gjort, för de har alltid funnits där och givit mig sitt stöd. Kanske finns det ögonblick då jag tvivlar på mig själv, men jag litar ju på dem när de säger att de vet att vi snart ses igen. Så då blir jag säker igen.”
Peeta nickade. ”Jag är glad för din skull. ”Och hans svar lät så äkta att jag plötsligt slogs av tanken att han velat hjälpa mig, av någon sjuk anledning.
Utan förvarning bröt en svagt, pipande ljud den kompakta stillheten och jag greppade min kniv medan jag kom på fötter för att se vad det var för någonting. En silverfallskärm kom seglande ned mot mig från himlen nedanför och jag sträckte ut handen precis i tid för att fånga upp den. Den var märkt med en stor tvåa.
”En sponsorgåva”, förklarade jag för Peeta medan jag långsamt öppnade burken som varit fastknuten i fallskärmen.
Det högg till i magen när jag fick syn på vad det var Enobaria skickat mig. En burk aprikosmarmelad. Jag var tvungen att blinka bort tårarna som steg i ögonen. Jag var stark, stark, stark. Medlidande gav inga sponsorer.
”Vad är det för något?” undrade Peeta nyfiket och jag höll upp marmeladburken för honom. Han gav mig ett stort leende medan även han reste sig upp och sträckte på sig. ”Men du, Clove?”
”Mm?”
”Jag tror nog jag ska gå och försöka sova lite. Godnatt.”
”Godnatt.”
Medan han kröp in i tältet slog det mig att det nästan bara var jag som hade pratat.
Jag sjönk ned vid elden och lyckades fumla upp locket till marmeladburken. Försiktigt stoppade jag ned fingret i den orangea sylten och höll upp den. Marmeladen blänkte i skenet från elen. Jag insåg hur mycket jag hade ljugit för Peeta och Panem medan jag slickade i mig den söta massan. Jag saknade mig familj så otroligt mycket, och aprikossmaken gjorde mig bara ännu mer medveten om det. Marmeladen smakade så otroligt mycket hemma, smakade tidiga lördagsmorgnar vid faster Beatrix köksbord.
Jag blev tvungen att fälla upp kapuschongen och vände bort ansiktet från elden för att inte kamerorna skulle kunna fånga tårarna som rann ned längs med mina kinder.
Killing
Cato
Det var inte verkligt inne på arenan. Inga vanliga instinkter fungerade överhuvudtaget. Allt som kändes var kämparglöden som speglades i allas ögon, även de som låg blödandes på marken. Den brunhåriga flickan jag vridit nacken av låg vid en stor plastlåda med sovsäckar i. Kroppen kunde inte ha legat lägligare, eftersom att den lilla pojken från distrikt 4 som måste ha varit i fjortonåldern ramlade baklänges över henne. Inom fem sekunder hade jag stuckit mitt svärd i magen på honom. Han hostade till, och skvätte blod på mina byxor. Under en sekund mötte vi varandras blickar, och jag såg hur han kämpade för att inte ge efter. Sedan sprang jag vidare för att leta upp någon ny som varit dum nog att stanna kvar vid ymnighetshornet.
Jag slängde ett öga på Clove, som var i full gång med att använda sin största kniv på en mörkhårig kille. Ett litet leende spelade i mina mungipor. Clove såg verkligen inte mycket ut för värden utifrån, men så fort man fick se henne hantera sina vapen så ändrades ens synsätt på henne drastiskt. Hon var inte längre en liten flicka som gillade marmeladsmörgåsar, utan en hänsynslös mördare.
En pojke, som måste ha varit mer korkad än Marvel, kom springandes mot mig. Jag stod still och väntade in hans drag. Väntade på att han skulle vända sin kurs. Men tydligen var killen så dum att han trodde att jag stelnat till av rädsla inför honom och hans spetsiga pinne.
När hans pinne var en meter ifrån min mage vejde jag undan och tog ett stadigt tar runt hans arm och drämde honom så hårt jag kunde i marken. Jag hörde något knäckas i honom, men var inte helt säker på vad det var. Tydligen var det varken hans skalle eller hans ryggrad, för han reste sig upp igen, och pekade sin pinne mot mig igen. Min mun kröktes nu upp i det leende som jag nästan uppbådat vid synen av Clove och hennes knivar.
”Vart kommer du ifrån?”, frågade jag killen med benhård röst.
”Distrikt s…sju!” han försökte verkligen låta väldigt stark, men jag hörde hur hans röst bräcktes när det gick upp för honom att han skulle dö vilken sekund som helst.
”Okej, sju…” Du får fem sekunders försprång, spring åt vilket håll du vill, och så jagar jag dig sen. Du ska få en ärlig chans, eftersom att du bara har en pinne att försvara dig med. Han spärrade upp ögonen, som om han trodde att jag inte talade om sanningen för honom och sen började han springa så fort hans ben förmådde.
”…Tre… Fyra… Fem!” vrålade jag och började springa efter honom. Jag sprang förbi Glimmer som lagt händerna på en pilbåge. Hon fick in en fullträff på en tjej med råttfärgat hår. Jag flinade och ökade hastigheten och kom lätt ikapp killen från sju. Sedan sparkade jag till hans ben, så att han ramlade ner på marken och fick ansiktet rakt i en blodpöl.
Jag placerade min känga mot hans nacke, så att han inte skulle kunna flytta på sitt huvud, utan var tvungen att ligga kvar med ansiktet i någon annan spelares blod.
”Så sju… Du fick ett försprång, en chans att överleva. Hur kommer det sig att du inte tog den?” jag visste att huvudstaden älskade vad som hände just nu. Det var helt klart att jag var i bild. Jag uppbådade Enobarias min i huvudet. Hon måste le stort när hon såg vad jag höll på med. Gloria såg säkert bara rädd ut. Det gladde mig, Gloria förtjänade lite spänning i vardagen. Mina föräldrar måste också titta, det var obligatoriskt att se startstriden i distrikt två. Jag kunde inte låta bli att undra vad de tänkte om mig nu. Kanske fattade de att det fanns en chans att jag skulle vinna, och då skulle de väl bli stolta över mig? Det återstod att se när jag kom hem.
Jag lät mitt sinne vandra tillbaka till arenan, och pojken som kämpade på marken för att ta sig upp.
”Kunde du inte springa ordentligt efter att jag slängt dig i marken? Jag ber om ursäkt… Det var verkligen inte meningen att göra illa dig…” Pojken försökte få något ur sig. Men eftersom att hans läppar var pressade mot den blodstänkta marken så gick det inte speciellt bra. Det lät bara som ett plågat gurglande…
”Eller… Vid närmare eftertanke så var det nog meningen”. Jag sparkade till pojkens tinning så att han dog direkt av en spräckt skalle.
Jag tittade upp precis i tid för att se Glimmer sätta sig över Peeta. Hon flinade stort och drog sin yxas egg mot hans rosiga kinder. Man kunde nästan se adrenalinet pumpa runt i hans ådror när Glimmer borrade in den kanske två millimeter i honom.
”Du är min nu, Lover boy!” hon skrattade stort och strök ner mot hans hals med yxan. Det såg riktigt sensuellt ut, publiken måste verkligen stå på sina tåspetsar. Glimmer såg ut som om hon skulle kyssa honom, och det skulle inte förvåna mig om hon gjorde det samtidigt som hon slungade yxan i hans bröst.
”VÄNTA!” Peetas röst fick Glimmer att dra upp yxan lite ”Vad är det?” undrade hon. Peeta andades två djupa andetag innan han fortsatte.
”Jag vill hjälpa er! Kan jag inte få gå med er? Jag är jättebra på att ordna med mat och jag lovar att jag inte ska rymma. Jag lämnar ifrån mig mina vapen! Jag lovar!”
Jag började automatiskt springa mot Glimmer och Peeta. Hon fick verkligen inte göra vad jag såg att hon övervägde i sin trånga hjärna.
”Åh… Vad trevligt! Kan du verkligen baka bröd så som du sa att du kunde i din intervju?”
”Det är klart!” tydligen var det brödet som fick Glimmer att stiga av honom. Sedan räckte hon honom sin hand och drog upp honom på fötter.
”Kan du steka pyttipanna också?” Undrade Marvel när han skakade Peetas hand, och sedan fortsatte han med att säga att han själv ”bara kunde steka korv blandat med potatisbitar”. Han verkade inte fatta att det var nästan i princip samma sak som pyttipanna. Men eftersom Marvel verkligen inte spelade i samma liga som majoriteten av resten av mänskigheten när det gällde intelligens så fick man inte döma honom för mycket över hans korkade uttalanden som han hela tiden klämde ur sig.
”Glimmer? Vad fan håller du på med?” vrålade jag och nådde fram till henne. Hon tittade undrande på mig. Ibland var hon lika korkad som Marvel.
”Vad fan ska vi med honom till? Du kan steka din mat själv! Du behöver ingen blond kille från distrikt tolv som ska göra det åt dig!”
Jag gick fram och grabbade tag i Peetas jackkrage. Hans stora skrämda blå ögon tittade bedrövat på mig. Man såg att han var verkligt oroad över vad som skulle hända med honom nu. Han kämpade hårt för att hålla sin andning stadig, men det gick inte så bra, han hyperventilerade istället. Jag höjde min knytnäve för att smälla till honom så hårt jag kunde i ansiktet bara för att hämnas på hans distrikt, men såklart vrålade Glimmer ”Sluta!”
”Varför då?”
”Jag vill ha honom! Han är mitt offer, det var jag som fånade honom från början, och om någon ska bestämma när han ska dö så är det jag! Okej?” hon frös mig till is för en sekund när hon talade. Precis så lång tid som Peeta behövde för att rycka sig ur mitt grepp.
”Okej Glimmer, men bara för denhär gången! Och om han rymmer så är det ditt problem… Eller förresten, det kommer det inte att vara, för vi…” jag slängde en blick på Marvel, Clove och Patricia som samlats kring scenen ”…dödar dig om något skulle gå fel med honom. Fattar du?”
Glimmer betraktade nedstämt mig med sina stora gröna ögon. Jag ångrade genast vad jag sagt. Hon förstod säkert inte felet i det hon gjort. För henne var Peeta bara en gullig blond pojke som kunde baka bröd, och inte någon som skulle kunna försätta oss i trubbel.
”Kom hit”, jag vinkade Glimmer till mig. Hon såg inte helt säker på om hon skulle göra som jag sagt åt henne eller inte. Kanske inte så konstigt egentligen, jag hade ju precis hotat henne till döds. Men tillslut bestämde hon sig för att komma fram ändå, och jag sträckte ut armarna och höll henne hårt och kärleksfullt mot min kropp.
”Du vet att jag aldrig skulle skada dig. Okej? Jag är bara lite skakad efter adrenalinkicken som kom med striden!” Hon tittade mig djupt in i ögonen med lättad blick och kramade mjukt tillbaka. Det märktes att det här var något som hon hade väntat på ganska länge och jag kände hur hon andades avslappnat. Hennes blonda huvud slappnade av mot min axel. När tanken att bryta nacken av henne nu när jag hade chansen flimrade igenom mitt medvetande slutade jag hålla henne pressad mot min kropp.
”Okej Cato”, viskade hon och log brett. Jag flinade lite besvärat tillbaka. Och sen spände jag ögonen i Peetas blåa igen.
”Om du ställer till något fuffens Peeta Mellark så hänger jag upp dig i ett träd och låter Clove göra om ditt söta rosiga ansikte! Och sen ska jag personligen se till att Katniss får se dig blöda där innan jag knäcker nacken av henne inför dina snart döda ögon! Är det här helt klart för dig?” Peeta nickade ivrigt och vågade sig sedan ett steg närmare Marvel, som inte fattat vad som hänt.
Jag tittade mig runt på platsen runt ymnighetshornet. Jag fick det till sammanlagt tolv kroppar runt mig. Sju killar och fem tjejer. Precis när jag tagit en närmare titt på dem som jag själv dödat ljöd kanonen. Den sköt elva skott, en för varje död deltagare. Tydligen hade ingen hunnit dö utanför blodbadet vid ymnighetshornet än. Och tydligen fanns det en levande deltagare runt oss. Marvel gick runt och skakade på liken, och hittade en liten pojke som fortfarande levde. Precis när Marvel skulle sticka sitt spjut i honom, lovade han att programmera om minorna som funnits placerade runt startplattorna. Det lät som en ganska bra plan, så Glimmer fick hålla koll på honom medan Marvel, Peeta och jag staplade maten, sovsäckarna, medicinen och resten av det som funnits vid ymnighetshornet i en stor stapel som blev säkert två meter hög. Sedan lämnade vi honom och Patricia där, för hon skulle se till att han inte gjorde något korkat, och han skulle som sagt återanvända minorna.
”Så… Nu tar vi och letar efter folk i skogen. De lär vara trötta.” För första gången sedan imorse hörde jag Cloves sockersöta stämma. Hon var fruktansvärt blodig, och jag såg att hon haft det minst lika bra som vi under dagen. Hennes knivar såg inte ut att ha blivit använda, så blankpolerade var de. Men vi som sett henne slåss visste att de allihop var mer än väl använda på hennes offer… Sedan började vi som inte var utvalda till specialuppdrag vandra in i skogen, där vi antog att det gömde sig minst fem deltagare. Om vi hade tur skulle de allihopa vara döda nästa morgon…
Clove
Elva döda, tretton kvar, varav sju var med i vår allians. Oddsen var knappast gynnsamma för de övriga spelarna. Vi var inte bara överlägsna i antalet, allihopa (utom möjligtvis pojken från Distrikt 3) var även starka. Till och med Peeta hade ju gett oss en uppvisning i träningscentret med den där tyngden han kastat iväg. Det enda problemet var nu bara att de andra vid det här laget antagligen var djupt inne i skogen.
Alla plockade på sig så mycket saker de orkade bära, men det jättelika tältet som stått allra längst in vid ymnighetshornet gick inte att ta med sig, så efter att Cato hotat Amadeus, pojken från Distrikt 3, till livet gick han med på att låta honom vakta det som blev över av bytet.
”Om minst lilla sak är borta när vi kommer tillbaka ska du få ångra att vi inte tog livet av dig direkt”, morrade Cato i hans öra innan vi andra begav oss in i skogen.
Glimmer hängde på Catos arm trots att hon mycket väl måste ha märkt hur besvärad han blev av det, och Marvel gick bakom och gav dem ilskna blickar samtidigt som han höll ett öga på Peeta. Jag samtalade med Patricia. Hon var faktiskt helt okej, och definitivt bättre sällskap än de där tre tillsammans.
”Okej”, sa jag medan vi patrullerade fram på ett led i skogen mig och Patricia i täten. ”Elva är döda, vi vet inte riktigt vilka men det lär vi ju märka ikväll. Sju är med i våran allians. Vilka är de sista fem?”
”Tjejen från femman, hon rödhåriga, och killen från tian.”
”Båda elvorna, den lilla flickan och så Thresh.”
”Och hon. Katniss. Fy fan vad hon ska få lida när vi får fatt i henne.”
Plötsligt tog en idé form i mitt huvud, en av mina bättre sådana. Jag vände mig mot Peeta som gick strax bakom mig och tog ett hårt tag i hans arm så han verkligen skulle förstå att det var jag som bestämde.
”Lyssna jävligt noga, Lover Boy”, väste jag åt honom. ”Du vet var hon är va?”
Han fick anstränga sig väldigt hårt för att inte se rädd ut, men det spelade ändå ingen roll. Skräcken lyste så starkt i hans ögon att det var ett under att hans knän inte darrade. Han behövde knappast fråga vem ”hon” var, för det fanns ingen förutom Katniss som jag kunde syfta på.
”Nej”, svarade han och det märktes på honom att han inte ljög. ”Men jag vet vart hon kan tänkas ta vägen. Jag kan hjälpa er om ni vill, men i sådana fall vill jag inte bli behandlad som en fånge.”
De andra hade stannat för att höra på vad han hade att säga, och jag utbytte en blick med Cato. Hans ansikte var förvridet i en min av hat. Det fanns ingenting i hela världen som han önskade sig mer än chansen att genomborra Katniss äckligt spinkiga kropp med sitt svärd, jag kände honom tillräckligt bra för att kunna lista ut det. Så när jag svarade Peeta var det faktiskt mer för Catos skull än min egen.
”Sure”, sa jag. ”Om du är så ivrig att bli av med din flickvän. Eller var bara det där ett litet skådespel?” Jag flinade och i ögonvrån såg jag hur Glimmer gjorde detsamma.
Peeta grimaserade. ”Nej, nu missförstår du mig”, förklarade han och bet sig i läppen. ”Jag vill inte att hon ska dö, men det finns ju bara en som kan komma ut levande härifrån, eller hur?”
”Och det skulle vara du eller?” sköt Patricia spydigt in. Vi andra garvade åt honom.
”Det vet inte ens Seneca Crane”, fortsatte Peeta allvarligt. ”Men trots att Katniss fick så höga poäng...”
”Vad var det egentligen hon gjorde? Slickade dem i röven eller?” frågade Cato bitskt.
Peeta bara ryckte på axlarna. ”Ingen aning, hon sa det inte till mig. I alla fall så vet jag att hon inte är tillräckligt stark för att överleva det här. Och ju förr hon lämnar det här stället, desto bättre.” Hans ansikte förvreds i en plågad min.
Nu var det min tur att rycka på axlarna. ”Visst. Det är väl vår bästa chans. Men om du försöker lura oss om minsta lilla sak så är överenskommelsen bruten och du ska få önska att du aldrig blev född.”
”Inga problem”, svarade Peeta oberört. ”Varför skulle jag göra det? Ni är ju min bästa chans att överleva.”
De orden verkade övertyga resten av karriäristerna, så jag antog att han knappast skulle bli ett problem. Glimmer kunde anställa honom som kock eller nåt och få honom att laga pyttipanna till Marvel, men bara så länge han ledde oss till henne. Katniss. Så länge skulle han bli benådad. Men så fort hon var död och han inte längre var till någon nytta, då skulle jag minsann döda honom själv. Ett snabbt jack över pulsådern bara, som ett tecken på tacksamhet. Han kunde tro vad han vill om sin egen överlevnad, men det var inte han som skulle komma ut härifrån med livet i behåll.
Vi fortsatte genom skogen medan mörkret sänkte sig ned över arenan. Marvel gnällde lite om att han var trött i benen efter några timmars vandring, men vi andra hånskrattade bara åt honom. Det var nu det var den bästa tiden att jaga de andra spelarna.
Plötsligt projicerades Panems emblem på himlen, och vårt lilla fälttåg tog en paus för att se på när bilder av de fallna spelarna visades. Förutom killen från Distrikt 9 som jag hade dödat först av alla hade jag även lyckats få ned två spelare till, den krullhåriga killen från Distrikt 6 samt en till från femman. Glimmer delade ut lite torkat kött till allihop som vi satt och gnagde på medan bilderna visades. Både Cato och Marvel skröt högt om hur det hade gått till när de dödat sina offer. Peeta satt bara tyst och såg på med allvar i blicken.
Vi fortsatte vår vandring. I någons ryggsäck hade vi hittat två par glasögon som man kunde se klart i mörkret med, så Patricia, som jämt och ständigt berättade för oss vilken god syn hon hade, samt Glimmer gick i täten och spejade ut bland buskagen i jakt på spelare.
Plötsligt ropade Patricia till och pekade upp mot himlen. Det var svårt att se för oss andra, men om man koncentrerade sig riktigt noga gick det att uppfatta en tunn pelare av rök som kom från ett ställe längre in i skogen. Nu blev det fart på allihopa och vi skyndade oss fram genom skogen. Vårt första offer efter själva blodbadet var så gott som klirrat.
The Arena
Cato
Jag steg upp på scenen med den mest sammanbitna min jag kunde uppbåda. Ceasar log brett mot mig när jag placerade mig tillrätta i fåtöljen bredvid honom. Han såg smått galen ut i sin midnattsblå kostym. Men det var bra att han hade den, för då behövde jag inte fokusera lika mycket på publiken, utan kunde fundera på glittret i hans kläder istället.
”Så, Cato, du, precis som din distriktpartner och Katniss, har anmält dig som frivillig i år, och vi såg ju på slåttern hur lätt du skakade av dig dendär killen. Hur kom det sig att du ville vara med?” Ceasar var fruktansvärt bra på att låtsas intressera sig för folks känslor och liv. Det var nästan så att jag gick på hans skådespeleri själv.
”Jag antar att… Att jag vill visa för Panem att distrikt två fortfarande har gnistan kvar, som alltid. Dessutom är de det här som jag är bra på, ni såg ju min poäng, eller hur?” Jag tittade menande på publiken, där nästan alla nickande instämmande. Ceasar höjde på ögonbrynen och det var inte svårt att lista ut vad han tänkte på. Han tänkte på Katniss elva, och det fick mig att bli förbannad inombords. Inte ens i min egen intervju så lämnade hon min emotionella närhet.
”Såklart du ska visa Panem vad du går för. Men du ser ju ut som en ganska trevlig kille, så vad är din strategi då? För som man ser på din siffra så måste du ju kunna något”, han log ett bländande leende, och jag tog långt tid på mig att svara. Panem satt med andan i halsen, och medborgarna var mina för några få sekunder.
”Jag kan inte säga på rak arm vad min strategi innebär… Allt jag kan säga är att de inne på arenan inte lär vara kvar där så speciellt länge.” Min glödande blick och mitt stenansikte mötte Ceasars glada lugna. Han log ett brett leende.
”Åh, det verkar som om du har ganska klart för dig vem som ska vinna det här. Men säg mig, Cato, om du nu skulle förlora, vem ska få åka hem då?”
”För det första kommer det inte på fråga att jag inte åker hem, men om jag nu skulle dö av en hjärtattack eller något så vill jag att Clove ska få åka hem. Vi kommer trots allt ifrån samma distrikt och jag gillar hennes sätt att se på saker.”
Ceasar log och började på sin avslutningsfras:
”Tack Cato, det här var verkligen en intressant intervju, nu måste vi tyvärr fortsätta”. Han klappade sina händer, och det gjorde publiken också. Jag mötte bara Enobarias blick och märkte att hon var riktigt missnöjd med min prestation att spela gentleman.
Resten av intervjuerna fram till distrikt fem var ganska mediokra. Spelarna var så små att jag skulle kunna mosa dem som kackerlackor under min skosula. Men i femman fanns det en ganska intressant deltagare. Det var flickan som tittat på mig och Clove när vi kramats i träningscentret.
”Jag vill vinna såklart… Men jag vill gärna slippa döda någon”, hennes röst var lugn, självsäker slug och mjuk.
”Det blir nog ganska svårt, det är ju trots allt det som en del av spelen bygger på…” suckade Ceasar.
”Jag kommer på något”, hon var väldigt säker på sin sak. Det hörde till och med Marvel, som tittade frågade på Glimmer, som låtsades att han inte existerade.
Efter femmans intervjuer följde ett långt led helt fruktansvärt mesiga insatser. Katniss Everdeen var värst av alla. Hon kunde inte sluta babbla om hur fantastiskt det var i huvudstaden och hur god mat det var. Dessutom snurrade hon runt i sin klänning som om hon var en jäkla femåring med ballerinakjol. Jag var ganska säker på att inget mer kunde hända efter att hon gått ut. Vad skulle den lilla gulliga puttinutti Peeta från hennes distrikt kunna göra för att släta över Katniss prinsessmisstag? Ingenting. Jag flinade mot Clove, som log precis lika brett som jag. Hon förstod nog att vi båda bättrat på våra chanser att vinna något enormt med våra intervjuer, som lätt varit de två bästa.
Men precis när jag, Clove, Enobaria och Gloria höll på att gå iväg med vårt glada segertåg så hörde vi något komma från scenen som fick mig att vilja döda Peeta nästan lika mycket som jag ville vrida nacken av Katniss.
”Då tycker jag du vinner spelen och åker tillbaka hem. Då måste hon gå ut med dig!”
”Tja Ceasar, jag tror inte att vinna spelen kommer att hjälpa mig särskilt mycket…
”Och varför inte, om jag får fråga?”, Ceasar såg uppriktigt orolig ut.
”För att hon kom hit med mig.”
Enobaria tog genast tag i min arm, och pressade sina långa guldiga naglar ner i huden på den för att hindra mig från att springa fram till Peeta och slå till honom så hårt på käften att hans blankpolerade vita tänder trillade ut. Clove såg också frustrerad ut, och Gloria höll sina beniga fingrar i ett stadigt grepp runt hennes handled.
”Det är inte värt det, ni ska ändå in på arenan imorgon, ni kan ta itu med honom då!” Clove och jag utbytte en blick som sade att ”om vi fick tag i Peeta eller Katniss, så skulle deras familjer aldrig någonsin kunna få en mardrömsfri natt igen.” Jag kunde riktigt se den spinkiga blonda tolvåringen som var Katniss syster ligga och vrida sig i plågor på sin säng, och ropa efter mamma och pappa. Tanken gjorde mig lite gladare och höll mig ifrån att sparka sönder en glasruta i hissen som vi åkte upp till distrikt tvås våning i.
En middag stod framdukad på bordet, Enobaria höjde på ögonbrynen åt den och sade högt och tydligt för att vi inte skulle missa ett ord att: ”Ni ska inte äta mycket kolhydrater ikväll. Det gör en dåsig och jag vill inte ha två hösäckar inne på arenan imorgon? Förstår ni?”
Jag tittade henne djupt i ögonen och nickade. För jag ville inte vara en hösäck som inte dög till någonting.
Vi satte oss tillbords, men olyckligtvis var jag fortfarande mätt sedan frukosten, och uttrycket på Cloves ansikte sade mig att hon nog kände ungefär detsamma.
”Sååå spännande det ska bli att se er inne på arenan imorgon! Jag är helt säker på att ni båda två kommer att vara helt exemplariska spelare, och att Seneca Crane kommer att bli så överväldigad av er storhet att han inte skickar alltför många otäcka saker på er när ni ligger och sover.” Gloria kvittrade entusiastiskt ur sig detta och Clove besvarade Glorias uttalande med en äcklad blick. Jag stirrade bara stint ner i min tallrik tills reprisen av våra intervjuer började.
Clove såg fantastisk ut i sin orangea klänning som glimmade som solljus. Med hennes starka attityd fick den henne att se ut som om hon redan vunnit hela hungerspelen, och att nu var det segerturnén som väntade. Min intervju var bara hemsk att se på. Jag hatade att se mig själv på tv, och att tvingas se mig själv prata på den gjorde inte det hela bättre.
”Cato, varför gjorde du inte som jag sa åt dig?” fräste Enobaria halvvägs igenom min fruktansvärda intervju,
”För att det inte kändes som mig själv.” Med de orden svepte jag ifrån sällskapet för att gå och duscha av mig sminket som Grevalia tvunget skulle använda på mig. Visst hade jag hade sett farlig ut, men smink var verkligen inget som tilltalade mig.
Jag knappade som vanligt bara in något på duschen, och med min vanliga tur så fick jag bubblorna som sprutade ur munstycket att lukta honung. Med tanke på hur de kändes mot kroppen så skulle jag inte bli förvånad om det visade sig att det verkligen varit riktig honung. Det tillhörande schampot luktade socker, och efter duschen kände jag mig som en stor söndagsfika. Lukten av honung var dessutom helt omöjlig att få bort från huden, hur mycket man än gnuggade med frottéhandduk
Jag drog på mig pyjamasbyxor och sedan bäddade jag ner mig själv i sängen. Helt ärligt så saknade jag Clove där bredvid mig. Inte för att jag ville att vi skulle göra något speciellt, men det hade känts härligt igår när hon verkligen litade på mig som en riktig vän. Jag suddade snabbt bort bilden ut huvudet, det var inte tillåtet att tänka såhär längre, för det fanns en relativ chans att Clove inte ens levde imorgon eftermiddag.
Det tog mig ungefär tio minuter att förstå att det inte skulle gå att sova på en stund, så jag bestämde mig för att gå över till Clove ändå, även om det inte var speciellt passande. Om det här nu var hennes sista kväll så kunde hon få slippa vara ensam.
”Hallå?”, jag knackade mjukt på hennes dörr, men det lät ingenting där inifrån, så jag öppnade dörren, för att finna att hon inte var i sitt rum. Hon stod i badrummet, man hörde vattnet ifrån kranen porla, och dessutom hörde man ett ljud av en tandborste som drogs mot någons tänder. Eftersom att tandborstning inte var en speciellt privat del av dagen så gick jag in i badrummet, och sekunden efter ångrade jag det.
Clove borstade inte alls tänderna, hon stod och duschade, och ljudet som jag trott var tandborsten visade sig vara ett skum som lät när bubblorna sprack. Jag frös till is för ett ögonblick, oförmögen att röra mig. Sedan tvingade jag mig själv att ta mig samman och smög ut så tyst jag kunde, för att hon inte skulle märka att jag sett henne duscha. Hon hade stått med ryggen mot mig, så lyckligtvis hade hon ingen aning om vad jag nyss sett.
När jag lade mig ner i sängen hade jag en bild av Cloves nakna kropp inetsad i huvudet, och den vägrade att försvinna. Jag försökte verkligen tänka på något annat, men det gick inte att glömma hennes fina mjuka rygg och allt annat som jag olyckligtvis inte kunnat hålla mig ifrån att studera de få sekunderna jag sett henne avklädd.
Efter en stunds tänkande på Clove lyckades jag dock somna, och det kändes som om jag sovit ett helt liv när jag vaknade på morgonen. Klockan var tjugo i fem och jag visste att jag var alldeles för uppspelt för att somna om, så jag beställde in ett paket med kex som jag satt och tuggade på hur länge som helst.
När Gloria och Clove kom förbi en lång stund senare för att plocka med sig mig till hungerspelen så log de båda stort.
”Naaw, är det gott med kexelikex?” flinade Clove. Jag blev inte arg på henne, bara väldigt road, för om hon bara vetat vad jag sett dagen före så skulle hon förstå att om jag velat, hade jag kunnat flina hundra gånger bredare än henne…
Clove
Vi skulle bli satta på var sin svävare, Cato och jag. Innan det var dags för avfärd som Enobaria för att vinka farväl. Hon gav mig till och med en snabb omfamning.
”Du grejar det här”, mumlade hon i mitt öra innan hon släppte taget om min midja. ”Snart ses vi igen.”
Cato gav mig bara en blick innan han tog tag i silverstegen som svävaren hissat ned, men den blicken sa mer än tusen ord skulle ha kunna gjort. Det gjorde så ont bakom revbenen när han vände bort huvudet och långsamt hissades upp i svävaren. Nästa gång jag skulle se honom var inne på arenan, och då aldrig mer vara min vän längre utan bara en konkurrent. En jävligt farlig sådan, dessutom.
Jag greppade silverstegen och jag hissades upp i min egen svävare. Ström gick genom kroppen på mig och fick mig att bli fastnaglad i stegen medan en oaktsam kvinna tryckte in en spruta i armen på mig.
”Din spårsändare”, förklarade hon kort.
Det stack till, men smärtan gjorde mig inget. Jag var van vid sådant. Dessutom kändes det som om någonting exploderade i magen på mig när jag insåg att inom någon timme skulle jag befinna mig inne på arenan, men utan att veta om det var av glädje eller nervositet. Kanske båda två.
Danyelle mötte mig på svävaren. Hon skulle få följa mig hela vägen till den lilla startkammaren innan arenan. Ärligt talat så hade jag hellre haft Enobaria med mig, för hon hade i alla fall både klass och humor. Jag hade aldrig riktigt förlåtit Danyelle för vad hon fick mig att genomlida på invigningsceremonin.
En måltid doftade av någon exotisk krydda som jag inte kunde komma på namnet på var framdukat på ett bort. Danyelle petade i sig någon buljong medan jag lassade i mig så mycket mat jag kunde. Jag skulle knappast lida av matbrist inne på arenan efter att ha erövrat ymnighetshornet tillsammans med de andra karriäristerna som planerat, men det var alltid bra att ladda upp med så mycket energi som möjligt ifall någonting oväntat skulle inträffa. Dessutom mådde jag så illa av den mäktiga maten att den där klumpen som höll på att växa sig större och större i magen knappt kändes av.
Jag lutade mig tillbaks i stolen och betraktade Danyelle. Idag hade hon lösögonfransar gjorda av fjädrar, och det roade mig att se på hur de kittlade henne precis nedan för ögonbrynen.
Det går ungefär en halvtimme, och sedan täcks fönstren för. Det kan bara betyda en sak – vi ska alldeles strax landa på arenan.
När svävaren väl har landat blir jag eskorterad in i min startkammare tillsammans med Danyelle. Jag fick duscha (den här gången var jag noga med att inte trycka fram något schampo eller liknande, jag ville inte lämna ett doftspår efter mig på arenan) och sedan hjälpte Danyelle att klä på mig. Alla spelare hade likadana kläder, och i år var det ett par brungula byxor, en ljusgrön blus, ett kraftigt brunt bälte samt en tunn svart jacka med kapuschong.
”Du har ingen maskot med dig från ditt distrikt, va?” frågade Danyelle mig.
Det tog mig en stund att förstå vad hon syftade på. Sedan gick det upp för mig. Varje spelardeltagare hade rätt att ta med sig någonting från sitt distrikt in på arenan, som minne. Självklart hade jag ingenting med mig, det var det sista jag tänkte på när jag anmälde mig som frivillig.
”Nä”, svarade jag.
”Det var just så jag tänkte”, sa Danyelle belåtet och letade lite i sin ficka. ”Här.” Hon sträckte över ett litet halsband till mig med en hjärtformad berlock på. ”Någonting ska du väl ha som utmärker dig där inne på arenan. Den blev godkänd av granskningsrådet Jag har designat den själv.”
Trots att halsbandet antagligen bara skulle vara i vägen inne på arenan lät jag Danyelle knäppa det. Jag var faktiskt väluppfostrad nog att visa henne lite tacksamhet.
”De underkände faktiskt en ring från hon flickan från Distrikt 1...”
”Glimmer.”
”Ja, Glimmer var det ju. Hon hade en förgiftad ring med sig. Granskningsrådet konfiskerade den såklart.”
Typiskt huvudstads-skvaller. Jag ville inte verka oartig men kunde inte låta bli att irritera mig på Danyelle. Hon verkade lyckligtvis uppfatta hur lite jag faktiskt intresserade mig för samtalsämnet och håll därför mun medan hon satte upp mitt hår i någon märklig hästsvans. Sedan satte vi oss ned i soffan som stod framställd och väntade på signalen.
Och dem kom efter inte alltför lång väntan. Samma robotaktiga kvinnoröst som i glashissen i träningscentret meddelade att det var dags för mig att gå och ställa mig på metallplattan.
Danyelle följde efter mig som om hon vore en liten hund. ”Lycka till!” kväkte hon ur sig precis innan en glascylinder hissades ned mellan oss och metallplattan jag stod började långsamt röra sig uppåt. Plötsligt slog mig att detta var stunden jag väntat så väldigt länge på. Det kändes så overkligt, som om ingenting hände på riktigt. Jag kunde inte förstå det.
Och utan förvarning blev jag bländad av skarpt solljus. Allt blev vitt jag och jag måste skugga ögonen med handen för att kunna se någonting. I bakgrunden vrålade Claudius Templesmiths röst ut en välkomstfras. Där framme glänste ymnighetshornet i sin traditionella, guldgula färg och runtomkring sträckte sig en gles tallskog. Bakom ymnighetshornet verkade det slutta nedåt, för där kunde jag inte se någonting. Spelarna stod i en perfekt cirkel med ymnighetshornet som mitt. Till höger om mig fanns en sjö. Bra. Då hade jag vattenproblemet löst på gång.
Som vanligt låg diverse nödvändigheter utspridda i cirkeln, det mest dyrbara närmast hornet och det oviktiga alldeles vid spelarnas fötter. Jag såg någonting glimta till i solen, och därborta, allra närmast ymnighetshornet, såg jag hur en uppsättning knivar bara låg och väntade på mig. Till och med från det här avståndet kunde jag se att det var de knivarna som hann bli mina favoriter under de tre dagarna i träningscentret. De knivar jag använde under uppvisningen för spelledarna.
Så ljöd gonggongen över arenan, och innan jag hade hunnit uppfatta det själv var mina ben redan på väg rakt mot knivarna. Det var knappt att jag lägger märke till spelarna runtomkring mig när jag spurtade fram över den hårt packade jorden under mina fötter, vilket kanske var rätt korkat i och för sig eftersom jag plötsligt blivit ett väldigt lätt mål. Men utan mina knivar var jag försvarslös.
Jag var snabb och var framme vid ymnighetshornet före någon annan. Utan att ens kasta en blick på de andra dyrgriparna greppade jag knivarna och vände mig om. Runtomkring mig slogs folk redan, trots att ingen ännu fallit. Tjugo meter framför mig såg jag till min stora glädje Katniss slåss med en kille jag trodde var från Distrikt 9 om en ryggsäck. Innan han hunnit märka någonting hade han en av knivarna i ryggen och föll ihop över Katniss efter att ha hostat ut blod i hela hennes ansikte. Så fylld av skadeglädjen rusade jag mot henne med kniven i högsta hugg. Nu jävlar skulle jag visa henne vem det var hon muckat med.
Jag slängde iväg kniven med perfekt träffsäkerhet, men sekunden innan jag gav upp ett glädjetjut lyckades Katniss hissa upp ryggsäcken hon nappat åt sig från den döde killen över huvudet och kniven fastande i den istället. Det var nästan så jag skrek rakt ut av frustration.
Katniss försvann in i skogen och jag hade inget annat val än att vända tillbaka till ymnighetshornet. Där fanns ännu en hel drös spelare att döda och även alla bra grejor att erövra.
I ögonvrån såg jag Cato vrida nacken av en liten tjej medan jag ryckte åt mig ännu lite fler knivar som låg på marken. Glimmer hade funnit en yxa och svingade den vilt runtomkring sig, och Marvel lyckades spetsa en brunhårig liten figur med sitt spjut. Precis som jag var de redan igång med slakten. Thresh såg jag ingenstans. Han var tydligen för feg för att vara med och slåss.
Jag träffade ännu en kille med en av knivarna. Vem det är visste jag inte riktigt, men det spelade ändå ingen roll när han vred sig i en pöl av sitt eget blod. Med flit trampade jag på hans huvud, täckt av krulligt, blodigt hår. Om man var så dum att man trodde att det fanns någon som helst chans att överleva blodbadet fick man skylla sig själv.
(Another sidenote)
//Blåmesen.
I'd Die To Win
Cato
Elva. Elva. Jag stirrade stint på tv-skärmen där den fruktansvärda siffran just blinkat. Blodet i mina ådror bultade bara med hat mot Katniss. Allt jag ville var att ta hissen upp till tolvornas våning, och döda henne, långsamt, plågsamt och osofistikerat.
”Oj”, pep Gloria bredvid mig. ”Ni får passa er för henne, om hon lyckades få ihop till en elva så måste hon vara bra på något!”
”Vi kommer inte behöva passa oss för henne. Jag ska döda henne först av alla. Det spelar ingen roll vad hon fått för jävla siffra när hon ligger och blöder på marken! Om det så behövs så sliter jag upp hennes bröstkorg med mina bara händer! Och om hon nu skulle överleva det så ska jag strypa henne med hennes egna inälvor!” Enobaria såg på mig med en menande blick, och jag fick lust att slå till henne också. Hon fattade visst inte hur det här kändes för mig. Jag hade haft högst poäng. Högst, tills den sista patetiska slynan från distrikt 12 synts på skärmen, och dendär fruktansvärda elvan blinkat över hennes äckliga porträtt. Clove och Gloria såg rädda ut, de var kanske inte lika vana som jag vid att faktiskt berätta om planer för att bräcka folk till det yttersta.
Jag reste mig upp, stormade in på mitt rum, och började dunka huvudet så hårt jag kunde in i väggen. Det var inte för att jag ville skada mig själv, utan bara för att jag var så fruktansvärt arg och besviken. Vad i hela världen skulle Katniss kunna ha gjort som överglänste vad jag presterat i det där rummet? Jag hade massakrerat dockorna till dess plastlemmar bara var damm i luften. Katniss kunde inte ha gjort det? Hon såg inte stark nog ut att kunna lyfta ett svärd överhuvudtaget. Men något fantastiskt måste hon ha gjort. För att ha något att göra bestämde jag mig för att ta en dusch. Kanske hade huvudstaden någon tvål som inte bara rensade bort smuts, utan tankar också.
Vattnet kändes kallt mot min hud. Det var en riktigt kall dusch, för det var det som jag behövde just nu. Något som kändes lika skarpt mot huden som bilden av Katniss kändes i huvudet. Hela badrummet luktade citron och någon varm och söt doft som jag antog var vanilj när tvållöddret blandades med vattnet. Jag borde antagligen gå och lägga mig, men när jag väl klivit ur duschen, torkat mig, tagit på mig underkläder och krupit ner under täcket förstod jag att det inte skulle gå att somna på ett bra tag. Mina muskler ville verkligen inte slappna av, de ville krossa Katniss skalle.
Jag började göra armhävningar för att ha något att göra, och kanske även för att trötta ut mig själv så att jag skulle kunna sova. Vad hade jag gjort fel? Vad kunde jag ha gjort för att få en lika bra siffra som Katniss? Varför var hon en bättre vinnare än jag? Varför? En snyftning slapp ur mig, och eftersom att jag flämtade samtidigt av ansträngningen som kom med armhävningarna så måste det ha hörts i hela lägenheten.
”Cato?” Cloves röst var precis utanför min dörr. Hon fick inte komma in, inte nu, absolut inte nu! Jag torkade bort tårarna med handryggen så snabbt jag kunde, men det var för sent. Hon hade redan öppnat dörren, nu stod hon i dörröppningen och tittade på mig med ledsna ögon. Hon såg ut att vara nästan lika bräckt över Katniss elva som jag.
”Ja?” Clove förstod att ilskan i mitt svar inte var riktad åt hennes håll, utan mot Miss Everdeen.
”Får jag sitta här en stund och planera mordplaner?”
”Visst.” Jag klappade platsen på golvet bredvid mig. Hon satte sig där, och hade med sig ett block med tillhörande penna. På den hade hon ritat upp en cirkel som jag antog var arenan. I mitten var ymnighetshornet ritat. Hon hade till och med skrivit upp olika miljöer som var uteslutna, och de som det var troligast att vi skulle hamna i.
”Så, ska vi börja med bergsterrängstaktiken?” hennes röst var skarp och visade på att hon faktiskt lät mig vara en del i hennes plan på hur vi skulle döda de andra deltagarna. Kanske var det för att vara snäll, eller så var det bara för att hon behövde mig. En känsla sade mig att det var båda.
”Okej, vi vet att vi har konditionen att klättra, och vi är helt okej på att göra det, så jag föreslår att om vi nu ska vara på ett berg så placerar vi vårat läger högt upp, så att vi kan spana ut på resten av deltagarna under oss.”
”Mhm”
”Eller har du någon bättre idé, blåmes?” hon gav mig en vänskaplig box på axeln. Jag besvarade med att rufsa till hennes så välborstade och stylade hår. Hon log ett gulligt flickaktigt leende, som jag aldrig sett henne le innan.
”Så om vi hamnar på en savann då?”
”Då… Då kastar vi sand på folk tills de dör!” Cloves leende sprack upp i ett litet skratt när jag föreslog att kasta sand. Det var verkligen den sämsta planen någonsin. Men visst hade Katniss säkert tyckt att det var sjukt irriterande att gå runt med en massa sand i ögonen?
Jag bestämde mig för att släppa lite på mig själv, och började skratta med Clove. Vi hade för första gången en riktigt rolig konversation som båda njöt av.
”Och när vi kommer tillbaka till huvudstaden så kommer de kalla oss för sandmonstrerna från distrikt två! Vem bryr sig om en eldflicka när man kan få sand i sina underkläder?”
”När vi kommer tillbaka så köper vi en helvetes massa sand och dränker distrikt tolv i det, som revansch för att deras spelare fick högre poäng än vi!” vi föll ihop på golvet i en hög och skrattade tills vi fick andnöd. Jag och Clove skulle verkligen se fantastiska ut med vars en stor grävskopa som bara skyfflade upp en massa sand över de förvånade minerna på människorna i distrikt tolv.
”När vi kommer tillbaka så skaffar vi oss kläder helt gjord…” Clove avbröt sig mitt i meningen och tittade ner i golvet som om hon precis kommit på något fruktansvärt. Samma sekund som hon tittade upp för att se mig i ögonen igen så nådde insikten mig också. Det var helt omöjligt att ett ”vi” skulle existera efter spenen. Blicken vi gav varandra blev djupare och skammen skymtade i bådas ögon.
Jag ville berätta för Clove hur mycket jag önskade att vi kunde vinna båda två. Jag hade ingen lust att döda henne. Just i detta ögonblicket så ville jag bara ha henne i min famn och skydda henne från allt farligt som fanns utanför mitt rum i träningscentret. Hon såg inte ut som om hon skulle göra motstånd om jag försökte.
”Clove, kom lite!” min röst var inte hotande, inte desperat heller, utan erbjudande på något sätt. Hon flyttade lite närmre mig, jag lade armen runt henne och Clove lutade sitt huvud mot min axel.
”Vi får väl…” jag gäspade stort innan jag fortsatte: ”ta vara på tiden som vänner vi har kvar…”
”Mm…” Clove hade gjort sig väldigt bekväm på och hennes mjuka långa hår kittlade mot min nakna rygg. Hennes tonfall var trött och man märkte att hon kände sig så pass säker att hon skulle kunna somna så.
”Du, i övermorgon så… Så är vi ute och jagar deltagare på arenan. Och en av oss kommer inte hem igen… Det här är våra två sista dagar med rent samvete…” först när jag yttrade orden förstod jag vad de verkligen betydde. Det här var vår näst sista dag med någon värdighet kvar- för även om jag vann, så skulle jag aldrig bli densamme. För jag skulle förlora min bästa vän på arenan. Den enda personen som jag faktiskt tyckte var okej skulle dö.
Jag tittade ner på henne, för hon hade börjat andas djupare.
Hon hade somnat, och hennes alltid så spända ansiktsdrag var avslappnade. De mörka ögonfransarna vibrerade lite varje gång som hon drog in ny luft i sina lungor. Jag strök en mörkbrun lock in bakom hennes högra öra. Hon såg så oskyldig ut. Som om hon var en liten fågelunge som precis kläckts och nu låg och sov nöjt och säkert uppe i ett stort träd. Som om de hungriga rovdjuren försvunnit för alltid, som om hon aldrig skulle behöva känna samvetskval över något någonsin.
Jag hade inte hjärta att flytta på Clove, så jag lade mig ner på golvet, hennes huvud gled ner på min bröstkorg, men jag lät det ligga kvar. Sedan slöt jag ögonen för att sova där bredvid henne på den mjuka mattan som klädde stället på golvet där vi låg.
Jag somnade snabbt och började genast drömma. Jag, Glimmer, Marvel och Clove var de enda deltagarna i spelen, vi sprang allt vad vi orkade mot ymnighetshornet, som glänste med en konstig orange glans. Marvel ramlade på vägen mot den, och med ett obehagligt knak bröt han sin ryggrad då jag råkade trampa på hans fallna kropp. Under tiden hade Glimmer och Clove hunnit ta vars ett vapen, och Glimmer kastade sin yxa i huvudet på Clove. Synen av min sistriktpartners livlösa kropp på marken fick mig att vilja gråta. Min kropp ryckte till, och så var jag vaken. Morgonljuset speglades i Cloves bruna hår. Hon sov fortfarande.
Clove
När jag vaknade följande morgon vilade mitt huvud fortfarande mot Catos bröst. Han var redan vaken och tittade ned på mig med ett litet leende lekande över läpparna.
”Godmorgon, sömntuta”, sa han. ”Drömt några söta drömmar?”
Det förvånade faktiskt mig att jag inte blev särskilt generad över faktumet att jag somnat på Cato. Om han hade velat hade han kunnat slänga ur sig något spydigt och jag hade förvandlats till en tomat, men nu var tonfallet i hans röst snarare roat än hånfullt. I mitt nyvakna tillstånd gick en tanke om att han påminde lite om en storebror genom mitt huvud. En väldigt sexig sådan, alltså.
”Mm”, svarade jag, gäspade stort och sträckte på mig. Jag var alldeles stel i nacken efter att ha sovit i en så konstig ställning. ”Hur mycket är klockan egentligen?”
”Tjugo över nio”, sa Cato efter att ha slängt en blick på klockan. ”Jag har varken hört Gloria eller Enobaria uppe än. Ska vi gå och se om det finns någon frukost?”
Jag nickade till svar och vi reste upp oss båda två för att gå ut i matsalen. Som vanligt var ett antal olika delikatesser uppdukade på bordet. När doften av nystekt omelett nådde mig började tarmarna röra frenetiskt på sig i magen.
Cato flinade åt mig. ”Hungrig?”
”Som om inte du håller på att svälta ihjäl”, muttrade jag till svar.
”Jag slår vad om att du inte ens klarar av att äta hälften så mycket som jag kan.” Hans läppar kröktes i ett retsamt leende.
Bakom mina revbenen tändes en liten låga vid tanken på en chans att visa honom att jag minsann orkade med minst lika mycket som honom. ”Upp till bevis då, blåmes.”
Med dem orden inleddes vår ätartävling. Vid det laget då Enobaria och Gloria kom upp hade jag och Cato satt i oss flera skålar gröt, en halv vattenmelon, ett antal liter blåbärsmjölk och vad som kändes om flera ton äggröra. Dessutom hade Cato tryckt i sig oräkneliga många kex. Vi hade nog ätit tills vi antingen sprack eller kräktes upp allihop om inte Gloria avbrutit det genom att en smula äcklat berätta att vi nu skulle förbereda oss inför intervjuerna ikväll. Jag skulle tydligen få börja att tillsammans med Enobaria diskutera hur vi skulle presentera mig inför kamerorna medan Gloria tydligen förväntade sig att kunna förvandla Cato till en riktig gentleman, vilket i mina öron lät ungefär lika genomförbart som att få Enobaria att tatuera in ”Jag älskar Gloria Glove” i sin panna.
”Oavgjort för stunden kanske, men nästa gång ska jag fan spö skiten ur dig, blåmes”, morrade jag till Cato innan vi skiljdes åt för stunden.
Han skrattade rakt ut. ”Dream on, sweetheart.”
Enobaria drog mig otåligt i armen. Hon verkade ha lite svårt att förstå när jag och Cato verkligen var sura på varandra på riktigt och när vi bara skämtade med varandra. Fast i och för sig, hade man slitit strupen av någon med sina tänder kanske man hade lite problem med känslosvallet.
Vi slog oss ned i vars sin fåtölj i vardagsrummet. Enobaria betraktade mig med en så glödande blick att jag undrande vilken människa som egentligen gömde sig där bakom den skinande raden av guldtänder.
”Hm”, mumlade hon för sig själv. ”Vad ska vi ta oss till med dig?” Hon lade huvudet på sned och jag fick känslan av vara en lerklump, redo att formas till vad som än önskades.
”Vadå?” fräste jag, besvärad att behöva betraktas som ofullständig. ”Det är väl inget fel på mig?”
Enobaria skrockade roat för sig själv. ”Jag menade inget illa, lilla vän.” Hennes röst dröp av sarkasm. ”Vi måste bara finna en personlighet till dig som folk lägger på minnet. Vad tror du själv att du klarar av att spela? Är du en bra aktris?”
”Oj”, svarade jag, överrumplad av den plötsliga frågan. ”Jag har aldrig haft chansen att spela teater någon gång, men jag är inte helt kass när det gäller att ljuga.”
Enobarias rödmålade läppar sprack upp i ett stort leende. ”Utmärkt”, sa hon och lutade sig belåtet tillbaka i fåtöljen. ”Vad sägs att vi gör dig intelligent, självständig och stark? Visst, du kan ingå i en pakt med de andra, men inte för att du behöver det utan för att du vill veta var du har dem. Hur låter det?”
Jag bara nickade, hade inte riktigt någon åsikt om det hela. Trots att farbror Nathan varnat mig så många gånger litade jag faktiskt nu på att Enobaria visste bäst. Hur skulle det annars komma sig att Distrikt 2 haft så många sponsorer vartenda år?
Enobaria ställde mig vad som kändes som tusen frågor där jag skulle spela min roll som en ung och stark kvinna med mycket glöd i, och när jag efter många timmars slit hade lust att slå henne hårt i ansiktet nickade hon tillslut godkännande.
”Nå”, sa hon. ”Med lite mer inlevelse och engagemang ska det nog fungera. Försök att inte se så sur ut bara.”
”Det kanske inte är så lätt när du tvingar mig att svara på en massa idiotiska”, snäste jag till svar.
”Åh, jag hade gärna sluppit”, skrattade Enobaria fram. ”Det är knappast för min egen skull jag ställer upp på det här, unga fröken. Du borde skratta dig lycklig över att jag ens kastar bort min värdefulla tid på någon som med största säkerhet ändå kommer dö inom några dagar.”
Jag flög upp från fåtöljen så häftigt att den välte bakom mig. ”Jag kommer inte att dö!” vrålade jag i hennes ansikte. ”Jag vet att du inte tror på mig och att ni håller på den där dumma Cato båda två bara för att han kanske har mer muskler än mig, men jag har i alla fall någonting mellan öronen till skillnad från honom. Skit samma om du tror att han kommer vinna, jag behöver inte din bekräftelse. Jag klarar mig utan din jävla hjälp.”
Enobaria lyfte imponerat på ögonbrynen. ”Precis den glöden har jag letat länge efter. Om du kan lyckas behålla den utan att slå ned Caesar Flickerman ska du nog se att du tar hem hela spelen.”
Osäker på hur jag skulle ta emot hennes beröm gav jag bara henne en så saftig blick jag kunde innan jag med bestämda steg klampade iväg till matsalen för att slänga i mig lite lunch.
Om jag tyckte att förmiddagen var hemsk så fanns det inga ord för att beskriva hur eftermiddagen skulle bli. Jag skulle tillbringa flera timmar tillsammans med Gloria där hon skulle lära mig ”grundläggande vett och etikett”, som hon själv kallade det. Tydligen var bara innehållet i min intervju halva biten, jag skulle nämligen lära mig att gå, sitta och le som en dam. Vilket innebar att Gloria tvingade ned mig i ett par stilettklackar och förväntade sig uppenbarligen att jag skulle lära mig att trippa omkring i dem utan att vricka fötterna av mig.
”Seså”, pep hon uppmuntrande. ”Det är inte så svårt. Nej, nu knäar du dem igen! Du måste sätta i hälen först, lilla vän.”
Jag svor så grovt att Gloria på slutet av dagen var nära till tårar. Hon såg omåttligt lättad ut när Danyelle klev in i rummet och bad mig följa med för att bli uppstylad och inklämd i någon klänning. Den här gången, som Danyelle själv uttryckte det, var min outfit ett riktigt mästerverk. Om orden var menade att ha en lugnad effekt på mig misslyckades det totalt, jag blev snarare ännu mer uppskrämd. Danyelle hade också kallat dräkten vid invigningen för ett mästerverk.
Till min stora lättnad var det inte så förfärligt som jag förväntade mig. I jämförelse med hennes förra kreation var det här det underbaraste plagg jag någonsin skådat. En orange, kort klänning med oräkneligt antal underkjolar hängde och väntade på mig på en galge i rummet bredvid. Danyelle såg nöjd ut när jag provade den och min första tanke när jag såg mig själv i en spegel iklädd klänningen var att hon faktiskt fått mig att se söt ut.
Clarkson sminkade mig i olika nyanser av guld och brons, Kathie flätade upp håret i en komplicerad fläta och Joy gav mig glittrande lösnaglar. Till sist fick de mig att kliva i ett par skor som var precis lika hemska som de Gloria tvingat mig att öva i, och för första gången i mitt liv kände jag mig tacksam gentemot henne.
Jag mötte resten av vårt team vid hissen. Cato hade på sig någon svart, blank kostym och såg sammanbiten ut. Av någon anledning fick jag känslan av att han inte gillade att vara på scen.
”Jaha”, mumlade jag retsamt i hans öra i hissen på väg ned. ”Ska du hålla upp dörrar för mig och bära mina väskor efter dina gentlemanslektioner hos Gloria?”
”Håll mun”, muttrade han surt. ”Jag hade redan lidit tillräckligt mycket idag innan du skulle komma med dina små giftiga kommentarer.”
”Öh, och det kommer från rätt person?” Jag viftade lite med fötterna för att visa mina skyhöga klackar. ”Du är man. Du behöver inte lära dig att gå i sådana här.”
Han bara flinade till svar.
Nästan alla spelardeltagare var redan där, bara tolvorna fattades. Det var redan dags att gå upp på scen och jag hann för ett ögonblick tänka den ljuvliga tanken att Katniss och hennes medspelare skulle missa alltihop innan de båda kom stövlande ut ur hissen. Hon var klädd i en klänning täckt av diamanter som bildade former av eldslågor över hela tyget. Den såg ut att väga minst ett dussin kilo och hon verkade ha lite problem att röra sig i den ordentligt. Inombords skrattade jag rått. Det var min kväll ikväll.
Alla tjugofyra spelare tågade ut på scenen. Ett antal stolar stod utplacerade i en halvcirkel, och där förväntades vi sitta medan spelarna blev intervjuade, en efter en. Nedanför scenen vrålade publiken av upphetsning när de fick syn på oss. De älskade oss redan. Vetskapen fick mig att bli en smula lugn. Så länge jag höll mig till planen fanns det knappast någonting som kunde gå fel.
Glimmer var först upp till Caesar Flickerman som hade kommit instruttande och slagit sig ned i sin vanliga fåtölj, i år med midnattsblå peruk och matchande kostym. Det var inte svårt att se vilken personlighet hennes mentor Cashmere hade skapat åt henne, i en genomskinlig klänning och med det där långa håret var hon så sexig att det var ett under att inte Cato, som satt på stolen bredvid mig, fick stånd.
Näste man upp var Marvel. Han drog några dåliga skämt men Caesar Flickerman skrattade vänligt åt dem i alla fall, så att inte Marvel skulle framstå som alltför dum.
”Men Marvel, hur har du egentligen det med kämpaglöden?” undrade Caesar Flickerman. ”Hur gärna vill du egentligen vinna?”
Marvel sprack upp i ett korkat leende. ”Jag ska minsann vinna spelen om jag så ska dö på kuppen!”
Caesar klappade honom på axeln och skrockade roat. ”Det ska nog inte bli några svårigheter att ordna, grabben. Tack så mycket för att du kom hit ikväll!”
Applåder och applåder, Marvel reste sig upp och gav ett fånigt flin till publiken innan han slog sig ned oss hos andra.
Det var först då nervositeten kom. Den kändes som om någon slagit mig hårt i magen. Jag hörde knappt vilka ord Caesar Flickerman använde för att presentera mig, plötsligt var jag snubblade på väg över scenen till fåtöljen som stod vid hans sida.
”Goddag, Clove”, sa Caesar vänligt när jag tagit plats bredvid honom. ”Du tvekade knappast en sekund innan du slängde dig fram mot scenen där på Slåtterdagen. Hur kom det sig att du var så ivrig?”
För att jag tränat inför det hela mitt liv, skulle det självklara svaret ha varit. Men det var ju förbjudet. Plötsligt stod det still i hjärnan. Vad skulle den Clove Enobaria skapat åt mig ha sagt?
”Varför skulle jag inte vara det?” svarade jag så självsäkert jag kunde. ”Jag menar, hur kan man inte låta bli att ta chansen när den dansar förbi framför ögonen på dig?”
”Chansen att få göra vad då?” Caesar gav mig en blick. Hans budskap var tydligt: var inte rädd för att bre på.
”Att få vistas här, äta delikata måltider och gå i sådana här kläder. Titta själva, har ni någonsin sett så vackra skor förut?” Jag viftade med fötterna och klackskorna glittrade i scenbelysningen. Från publiken hördes mängder av ”ah” och ”åh”. ”Arenan må vara en utmaning, men det är också utmaningar som får mig fortsätta kämpa.”
”Men hur är det med familjen därhemma då? Är du inte rädd att aldrig mer få träffa dem?”
Jag viftade bara bort det. ”Äh, de ser jag snart igen”, svarade jag leendes. ”Rätt som det är så har jag vunnit spelen och kommer hem med mer lyx och flärd än de någonsin sett förut.”
Caesar skrockade lågt. ”Du har bra självförtroende, Clove, vilket är något väldigt positivt. Säg mig, var kommer all den säkerheten ifrån?”
Jag tvekade en sekund. Svaret var tvunget att låta äkta. ”Inifrån mig själv”, beslutade jag mig till sist för. ”Jag vet att jag är stark och smart. I mitt distrikt har jag sett saker som gett mig skinn på näsan. Klarar jag av det, klarar jag av den här arenan också.”
”Du har många tuffa konkurrenter i år, dock”, replikerade Caesar allvarligt. ”Blev du inte nervös när du såg hur höga siffror en del speldeltagare lyckades få ihop?”
Jag kastar en snabb blick åt Katniss håll. Det är så tydligt att det är henne han syftar på. ”Äsch”, svarade jag benhårt och vände blicken rakt in i kameran. ”Vad de har för siffror spelar ingen roll när de ligger och jämrar sig i sitt eget blod.”
Några i publiken drog häftigt efter andan. Kanske hade jag skrämt en del, men jag hade i alla fall givit dem ett intryck nu. Glädjen vällde upp inom mig i form av en liten låga i bröstet.
”Jag skulle gärna tala mer med dig, men tyvärr är tiden slut nu”, avslutade Caesar. ”Lycka till, Clove, så kanske vi ses om inte alltför lång tid.” Och så blinkade han åt mig med ena ögat.”
Jag gick tillbaka till stolarna så långsamt jag kunde förmå mig själv. Precis när jag satte mig ned reste sig Cato upp. Våra blickar möttes i ett ögonblick, och en glimt i hans ögon bekräftade att det gått precis så bra som det kändes.
The Gamemakers
Cato
Mitt huvud dunkade när jag gick upp på morgonen. Jag var inte riktigt säker på om Clove varit i mitt rum på riktigt och jag valde att anta att det bara varit en desperat dröm. Det var antagligen bäst så. Fast vad skulle det egentligen göra om det var sant? Hon skulle ändå vara död om några dagar, och då skulle jag slippa henne för alltid.
”Värst var du ser butter ut”, fnissade Gloria när jag kom ut till frukosten.
”Jag hade konstiga drömmar!”
”Ja? Jag trodde du haft en trevlig natt!” spottade Clove ur sig. Hennes blick sade mig att nattens händelser var samma och att hon var mer bräckt över hela grejen än vad jag var. Det var trots allt min plan att hon skulle bli känslomässigt förvirrad, och hon hade fallit pladask för det.
”Jag hade en trevlig natt!” Mina ögon mötte hennes och vår blick var lidelsefull. Nästan som om båda var små barn som just lekt en lek som flippat ur och vi båda ångrade oss. Skillnaden mellan oss var bara den att det var jag som föreslagit att vi skulle leka från första början. Min idé. Mitt initiativ…
Efter frukost var det dags att träna igen. Jag såg inte fram emot det. Men vi skulle få våra poäng och det var den viktigaste delen av de tre dagars träning vi hade att utreda i huvudstaden. Tyvärr var det också den dag som mitt huvud surrade av mest frågor. För visst hade Cloves händer på min rygg känts bra. Men jag antar att det var för att hon var tjej och jag kille. Jag menar, hallå?! Vem gillar inte att ha en tjej i sin säng på natten? Men det kändes bra på ett annat sätt också. Där i mörkret kändes det nästan som hon brytt sig om mig, som om jag brytt mig om henne. Det gjorde jag såklart inte.
Efter en stund tvingade jag mig in i sovrummet igen, där jag plockade av lakanen på min säng. Jag ville inte ha Cloves DNA i där längre. Om hon tvunget skulle ha det där så fick hon faktiskt ligga i sängen… Och göra lite nytta…
Jag drog på mig träningsbyxor, men struntade i tröjan, bara för att distrahera de andra deltagarna under träningssessionen. Det fanns verkligen inte roligare saker att göra i huvudstaden än sådana småbus.
Gloria tittade lite konstigt på mig när hon föste in mig och Clove i hissen, för att lämna över oss åt den enda stunden på dagen som vi faktiskt var helt ostörda. Clove studerade mig i hisspegeln med höjda ögonbryn och nedstämd blick. Jag visste nästan exakt vad hon tänkte på. Nämligen hur hon skulle pressa ner sina känslor för mig ner i djupet av sitt hjärta igen, så att de inte ställde till några problem för henne.
Jag gjorde ett hastigt ryck, och tryckte upp henne hårt mot väggen, fortfarande utan tröja. Min arm låg mot hennes hals, så att om hon försökte göra motstånd skulle jag kunna trycka till med den, och så skulle hennes luftflöde kapas och hon skulle svimma. Jag väntade en stund med att ta till orda för jag ville att hon skulle känna hur min bröstkorg hävdes mot hennes innan hon fick veta vad jag hade att säga.
Efter ungefär tio sekunder spottade jag, med gråten i halsen, ur mig: ”Du är död Clove, förstår du inte det? Vad du än gör kommer inte att skada mig, för du kommer dö! Fattar du?” hennes blick var förbannad, och jag såg att hon helst av allt skulle vilja slå till mig. Men hon visste att det var jag som hade övertaget när hon stod upptryck mot väggen. Vad skulle hon kunna göra med sina små tjejarmar?
”CATO?! Vad håller du på med?! DU vet MYCKET väl hur det ligger till med reglerna för att ge sig på en annan spelare innan ni kommit in på arenan!” Atalas röst ekade runt hela träningshallen. Hissen hade tydligen nått sin slutdestination.
”Ja. Det vet jag! Men hon kommer fan och lägger sig i min sä…” jag hann inte avsluta meningen, för Clove gav mig en rak höger, den träffade mitt vänstra kindben.
”CLOVE! Jag antar att du också beh…”
”Det spelar väl ingen roll om jag spöar honom här eller i våran lägenhet ikv…” nu var det min tur att avbryta Cloves mening genom att smälla till henne. Rakt över tinningen, så hårt att hon föll i golvet. Hennes kropp låg där, och ansiktet var upplyft och frågande. Hon kunde tydligen inte ta sig samman, än mindre finna ord för vad hennes ögon sade mig just i detta ögonblick.
”Shit… Förlåt!” jag lät skärrad, för jag hade verkligen inte menat att klippa till henne så hårt. Det bara hände, som så många andra saker alltid hände runt mig.
Jag räckte henne min hand, och förvånansvärt nog tog hon den. Jag höll hårt i den, hjälpte henne upp och drog henne närmare mig, i en kram som jag hoppades skulle släta över slagsmålet vi just haft. Det var trots allt hon som slagit mig först. Självförsvar var väl tillåtet i träningscentret? Eller? Annars var jag körd.
Cloves andedräkt kändes mot min hals. Den var varm, och fick mig att vilja ha mera. Det var något mjukt med Clove som inte ens jag kunde förneka att jag gillade. Bara vänskapskänslor såklart, men hon var säkerhet, värme och… Hemma på något sätt.
Hennes armar besvarande omfamningen, nästan välkomnade den. Jag lutade mitt ansikte mot hennes mjuka mörkbruka hår, som luktade väldigt gott. Fruktigt men ändå på något sätt…
”Vad fan håller ni på med?” Glimmers röst skar igenom rummet och avbröt mina tankar på frukt. Den skulle kunnat skära sönder hjärtat på vem som helst, utom mig. Men hon hade rätt, vad fan höll jag på med? Tjejen jag egentligen skulle döda stod jag nu nästan och hånglade med. Det var inte bra att spela min plan så långt ut i kanterna.
Jag släppte Cloves avslappnade, men förbryllade kropp och såg på skaran av deltagare som samlats runt oss. Lyckligtvis fanns inte Katniss och Peeta ibland dem. Faktum är att det bara var tre personer som sett oss utom Glimmer, och det var Marvel, den lilla bruden från distrikt 11 och någon tjej med illrött hår och ett ansikte som såg slugt och ironiskt ut.
”Vad fan glor ni på, jävla småglin!” jag höjde min knytnäve mot de två små tjejerna som tittade så intresserat på mig och Clove.
”Vi är bara vänner, och om ni så mycket som vågar tro något annat…” jag vände mig mot Clove, nickade och lämnade henne bakom mig för att träna kondition i hinderbanan som så fint var placerad i mitten av träningshallen. Jag kände Cloves blick bränna i nacken, hennes förebrående, överlägsna blick.
”Cato? Cato!”, Glimmer var precis bakom mig. Jag stannade för att väntade in henne. Hon sprang upp vid sidan av mig och log ett av sina mer sliskiga leenden.
”Ja..?”
”Varför har du ingen tröja på dig?” hennes blick lyste av lycka, och jag kände mig besvärad över min lätta klädsel
”Jag… Har ingen aning…”
Hon fnissade och lade en hand på mig mage, bara för att retas antog jag. Men hennes beröring betydde inget för mig, så det spelade egentligen ingen roll vad hon gjorde. Hon skulle kunna få runka av mig om hon ville det. Om hon ville slösa bort sina sista dagar på att ta på folks magar var inte jag den som skulle hindra henne. Marvels ord dök upp i mitt huvud ”CATO FÅR JAG TA PÅ DIN MAGE?” jag kunde inte hålla mig för skratt, utan började asgarva. Folk från distrikt 1 var verkligen inte speciellt oberäkneliga. Man skulle kunna lista ut allt om dem på fem minuter.
”Vad är det som är kul?” Glimmer lät besvärad.
”Jag är… Öh… Kittlig! Det… Öh… Kittlar jättemycket när du håller handen sådär.” Hon log och drog bort handen. Jag gav henne ett falskt leende och gick bort för att träna med pilbåge, bara för att visa dendär dumma Katniss att jag kunde. Om jag hade tur så fanns det ingen sådan på arenan och då var hon ett lika lätt byte som pojken från samma distrikt.
”Cato?” Cloves röst klingade i mitt vänsteröra. Hon stod tydligen precis bredvid mig. Jag vände mig om så att vi stod mittemot varandra.
”Ja?”
”Vi spöar skiten ur alla därinne på arenan!”
”Ja det gör vi!” jag och Clove skakade hand. Inte bra på att vi skulle döda tolvorna, utan i handslaget bestämde vi också att vi inte skulle spela fler spel med varandra. Vi var samma personer som vi varit dagen då vi åkte från slåttern till huvudstaden.
Inte huvudstads-Cato-och-Clove.
Clove
Eftersom detta var den sista träningsdagen var det efter lunch dags för att visa upp sina kunskaper för spelledarna. Marvel var halvvägs genom sin efterrätt när hans namn ropades upp i högtalarna, och trots att han blev lite vit i ansiktet knep han ihop läpparna och reste sig beslutsamt upp.
”Lycka till, gubben!” kvittrade Glimmer efter honom innan han försvann in genom dörrarna till träningslokalen.
Den gick en kvart. Glimmer babblade lite nervöst på om någon kusin hon hade för att inte verka ängslig, men det syntes i hennes stirriga blick i alla fall. Hon var nästa man att bli poängsatt av spelledarna. De började alltid med Distrikt 1 och räknade sedan uppåt, den manliga deltagaren före den kvinnliga. Vilket innebar att efter Glimmer och Cato skulle det vara min tur.
Glimmer ropades upp och hon försvann iväg. Jag och Cato satt kvar vid vårt bord. Han andades högt. Undrade lite i förbifarten om han var nervös. I så fall syntes det inte på honom, han såg snarare sammanbiten ut än skakis.
”Så”, började jag för att det inte skulle bli en pinsam tystnad. ”Är det svärdet som gäller därinne?”
Han nickade bistert åt mig. ”Japp. Och knivar för din del, antar jag?”
Jag gav upp ett skratt. ”Hur kunde du gissa?”
”Inte så svårt”, log han. ”Dessutom är de nog inte så svårimponerade, de där spelledarna. Du och jag är det bästa de kommer att få se i år, så för vår del kommer de inte vara snåla med poäng.”
Det gladde mig faktiskt att han sagt ”du och jag” och inte bara varit sådär överlägsen som vanligt. Det var väl slut på det, hoppades jag. Vi skulle ha händerna tillräckligt fulla med Glimmer och Marvel och den där tjejen från Distrikt 4 som Glimmer envisades med att dra in i vårt gäng. Hon hade väl insett att jag inte var något bästismaterial. Jag tyckte egentligen inte om att umgås med tjejer överhuvudtaget.
Plötsligt ljöd Catos namn genom matsalen. Han torkade sig runt munnen med handryggen och ställde sig upp. Plötsligt slog det mig hur livsfarlig han såg ut. Lång, kraftig och barbröstat så man tydligt såg hans sixpack. Inte underligt att den där snorungen från elvan stirrade med så mycket fruktan i blicken på honom.
”Vi ses sen då”, sa jag.
”Hejdå”, sa han.
Han dröjde sig kvar med blicken i en sekund innan han vände sig om. När jag såg hans bastanta ryggtavla försvinna ut genom dörrarna fick jag en konstig känsla av att smeka honom längs med ryggraden, bara för att se om det kändes lite varmt och mjukt som jag mindes det, men känslan var över på ett ögonblick.
Jag återgick till att äta citronsorbet med sked i snabb takt, men glassen bara växte i magen till en stor klump. Tillslut mådde jag så illa att jag sköt ifrån mig glasskålen med avsmak. Spelledarna skulle knappast bli särskilt imponerade om jag spydde på måltavlan.
Istället iakttog jag de andra deltagarna. Ikväll, när poängen visades, skulle det avslöjas på riktigt vem av dem som var ett hot och vem som skulle falla i första striden. Min blick fastnade på killen från Distrikt 11, skulle han verkligen utgöra ett hot? Skulle jag behöva ångra att jag inte ansträngde mig mer för att övertala honom att joina vårt gäng?
”Distrikt 2: Dracodente, Clove.”
Den kvinnliga, robotaktiga rösten fick mig att hoppa till. Shit. Jag hade ju knappt hunnit förbereda mig!
Fast besluten om att inte ett spår av den nervositeten jag faktiskt kände skulle synas klädde jag mig själv i en min av arrogans, sträckte på ryggen och släntrade fram över golvet som om jag redan hade vunnit spelen. Jag skulle få höga poäng, det visste jag ju redan. Karriäristerna brukade få ungefär åtta till tio poäng. Jag skulle väl sluta på en åtta eller nia, med en nypa tur på en tia. Tillräckligt för att jag med intervjun som hjälp ändå skulle få ett handfull sponsorer efter mig.
Dörren smällde igen bakom mig med en smäll. Träningslokalen, som i vanliga fall var fylld till bredden med dunsar, utrop och utmattade spelares tunga andetag var nu tyst sånär som på surrande från lysrören i taket. På läktaren satt spelledarna uppradade. Deras miner var så stela att man kunnat ta dem för marmorstatyer. Jag lade märke till att några plastmodeller saknades i vänstra hörnet. Cato hade tydligen gått helt in för att puckla på dockor.
Jag gick med målmedveten steg fram till knivkastnings-stationen. I nacken kände jag hur spelledarna följde mig med sina brännande blickar. Vapnen låg snyggt uppradade och bara ropade på mig att ta dem i handen. Jag valde ut dem som under dessa dagar blivit mina favoriter och vände mig mot måltavlan. För syns skull siktade jag knappt innan jag slängde iväg dem. Pang. Pang. Pang. Alla tre träffade nästan mitt i prick.
Snabbt slängde jag en blick på spelledarna. Jo, visst såg i alla fall några av dem beundrande ut? Men de allra flesta hade fortfarande kvar samma stenansikte som innan. Seneca Crane verkade inte ha rört sig en millimeter. Nåja. De hade nog tränat i ett antal år nu för att behålla sina pokerfaces.
Jag fortsatte att slänga lite knivar på olika grejer i salen: några måltavlor på andra sidan salen, mitt i prick på en av färgburkarna på kamouflagestationen och, snyggast av allt, precis på nästippen på en av plastmodellerna.
Förväntansfullt vände jag mig mot spelledarna igen, och nu var det några av dem som nickade belåtet mot varandra. En glädje spred sig hela vägen ut i fingertopparna. Hade jag möjligtvis lyckats skrapa ihop till en nia eller tia?
”Tack så mycket, Clove Dracodente”, sa Seneca Crane med djup stämma. ”Du har tillåtelse att gå nu.”
Jag bugade mig, man kunde aldrig vara nog artig när det gällde huvudstadsinvånare. Sedan tvingade jag mig själv att gå lugnt och sansat mot hissen. Inte förrän dörrarna slog igen bakom mig tillät jag mig själv att ge ifrån mig ett högt tjut av glädje och lättnad. Nu jävlar, nu jävlar skulle jag visa tolvorna!
Cato väntade på mig strax bredvid hissen när jag klev in i vår lägenhet. Leendet som hans läppar var krökta i var nästan läskigt självbelåtet.
”Får jag gissa”, sa han innan jag ens hunnit öppna munnen. ”De visade sina äckligt vita tänder i så stora leenden att mungiporna var uppe vid öronen?”
Jag kunde inte låta bli att spricka upp i största leendet jag någonsin lett och var tvungen att motstå en impuls att krama om honom.
”Jajamensan”, skrattade jag nästan fram. ”Och efter att ha sett din uppvisning tjöt till och med Seneca Crane av lycka?”
Då gjorde han det i alla fall, lutade sig fram och svepte in mig i en omfamning. Någonstans i mitt undermedvetna frågade en liten röst vad vi höll på med. Kramar och beröm passade knappast in i vårt förhållande, där vi båda två visste att bara en av oss skulle komma levande tillbaka. Men jag bara struntade i det och lät honom lägga armen runt mina axlar medan vi tillsammans spatserade mot vardagsrummet där en Gloria, sprickfärdig av nyfikenhet, och en bister Enobaria väntade på oss.
”Nå, hur gick det?” Enobaria gav mig ett höjt ögonbryn och jag räckte ut tungan åt henne när Gloria inte såg.
”Awesome!” Jag kunde inte hålla inne ropet.
Gloria fnittrade lite nervöst. ”Nå, nu ska vi inte ropa hej förrän vi kommit över bäcken. Man vet aldrig vad som försiggår inuti huvudet på de där spelledarna.” Fast när hon såg Enobarias blick som skrek ”Glädjedödare!” rakt ut skyndade hon sig att tillägga: ”Men jag tror säkert att ni kommer få höga poäng, båda två. Säkert.”
Det fanns ingen anledning att behöva oroa sig. Marvel och Glimmer fick en åtta var, och alla fyra jublade när Cato lyckades kamma hem en tia. Enobaria gav honom till och med en vänskaplig och lagom manlig klapp på axeln.
”Grymt jobbat, gossen. Fram med blåbärskexen och fira nu!” Till och med vid ett sådant här tillfälle kunde hon inte låta bli att retas med honom.
En bild på mitt ansikte dök och på skärmen, och det sög till i magen på mig. Sedan blinkade en nia upp på skärmen.
Jag pustade ut och lutade mig tillbaka i soffan medan jag mottog mina handledares beröm. En nia, verkligen helt okej. Bättre än helt okej. Kanske inte samma effekt som Catos tia, men säkerligen bäst av de kvinnliga deltagarna och tillräckligt för att i alla fall några sponsorer skulle få upp ögonen för mig. Så länge Danyelle designade en godtagbar klänning till Caesar Flickermans intervjuer skulle det funka, och hon lärde ju inte göra samma misstag två gånger.
De allra flesta fick en femma eller sexa, ingenting man behövde lägga på minnet. Medelmåttorna föll oftast redan vid ymnighetshornet. Tjejen från Distrikt 4, Patricia, skrapade ihop till en åtta och den mörke snubben från elvan, Thresh fick jag reda på att han hette, kom upp med en nia. Hm. Inne på arenan fick man allt hålla ett öga på honom.
Sedan var det tolvornas tur. Peeta, som den manliga deltagaren hette, lyckades på något sätt få en hel åtta. Undrar vad han gjorde som imponerade sådär mycket på spelledarna? Och så dök hennes bild upp på skärmen. Katniss Everdeens. Som om hon ens hade någon chans i den här matchen. Det var mellan mig och Cato kampen om segern skulle stå. Sedan visades plötsligt en elva på tv-skärmen
Nobody Crashes
Cato
Jag väntade inte på att Atala skulle låta oss börja träna idag heller. Istället tog jag det tyngsta svärdet jag kunde hitta, och pucklade på en plastmodell tills den var helt trastig. Jag tänkte mig hela tiden att dockans ansikte pryddes av antingen Glorias hemska flin, Cloves självbelåtna arrogans, Marvels fula grimas eller Glimmers flickiga leende. Jag ville verkligen bara bryta nacken av allihop just då. Varför kunde de inte bara lämna mig ifred när jag så tydligt visade för dem vad jag kände?
Fast hur kände jag mig egentligen? Svaret var lätt. Arg, frustrerad, förbannad och resten av alla synonymer som stod för ilska. Jag var ledsen också, det gick inte att förneka. Det var därför jag slog så hårt på marionetten..
”Cato”, fräste Atala. ”Förstör inte utrustningen”.
”Håll käften”, fräste jag och drämde svärdet så hårt i en annan plastmodell att dess huvud föll ner på golvet.
”Så pratar du inte med mig, unge man!” hennes röst var djup och kraftfull, men jag kunde allvarligt talat inte brytt mig mindre.
”Bara låt mig vara ifred! Idiot! Låt mig bara vara ifred! Fattar du?!” jag lät henne inte svara, utan klättrade upp i nätet som ledde till plattformen i taket. Där uppe satte jag mig för att få vara ifred. Atala ropade nedanför, men jag hörde henne inte ordentligt. Allt jag hörde var dunkandet i öronen. Blicken började svartna, och om jag stått upp på plattformen hade jag troligtvis ramlat ner på golvet. Det var något som var fel. Inte bara något, nästan allt var fel. Jag började göra armhävningar till dess att jag höll på att spy. När et började kännas så lade jag mig bara ner, och lyssnade på deltagarna under mig.
”Vad tror du att det är? Han hälsade inte ens på mig idag!” Glimmers röst var skärrad, nästan sårad. Visst hade jag kanske inte varit helt schysst mot henne, men vafan? Hon var med i spelen för att bli dödad. Trodde hon på allvar att jag skulle kunna tycka om någon som skulle dö på arenan så mycket att jag brydde mig om deras känslor?
”Jag vet inte Glimmer, jag tror… Att han är trött eller nåt”, Cloves röst var uttråkad och väldigt frånstötande. Av någon anledning gjorde det mig stolt. Sedan kom jag på att Clove också var sur på mig, och då blev jag bara bedrövad igen.
”För han var så… Snäll igår…” Glimmer var tydligen för korkad för att förstå vad Clove menat med sitt repellerande svar.
”Glimmer”, Cloves röst var inte arg längre, utan den var nästan svag. ”Cato är inte snäll. Cato är verkligen inte snäll, och om du ursäktar så ska jag gå och kasta några knivar nu”. Jag uppfattade ljudet av hur Clove förflyttade sig bort från Glimmer med långa steg. Glimmer hade säkert ett frågande uttryck i ansiktet. En tår föll ner från mitt öga, men jag torkade genast bort den.
”Jag brukade frosta kakorna hemma i bageriet”, kom det ifrån ett helt annat håll av träningscentret. Den kom ifrån kamouflagestationen.
”Är det du som gör dem? Min syster brukar alltid stå och titta på dem tills man drar iväg henne. Jag lovar att hon skulle kunna stå där i flera timmar”. Plötsligt slog det mig att jag inte var här i huvudstaden för att gråta över en massa tjejintriger. Jag var där för att träna inför spelen. Jag var där för att bereda dödandet av Katniss Everdeen och Peeta Mellark på grund av deras patetiska dräkter och irriterande liv.
Min hjärna började genast jobba febrilt på taktiker hur man bäst skulle kunna möblera om flickans ansikte. Hur man kunde få hennes äckliga leende mungipor att för evigt peka neråt. Jag började klättra ner för nätet. När det bara var två meter kvar tog jag den kvarvarande biten med ett hopp, och landade stabilt på marken.
”Hej Cato”, hälsade Glimmer.
”Hej Glimmer”, flämtade jag uttråkat ur mig, och började spatsera bort emot knivkastningen. Jag gick medvetet dit för att träffa på Clove, som stod där och kastade knivar i måltavlorna så hårt att de nästan välte.
”Clove, vad är det?”, hennes besvarande blick sade nog, och jag visste att det var kört. Kört för henne inne på arenan. Hon skulle aldrig släppa vad jag sagt till Glimmer, såvida jag inte tog till jävligt drastiska åtgärder för att få hennes vanliga jag tillbaka.
”Clove, kan du svara på en sak?”, hon nickade till svar, fortfarande ovillig att tala såvida hon verkligen inte var tvungen.
”Du känner verkligen ingenting för mig va?” jag stirrade henne skarpt i ögonen, de sade mig att hon hade lust att döda mig med kniven hon höll i handen. Clove tittade snabbt bort, och slängde kniven mitt i den röda träffpricken tio meter ifrån stället där vi stod.
”Då gör det inget att jag gör såhär då?” frågade jag och tvingade upp hennes huvud genom att dra min handrygg mjukt mot hennes käkben. Hon tittade mig frågande och skeptiskt i ögonen, jag gav henne ett snett leende, och sen kysste jag henne. Bara för att testa vad som skulle hända. Jag kände ingen kärlek för Clove, men något med hennes attityd fick mig att vilja tänja ut mina gränser så långt det var möjligt.
Hennes läppar var mjuka, kanske lite torra, men fortfarande en av de bästa läppar jag någonsin kysst. De smakade sött, nästan som rörsockret jag köpt i godisaffären när jag var liten.
Jag lade mina armar runt henne och pressade henne närmare, hon besvarade inte min kyss, men ryggade i alla fall inte tillbaka. Jag drog bort huvudet och gav henne en överlägsen blick, väl medveten om att ingen kunde ha sett vad vi gjort, eftersom att jag stod med ryggen mot resten av salen. Det såg troligtvis bara ut som om jag och Clove pratat.
”Så baby, nu ska vi se hur det går för dig därinne på arenan”, flinade jag och vände henne i ryggen. Hon andades tungt bakom mig.
”Jag ska döda dig”, väste hon.
”Säkert sötnos!” svarade jag fortfarande smilandes och gick åt Peeta Mellarks håll. Han stod och målade på sina händer igen. Jag välte ner hans färger på golvet, med mening, i förbifarten. Sedan var det dags för oss deltagare att äta lunch igen. En plan hade börjat ta form i skallen på mig. Den var lämpad att förnedra de två flickor som skulle vara ringlade runt mitt lillfinger vid tiden då vi skulle göra Ceasars intervjuer.
Jag satte mig ner vid Glimmer och Marvels bord i matsalen. Clove satt också där, men det var tydligt att just idag var det ingen utom jag som brydde mig om att hon satt sig där.
”Så, var det ett trevligt träningspass?” frågade Glimmer med mjuk röst, frågan var riktad till oss alla, men hon tittade på mig när hon uttalade den.
”Nja, lite klibbigt, men annars helt okej”, jag tittade på Clove och inväntade hennes reaktion. Hon höjde på ögonbrynen och hennes blick var övermäktig, inte minsta lilla ilska eller frustration syntes i den. Hon var säkert arg på mig, men ställde sig över mig, så att jag inte skulle kunna bräcka henne så lätt. Men det skulle jag göra. Jag ville inte ha henne, jag ville att hon skulle vilja ha mig, för att då var hon lika svag som hon visat sig vara i hissen då morgonljuset speglats i hennes bruna hår. Jag visste dock att jag var ute på djupt vatten, för det var mycket viktigt att jag inte började tycka om henne, och jag tyckte ju inte precis illa om henne nu.
Bara för att börja bryta tankarna och testa mitt projekt vände jag mig mot Glimmer och viskade ett mörkt och manligt:
”Är det där inte en väldigt obekväm stol? Kom och sätt dig i mitt knä istället!” Glimmers ögon började gnistra som stenarna hon var döpt efter. Hon flyttade över till mitt knä så fort hon kunde, och jag tittade på Clove, vars blick mörknat…
Clove
Det var först då jag förstod, ögonblicket då Cato satt där med Glimmer i sitt knä och gav mig den där blicken. Jag förstod vad var han höll på med. Insikten gjorde mig så ursinnig att jag nästan gnisslade tänder. Glimmer var säkert så dum så hon föll pladask för honom, men inte jag. Jag hade mer vett än de där tre tillsammans. Och jag skulle minsann visa honom vem det var han muckade med. Inte än, bara. Han skulle få sina femton minuter av överlägsenhet först, så han skulle ha någonting fint att minnas när jag hade all makt över honom. Men snart.
Glimmer viskade någonting i hans öra som fick hans kinder att anta en mörkröd ton. Putti nutti, så söta de två skulle vara tillsammans då. Marvel och jag utbytte en blick, för fastän jag inte snackat någonting med honom ännu så satt vi ändå i samma båt.
”Tja”, sa jag. ”Vilken är din favoriträtt då?”
Han kunde uppenbarligen inte låta bli att tycka det var lite kul i alla fall, trots att det var hans misslyckade försök att starta en konversation vid lunchen igår som jag anspelade på. ”Pyttipanna”, svarade han med en rad vita tänder blottade bakom ett stort smile. ”Din då?”
”Inte ditt huvud på ett fat i alla fall”, log jag till svar. Det skulle säkert smaka vedervärdigt, lade jag till i tankarna men höll käften stängd. För tillfället var han det bästa sällskapet jag hade, och på sikt behövde vi faktiskt honom med i gänget.
Marvel fnittrade. Ja, fnittrade som en liten tjej. Jag kunde hålla mig utan brast ut i ett gapflabb åt hur löjligt det lät när det kom ur munnen på en bastant artonåring, men ingen skada var skedd för han verkade tro att jag tyckte att mitt eget skämt var så roligt. Jösses. Den här killen var ju helt tappad bakom en vagn.
Jag styrde in vårt samtal på hemdistrikten, för att ha någonting att tala om. Detta var det första steget i min plan mot Cato: att visa hur lite jag brydde mig om hans kyss. Jag kunde minsann hitta mycket trevligare och charmigare snubbar än honom på en röd sekund. När vi ätit klart och återvände tillbaka till träningslokalen övervägde jag att faktiskt gå fram till killen från Distrikt 12 och slänga ur mig någonting bedårande, bara för sakens skull, men lät bli av rent taktiska själ. Bara för att Cato var ett svin fanns det ingen anledning att det skulle gå ut över mig själv när vi väl kom in på arenan.
Stämningen var spänd i hissen när vi avslutat dagens träningspass. Inte sådär knäpptyst som igår, utan nu ekade tystnaden i tomrummet mellan oss. Även idag smygkikade jag på honom i spegeln. Var det verkligen de där hopknipna läpparna som varit så mjuka mot mina? Jag hade inte kysst honom tillbaka, vilket jag var glad för eftersom jag då kunde försvara mig med att jag tyckte han var motbjudande. Men ärligt talat så berodde det bara på att jag blivit så väldigt chockerad. Nu i efterhand förnekade jag det jämt och ständigt för mig själv, men det var någonting som hade vänt sig i magen på mig då hans läppar mötte mina. Som om en slumrande drake innanför mitt skinn nu börjat vakna till liv. Men jag slog det ifrån mig – för om det nu var sant så skulle jag se till att vyssja den där draken till sömns igen. Jag hade börjat glömma varför jag var här: jag skulle vinna spelen. Och jag var också tvungen att minnas de sista orden farbror Nathan sagt till mig: ”lite aldrig på Cato”.
Till skillnad från igår så babblade nu Cato för fullt på vid middagsbordet – om Glimmer. Så sa jag det till Glimmer och hon skrattade, har ni sett när hon slungade den där yxan mitt i prick? Glimmer hit och Glimmer dit, bla bla bla blablablabla... Och under hela tiden stirrade han mig stint i ögonen, för det var ju egentligen mig han ville säga det till.
Tillslut tystnade han äntligen, men fortfarande höll han vår ögonkontakt i ett järngrepp.
Jag gav honom det största leendet jag kunde uppbåda och sa med ljus, lättsam röst: ”Jag tycker verkligen att det är så himla trevligt att ni blivit så bra vänner, Cato!”
Han tappade masken i en sekund, stirrade på mig med öppen munnen innan han hann ordna upp ansiktsdragen igen.
Enobaria sparkade till mig under bordet och gav mig en menande blick. Undrade hur mycket av det här hon egentligen förstod. Kanske trodde hon att jag var förälskad i honom, och i så fall trodde hon fel.
”Åh, visst är det!” utropade Gloria som tydligen inte uppfattat sarkasmen i min röst. ”Jag blir nästan tårögd när jag tänker på att bara en av er kan komma levande ut därifrån.”
Efter det höll Cato munnen stängd, men det hindrade honom inte från att jämt och ständigt ge mig blickar drypande av gift.
Den kvällen gick inte och la mig förrän alla andra försvunnit in på mina sovrum. Enobaria passade sig noga för att nämna någonting om min och Catos relation, hon hade väl lärt sig en läxa av min reaktion igår. Jag satt nedsjunken i en fåtölj och zappade mellan hundratals olika kanaler där det bara gick skitprogram, propaganda från Huvudstaden eller klipp från gamla hungerspel. Då och då fick jag även en glimt av min egen paraddräkt, och jag blev lika förbannad på Katniss och hennes blonde medspelare varje gång.
Tillslut fick jag ändå ge mig. Jag stängde av tv:n, slank in på mitt rum och drog på mig någon mjuk, vit t-shirt. Lade mig i sängen och stirrade upp i taket. Självklart kunde jag inte sova. Alla tankar snurrade runt, runt så jag nästan blev yr. Låtsas Cato verkligen bara vara intresserad av Glimmer? Hade han bara kysst mig för att irritera mig?
Försiktigt satte jag mig upp i sängen. Månljuset silades in genom persiennerna från fönstret och bildade dansande mönster över det kala golvet. Tassade tyst över golvet med armarna i kors för att stänga ute kylan och gled ut genom dörrspringan. Det låg en sällsam stämning över lägenheten, var det verkligen här jag och Cato mördat varandra med blicken bara några timmar tidigare? Hur mycket kunde klockan vara egentligen? Två, tre?
Handtaget till Catos dörr brändes mot min hud. Ljudlöst gled dörren upp framför mig. Hans regelbundna andhämtning vittnade om att han slumrade sött där i sin bädd. Efter att så tyst som möjligt drog jag igen dörren bakom mig och smög på tå fram till hans säng.
I sömnen såg hans så väldigt mycket yngre ut. Om dagarna fick de missbelåtna rynkorna som mer än gärna tog form i hans hud honom att se ut som han var minst 25, trots att han bara var 18. Hade jag bara sett honom såhär så skulle jag ha chansat på att han var högst 14.
Aktsamt kröp jag ned under täcket bredvid honom. Han gnydde i sömnen, men vaknade inte än. I vanliga fall hade jag bara flinat åt hans svaghet, men nu, mitt i natten, var han som en helt annan människa. Hans försvarslöshet fick mig att vilja beskydda honom.
Jag makade mig närmre honom, slöt armarna kring den där muskulösa kroppen. Han vred på sig men jag släppte honom inte. Hans ögonlock fladdrade till innan han öppnade dem.
”Clove?” Rösten var hes, förvirrad. Kanske var han inte helt säker på om han drömde eller ej, men det var knappt jag heller.
”Ssch, blåmes”, hyssjade jag honom. Och sedan kysste jag honom.
Först blev han helt förbryllad och tycktes inte förstå vad som höll på att hända, men så kupade han sin hand runt min nacke och drog mitt ansikte så tätt intill sitt som bara var möjligt. Han läppar var alldeles fuktiga och hans tunga smakade tandkräm. Det var rätt slemmigt. Men av någon anledning kunde jag bara inte släppa honom, ville komma så nära att jag kröp in under hans skinn. Tryggheten i hans handflator var densamme som jag hade förnummit på Slåttern då vi skakade hand med varandra, men var det huden på ryggen som de där händerna smekte. Någonting vått rann över våra kinder, var det han eller jag som grät? Båda två?
Mot mitt lår kände jag hur någonting hårdnade. För ett ögonblick avbröt jag kyssen och stirrade honom i ögon. Han hade fått stånd. Bånge, stake, storfräs, kalla det vad du vill. I vanliga fall hade jag hånskrattat honom rakt upp i ansiktet. Nu blev jag bara rädd. Livrädd.
Snabbt makade jag mig bort från honom och skulle precis glida ned från sängen när han grep tag i min arm.
”Nej”, viskade han med ett så bedjande tonfall att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv. ”Snälla Clove, stanna hos mig.”
Han gjorde ett patetiskt försök att dra tillbaka mig ned i sängen, men jag slet mig loss. Vi glodde på varandra i ett ögonblick och han höjde handen i en bönande gest, men då vände jag mig om och sprang ut ur rummet.
Fan i jävla helvetes skit. Vad hade jag gjort?
The Tributes
Cato
Clove hade nog tagit mitt erbjudande på tåget om fler deltagare i vår allians lite väl bokstavligt. Visserligen kanske den store pojken från elva var duktig nog att delta, men han var ett för stort hot. Clove verkade helt ha slutat tänka på att deltagarnas psykiska förmåga spelade med i sammanhanget. Killen skulle lätt kunna döda oss allihopa i sömnen första natten. Han var från elva, och ingen uttalad karriärist. Farlig. Dessutom hade jag redan nu en känsla av att han och jag skulle sluta som ovänner.
”…Så vill du?” hörde jag Clove avsluta sin monolog till pojken. Han tog inte ens tid att svara henne, utan gav henne bara en överlägsen och väldigt frågande blick. Clove blev ytterst irriterad och snäste ur sig ett ”Fine. Dö då.”
Jag svingade mitt svärd och fastnade genast med blicken på tolvorna. Fast denhär gången betraktade jag inte flickan, utan hennes manliga partner. Han försökte ograciöst klättra upp för ett nät som ledde upp till en plattform i taket, som man sedan kunde hoppa till en annan plattform ifrån. Jag vinkade till mig Glimmer, Clove och Marvel och så mönstrade vi hans minsta rörelse. Han blev ytters nervös, vilket resulterade i en kollision mellan hans kind och golvet. Jag skrattade hjärtligt tillsammans med resten av mina allierade.
”Kasta den, Peeta!”, hörde jag Katniss fräsa. ”Men vi skulle spara det…” resten av hans mening dränktes i ytterligare ett ”Kasta den! NU!”. Peeta, som han tydligen hette, gick fram och plockade upp ett tungt klot. Det slängde han sedan iväg hyfsat långt. Vi karriärister höjde allihopa på ögonbrynen, kanske hade vi felbedömt pojken?
Alla tankar på att vi skulle ha felbedömt honom suddades däremot bort efter en stund, då han ställde sig och började måla på sina händer med en massa lera. Vem än som målar med lera på sig själv hör inte ihop med ett gäng krigskämpar.
”Hej Cato”, hörde jag plötsligt bakom mig. Att det var Glimmers mjuka flickröst gick inte att undgå.
”Hej.”, svarade jag så ointresserat jag kunde, på samma gång slungade jag en slägga i en konstgjord vägg som gick i tusen bitar.
”Tack för att du vill vara med mig och Marvel! Det är verkligen jättefint!” Mina instinkter sa åt mig att ta reda på vad hon var ute efter och därför drog jag en replik som jag bara kunde anta skulle få galna konsekvenser.
”Jag ska berätta något som är fint för dig… Dina…”, jag lutade mig fram och låtsades titta ner i hennes urringning. Hon fnissade och rodnade så hysteriskt att Atala vände sig om från tiorna för att kolla så att Glimmer inte höll på att kvävas.
Plötsligt upptäckte jag att Clove stod och studerade mig med vässad blick. Självförebråelsen sköljde över mig som en kalldusch när jag mötte den. Hon började gå fram mot mig med bestämda steg.
”Du är otrolig!” fnös hon med ilska skymtande i rösten om man lyssnade noga.
”Vad då?” jag visste vad hon menade, men ville inte kännas vid det.
”Glimmer? Allvarligt? Du vet att hon ska dö!” Cloves röst var lika skarp som kniven hon höll i handen.
”Du vet att jag är kille, eller hur?”, hon svarade inte, utan förväntade sig att jag skulle fortsätta försvara mig. Men helt ärligt orkade jag inte bråka med henne just nu, så jag flinade fram ett ”Men om du undrar, så tycker jag att dina är bättre än hennes.” Jag låtsades titta på hennes urringning också. Cloves kinder började blossa upp. Hon blev så generad att hon förlorade talförmågan. Efter att vi stått och tittat spänt på varandra i en minut så blinkade jag lättfärdigt mot henne med ett öga. Clove slungade en kniv i magen på en modelldocka utan att titta, och fnös sedan frustrerat när hon svepte iväg mot hinderbanan.
”Lunch tillsammans idag då?” ropade jag efter henne samtidigt som Marvel slöt upp bredvid mig. Jag hade inte pratat med honom överhuvudtaget, men det kanske var dags nu. Enligt honom hade jag nog brutit the bro-code. Jag hade snott tjejen från hans hemdistrikt. Av allt att döma inte OK.
”Hur kommer det sig att du får alla brudar?”, frågade han lättsamt, men jag hörde tonen av bitterhet i hans röst.
”Ingen aning. De kanske tänder på mördarmaskiner?” jag skrattade ett manligt ”höhö” skratt och hoppades att Marvel skulle förstå min vink om att jag var mera obarmhärtig än han.
”Tja… Eller så gillar de blåögda, blonda snubbar med stora muskler?”, han skrattade och drog fingrarna genom sitt egna, kastanjebruna, hår. Precis då ropade Atala att ”det var lunchrast”. Jag, Clove, Marvel och olyckligtvis Glimmer delade ett bord. Glimmer klämde in sin stol mellan min och Marvels. Det var inte svårt att gissa varför.
”Hej Cato”, hon gav mig en drömsk blick.
”Hej Glimmer”, svarade jag med tålamodet stående på kant. Glimmer hälsade halvhjärtat på Clove, som fortfarande såg småsur ut. Hon hade ingen direkt anledning att vara sur på vare sig Glimmer eller mig, men helt ärligt så hade jag inte haft något emot om hon gett Glimmer en omgång stryk.
Vi tog för oss av lunchen som bestod av i princip samma saker som alla måltider bestod av i huvudstaden, nämligen feta såser, kött och frukt hopblandat i en gryta. Potatisen man åt till smälte nästan när man stoppade den i munnen. Så bra kvalité var det på den. Men jag antar att när man ska servera 23 personer deras sista måltider så sparar man inte på sitt kapital, utan brer på ordentligt med lyxvaror.
Det serverades såklart efterrätt, och för dagen ärades vi med en av Cloves favoriter, nämligen Crème Caramel. Hon själv såg smått besviken ut eftersom att hon ätit det dagen före, men som alltid med folks favoriträtter går de ner i deras strupar trots allt.
Marvel verkade vilja starta ett samtal. Han verkade vara en sådan person som besvärades av tystnader. Jag antog att om det blev vi två karriärister kvar med en del andra deltagare runtspringande på arenan så skulle jag få döda honom på grund av de ständiga ljud som han utstötte varje gång han tyckte att en tystnad varat för länge.
”Vad är er favoriträtt?” frågade han ointresserat, bara för att vi skulle få något att prata om runt bordet.
”Ditt huvud på ett fat”, morrade jag skämtsamt. Min kvinnliga beundrare från distrikt 1 verkade tycka att skämtet var väldigt roligt. Hon fnissade som besatt och smörade falskt ur sig ett:
”Hihihihi Cato, du är såå rolig!” Jag suckade.
Hihihihi Cato, du är så rolig! Cato, får jag bo i ditt rum, Cato får jag sova i din säng med dig? Kan vi skaffa barn? Kan vi gifta oss? Kan vi kramas? Kan du kyssa mig? Får jag ta på din mage Cato? CATO, CATO, CATO?”, Marvel ställde sig upp och drämde resten av sin Crème Caramel i bordet. Skålen den låg så fint placerad på sprack och spred glasskärvor över hela bordet.
”Tack”, mimade jag till honom precis innan han stormade ut. Min blick föll sedan på Clove. Hennes blick hade mörknat, så jag gav henne en vänskaplig spark under bordet, för att visa att jag stod mer på hennes sida än distrikt 1ts. Hon tittade först hånleende på mig, och sedan kastade hon en överlägsen blick på Glimmer.
”Vi ses sen Cato!”, hon flinade och strövade sedan ut ur rummet tillbaka till träningscentret. Jag följde efter hack i häl och lämnade en mycket förvirrad Glimmer bakom mig.
Clove
Vid slutet på dagen verkade till och med Cato fullständigt utmattad. Vi släpade oss in i hissen efter att en mycket nöjd Atala hade berömt gruppen. Jag betraktade Cato i hisspelgeln. Han verkade djupt nedsjunken i sina tankar, det syntes på de där välbekanta rynkorna som spann ett litet nät över hans panna. Jag hade lärt mig att när han hade den minen var det ingen idé att försöka ta kontakt med honom om man inte ville ha en väsning till svar.
Min mage kurrade så högt att det nästan tycktes eka mot glasväggarna, men Cato tycktes inte uppfatta det. Vet inte varför, men nu var jag plötsligt glad över att han var helt bortkopplad. De senaste dagarna verkade jag bli generad över minst lilla knyck med huvudet jag gjorde.
Dörrarna gled upp och vi klev ut. En doft av kanel nådde oss från matsalen. Tydligen var middagen redan serverad.
En uppspelt Gloria och en butter Enobaria mötte oss vid middagsbordet. Uppenbarligen så kunde inte båda vara glada samtidigt. Gloria satte direkt igång med någon lång monolog om hur spännande det skulle bli att få höra vad vi gjort under dagen, men blev snabbt avbruten av Enobaria som fräste:
”Jaja, håll mun och lyssna om du nu är så nyfiken.”
Gloria såg sårad ut och ett flin tog form på Enobarias läppar när hon vände sig mot mig.
”Hur gick det? Fick ni ettorna på kroken, som vi talade om i morse?”
Jag slängde en blick på Cato men när han inte verkade ha någon lust att svara klämde jag ur mig: ”Tja, så länge Cato och Marvel kan låta bli att slåss om Glimmer så ska det nog gå.”
Först nu vände Cato upp blicken och morrade dovt åt mig. ”Jag slåss hellre med Glimmer än för henne”, muttrade han fram, men tycktes inte på humör för att tjafsa emot mig ännu mer.
Enobaria däremot nappade direkt på betet och brast ut i ett gapflabb. ”Seriöst”, garvade hon till mig. ”Han och Blondie? Du måste skämta med mig.”
Jag log halvhjärtat åt henne, egentligen var det ju inte särskilt kul. Förstod inte alls varför han skulle hålla på och fåna sig med Glimmer om han nu tyckte så illa om henne ändå.
Vi åt någon kycklingstuvning med kanel i till mat, jag höll blicken fäst på tallriken och stoppade in sked efter sked i munnen. Det skedde automatiskt, jag njöt inte ens av smaken. Någonting stod inte rätt till ikväll, varken med mig eller Cato. Till och med Gloria, som i vanliga fall helt saknade finkänslighet, verkade reagera på den dämpade stämningen i rummet.
Efter maten tog Enobaria tag i min arm och släpade in mig på sitt sovrummet. ”Sätt dig”, kommenderade hon mig och jag sjönk lydande ned på hennes sängkant. ”Vad fan är det med er två? Vad är ert problem? Har ni grälat på riktigt eller nåt?” Hon lät frustrerad.
”Nej”, svarade jag.
”Men någonting är det ju. Jag är inte blind liksom. Hur hade du tänkt att jag skulle kunna handleda er om ni inte berättar saker och ting för mig?”
”Det är ingenting, sa jag ju!” Jag reste mig upp från sängen, för första gången irriterad.
Enobaria placerade sig framför mig, mycket väl medveten om att hon blockerade dörren. ”Kom igen nu, snäckan. Hur ska någon av er kunna vinna om ni släpar omkring på era kärlekstrubbel?”
”Men för fan, flytta på dig!” Jag trängde mig ursinnigt förbi henne och gick med bestämda steg mot mitt eget rum.
”Skyll dig själv!” ropade hon efter mig. ”Det är inte jag som...!”
PANG! Min dörr smällde igen och hennes rop blev kvar utanför. Vad var det för jävla saker hon trodde om mig, att jag var avundsjuk på Glimmer? Sällan. Det fanns ingenting i hela världen Glimmer hade som jag var avundsjuk på. Inte ens hennes tuttar, som Cato tydligen verkade ytterst intresserad av.
Jag slängde mig på sängen, låg på rygg och stirrade upp i det vitmålade taket. Av någon anledning grät jag. Vad var det jag höll på med? Varför lyssnade jag på Enobarias råd, varför brydde jag mig överhuvudtaget om Cato? Varför kunde jag inte vara glad?
Jag kurade ihop under täcket i fosterställning, och fastän det kändes som om jag bara slöt ögonen i någon sekund var det ljust ute när jag tittade mig omkring i rummet nästa gång. Kudden var blöt och kläderna genomsvettiga, så innan jag gick ut till frukostbordet tog jag en snabb dusch och tog på mig nya kläder.
Trots att frukosten var uppdukad på bordet var ingen vaken ännu, så jag bredde några mackor med aprikosmarmelad och hällde i mig minst en liter varm choklad medan jag genom fönstret såg hur Huvudstaden långsamt vaknade till liv.
En efter en vaknade de. Cato kom spankulerande in i rummet, hälsade lite buttert på mig och slevade upp ägg, bacon och rostat bröd på sin tallrik. Jag betraktade honom under tystnad medan han åt portion efter portion med blicken demonstrativt fäst i tallriken. Enobaria var näste man till bords, och klockan fem minuter i tio kom Gloria trippande ut ur rummet, redan både stylad och sminkad.
”Åh så bra att ni är klara!” utbrast hon förtjust. ”Det är dags att gå till träningen nu, kom raringar!”
Jag och Cato utbytte en blick innan vi lunkade efter henne till hissen. Jag vet inte om hon trodde att vi var dagisbarn eller att vi skulle flyga i luven på varandra, men vaktas behövde vi tydligen.
”Så ses vi sen! Kram!”
Dörrarna slog igen.
”Hon är tydligen på bra humör idag”, sa jag skämtsamt. Det var det första jag sagt till honom idag.
Cato bara nickade åt mig. Skulle han fortsätta vara en jävla surpuppa idag med? Kunde han inte bara säga till mig som jag var så otroligt irriterande att jag inte ens var värd en blick?
”Så, blåmesen”, började jag spydigt. ”Du och Glimmer va? Jävligt smart av dig. Får se hur snygg hon är med några fula jack i ansiktet.”
Cato såg mig i ögonen, en blick som var så kall att det frös till is i magen på mig. ”Du vet mycket väl hur det står till mellan mig och Glimmer.” Rösten var nästan äcklad, som om jag vore ett vidrigt djur han inte ens ville röra vid.
Och det gjorde så ont inom mig, en smärta som kom så plötsligt att jag inte ens kan kontrollera mina ansiktsmuskler. Att döma av den förbryllade minen som klädde hans ansikte såg han i mina ögon hur svag jag blivit för sekunden, men han hann inte säga någonting. Hissen var redan framme och utan förvarning hade han klivit ut och försvunnit ut i träningslokalen.
Sidenote!
Meeting The Careers
Cato
Clove bestämde sig tydligen för att slå sig ner i soffan bredvid mig. Jag önskade att jag förstått varför. Det kanske var längtan efter att strypa Katniss, eller så kände hon sig helt enkelt ensam. Hennes passionerade blick från tidigare var inget jag glömde i första taget, så nu ansåg jag mig ha ett visst övertag. Vi satt tysta en stund, men snart kände jag mig tvingad till att konversera.
”Vad har du att komma hem till om du skulle vinna?”, frågade jag trött men med lite intresse insprängt i rösten.
”Jag… Jag har väl min familj och kändisskapet som kommer med att vinna spelen …” Clove verkade inte vilja gå djupare in på vilka hennes familj var, så jag ställde inte några fler frågor. Hon tog dock till orda på eget initiativ efter en stund, och ställde en fråga till mig.
”Vad har du själv?”
”Jag vet inte riktigt…”
”Mhm…” svarade hon trött
Jag kände mig plötsligt själv så sömnig att jag bara ville däcka i soffan, fast att somna i närvaro av Clove kändes inte speciellt bra. Visst verkade hon inte lika mån om at skydda sin ”värdighet” längre, men trots det var hon ingen jag ville komma för nära. När allt kom om kring var hon inte en av de människor som jag skulle ha möjlighet att träffa och tycka om när jag kom ut från arenan. Hon skulle inte finnas kvar, hon skulle dö. Det var så det var ovillkorligen var tvunget att bli. Det kändes lite ledsamt.
En snyftning väckte mig ur mina tankar. Clove hade slumrat till och grät av någon anledning lite i sömnen. Dagen hade tydligen tagit ganska hårt på henne. Kanske skulle jag behöva vara lite snällare mot henne? Man ville ju inte att ens allierade skulle bli nervvrak!
Jag lyfte upp Clove för att gå och lägga henne i sin säng. Hon var lätt att bära, vägde säkert inte mera än 60 kg. Jag puttade upp hennes dörr med högerfoten samtidigt som jag försökte balansera på den vänstra. Det lyckades med nöd och näppe. När hon väl låg placerad på sin säng lade jag täcket över henne. Hon hade fortfarande på sig sina svarta byxor och vita tröja, för jag var inte så snäll att jag satte på henne pyjamas.
”Godnatt Clove, försök att dröm sött”, viskade jag i hennes öra, innan jag gick ut och stängde dörren noga om henne.
Dagen efter kom Gloria och knackade på våra dörrar tidigt. Jag flög upp för att prova det spännande nya badrummet. Duschen var helt störd, och jag råkade duscha mig i någon konstig tvål som luktade blommor. Jag försökte dölja den skarpa blomdoften med en sportig parfym efteråt, men den envisades med att bubbla upp till ytan hela tiden.
Efter min visit i badrummet drog jag på mig kläderna som någon lagt fram till mig för träningen. De var svarta med röda detaljer på. Lyckan som uppstod när det tighta polyestertyget gled längsmed kroppen var överväldigande. Det kändes att nu var det här ingen lek längre, nu var det allvar. Det var dags att träna inför hunger spelen.
Clove och Gloria satt redan och åt frukost när jag kom ut. De pratade inte, men Gloria babblade om den fantastiska dag som väntade oss. Varken jag eller Clove gav henne speciellt mycket uppmärksamhet längre. Allt hon sade handlade om vilka tider vi skulle passa, eller om vilka event vi skulle närvara vid, eller vad vi skulle ha på oss. Jag blev yr i huvudet bara av att tänka på allt hon malde på om.
”…Och Cato, varför luktar du blommor?”, avslutade hon sin långa monolog med.
”Uhm… Jag tryckte fel på duschen.”
”Kan du inte läsa?” Cloves röst var road.
”Klart jag kan! Drömde du söööta drömmar inatt?” den retsamma röst jag använde fick Cloves ansikte att anta en besvärad min.
”Nja… Minns inte så mycket. Faktum är att jag inte ens minns hur jag hamnade i min säng…” Jag bestämde mig för att hålla tyst om gårdagens händelser. Clove skulle bli helt stört generad, och för mig var det redan ganska skämmigt att ha burit in henne till sin säng. Det var något man gjorde med sin flickvän och ingen annan. Men något med Cloves gråtande hade fått mig att släpa in henne till sitt rum.
”Vet du något om arenan i år?” frågade jag Gloria för att hindra mina tankar på Cloves säng att spinna vidare.
”Jo… Det ska tydligen vara en ganska lugn arena, så ni behöver inte oroa er så mycket för det”, det tog en stund för Gloria att fatta vad hon nyss sagt. Faktum är att det tog enda tills jag och Clove gav varandra vars en nöjd blick.
”Låtsas att ni inte vet det! Det är sekretessbelagd information!”
”Tror du att de är dumma i huvudet eller?”, frågade Enobaria, som nyss kommit ut ur sitt rum, med en tragikomisk ton. ”De tänker såklart inte låta de andra deltagarna få höra ryktena fattar du väl!”
Jag och Clove slevade i oss lite mer frukost, även om vi fortfarande var mätta sedan gårdagens middag. Sen tvingade Gloria ut oss i träningscentret, där vi nu för första gången skulle få konversera med de andra deltagarna ordentligt. Jag och Clove var inställda på att alliera oss med ettorna, för de hade sett starkast ut. Dessutom var det som en tradition att tvåorna och ettorna jobbade tillsammans.
Det första som mötte våra blickar när anlände var en hel massa vapen. Svärd, knivar, spjut, bågar och alla andra vapen som någonsin skådats, utom atomvapen och pistoler. Marvel och Glimmer var redan där, och vi kom precis i tid för att se pojken slunga ett spjut rakt i magen på en plastmodell vars syfte var att användas som måltavla.
”Tvåorna är här”, skrattade Glimmer och blottade den vitaste tandrad jag någonsin sett. Hon slängde en blick på Clove, och granskade sedan mig från huvud till fötter.
”Ni är de där med de konstiga kläderna”, fnös hon. Sedan gick hon fram och kramade Clove. Det såg väldigt krystat ut.
”Vad sägs om att alliera er med oss?” Glimmers röst var inte öppen för förslag. Hon ville ha Clove som bästis.
”Visst”, Clove såg sammanbiten ut när hon svarade henne, men ändå målmedveten. Glimmer såg stark ut, även om hon inte var årets vinnare kunde hon vara ett trappsteg upp till tronen. Allt för att vinna var filosofin nu och då kanske man var tvungen att binda falska band för lite extra muskelstyrka.
Det kändes som en oändlighet innan Glimmer kom fram till mig, och när hon väl gjorde det önskade jag bara att hon skulle försvinna.
”Hej, jag heter Glimmer”, fnissade hon fram så tjejigt och förförande hon kunde.
”Öhm… Jag vet”, var det enda jag kunde få ur mig. Min hjärna kunde inte fokusera på konversationen eftersom att den arbetade frenetiskt med en plan för att undkomma henne.
Planen jag valde var att helt enkelt börja grovträna direkt, så att jag inte fick någon tid över till hennes småpratande.
”Vad heter du? Ropade Glimmer över salen precis när jag stack ett svärd i magen på samma plastmodell som Marvel spetsat innan.
”Cato”, frustade jag fram.
Clove
Jag såg på medan Cato tog upp ett svärd och började puckla på samma plastmodell som Marvel nyss spetsat. Det syntes på den där koncentrerade rynkan som uppstod i hans panna att det här var det han levde för.
”Gud, vad snygg han är utan den där löjliga dräkten på sig”, fnissade Glimmer och krokade min arm.
”Mm.” Om det var på grund av Glimmers kommentar eller hennes beslutsamhet att göra mig till sin bästis visste jag inte, men besvärad kände jag mig i alla fall. Jag lät ögonen följa Glimmers heta ögonkast och hamna på Catos rumpa. Det gjorde mig nästan lite generad också. Var han verkligen så snygg? För mig var han inte en kille, utan en konkurrent.
”Han har ingen flickvän va?” Försökte hon provocera mig? Det skulle inte förvåna mig i så fall.
”Det tror jag inte.” Av någon anledning ville jag inte att Glimmer skulle förstå hur lite jag faktiskt kände Cato. Om vi nu skulle vara allierade så kunde ju de andra lika gärna tro att jag och Cato var starkast tillsammans.
”Så vida inte du och han...” Här mynnade hennes dumma replik ut i ett flickaktigt fnitter.
”Nej, för fan. Bara ta honom du.” Om han inte dödar dig först, det vill säga, lade jag till i tankarna.
”Bra! Tja, Marvel är ledig om du skulle vara intresserad. Inte för att jag tror att någon tjej någonsin skulle vilja ha den dumskallen till pojkvän.” Glimmer himlade med ögon åt hans håll.
”Nej tack, jag klarar mig utmärkt”, svarade jag med kyligare röst än jag hade tänkt, men det var väl lika bra det. Bara för att man var allierade betydde det inte att man plötsligt skulle kindpussas och gå armkrok och sitta i varandras knän.
Glimmer verkade uppfatta att jag faktiskt började bli irriterad, så hon släppte bara samtalsämnet och min arm. Skönt. Istället körde hon igång något kallsnack om träningstaktiker och passade på att skryta lite om sina färdigheter i yxkastning.
Fler spelare anlände till träningslokalen, många av dem stirrade med ögonen fulla av fruktan och oro på hur Cato svingade sitt svärd. Plötsligt hördes en mycket skarp hostning och alla vände mig om mot hissen som nu en mycket arg kvinna klädd i träningskläder steg ut från.
”Aldrig har jag sett något liknande förr!” Hennes röst av mörk och hotfull. ”Ni kan knappt ha varit här i mer än fem minuter, och redan är två speldeltagare i full gång med att träna sig i diverse vapentekniker. Ni två ska skratta er lyckliga om jag inte berättar det här för spelledarna!” Hon lät blicken glida mellan Cato och Marvel.
Cato bara flinade. ”Vadå i full gång?” sa han överlägset. ”Jag har knappt hunnit värma upp än.” Så gav han mig en blick, och jag kunde bara inte låta bli att le åt hans spydighet.
Kvinnan skällde ännu lite till, ända tills hissdörrarna svängde upp och de två speldeltagarna som saknades klev in. Det var tolvorna, Katniss och den blonde pojken. De var klädda i likadana kläder. Bredvid mig hörde jag hur Glimmer kvävde ett skratt i sin hand.
”Då så”, sa kvinnan, en smula lättad över att kunna lämna grälet bakom sig. ”Mitt namn är Atala och jag är er tränare under de kommande tre dagarna. Ni är här för att öva upp era färdigheter inom de olika områdena, och sedan visa upp vad ni har lärt er för spelledarna på den tredje dagen. Där, längs bak i salen har vi pilbågskyttet...” Så fortsatte hon med en lång förklaring om de olika stationerna i salen.
Det var knappt att jag kunde hålla mig genom hela föreläsningen. I ett hörn såg jag flera dussin knivar av olika slag glimma till i ljuset från lysrören i taket och bara tanken på hur de olika vapnen skulle kännas att ta i handen var gjorde att jag nästan rusade fram och grabbade tag i första bästa kniv. När Atala äntligen tystnad och speldeltagarna börjat röra sig runt i salen tog jag några målmedvetna kliv rakt mot knivarna och synade dem noga. Så skarpa eggar och välgjorda skaft hade jag nog aldrig sett i mitt liv. Omsorgsfullt valde jag ut en med skaft av elfenben och vackert tandat blad.
Någons blick brände till i nacken, och när jag vände mig om såg jag hur Katniss glodde på mig. Hennes mig var svåridentifierbar, någon blandning av rädsla och beslutsamhet. Jag krökte mungiporna i ett riktigt bländande leende mot henne, vände mig om och slungade kniven rakt in i mitten på måltavlan.
Man kunde avläsa de olika speldeltagarnas taktik bara genom att betrakta dem. Cato fortsatte att vifta det där svärdet runtomkring sig, Marvel sysselsatte sig med spjutkastning och Glimmer gav ett konstgjort träd ett djupt hack genom att låta sin yxa sjunka djupt ned i det. Alla tre visade upp sina bästa talanger. De ville skaffa sig lite uppmärksamhet från spelledarna, som satt i förda sina djuplila kappor på en läkare bredvid gymmet. Skrämma de andra speldeltagarna, berätta för dem vad som skulle hända innan arenan. Precis som jag.
De allra flesta deltagarna stapplade omkring från station till station, verkade vettskrämda bara av att ta en pilbåge i handen. Men här och där utmärkte sig några faktiskt. Den store bjässen från Distrikt 11 svingade en sabel med så stor skicklighet omkring sig att till och med Atala, som bara nickat lite frånvarande åt min träffsäkerhet, verkade imponerad. Jag stötte till Cato, som putsade bort något osynligt smuts från sitt svärd, i sidan med knivskaftet.
”Har du sett på honom?”
Cato tittade upp med en grymtning. Hans ögonbryn sjönk djupt ned när han bistert betraktade elvan. ”Vad är det med honom som är så fantastiskt då?”
”Nej, jag tänker bara att vi kanske ska bjuda in honom också i alliansen. Han kan utgöra ett hot.”
Cato bara fnyste. ”Haha, han där? Honom dödar jag lättare än en mygga.”
”Fine”, fräste jag till svar. ”Då bjuder jag in honom utan din tillåtelse då.” Så vände jag på klacken och begav mig bort till spikklubbsstationen.
District 12
Cato
Jag kunde inte slita blicken från tolvans kvinnliga deltagare. Hon märkte dock inte att jag glodde på henne, för hon var djupt försjunken i ett samtal med Haymitch. De pratade inte speciellt tyst, och deras röster klingade i mitt huvud.
Jag lyckades däremot inte uppfatta vad de talade om, orden som kom ur dem rann bara ur mina öron. Polära och O-polära ämnen går inte ihop. Jag och flickan gick inte ihop. Men ett ord, eller rättare ett namn lyckades jag uppfatta. Det var Haymitch som uttalade det. Det var uppenbart att det var hans konversationspartners namn.
Katniss. Katniss Everdeen. Hon såg på mig i en sekund, och jag tittade inte bort, utan stirrade stint på hennes svarta dräkt. Genomborrade allt tyget och hennes kropp med en blick. Precis som jag skulle genomborra henne med mitt svärd på arenan. Rädslan speglades i Katniss gråa ögon, och jag vände mig flinande om mot Clove.
”Vad sägs om att döda henne först av alla? De där spinkiga benen lär nog inte springa särskilt fort!” jag behövde inte upplysa Clove om vem ”henne” var, för Cloves ögon sade mig att hon var ungefär lika irriterad på tolvorna som jag.
”Ja. Du tar henne, och jag honom!”, hon nickade bort mot den blonda pojken som var Katniss partner.
”Fy fan vad hon kommer att ångra att hon anmälde sig som frivillig!” var det sista jag hann yttra innan Gloria dök upp med tårar i ögonen. Hon sade ingenting utan började fösa oss mot våra rum där vi skulle byta om innan middagen. Troligtvis förstod hon att ingen hade lust att prata med henne om paraden just nu och speciellt inte om kläderna som burits under den.
Om Gloria var lite vettig filade hon på en plan för att locka över sponsorerna från tolvan till oss. Men Gloria var olyckligtvis långt ifrån vettig.
När vi ankom till min och Cloves våning insåg vi att vi skulle bli tvungna att dela ”lägenhet”. Det fanns tre rum där. Ett för Enobaria, ett till Clove och ett till mig. Var Gloria skulle sova var oklart. De hade gjort i ordning speciella rum till oss, individuellt anpassade för att passa våra behov och personligheter. Jag fångade endast en glimt av en stor säng i Cloves rum innan hon smällde igen dörren om sig.
Jag följde hennes exempel när jag kom till mitt rum, och smällde igen dörren så hårt jag kunde. Själva rummet var stort, och hade ett stort fönster som vätte mot huvudstadens livligt trafikerade gator. Färgen på väggarna var svagt gråblå. Det mest dominerande var sängen som stod i mitten av rummet. Den såg väldigt skön ut, vilken den troligtvis var också. Där fanns även ett tillhörande badrum i min sängkammare.
Jag öppnade den stora svarta garderoben, där alla kläder man möjligtvis skulle kunna tänka sig fanns. De flesta var dock väldigt fula, men jag lyckades hitta något som såg okej ut, nämligen ett par blåa byxor. När jag sedan såg mig i den stora spegeln som var placerad på insidan av garderobsdörren synade jag min kropp noga.
Mitt ansikte var trött, men det märktes knappt eftersom att mitt förberedelseteam raderat i princip varje liten linje som låg fel i mitt ansikte. Min kropp var sträckt, pigg och nästan som helt ny. Den var i bättre form än den någonsin varit hittills i mitt liv. Blankpolerad, vaxad, insmord, avtorkad, listan kunde göras oändlig… Jag gillade inte stylisternas ”Cato”. Han såg för snäll ut, som om han var en liten oskyldig skolpojke som aldrig gjort en fluga förnär. Det var fel, och detta fick mig att koka av ilska mot Grevalia, Frelorius och Annista.
”Kommer du snart lilla gubben?” Glorias pipiga röst hördes från andra sidan dörren.
”Ja, kom ut då blåmesen”, fnissade Clove i bakgrunden.
”Jag kommer”, fräste jag och skyndade mig ut genom dörren. Sekunden jag satt foten utanför tröskeln gick det upp för mig att jag fortfarande inte hade någon tröja på mig. Jag vände tillbaka in i rummet omedelbart för att dra på mig en vit t-shirt. Jag hörde Clove fortsätta fnissa i bakgrunden. Tjejer…
När jag kom ut igen satt resten av sällskapet vid bordet. Det bestod av min och Cloves stylister, Enobaria, Gloria och Clove såklart. Draco och Danyelle stoppade munnarna fulla av musslor, samtidigt som de diskuterade vad jag och Clove skulle bära vid Ceasar Flickermans intervjuer. Av det jag hann uppfatta innan Gloria skrek ”Äntligen är du klar, lilla gubben” verkade våra nya uppsättningar av festkläder betydligt bättre än det vi fått bära under kvällens ceremoni.
”Så… Hur kändes kvällen då?”, frågade Danyelle för att starta samtalet. Eftersom att både jag och Clove var fly förbannade på både henne, Draco och stylisterna för tolv svarade inte vi henne, utan Enobaria klämde ur sig ett:
”Jag tror de är lite trötta på att prata om kvällen”, till mitt och Cloves försvar.
”Ja vi kan diskutera taktiken till er träning istället!”, skrattade Gloria.
”Det behövs inte, jag vet vad jag ska göra”, klämde Clove ur sig.
”Åh inte det, jag undrar bara om ni vill tränas individuellt eller tillsammans”
”Tillsammans”, svarade båda två samtidigt, och sen gav vi varandra onda ögat. Men egentligen gjorde vi det nog bara för att vi var tvungna, för att inte visa den andra att vi var lättade över att ha en träningspartner.
”Då var det löst då”, fnissade Gloria, som blev mer och mer berusad för varje klunk vin hon drack. Enobaria höjde på ögonbrynen och petade runt i sin blodiga biff som troligtvis börjat kallna. Clove verkade äta så mycket hon orkade, det gjorde jag också. Det verkade som en bra idé att försöka lägga på sig så mycket muskelmassa man kunde under träningspassen som skulle komma följande dagar, och det går inte att bygga muskler utan protein.
Jag tog för mig av maten tills jag inte kunde få i mig en smula till. Det var väldigt gott, till och med bättre än maten som jag ätit med Draco innan.
”Nu blir det efterrätt”, log Danyelle när alla var så mätta att de såg spyfärdiga ut, och så sköts det upp små röda menyer från en springa i bordet bredvid våra tallrikar. Danyelle beställde genast en dessert med konstigt namn. När det bara var jag och Clove kvar som inte beställt frågade hon mjukt ”Vad ska ni ha?”
”Uhm… Kexen…” svarade jag utan att tänka efter.
”Naaaw lilla blåmes… Jag tror jag tar Cremè Caramel”, fnös Clove och gav mig en bitande blick. Men det fanns en underton i den som hon säkert inte räknat med att jag skulle upptäcka. Det var en underton som överhuvudtaget inte passade i hungerspelen. En underton som skulle få spelledarna att koka över av nya idéer om de sett den. En ton som varken speglade skam eller hatkänslor.
Hennes underton speglade passion…
Clove
Efter att ha tryckt i mig min Crème Caramel mådde jag så illa att jag trodde att allting skulle komma upp igen, men på något underligt sätt lyckades jag behålla maten. Efter att ha ursäktat mig på ett sätt som tydligen inte var artigt nog för Gloria (hon hade rynkat på näsan när jag ”bara” klämt ur mig ett litet ”tack för maten”) stängde jag in mig på rummet och bara lade mig ned på sängen.
Rummet jag blivit tilldelat var stort och luftigt, tursamt nog utan en massa förskräcklig Huvudstads-konst på väggarna. Sängen var den mjukaste bädd jag någonsin legat i. Om inte det varit för de där idioterna från Distrikt 12 hade detta varit den bästa kvällen i hela mitt liv.
Dräkten som jag bara slängt på golvet i all hast hade försvunnit medan vi åt middag. Jag reste mig försiktigt upp, bestämde mig för att ta en dusch. Faster Beatrix hade en dusch hemma hos sig, men den var alldeles rostig och man ömsom överraskades av en iskall dusch, ömsom brände sig på skållhett vatten. Duschen jag hade här i mitt privata badrum var rena drömmen. Det fanns hundra olika schampon, oljor och hårinpackningar i olika smaker, dofter och färger. Först gjorde jag ett ärlig försök att läsa igenom listan, men jag tröttnade efter ett tag och bara tryckte på någon knapp, vilket resulterade i att jag blev dränkt i någon ljuvligt smultrondoftande tvål.
Frottéhanddukarna som hängde uppradade bredvid duschkabinen kändes så mjuka mot mitt ömmande skinn. I jämförelse med dessa verkade handdukarna hemma som sandpapper. Men det bästa av allt var garderoben som stod och väntade på mig, fylld med skjortor, klänningar och sjalar i alla möjliga sorters tyger. Jag lät handen vandra över de olika materialen och bara njöt av känslan av de ömtåliga tygerna mot fingertopparna. Såhär vackra kläder hade jag aldrig sett förut.
Jag klädde mig i en tröja av något vitt, luftigt tyg och stoppade ned dem i ett par svarta jeans som otroligt nog passade mig perfekt. När jag såg mig i spegeln kändes det ändå lite bättre. Jag såg ut som mig själv igen, bortsett från att alla fräknarna var bort. Märkligt nog saknade jag dem. Inte för att jag tyckte att jag själv var överdrivet vackert i fräknar, utan bara för att de varit en del av mig själv.
Återigen sjönk jag ned på sängen, de tog fem sekunder och så var jag uttråkad. Sånär som på garderoben, sängen och ett jättelikt fönster var mitt rum alldeles tomt. Vad gjorde egentligen alla huvudstadsinvånare, när de inte var upptagna med att sminka sig själva det vill säga?
Jag reste mig upp, bestämde mig för att ta en tur i lägenheten. Det fanns inte mycket annat att välja på.
Danyelle och Draco verkade ha gått hem tillsammans med Gloria, vilket passade mig utmärkt. Ett ord till från Glorias sida om hur mallig Effie Trinket sett ur efter paraden och mina öron skulle explodera. Enobaria hade tydligen låst in sig på sitt rum hon med, men i det som tydligen utgjorde vardagsrummet satt Cato och stirrade rakt ut i luften. Han verkade inte heller trivas i den här miljön. Det gladde mig ändå att han var där, på något sätt. I jämförelse med de andra framstod Cato som helt okej, trots att han var så hetlevrad.
”Tjena blåmes”, sa jag och han hoppade till vid ljudet av min röst. ”Jag skrämde dig inte, hoppas jag?”
”Jag tror inte ens du skulle kunna skrämma det lilla småglinet från Distrikt 11”, svarade han malligt för att släta över sitt misstag.
”Det står att se på arenan”, sa jag med ett snett leende.
Han flinade åt mig till svar. ”Har du också svårt att hitta nåt att göra?” undrade han, och jag nickade till svar. ”Det finns verkligen inget kul förutom den där tv:n, och där går bara skitprogram.”
”Jag tror dig.”
Han verkade uppriktigt förvånad över min ovilja att finna någonting att reta honom för. Faktum är att det att min plötsligt vänlighet bara berodde på att jag var alldeles för utmattad av dagens händelser för att starta något onödigt tjafs.
”Så jäkla synd att det inte finns något gym här”, fortsatte Cato. ”Det liksom spritter i hela kroppen när jag inte tränat på ett tag, måste ha någonstans att ta ut all ilska på.” Han tystnade plötsligt och var uppenbart generad över att han mer eller mindre lämnat ut sig själv till mig.
”Ofta du inte ens kan vänta tills imorgon”, hånlog jag, och på en sekund hade jag förstört den lilla stunden då jag faktiskt trivts i hans sällskap. Trots att jag nästan ångrade mig försökte jag intala mig själv om att det var rätt gjort. Om vi ändå skulle döda varandra i slutändan var det inte bra med en massa djupa samtal i bagaget.
Hans blick mörknade och plötsligt var han den gamle vanlige Cato igen. ”Det var inte så jag menade, din idiot. Som om inte du får någon lust att plocka upp ett svärd när du ser den där Katniss fula ansikte.”
”Katniss...?”
”Ja, tjejen från Distrikt 2.”
Tanken på hur hon överglänst oss på paraden drog ned mig i det där djupet av vrede igen. ”Om jag så ska dö på kuppen så ska vi fan göra hennes död till en riktig föreställning där inne på arenan.” Utan avsikt blev min röst mycket mörkare än vanligt, som om det inte var jag utan någon ond varelse där inom mig som talade.
Cato skrattade hånfullt. ”Så ska det låta, bruden. Så ska det låta.”
Chariots
Cato
Jag blev tilldelad en pappersrock och sedan frågade Draco med spänning och förväntan i rösten:
”Gillar du den?”
”Uh… Den är… Uh… Jag har aldrig sett något liknande förr”, fick jag fram mellan sammanbitna tänder. Lyckligtvis märkte Draco inte att mina ögon speglade känslan av att vilja kräkas rakt ut på golvet.
”Åh Danyelle och jag trodde väl att du och Clove skulle älska era dräkter! De matchar era personligheter så bra!”
Antingen hade Draco ett väldigt dåligt sinne för humor, och dräkten var ett skämt. Eller så var han galen. Olyckligtvis lutade hans uppförande hittills åt det andra alternativet. Om jag kunnat skulle jag försökt klämma fram en komplimang om dräkten, men det var praktiskt taget omöjligt eftersom att jag försökte hålla mig ifrån att sparka till Dracos smalben för att orsaka honom lika mycket smärta där som dräkten tillförde mina ögon. Draco och Danyelle hade i princip förstört alla mina och Cloves chanser att få en enda bra sponsor igenom hela hungerspelen.
Jag slog mig ner i en av de svarta sammetssofforna som stod i mitten av rummet, och väntade på att någon skulle säga åt mig vad jag skulle göra. Draco slog sig ner mittemot, med händerna hårt knutna i knäet. Om jag fått välja hade han inte varit härinne just nu, men nu var han det, och jag fick koncentrera mig noga för att inte ställa mig upp och spöa honom.
”Åh är du hungrig?” frågade han plötsligt.
”Jo… Kanske lite.”
”Det finns mat där borta på bordet till dig om du vill ha. Jag ska inte äta, jag åt innan.”
”Jaja, tror du att jag bryr mig om du ätit eller inte?” skulle jag ha sagt. Men det gjorde jag inte. Utan jag reste mig upp, och gick stelt bort till bordet och plockade åt mig lite mat. Så mycket jag kände att jag kunde få i mig i närvaro av den fula ”rustningen”. Jag var rädd att den skulle få mig att spy.
Efter att jag petat i mig lite köttgryta och ris hjälpte min ”stylist” mig på med hans ”mästerverk”. När den väl satt på märkte jag att den tydligen inte bara ful, utan ytterst obekväm också. Jag slöt ögonen när Draco placerade hjälmen på mitt huvud. Han kved av lycka.
”Så, gå ner till öppningsceremonin nu! Du och Clove kommer ta publiken med storm! Jag lovar att de kommer att älska er!”.
… ’Och jag kommer att älska när regimen hänger dig för att du är en värdelös stylist’, tänkte jag. Men det var allt jag han tänka innan Draco puttade in mig i en av de många glashissarna som gick ner till rummet där jag, Clove, Enobaria och Gloria skulle träffas innan Clove och jag blev utskickade i festsalen i våra fruktansvärda kreationer. Hissresan var en mardröm. Jag tvingades titta mig själv i en spegel som ersatt en av de sex glasrutorna som vanligtvis satt placerade i huvudstadens hissar. Dräkten förvandlade mig till den blåmes som Clove kallade mig för. Jag hade till och med vingar.
När hissen stannade på rätt våningsplan var Gloria och Enobaria redan där. De var inne i någon vild diskussion om vad Seneca Crane skulle bära för fantastisk kostym vid invigningen. Som vanligt lyckades inte Enobaria och Gloria komma fram till något som passade båda. Så i slutändan kompromissade de med att dra slutsatsen: ”Det kommer i varje fall matcha hans fantastiska skägg.”
Jag försökte gömma min fruktansvärda dräkt bakom en blomma i en tung blomkruka av svart keramik, men förgäves. Gloria fick syn på mig och utbrast något i stil med ”Men lilla gubben, så stilig du är”. Då tappade jag krukan.
”Era stylister har… Överträffat sig själva…” frustade Enobaria fram, och sen började hon skratta som om hon aldrig sett något roligt förut i hela sitt liv. Clove ankom i en ännu fulare outfit än jag sekunden efter och det gjorde det inte lättare för Enobaria att ta sig samman och ge oss vars en uppmuntrande klapp på axeln.
”De sa… Att det skulle matcha vår styrka”, mumlade Clove generat fram mellan Enobarias återkommande skrattattacker. Jag var också väldigt generad, och önskade i synnerhet att både jag och Clove kunde få sjunka igenom jorden. Visst hälsade jag hennes död inne på arenan välkommen, men ingen borde behöva gå ut i direktsänd tv framför hela Panem i hennes klänning.
”Detta är de fulaste kläder jag någonsin sett!” viskade jag till Clove.
”Jo visst är det! Om jag fick välja så skulle jag inte döda deltagare i hungerspelen, utan den idiot som kom på idén till våra dräkter.” Hon pillade frenetiskt på sina naglar, som var gjorda i någon slags ful guldmanikyr med bronsbitar fastsatta i diagonaler över ytan.
”Se det från den ljusa sidan, du ser bättre ut än vad jag skulle ha gjort i det där”, min röst var uppmuntrande och jag gav henne likaså ett leende som jag hoppades att hon skulle ta som vänligt och inbjudande.
”Nåja, vi får se till att hålla huvudena högt båda två, det lär behövas”, svarade Clove bedrövat.
Jag antog att vi skulle behöva gå till ceremonin ganska snart efter det att vi infunnit oss med Gloria och Enobaria, men tydligen hade vi en och en halv timme tillgodo att göra vad vi ville på. Det fanns det ingen bra sysselsättning att ägna sig åt undertiden som inte innehöll antingen rörelse eller konversation. Dräkterna gjorde det omöjligt att röra på sig så det var uteslutet, vilket lämnade att konversera som det enda kvarvarande alternativet.
Ingen var speciellt pigg på det, så alla satt tysta till dess att Gloria pekade på klockan, och började valla oss som får till arenan där öppningsceremonin skulle utspela sig. Korridorerna vi passerade igenom var helt folktomma. Vanligtvis sprudlade huvudstaden av människor och rörelse, men det var relativt tyst här. Det var tyst tills det att vi anlände till rummet precis utanför arenan. Draco, och en kvinna som jag antog vara Danyelle stod och väntade på mig och Clove där. Enobaria och Gloria gick iväg för att kunna se ceremonin ordentligt, och lämnade oss i våra stylisters våld igen.
Resten av deltagarna i hungerspelen stod vid sina vagnar i rummet. Ettorna glänste av juveler, sjuorna var iklädda gröna lövverk, elvorna hade mjuka tunikor med olika pastellfärger mönstrade som frukt och blommor. Tolvorna däremot, bar svarta kroppsstrumpor med någon konstig mantel på ryggen. Inte ett ända par såg lika töntiga ut som vi.
”Jag lovar att om jag lyckas överleva denhär kvällen så blir spelen en ännu lättare match”, sade Clove och gav sin stylist den mest mördande blick jag någonsin sett.
”Åh, var inte nervös”, sade stylisten och log. Hon fattade uppenbarligen inte vad Clove syftade på. Kanske inte så konstigt, våra stylister verkade ju trots allt inte vara de skarpaste knivarna i lådan.
Den vagn som var avsedd för distrikt 2 var knappt bättre än vad våra dräkter var, men om vi hade tur skulle vi kunna gömma oss bakom dess främre skärm, det var min och min partners chans att få åtminstone en sponsor med bättre smak än en spyfluga.
Clove steg upp på vagnen och jag följde hennes exempel. Tjejen från tolv tittade frågande på våra kläder. Jag gav henne en mördande blick, som för att skrämma bort henne. Det var mest för att skydda min värdighet som jag gjorde det, hennes dräkt var 1000 gånger snyggare än min.
”Om du slänger av min hjälm så slänger jag av din”, hörde jag bedjande komma från vänstra sidan av mig.
”Deal?”
”Deal!”
Clove
I samma stund som jag uttalat det sista ordet ringde plötsligt öronbedövande musik ut ur osynliga högtalare som verkade vara utplacerade överallt längs med banan vi skulle åka genom Huvudstaden, för jag hörde ekot av samma toner komma klingande bortifrån den upplysta stadion. Glimmer och Marvel i vagnen framför oss rullade ut ur förnyelsecentret, deras diamantbeströdda tunikor glimmade i ljuset från hundratals strålkastare. Publiken som stod uppradad längs med vägen fullkomligt överöste dem med ovationer.
Jag kände ett svagt ryck under fötterna och vår triumfvagns hjul började långsamt snurra. I bröstet slog hjärtat ett extra slag. Det var nu eller aldrig.
"Då kör vi då, blåmesen", sa jag till Cato som redan hade skjutit ut bröstet och förberett sig för att ta emot åskådarnas jubel.
Han morrade något ohörbart till svar, men i ett ögonblick såg jag en glimt i hans ögon. En glimt av ett leende.
Vår vagn rullade ut på den röda mattan som formade vägen hela vägen ned till stadion. Först blev jag så bländad av all punktbelysning i att jag knappt kunde titta och musiken dränkte folkets hejarop, men sedan vande sig både ögon och öron och jag kunde se hur folkmassorna bredde ut sig som hav längs med gången.
De varken buade eller rynkade på näsan åt våra fruktansvärda dräkter. De fullkomligt älskade dem. Överallt skrek människor av förtjusning, sträckte ut sina händer mot oss, bedjande efter en enda liten blick. Ett leende klädde mina läppar, ett leende som varken var falskt eller påtvingat. För första gången sedan jag anmält mig på slåttern insåg jag hur fantastiskt det egentligen var, och hur mycket nöje av samma slag som låg framför mig.
Jag höjde handen, vinkade tillbaka åt det hänryckta folket under mig. Tänkte att Danyelle och Draco kanske inte gjort ett så dåligt jobb i alla fall. Om dräkterna var fåniga eller ej spelade ingen roll så länge de älskades av Huvudstaden.
Det började som ett förskräckt rop någonstans i publiken. Det var knappt att jag ens lade märkte till det. Sedan startade det, ett mummel som gick som ett sus genom folkmassan och fick varenda människa där nere att vrida på huvudet bort från vårt håll.
"Kolla där, där bakom! Titta! Har ni sett, åh herregud. Har ni sett på tolvan?"
All uppmärksamhet sögs bort från vårt håll som om någonting där bakom oss vore magnetiskt. Jag kastade en hastig blick över axeln, men både dräkten och den långa raden paradvagnar bakom oss gjorde att det enda jag kunde skymta var någonting flammande där i bakgrunden.
Där bakom oss skrek åskådarna som galningar, och även vid oss verkade folk förlora förståndet när de fick syn på någon vagn där bakom oss. vad var det som var så fantastiskt? Vad skulle det möjligen kunna finnas som fick folk att vända uppmärksamheten mot något annat?
Och då fick jag syn på vad det var, på en av den långa raden tv-skärmar som satt utplacerade längs med banan. Det var de två sextonåringarna från Distrikt 12. När jag sett dem innan paradens början hade de bara varit klädda i helt vanliga, svarta kroppsstrumpor och någon töntig mantel av något slag. Till och med det hade varit enastående, för att komma från Distrikt 12, det vill säga. Men nu, nu brann deras mantlar i en eld som såg så verklig ut att jag först undrade varför tolvorna inte skrek av smärta. Inte nog med att deras ansiktet såg så vackra ut i skenet från elden och att de stal hela publikens uppmärksamhet, de visste tydligen hur man skulle hantera situationen också. Båda två vinkade glatt mot publiken, log så strålande att man nästan blev bländad. Flickan kastade en slängkyss mot folket nedanför hennes vagn, och jag såg hur hon höll den manliga deltagaren i handen. Jag ville bara kräkas.
Plötsligt stirrade jag in i mitt eget surmulna ansikte där på tv-skärmen, och jag var inte långsamt med att återigen spricka upp i ett stort leende. Fast den här gången var det bara för att jag var tvungen. När jag sett mig själv i speglen, sminkad och iförd den här fruktansvärda dressen, så var jag ändå rätt nöjd med mig själv, bortsett från outfiten. Sminket hade Clarkson ändå lyckats rätt bra med. Jag såg ut som mig själv, bara vackrare och på något sätt farligare också. Men det kunde inte ens mäta sig med tolvornas klädnader.
Men det fanns ingenting jag kunde göra åt det, insåg jag direkt. Det enda alternativet var att fortsätta le och vinka och låtsas som om jag var den snyggaste i triumfparaden. Och så kom jag ju ändå från Distrikt 2, jag hade anmält mig frivilligt för att jag visste att jag hade en god chans att vinna. Att jag skulle vinna. Sådant bet ofta på sponsorer. Kanske fanns det någon rik snubbe där någonstans i publiken som blev helt överväldigad av våra hemska dräkter.
Vagnarna rullade in på stadion och körde ett varv. Härinne var publikens jubel om möjligt ännu mer öronbedövande. Vi stannade framför President Snows hus allihopa där han höll sitt vanliga tal till speldeltagarnas ära. Enligt tradition skulle tv-skärmarna visa spelarnas ansikten under talet, men jag märkte hur de var tvungna att anstränga sig för att inte bara visa tolvornas ansikten i bild. Det fick mig att gnissla tänder alltihopa och bara svära över min helvetiska klänning. I ett ögonblick funderade jag allvarligt på att rycka Catos hjälm, bara för att fånga uppmärksamheten. Men så spelades nationalsången och vagnarna körde ett sista varv i stadion, in i träningscentret, och så var det över.
När jag och Cato klev av vår vagn hörde jag honom väsa mellan tänderna:
”Jag ska döda dem med mina bara händer. Jag ska döda dem.”
The Stylists
Cato
Hissen jag fick stå i var blankpolerad och stank av parfym. Men mitt medvetande fokuserade inte på den just nu, utan på kvällens öppningsceremoni. Helt ärligt måste jag erkänna att jag var mer rädd för vad mina stylister skulle försöka göra med mig, än för själva hungerspelen. Varje år dök nämligen deltagarna i spelen upp i värre kreationer än året före.
Jag hann knappt sätta foten utanför hissen innan en rund liten kvinna klädd i orange peruk och ansiktet fullt med fjärilar tog tag i min arm och kved av lycka.
”De kommer bli perfekta i år! Jag kan knappt förstå att vi får vara med om det här ögonblicket! Titta på honom! Vi får göra något åt dendär ansträngda rynkan mellan ögonbrynen, naglarna och den där hemska blonda stubben han har i ansiktet! Men basen kunde varit värre, minns ni förra året? Åååh så glad jag är!” den feta kvinnan slutade tydligen aldrig prata. Hon hade en gäll pipig röst som hela tiden lyckades stiga i tonart. När hon, efter ungefär tre minuters pladder, kommit upp i falsett så tystnade hon i några sekunder. De andra två gestalterna som cirklade runt mig och bedömde mitt tillstånd tog nästan till orda, men de hann inte, för den feta kvinnan började babbla igen.
”Åh du måste undra vilka vi är! Jag är Grevalia, det där är Frelorius och Annista. Vi är ditt förberedelseteam, ja vi ska få dig att stråla innan du ens hunnit få på dig dina nya outfit! Seså lilla gubben, du kan inte ha kläder på dig inför vaxningen!” jag fattade helt ärligt inte vad hon snackade om. Men tydligen var jag tvungen att klä av mig till bara skinnet innan de kunde göra något alls med mitt utseende. Så jag bet ihop och drog av mig kläderna.
”Seså, vi har sett nakna kroppar förr!”, stressade Grevalia. Jag snabbade på lite, och när kläderna väl låg i en hög på golvet sa de åt mig att lägga mig ner på en brits, där de skulle ”göra i ordning” min ”håriga” kropp. De började med att vaxa av allt håret på min bröstkorg och mage. Även mina överarmar var hårlösa efter deras behandling. Lyckligtvis hade de sparat resten av håret på kroppen, så jag var inte tvungen att gå runt med vaxade underarmar.
”Åh dendär hemska stubben ni pojkar från distrikten alltid har! Åh var jag önskar att ni aldrig fick någon”, suckade Frelorius när han kletade på en skarpt luktande salva på min skäggstubb. Den sved som om någon hällt salt i ett sår. Dessutom höll de på och pillade med någon apparat mellan mina ögonbryn, troligtvis för att släta ut rynkan mellan dem. Utan den skulle jag inte ha mitt vanliga, bekymrade och arga utseende. Jag skulle se störtlöjlig ut.
”Kan ni inte sluta pilla runt på mig och låta mig träffa min stylist?”, rösten jag använde var uttråkad och irriterad.
”Åh lilla gubben, du är snart färdig. Jag ska bara lägga lite mjukgörande cerat på dina läppar”, skrattade Annista. Jag suckade, och lät henne applicera den kletiga grejen på min mun. Till skillnad från resten av min skönhetsbehandlig gjorde detta inte ont.
När jag fick titta på resultatet av deras skönhetsbehandling i spegeln såg jag ut som en bättre version av mig själv. Mina ögonbryn var gjorda så att de såg manliga ut, men ändå hade de onaturligt skarpa kanter. Ansiktet var slätt, utan bekymmersrynka, och inte ett hårstrå gick att hitta på min haka.
”Såå nu ska du få träffa Draco!”, fnissade Grevalia. Hon öppnade dörrarna till ett annat rum, och föste in mig där. Sedan stängde hon noga in till rummet och man hörde henne låsa bakom mig. Jag stod ensam därinne en sekund innan en lång man klev in i rummet. Han såg helt galen ut.
Håret hade ingen färg, utan någon måste ha blekt ur allt pigment ur det. Det såg nästan ut som om det var gjort av glas, för man såg färger och ljus reflekteras i det. Hans smink var överdrivet, och läpparna var så smala att de såg ut som ett stort brett sträck mitt i ansiktet. Näsan var liten och satt långt ner i ansiktet. Dessutom var han svart blåfärgad. Men ögonen var snälla, och normala. Trodde jag först, innan jag märkte att de långsamt skiftade färg. Först var de lila, efter det antog de en vagt mörkblå ton, sedan blev de långsamt gröna. Sen följde en lång lista med färger innan hans mörkrosa ögon blev lila igen.
”Så du är Cato?”, han log ett läskigt leende med sin sträckmun.
”Ja. Skulle jag kunna få ta på mig några kläder nu, jag är trött på att vara naken!”, jag gnisslade tänder, mest av kyla, men även från frustrationen av att tvingas träffa på en ny, konstig, människa helt näck.
”Javisst, men först tycker jag att vi kan lära känna varandra lite. Jag heter Draco, du är Cato och kommer ifrån distrikt två. Men vad finns det mer jag kan behöva veta om dig innan jag designar dina outfits för kommande dagar?”, hans ton var vänlig, men samtidigt uppmanande. Jag önskade att han skulle vara tyst.
”Jag… Min högsta dröm har alltid varit att få vara med i hungerspelen och…”
”JAJA det veeet jag redan!”, han avbröt mig släpigt och irriterat.
”Sen tycker jag om blått också!”, efter det bestämde jag mig för att inte berätta mera om mig själv för Draco. Om det var något mer han behövde veta fick han fråga det ordentligt, och inte linda in det i en massa artighetsfraser.
”Ja… Då antar jag att du kan få ta på dig kvällens outfit”, Draco lät överlycklig. Han trippade fram till en låda och lyfte på locket. Sedan lyfte han upp den omtalade dräkten som jag förväntades bära under öppningsceremonin.
Det var den fulaste uppsättning av kläder jag någonsin sett…
Clove
"Så fort vi är klara", som Joy hade uttryckt sig, visade sig varar efter två och en halv timme. Efter varje liten "förbättring" av mitt utseende då jag äntligen trodde de var klara med mig lyckades någon av de finna ännu hemskhet att åtgärda. Var det inte hår på armarna så var det brutna naglar, fula ärr eller rentav något födelsemärke som inte passade inte på den nya, Huvudstads-Clove. När de till sist ägnat en hel kvart åt att cirkulera omkring mig som tre gamar med sina pincetter och plockat bort hårstrån som jag aldrig ens märkt själv sa Kathie:
"Så. Nu tror jag du är redo att träffa Danyelle."
"Fast de där fräknarna", gnällde Clarkson med sin irriterande dialekt. "Är de helt osynliga ännu? Ska vi inte bara bleka dem ännu lite till...?"
Han avbröts av protester från såväl Joy och mig. Alla tre hade väl tröttnat på min frånstötande attityd, för Kathie hade bleknat bakom sina överdrivet röda kinder vid tanken på att spendera ytterligare någon timme i mitt sällskap. Själv var jag inte jättesugen på att genomgå ännu ett smärtsamt ingrepp i ansiktet, de hade använt sig av någon slags laserlampa som fått skinnet att svida. Jag visste inte ens om jag vågade se mig själv i en spegel, risken fanns ju att jag inte ens kände igen mig själv. Dessutom kunde jag knappt bärga mig till att få se dräkten jag skulle ha på triumfvagnen ikväll. Den betydde otroligt mycket när det gällde sponsorer.
Clarkson fick ge med sig. "Okej då. Varsågod, hjärtat. Ta på mig den här och följ med mig nu..."
Han räckte över en morgonrock av lila papper, och jag som stod naken på golvet framför alla tre var tacksam över att få någonting att ta på mig. Inte bara att det var ytterst genant att stå naken inför alla tre, med fläktarna i taket på full effekt blev det lite väl svalt i rummet.
Clarkson gick före fram till en skjutdörr i metall. Med hjälp av en liten silvernyckel svängde den upp framför honom, och han gestikulerade åt mig att gå in.
"Vi ses sen då, sötnos", sa han och gav mig en liten knuff i ryggen in i rummet innan dörren slog igen bakom mig och låstes med ett klickljud.
Två soffor, klädda i något exklusivt, mörkrosa tyg, stod parkerade mitt på golvet framför ett jättelikt fönster med utsikt över hela Huvudstaden. Mellan sofforna var ett bord placerat, och under det en tjock, grön matta. Annars var rummet alldeles tomt.
Tveksamt tog jag några steg fram till mattkanten. Var var min stylist någonstans? Osäker på om jag skulle slå mig ned i en av sofforna blev jag stående så och betraktade de glamorösa vyerna utanför fönstret.
Plötsligt slog en dörr som jag inte ens märkt av upp på andra sidan rummet, och där stod en kvinna som jag antog var min stylist. Först fick jag inte riktigt en skymt av hennes utseende eftersom hon sköt en provdocka, övertäckt av ett vitt bomullstyg, framför sig, men när hon trädde in i ljuset fick jag en chock.
Hon var så vacker. Hennes hår föll i kastanjebruna korkskruvslockar hela vägen till midjan och var uppbunden att ett rött sidenband. Hennes ögon var stora och trots den rosa irisen hade hon fortfarande kvar den känslan av mänsklighet som huvudstadsinvånare ofta saknade. Läpparna var fylliga och röda och trots att jag misstänkte att hon gjort ett och annat ingrepp här och där så hade hon inte passerat den där gränsen där allt bara blev groteskt. Inte än, i alla fall.
"Goddag, Clove", sa hon och hennes stämma var djup och fyllig. "Det är jag som är Danyelle, din stylist under de kommande dagarna. Var så god och sitt ned."
Jag lydde henne, sjönk ned bland de mjuka kuddarna. Hon satte sig mitt emot mig.
"Du är rätt nyfiken på kvällens kläder eller hur?" Hon log ett bländande leende och blottade en rad vita tänder. När jag tittade noggrant såg jag hur de till och med glittrade i solljuset.
"Jo", sa jag. "Jo, det klart jag är. Gloria sa att det var någon extra särskilt i år."
Danyelle gav upp ett klingande skratt och slängde med sin lockar, och en pust av en söt, kryddig parfymdoft nådde mig. "Jo, jag och Draco har jobbat länge på det här i år, och vi är båda väldigt stolta över vårat verk. Innan jag visar dig så ska jag förklara lite först, om det går bra."
Hon tystnade och väntade tydligen på godkännande från min sida, så jag skyndade mig att säga: "Javisst, det går bra."
"Bra. Varje år kommer Distrikt 2 alltid upp med väldigt starka och kraftfulla spelare, så jag och Draco valde att fokusera mycket på den här styrkan i år. Vad passar då bättre att hämta inspiration från de uråldriga gamla myterna om hjältar och hjältinnor i det gamla Romarriket? Just precis, ingenting! Vänta så ska du få se..."
Danyelle reste sig upp och gick bort till provdockan. Det gjorde nästan lite ont i magen av spänning, för hur skulle en såhär vacker kvinna kunna skapa någonting förfärligt? Danyelle tog tag i bomullstyget och jag sträckte på halsen för att ordentligt kunna se när hon slet bort skynket och...
Jag blev helt mållös när jag fick se kreationen som gömde sig därunder. Det var det fulaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Dräkten bestod av flera olika delar och liknade någon slags rustning. En väst av glänsande, bronslikande metall, en kjol av samma material, små, ihopsvetsade bitar av metallen som utgjorde något slags halsband, och så det fulaste av allt: en hjälm med stora vingar på precis vid öronen.
"Nå, vad tycker du?" kvittrade Danyelle fram. "Visst är den underbar!"
"Åh", var allt jag kunde få fram. "Så... fint."
"Jag visste väl att du skulle tycka om den! Jag blev överlycklig när jag såg att det var du som skulle få den äran att bära upp den här vackra dressen, metallen matchar ju precis din ögonfärg, eller hur! Men du kan inte prova den än, nej nej. Vi väntar med det tills ikväll. vad sägs om att fylla magen med en riktig smaskig måltid?"
Jag vände mig om mot bordet mellan sofforna, och där hade det nu dykt upp flera silverfat, fyllda med olika sorters delikatesser. Utan ett ord började jag fylla talriken framför mig med någon blodig biff av okänt ursprung.
"Jag kan knappt bärga mig till ikväll!" malde Danyelle på.
Det enda positiva jag kunde se i situationen var tanken på hur störtlöjlig Cato skulle se ut i kläderna.
Arriving
Cato
Ljuset började smyga sig in i tågkupén ungefär klockan åtta nästa morgon. Det spelade egentligen ingen roll eftersom att jag kunde sova lika bra i ljus som i mörker. Men det var något irriterande med det här ljuset. Det var inte gult, utan skiftade i klara godisfärger. Någon idiot hade dragit upp min gardin, bara för att släppa in det klara, nästan neonfärgade, ljuset.
”Wakie wakie, rise and shine!”, Glorias gälla röst pep utanför dörren. Jag ignorerade den, och tryckte huvudkudden över öronen.
”Vi kommer fram till tågstationen om trettio minuter, och om jag var du skulle jag sätta på mig lite anständiga kläder. För du vill väll inte komma till huvudstaden i bara underkläder?” Gloria fnissade lite åt sin egen ”fräckhet” och sedan hörde jag henne fortsätta gå igenom tåget, med sina stilettklackar evigt smattrande mot golvet.
Helt ärligt så hade jag inte brytt mig överdrivet mycket ifall jag fick gå av tåget i bara underkläder. Det hade varit en kul twist, och spelledarna hade säkert lagt märke till att jag hade den rätta atletiska kroppsbyggnaden för att klara mig igenom spelen. Dessutom hade säkert en handfull kvinnliga sponsorer lagt sin sponsring på mig. Men blotta tanken på Enobarias ansiktsuttryck om jag gick avklädd fick mig att dra på en blå skjorta och vita byxor.
Efter det släpade jag mig ut till frukosten som stod framdukad på ett skinande rent bord. Enobaria och Gloria diskuterade något i viskande ton, medan Clove satt och slevade i sig ägg, bacon och frukostfrallor med marmelad. Jag frustade fram ett litet skratt. Hur skulle den lilla marmeladslukande flickan kunna döda någon?
”När är vi framme?”, frågade Enobaria för att involvera alla i samtalet.
”Tjugo minuter”, log Gloria falsk. Ingen hade undgått att märka att Enobaria och Gloria inte var bästa vänner. Men de var tvungna att samarbeta, så det var lika bra att de höll upp fasaden som glada medarbetare.
Jag slog mig ner mittemot Clove och började proppa i mig frukost. Dagens bästa mål. Frukosten på tåget var dessutom betydligt bättre än den hemma i distrikt två. Jag såg till att inte lägga saker som skulle se fjantigt ut på min tallrik. Inga marmeladsmörgåsar där inte.
”Cato, har du någonsin ätit frukt?”, frågade Gloria äcklat vid synen på min tallrik.
Jag kunde inte svara henne eftersom att jag hade munnen full med äggröra.
Efter frukosten var det bara två minuter kvar på tåget, och jag fann mig stå bredvid Clove vid ett fönster. Hon verkade inte glad över min närvaro. Jag var inte glad över hennes heller. Om jag kunde så skulle jag gärna skippat att döda henne. Men jag var helt säker på att hon och jag skulle vara de sista två kvar.
”Jag slår vad om att hon Glimmer kommer bli en riktig pain in the ass”, flinade jag bara för att starta en konversation.
”Då ska vi inte börja prata om Marvel”, Cloves röst var vass, och jag hade en känsla av att hon inte skulle tycka om någon av de manliga karriäristerna. DVS mig och Marvel.
”Tycker du att vi ska försöka få med några fler i vår allians?”, till min förskräckelse lät jag inte tuff alls, bara trött och töntig. Om det inte varit för att posen varit mesig så hade jag slagit handen för munnen.
”Kanske vi kan lura i tjejen från 11 att hon får vara med oss, och sen dödar vi henne i sömnen?”
”Ja. Eller pojken från 12. Han ser godtrogen och snäll ut!”
”Jag lovar att tolvorna bara kommer springa rakt ut i skogen utan någonting. De gör alltid det, och sen dör de at uttorkning eller matbrist.”, Clove verkade säker på sin sak.
”Ja. Det är säkert Haymitchs strategi. Att springa rakt ut i skogen. Så jävla korkat!”, jag lät irriterad, men ganska cool.
”Mhhm…” var det sista Clove hann yttra innan tåget stannade ljudlöst på stationen. Folk därute såg lyckliga och glada ut och varför skulle de inte vara det? Årets största event hade precis börjat och de var glada att låtsas vara en del av spektaklet.
Jag och Clove hann knappast säga hej till någon av dem, för Gloria föste genast in oss i en blankpolerad vit bil med vapnet för distrikt två tryckt på. Den var stor och rymlig inuti, med en dryckesautomat. Man behövde bara trycka på några knappar, och så dök det inom fem sekunder upp en dryck, fint placerad på en platta bredvid personen som tryckts sittplats.
Gloria tryckte genast fram en drink som luktade som druvjuice, Kokkos och likör. Den såg ut som om man blandat ljuslila färg med grädde.
”Ska ni inte ha?”, Gloria vekade betydligt gladare än innan. Det kanske var eftersom att hon nu spelade på hemmaplan i huvudstaden.
”Finns det Blåbärsmjölk?” min röst var tyst, och jag hoppades innerligt att Clove inte hört vad jag sagt.
”Åh lilla vän, här finns allt som du möjligen kan vilja ha.”, Gloria tryckte på två knappar, och räckte sedan det stora glaset med ljusblå mjölk till mig.
”Du kan tydligen inte dölja mesen inom dig för mig”, Efter det att Clove yttrat de orden kunde hon inte hålla sig för skratt, utan garvade så pass att hon trillade ner från sätet på golvet. Jag tittade argt på henne, och reste mig upp. Helt ärligt så hade jag lust att ge henne en snyting, men istället så tog jag tag i hennes vita skjortkrage och ryckte oförsiktigt upp henne i upprätt ställning.
”Om du någonsin, och jag menar någonsin kallar mig för mes igen så blir du den första jag kör svärdet i på arenan! Fattar du?” Hon tittade på mig med roade ögon.
”Du skulle inte hinna, jag skulle kasta en kniv i skallen på dig innan du hunnit två meter åt mitt håll, lilla blåmes”. Hon ryckte sig loss, och gnuggade sin nacke, där hon nu hade en irriterad kant där tyget från hennes skjorta stramat mot hennes skinn.
”Cato, skärp dig!”, fräste Enobaria mellan sina skarpa blankpolerade tänker, och lyckades på något sätt få tillbaka mig i sittande ställning.
”Skärp dig själv. Tror ni att jag är så dum att jag inte listat ut vem ni tänker försöka få hem? Ni är redan kära i den marmeladslukande lilla flickan från distrikt två.” Nu var det Cloves tur att bli förbannad. Hon var på fötter igen innan någon annan hunnit reagera på vad jag sagt.
”Jag är inte liten”, hennes röst var skarp som knivarna hon hela tiden hotade att kasta i skallen på mig. Sen gav hon mig en örfil som fick blodet att dunka i öronen. Min instinkt sa åt mig att bryta nacken av henne, men Glorias pipiga skrik fick mig att göra något helt annat.
Jag ställde mig upp, och lade två fingrar under Cloves envisa haka. Jag stod kvar så i kanske tio sekunder, bara för att hon skulle känna det annalkande hotet. Hela positionen var som gjort för en kyss och jag lutade mig fram, men istället för att kyssa henne höjde jag min andra arm och snäppte till hennes näsa så hårt jag kunde med mitt pekfinger.
”Tagga ner, lilla gumman, så att du inte bryter dina naglar” flinade jag. Hennes ögon brann av hat mot vad jag nyss sagt. Clove höjde en knytnäve för att slå till mig igen…
”CLOVE, CATO SÄTT ER NER! NU”, Enobarias höga och fräsande röst fick både mig och Clove att titta åt hennes håll, och så tog Gloria tag i min distriktpartners handled och drog ner henne mot bilsätet. Jag själv satte mig också ner och välte med meningen ut blåbärsmjölken över Cloves knä
Clove
Ilskan bubblade upp inom mig igen då Cato uppenbarligen hade omkull det papperstunna glaset av blåbärsmjölk och allting skvätte ut över mitt knä. Det var nätt och jämt jag kunde låta bli att försöka klippa till honom ännu en gång när han retsamt sa:
"Ojdå, förlåt! Det var verkligen inte meningen."
Jag drog ett djupt andetag och lyckades ta kontrollen över mig själv. "Naw, nutti. Fick du inte din blåbärsmjölk? Stackars, stackars blåmes."
Catos blick mörknade och hade det inte varit för Enobarias hotfulla grepp kring hans arm hade jag säkert varit två framtänder och ett oknäckt näsben fattigare.
"Skärp er", väste Enobaria mellan guldtänderna som glänste när solljuset föll på dem. "Ni vet mycket väl att det inte är tillåtet för speldeltagarna att klå upp varandra före spelen."
"Precis", pep Gloria gällt bredvid mig och körde ned sina neongröna lösnaglar i min arm, som om hon var rädd att jag skulle ha ihjäl dem alla tre.
Cato morrade åt mig på bilsätet mitt emot när jag gav honom den mest överlägsna blick jag kunde uppbåda. Han var märkbart störd över att verka vek. Jag gjorde en mental anteckning om att "blåmesen" var ett smeknamn som skulle reta gallfeber på honom. Han skulle inte kunna göra ett skvatt åt det förrän vi båda blivit inslängda på arenan, och det första jag skulle göra när gonggongen ljöd var att lägga händerna på ett par knivar.
Både jag och Cato satt tysta resten av bilfärden. I bakgrunden uppfattade jag hur Gloria påminde oss jämt och ständigt om hur underbart det skulle bli när vi anlände till Förnyelsecentret, hur vackra vi skulle bli.
"Ja, ni ska bara se vilka kreationer Danyelle och Draco skapat åt er i år!" malde hon på. "Det är knappat jag kan tro det efetr att ha sett med egna ögon... Makalöst är just vad det är!"
Bilen svängde in utanför Förnyelsecentret. Det var en magnifik byggnad som sträckte sig flera dussin meter upp i skyn, sprakandes i olika nyanser av lila. Gloria trippade förbi mig på sina klackar och höll upp dörren åt mig och Cato.
"Stig på, stig på", kvittrade hon. "Åh, jag kan riktigt se framför mig hur du står iförd kvällens outfit på triumfvagnen, Clove!"
Trots att korkat hon slängt ur sig under gårdagen var Gloria tillräckligt klyftig för att sätta mig och Cato i två olika hissar.
"Så ses vi efter invigningsceremonin ikväll då", utbrast hon förtjust innan hissdörrarna slog igen mellan oss. "Hej så länge, raring!"
Raring. Det var knappast det hon tänkt om mig när hon gav mig fyra blödande ärr på vänster arm. Jag frustade roat för mig själv medan glashissen började sin färd uppåt i byggnaden.
I samma stund som dörrarna gled upp igen tog grabbade en mycket kort och tjock man med guldglittrande peruk tag i min vänstra arm och gav ifrån sig ett förskräckt tjut.
"Kathie! Joy! Har ni sett vilka fruktansvärda ärr hon har på armen?"
Plötsligt var jag omringad av tre pipande huvudstadsmänniskor som cirkulerade kring mig, allihopa draperade i så många färger att det gjorde ont i ögonen. En klargul peruk där, en rosa fjäderboa där, armband som reflekterade lysrörsbelysningen i hundratals solkatter längs väggarna.
"Åh har du sett hennes ögonbryn? Det är så jag svimmar. Och titta här, så många kluvna hårtoppar har jag minsann aldrig sett förut på en och samma människa. Nämen Joy, vad ska vi göra åt de där förskräckliga fräknarna?"
Det var svårt att avgöra vad som kom från vilken av dessa varelser som mer liknade utomjordingar än vanliga människor, men vartenda ord som lämnade deras läppar verkade vara ett klagomål.
I ren frustration slet jag loss ärmen ur den fete lille mannens grepp och tog ett steg undan. "Vilka fan är ni och var är min stylist?"
En kvinna klädd i någon slags knallröd dress (jag tror det var henne de kallade för Kathie) slog händerna för sina blåmålade läppar och han den korte pep förskräckt till. Den som tydligen hette Joy (jag kunde inte komma fram till om det var en man eller kvinna) utbytte en nervös blick med Kathie.
"Jo, förstår du", började mannen pladdra på med så mycket huvudstadsdialekt att jag först trodde han skämtade med mig. "Vi är ditt förberedelseteam. Innan Danyelle vill träffa dig överhuvudtaget så måste vi göra grovgörat först, så att säga." Han harklade sig och tittade menande på Joy.
"Jag heter Joy", sa Joy och vred sina händer. "Jag är din manikyrexpert. Det här är Kathie som har hand om ditt hår och Clarklson här..." Hans/hennes röst tynade bort.
"Clarkson är din personliga make-up artist", sköt Kathie in förläget och gjorde en gest mot den lille fete vars namn uppenbarligen var Clarkson.
"Just precis, det är jag", förtydligade Clarkson.
"Jaha", sa jag med noll intresse i rösten, för jag kunde verkligen inte bry mig mindre om dessa sinnesförvirrade människor. "När får jag träffa Danyelle då?"
"Åh", sa Joy. "Så fort vi är klara med dig. Så fort vi är klara..."
Dinner
Cato
När jag och Clove ankom till stationen var ljudet där nästan öronbedövande. Skrik, skratt och lycka hängde över nästan alla där. Utom en sur gubbe som satt i ett hörn och tittade ogillade på när Gloria förde upp mig och Clove på tåget.
”Ni kommer att dö, i varje fall en av er”, muttrade han.
Jag fyrade av det mest bländande leende jag kunde åt hans håll och svarade:
”Låt mig se till att det blir rätt person som gör det då”.
Clove kastade en mycket ogillande blick på mig, och visst, jag hade i princip riktat ett dödshot åt hennes håll nyss. Men i hungerspelen kan man räkna med att uppleva värre saker än ett dödshot eller två.
Det sista jag han uppfatta av perrongen innan dörrarna stängdes ljudlöst bakom oss var en mamma och pappa som höll om sin artonårige son. De såg väldigt lyckliga ut, kanske för att det var säkert för deras del att de skulle få behålla sin son. Det kunde i och för sig mina föräldrar också vara ganska säkra på. Inte för att det verkade spela någon större roll för dem, men ändå.
Clove tittade fortfarande ganska ogillande på mig när vi satte oss vid bordet, där vi förväntades dela en middag med Gloria och Enobaria. Jag svarade med att titta målmedvetet på henne, nästan som om spelen redan vore igång, och det enda som stod i vägen för mig och min vinst var hon.
”Åh ryck upp er, det är bara 4% chans att ni kommer behöva peta på varandra med ett vapen.”, Gloria lät upprymd och glad.
”Hur skulle vi inte kunna vara glada idag?”, flinade Clove. Fast hon var inte glad egentligen. Man såg det på henne. Hon var bara en rädd liten flicka som fått turen att få följa med till huvudstaden i några dagar, för att sedan bli dödad på en arena. Möjligtvis av mig.
”Juste, hur skulle ni inte kunna vara glada? Ni får träffa den framtida vinnaren av hungerspelen privat!”, jag log stort. Vad jag nyss sagt var perfekt för att få Clove irriterad. Jag vet inte varför jag ville få henne att bli irriterad, men någonting med hennes attityd sade mig att hon skulle vara fantastisk som irriterad.
Hon verkade så uppenbart arrogant på utsidan. Men tjejer, har de inte alla en lite mammig sida? Sidan som säger åt dem att ta hand om skadade istället för att sticka ett svärd igenom bröstkorgen på offret? Jo. Modersinstinkten. Clove hade det, genetiken för tjejer är sådanna och jag tänkte utnyttja det.
”Tycker ni om maten?”, Glorias röst spirade av frustration och oro för att jag och Clove inte talade med varandra.
”Åh maten är jättegod, det bästa jag någonsin ätit”, svarade jag.
”Jamen varför tar du inte och stoppar i dig lite mera då? Du kanske sätter något i halsen och kvävs. Det skulle vara bra, då slipper jag döda dig på arenan”. Cloves ansiktsuttryck var dödligt när hon yttrade orden. Om blickar kunde döda, då hade jag troligtvis inte kunnat medverka i hungerspelen överhuvudtaget.
”Åh varför är alltid ni deltagare från distrikt två så sura? Kan ni inte vara lite mera som fyrorna? Varje år så pratar Finnick alltid om hur trevliga deltagarna från hans distrikt är. De pratar alltid glatt med varandra, nästan som om de var vänner. Men med er från tvåan är det alltid samma stela attityd till varandra!”, Enobaria lät uppriktigt arg.
”Påstår du att vi är sämre än fyrorna”, min ton var arg, hotande och dessutom högre än hennes. Jag flög dessutom upp på fötter och välte över Gloria och hennes stol i förbyfarten.
”Nej, men jag säger att ni skulle kunna vara lite trevligare mot varandra!”, Enobaria behöll lugnet, och detta gjorde mig om möjligt ännu argare. Så pass arg att jag började känna blodet dunka i huvudet.
”Clove, tycker du att vi är sämre än fyrorna?”, jag slängde en blick på Clove i hopp om att hon skulle vara med och försvara vårt distrikt. Hon satt med höjda ögonbryn och tittade roat på spektaklet som nyss brutit ut.
”Clove?”
”Nu tycker jag att du får lugna ner dig Cato”, pep Gloria.
Jag tog mig inte tid att svara henne, utan stormade ut ur matsalen så brutalt och högljutt jag kunde.
Clove
Jag skrattade högt. Jaså, han var inte bara självgod utan även lättretad. Jag skulle njuta när jag stack kniven rakt i hans bröst inne på arenan.
"Det är faktiskt inget roligt alls!" gnällde Gloria gällt och greppade darrhänt sin vinkrus och drack flera djupa klunkar.
När jag bara fortsatte flabba snörpte hon surt på munnen och muttrade någonting om löneförhöjning efter allt slit. Till och med Enobaria kunde inte låta bli att dra på munnen och blotta sin rad av sylvassa guldtänder där bakom de rödmålade läpparna.
"Det är i alla fall krut i er båda två", erkände hon. "Ut med det på arenan också, så ska ni se att jag får med mig en av er hem."
Hon gav mig en blick som gjorde övriga förklaringar onödiga: vi insåg båda två att Cato var alldeles för explosiv för att kunna överleva vad än Överste Spelledare Seneca Crane hittat på.
Gloria suckade lättat när hon slängde en blick på sitt guldur. "Åh. Reprisen av Slåttercermanierna börjar nu. Skynda er, innan vi missar det."
Vi lämnade matbordet alla tre, passerade en vagn och trädde in i den jättelika biosalongen som tåget var utrustad med. Gloria lyckades efter lite möda finna rätt knappar och plötsligt projicerades Panems vapen på duken och nationalsången spelades på öronbedövande volym. Gloria log lyckligt vid ljudet av den välbekanta melodin och verkade vara tvungen att lägga band på sig själv för att inte lägga handen på hjärtat och sjunga med.
Vi slog oss ned i var sin fåtölj. När jag slängde upp fötterna på sätet framför fick jag en ilsken blick från Gloria, men jag bara låtsades som ingenting.
Spelarna från Distrikt 1 verkade rätt pantade båda två. Flickan slängde jämt med sitt blonda hår, och killen hade ett fånigt flin på läpparna. Jag lade deras namn på minnet: Glimmer och Marvel. Om man ändå ska ingå i en allians ska man väl ändå välja några karriärister.
Gloria satt genom hela reprisen och upprepade Cladius Templesmiths kommentarer. Enobaria tog tillfället i akt och berättade hur spelarna dött i hennes hungerspel. Flickan distrikt ett, nedknuffad för en klippa av sin allierade. Pojken distrikt ett, strupen avsliten av Enobarias tänder. Jag skärmade av ljuden som jag gjort så många gånger förut, när farbror Nathan och faster Beatrix bråkat. Försökte koncentrera mig på filmduken istället. De olika slåttercermonierna passerade förbi, det var bara några så som stack ut ur mängden. Jag var själv rätt nöjd med min egen min där uppe på scenen, jag såg överlägsen ut. Som om jag redan vunnit. Enobaria gav ig till och med en klapp på axeln. Cato däremot verkade bara löjlig ut.
Från fyran kom en karriärist, en tjej i sextonårsåldern. Patricia tror jag hon hette. Och från elvan blev en stor, robust artonåring dragen är slåttern. Hela hans kroppshållning påminde mig om en tjur. Lite förvånad var jag över att han inte anmält sig frivilligt, trots att han troligtvis inte haft tillgång till att skaffa sig färdigheter inom olika vapentekniker så var hans odds knappast små.
I tolvan hände en rad underliga saker. Först stövlade Haymitch in på scenen, full som vanligt, och lyckades få Effie Trinkets peruk på sniskan. Både Gloria och Enobaria skrattade skadeglatt. Ingen av dem tyckte tydligen om Effie Trinket, vilket inte förvånade mig. Effie var ungefär som Gloria version light.
Effie drog ett namn ur flickornas klot, det blev någon liten blond tolvåring med darrande knän. Tolvorna brukar aldrig bjuda på något motstånd i spelen. Men sedan anmälde sig en äldre flicka frivilligt. Det måste varit första gången någonsin i Distrikt 12. Hon var utan tvekan ingen karriärist som oss, utan bara en desperat syster. Tänkte för mig själv att det var ganska korkat gjort. Om nu en av dem ändå ska dö så är det lika bra att den yngre gör det.
Effie Trinket verkade överlycklig över dramat som utspelade sig, ända fram tills Haymitch föll av scenen. I biosalongen gapflabbade vi tillsammans alla tre. Effie såg stressad ut och skyndade sig att dra en kille ur klotet också, och så var årets Slåtter fullbordat. Tolvorna stod där på scenen och såg allmänt chockade ut. De visste väl båda två att de knappt skulle klara sig fram till Ymnighetshornet. Och då inträffade dagens sista och märkligaste händelse: varenda en i publiken förde tre fingrar till läpparna och lyfte de mot Distrikt 12s spelare.
"Vad fan gör de för nåt?"
Jag vände mig om, för rösten hade kommit bakifrån, och där stod Cato med armarna i kors och mulnande ansiktsuttryck. Medvetet fnissade jag till, för att störa honom. Han såg om möjligt ännu surare ut.
Det var ingen som visste vad det var för något som hänt i tolvan, knappt kommentatorerna själva. Caesar Flickerman sa någonting om någon gammal hedersgest vid begravningar och Cladius Templesmith kommenterade att det knappast aldrig varit särskilt muntra i tolvan.
Enobaria knäppte av projektorn och ände sig om mot Cato.
"Jaså, nu behagar vårat sällskap herrn."
"Det var faktiskt riktigt barnsligt gjort av dig, Cato", skällde Gloria. "Nu missade du helt och hållet vilka det är du måste kämpa mot på arenan."
"Och min berättelse om hur jag slet strupen av karriäristerna från fyran på min tid", skör Enobaria in.
"Snarare slapp", muttrade jag fram.
I ett ögonblick mötte Cato min blick, och jag tyckte mig kunna skymta ett spår av ett leende i hans mungipan, men det var borta på en sekund.
"Äh", sa han och ryckte på axlarna. "När jag har ihjäl dem på arenan spelar det ingen roll om de är karriärister eller ej. De skriker lika högt ändå." Och så stirrade han mig stint i ögonen.
Där fick jag nog. "Jag satsar min vänstra hand på att du skriker värre än en stucken gris när jag slungar kniven i huvudet på dig", fräste jag. "Godnatt."
Till Glorias och Enobarias högljudda protester reste jag mig ur min fåtölj och skred ut ur rummet med hakan lyft så högt jag förmådde. Precis innan dörren slog igen bakom mig hörde jag hur någon slank efter mig.
"Inte så bråttom, bruden!"
Catos mörka röst slungades mot mig genom tågvagnen. Jag stannade och svor för mig själv. Vad var hans problem egentligen?
Jag snurrade runt och försökte hålla rösten så uttråkad som möjligt. "Vad vill du nu då?"
Jag lutade mig nonchalant mot väggen, men han kom så nära att jag fick känslan av att det var han som tryckte upp mig mot den.
"Vadå då?" sa han stöddigt. "Är vi allierade eller inte?"
"Klart vi är", snäste jag utan att tänka. Vad som helst bara han backade undan lite grann. "Vi överlever längre så. Om någon av oss ändå ska hem så."
Cato flinade överlägset. "Ja, det får vi ju ser vem det blir. Dröm sött, Clove." Så backade han äntligen undan och försvann ut ur kupén, och jag kunde bara stå kvar och undra vad nu för dumt löfte jag givit honom
Del 1
Cato
Det kom knappast som en överraskning att det var jag som först tog platsen på det stora podiet mitt på torget i Distrikt 2. Hade jag inte vetat det hela tiden? Sedan första dagen jag fått höra om det, hade jag inte då vetat att det en dag var jag som skulle stå på där? Jag som skulle föras till arenan för att slåss och jag som skulle komma hem som vinnare av de 74e hungerspelen?
Flickan som gått upp på scenen före mig såg också ganska säker ut på sitt öde. Klar över vad hon skulle behöva göra, eller rättare sagt, vad vi skulle behöva göra. Hon var trots allt min distriktspartner, och vann inte jag, då var hon tvungen att göra det.
Innan tjugo sekunder passerat så stod jag uppe på scenen och skakade hand med henne. Hon hette Clove, tydligen. Jag hade aldrig sett henne förut. Utom en gång, det var på en skolsamling och det betydde absolut ingenting för mig. Om det var nödvändigt skulle jag ändå behövt döda henne, så att det inte fanns något känslomässigt band mellan oss var bara bra.
För vem vet vilken oreda det skulle ha skapat om någon av oss känt det minsta lilla för den andre? Kärlek och död i samma spel är inte något som matchar direkt.
Slottern var plötsligt över. Hade den inte gått ovanligt fort? Publiken applåderade och log i varje fall emot oss. Jag slog ut min näve i luften för att visa vem det var som skulle komma hem. Detta besvarades med ännu mera applåder, och efter det föstes vi in i stadshuset för att vänta in det ankommande tåget som skulle ta oss till huvudstaden.
Detta var även den tiden jag och Clove var avsedda att säga farväl till våra familjer och vänner. Jag hoppades innerligt att åtminstone mina vänner skulle dyka upp. Det gjorde dem.
”Lycka till så mycket! Du kommer vinna helt klart!”, skrattade Derek Staws och dunkade mig hårt i ryggen.
”Jag vet!”, skrattade jag och dunkade tillbaka.
”Du kommer spöa skiten ur dem”, nu var de Dereks syster som tagit till orda, med lycka i rösten. Jag visste att hon hade en grej för mig, och jag måste erkänna att jag gillade att hon hade det. Vem gillar inte uppskattning och uppmärksamhet? Dock skulle jag aldrig kunna tänka mig att kyssa henne.
När Derek och hans syster gått fanns det inte mer att göra än att vänta på att tåget skulle rulla in på perrongen så att jag och min distriktspartner, Clove, kunde åka. Jag hade vid det här laget helt gett upp hoppet på att min familj skulle komma och ta farväl. Det här fick jag klara själv, och visst skulle jag göra det.
Tjugo minuter senare kom en fredsväktare in i rummet och bad mig följa med till stationen. Jag följde villigt med, för spelen var trots allt det jag väntat på från det att jag varit tolv år gammal…
Clove
Jag hade aldrig sett honom förut. Det var inte särskilt märkvärdigt egentligen. Vi hade ju växt upp i två helt olika byar. Ändå blev jag plötsligt så säker, ögonblicket då jag stod där på scenen med Gloria Glove's beniga fingrar fastlåsta kring min handled och lät min blick svepa över publiken - det var mellan honom och mig kampen om segern skulle stå.
Gloria gav mig ett bländande leende innan hon vände sig mot pojkarnas klot och stack ned sina fingrar, på jakt efter ännu ett värdelöst namn att ropa upp. Man hade kunnat skippa hela slåttercermonin. Folk slogs ju i princip om att få vara med.
Jag uppfattade inte ens vilket namn Gloria Glove hade dragit, killen som fångat min uppmärksamhet vräkte sig fram mot scenen och så var det dags för hela karusellen att gå igång en gång till. Det utbröt något tumult när en sjuttonåring försökte ge killen en snyting. Några fredsväktare rusade dit för att hjälpa, men det behövdes inte ens. Killen hade redan skakat av sig sjuttonåringen som ingenting hade hänt.
Våra blickar möttes när han tog de där tre stegen upp på scenen. Gav han mig en kort nick, eller var det bara som jag inbillade mig? Jag vände bort blicken, tittade ut över folkmassorna där nere. De log, de allra flesta av dem. Det kändes ända hit upp hur de trodde på mig, och då hade de inte ens sett mig kasta kniv ännu. Jag skulle vinna. Jag visste om det. De visste om det. Det enda som fattades var att visa killen bredvid mig också.
Vi skakade hand.
"Clove", sa jag.
"Cato", sa han.
Hans handslag var fast. Varmt, och lite valkigt. Tryggt på något sett, men ändå självsäkert. Såklart det var. Jag såg i hans askgrå ögon att han längtat efter denna lika länge som jag, om inte längre. Och så hade han ju onekligen den rätta kroppsbyggnaden: lång och så muskulös att han nästan liknade en seriefigur. Han såg ändå rätt bra ut också. Han hade rentav varit söt om det inte varit för den där rynkan i pannan.
Publiken jublade. Cato körde upp näven i luften. De jublade ännu lite till. Jag stod bredvid och undrade varför det gjorde så fruktansvärt ont i magen. Undrade varför jag inte kunde njuta.
Så var det över. Vi blev eskorterade av några fredsväktare till Rättens Hus. Cato gick bredvid mig och såg sammanbiten ut. Kanske hade han samma känsla i magen som jag, att det inte var såhär det skulle vara. Det var inte såhär jag tänkt mig det.
Blev inslängd i något rum. Tydligen hade jag en timme med min familj, men de syntes inte till än. Slog mig ned på en pall i något mörkt träslag, klädd av en dyna i sammet. Inte ens faster Beatrix hade någon så fin möbel i sitt hem.
Dörren öppnades på glänt och farbror Nathan slank in i rummet. Fastän jag själv verkade vara ur stånd att känna stolthet så lyste hans ögon av det. Jag hann inte tänka innan jag fann mig själv vara inslagen i hans långa, seniga armar.
"Lilla flicka", viskade han i mitt hår. "Min lilla stora flicka."
Vi satte oss ned i soffan som stod och såg allmänt Huvudstadsmallig ut med broderade kuddar. Gick igenom allting en sista gång, planen jag skulle följa.
"Vad du än gör, lyssna inte på dina handledare. Du vet ju själv hur du ska göra för att vinna. Varken Gloria Glove eller Enobaria har alla hästar i stallet."
"Jag vet, farbror", svarade jag. "Jag vet."
Timmen gick outhärdligt långsamt. Det kom nästan som en lättnad när en fredsväktare knackade på dörren och skrek att nu var tiden slut. Jag avskydde farväl.
"Och glömt inte, Clove: lita aldrig på han där Cato eller vad han nu hette. Aldrig."
"Såklart inte. Tror du jag är dum eller?"
"Nej. Det vet jag att du inte är."
Sedan var han borta. Fastän jag redan visste att jag skulle vinna kunde jag inte låta bli att fråga mig själv om jag någonsin skulle höra hans dova skratt igen
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.